Jag köpte Van Morrison för några helger sedan. DVD:n med en konsert från 1974 och en från 1980 som borde varit med bland årets arkivreningar. Blev sittade i soffan i lördags med den från 80 trots att jag borde varit nyfiknare på den från 74. Det var jag tills jag såg en snutt på Pet Sounds när DVD:n var ny. Den var från 80 men jag trodde det var 74. Det var bra. Det är det fortfarande.
Van står mest bara rakt upp i kläder som kunde varit min farfars, bruna byxor och gubbagul skjorta, utan att utstråla mycket mer energi än om han var på väg till brevlådan för att hämta tidningen en tisdag morgon. Bandet är förstås snortajt och skickligt, vi befinner oss bevars på jazzfestival. I Montreux. Pee Wee Ellis tutar sax. Det är blandat från solokarriären. Den som redan varat så länge att han känns som en gubbe och härdad veteran fast han är ganska mycket yngre än vad jag är här bakom tangentbordet. Kan han ha varit 35?
Han gör fyra låtar eller så från Common One som snart ska släppas. A man comes through-rutinen i Summertime in England som jag älskat på bootlegs från 1982 och 1984 är inte där än. Hur har jag kunnat vänta så länge med att köpa den här? Wavelength är första spåret. Jag letar efter plattan i CD-hyllan. Den finns inte. Jag letar i vinylskåpet. Den finns inte där heller. Jag har inte Wavelength. Har inte Wavelength. Hur är det möjligt? Jag har varenda studioplatta han gjort fram till och med Hymns to the Silence utom den. Jag har bootlegs där han spelar låten men jag har inte studioplattan.
Jag går till Mickes. Det finns ett ex på vinyl. Synthljuden som säkert var nya då låter lite daterade men i övrigt är den väldigt bra. Väldigt bra. Ordningen är återställd. Snart ska jag se konserten från 1974. Sen ska jag lyssna på A Period of Transition. Jag har säkert inte gjort det på närmare 20 år. Det finns alltid mer att upptäcka och att återupptäcka.
Långt senare är det fortfarande något slags sommartid i England
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar