Snön faller ymnigt utanför fönstren. P sover bort en feber i spjälsängen. K är på väg tillbaka till förskolan från skridskobanan i Tanto. Jag såg henne just genom fönstret. Jag sitter i soffan. Tennis på Eurosport, en kopp te, mariekex och Susanna Alakoskis Håpas du trifs bra i fengelset.
I går kväll vid kvart över åtta. Jag hade just nattat K. Var på väg för att se en gammal arbetskamrat, Ismael – Stora Tysta Landet, spela på Southside. För att dricka en Red Seal och en Brooklyn lager. För att prata en stund med F. För några timmar som kom oftare förr. På vägen gick jag förbi ett grovsoprum. En man försökte övertyga en kvinna om att han inte knarkade. Att han bara var lite naturligt speedad. Att det inte var någon fara med att släppa in honom. Att han bara skulle kolla efter bra grejer att ta hand om. Att han inte skulle sova där. I den nollgradiga betongladan. Hon såg ut som om hon tänkte ringa någon så fort hon kom hem. Jag undrar var han sov till slut. Om han ätit frukost. Hur många vintrar han har kvar.
Jag gjorde ingenting. Bara gick förbi. Flydde in i min trygghet igen. Till mina solidariska röstsedlar, mina stående månadsinbetalningar, mina sunda åsikter och värderingar, mina ursäkter och undanflykter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar