Vi gick över Årstabron. Solen sken inte men våren kändes i luften. Vi gjorde upp en eld i den snöfyllda eldstaden, grillade sojakorvar och annanas. Drack varm choklad till, njöt av utsikten över Södermalm.
Precis vid brofästet satt en lapp. En människa försvunnen. 30 år gammal. Saknad av vänner. Jag vet inte om det är åldern eller barnen men de där lapparna träffar mig som aldrig förr. Naturkatastroferna också. Jag stod i polishuset på Bergsgatan när jag såg de direktsända bilderna från tsunamin som sköljde in över Japan. Jag såg bilar som spolades bort medan andra körde framåt på vägen tätt intill och det där hålet inom mig öppnade sig igen.
Vi såg på Miss Kicki igår medan Melodifestivalen gick i spinn. Pernilla August var bra och både jag och L kände den där nervositeten som kanske också kommer med barnen. Jag tänkte sen på för 20 år sedan eller så. Tågluff. Jag och J sov på stranden i San Sebastian. På morgonen låg hennes väska öppnad några meter bort men värdesakerna var kvar i sovsäckarna. Vad i allsin dar tänkte vi med.
Vi var på Klungan i går eftermiddag. Jag och svensk humor brukar inte direkt vara som ler och långhalm men jag gillade det. Inte så att jag skrattade högt men jag log flera gånger. Oftast var det nog ett lite sorgset leende. Men så var det också mer I väntan på Godot än Stefan och Krister.
Jag har full förståelse för människor med andra åsikter i frågan och kan rent av känna stor respekt för den som hellre väljer My Aim Is True, Blood and Chocolate, Brutal Youth eller någon annan Costello-platta först men om vi verkligen måste ta det ner till en är det de som väljer Armed Forces som står på min sida stängslet. Av outgrundlig anledning kändes det just nu viktigt att slå fast det.
Jag ansar i vinylsamlingen. Nu går det faktiskt att plocka fram LP-plattor ur skåpet utan risk att förstöra dem. På kuppen snubblar jag över sådant som Orville Stroebers Songs och fastnar helt. Härnäst väntar singelskåpet. För den intresserade kan meddelas att vi i veckan kommer att fylla på readcycletunnan på Hornstulls bibliotek också. Räkna dock inte med att Johan Werkmästers bok Pär Rådström Ett Författarliv kommer att vara med i den kassen för den läses just nu med stor behållning.
Vi tappade bort På Spåret så till den grad att vi inte ens såg finalen. Det var på något sätt som att vi var klara med det programmet efter alla dessa år men precis när jag skriver det känner jag ett hugg i sidan som nog trots allt kan innebära att det blir en titt på SVT Play.
Jag och P skulle skaffa henne ett pass i fredags. Därav polishuset på Bergsgatan. Jag log lite inombords åt mammorna och papporna med gallskrikande ungar medan P glatt pekade dähm däh och däh i en dryg vänttimme men fick sen själv fick smyga därifrån med ogjort ärende och en ofotograferad gråtmaskin. Vi åt lunch på Boulevard i Sumpan istället och hälsade på på jobbet. Jag slängde 12 000 olästa mail som kommit sedan sista juli och räddade en server av bara farten. Föräldraledighetens lättnad.
Lloyd Cole sjunger "you won't fool the children of the revolution" på stereon men fan vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar