Livet, döden och det svåra

Vi har varit här förut. Jag vet fortfarande inte. Jag gläds fortfarande med Martins livsvilja. Med hans senaste text. Över att han vill leva. Men jag kan inte helt släppa invändningarna. Om han inte haft ok ekonomiska förutsättningar, anpassad bostad i ett storstadsområde med närhet till kvalificerad vård, familj, socialt skyddsnät, intressen, ett intellektuellt yrke som går att utöva trots förlamningen och kanske framför allt det där drivet som lyst i ögonen och den där humorn som suttit i mungipan varje gång jag träffat honom, och det är för sällan nu precis som det var före olyckan, sedan den där första gången han kom fram och hejade på Uppsävjaskolans gård, i den mitt av 70-talet som drog mot slut, enbart baserat på att han tagit reda på att vi hade samma förnamn? Om han inte hade det? Om han inte nått en vändpunkt när det var som svartast och han ville dö? Om han trots sjukvårdens insatser fortsatt att vilja dö varje dag i tio år men hela tiden saknat den möjlighet som vi andra har? Den möjlighet som genom sin blotta existens kan räcka för att orka leva. Jag vet fortfarande inte och jag ser alla argumenten och håller med om så mycket. Men jag kan inte riktigt släppa det. Någonstans kan jag inte annat än se att rätten till det egna livet också rymmer rätten till den egna döden. Hur sorglig, omskakande, feg och svårförlåtlig den vägen än är. Och den som är död ångrar sig inte. Alla andra ångrar olika saker i olika grad men inte den som är död. Då återstår bara frågan om ifall staten ska vara behjälplig då och hur det i så fall ska regleras och genomföras...



För övrigt skulle jag vilja rekommendera Maud Nycanders TV-dokumentär om psykvården Livet bakom stängda dörrar som just nu visas på SVT och uppmana alla som inte redan gjort det att anmäla sig till donationsregistret.