Lite starkare (för tre veckor sedan)

Det blev vagnåkning. Vi lämnade till och med avdelningen och tog oss till hissarna där K red på en trähäst. Morfar var också här och på eftermiddagen gav de och L sig av hemåt vilket lämnade kvällen till mig och P. Det känns som att hon är lite mer med och lite starkare i armen men det är svårt att säga vad som är faktiskt och vad som är något vi vill. Hon sover nu efter en jobbig stund och lång dag där hon bland annat badat och fått det hår hon har kvar tvättat.

Två gånger har hon lyckats krångla av sig hättan som skyddar gasbinda och drän och hon har ätit fortsatt bra. Senast 170 ml i ett huj. Magen fungerar annars lite sådär efter det stoppande morfinet. Porten i vänster ljumske är borttagen så nu har P bara ett drän och en port kvar. För en vecka sedan hade hon hur många in- och utgångar som helst och låg där nere på BIVA. Då var allt mörker men nu känns det lite ljusare.

Jag gick en timme på eftermiddagen i Hagaparken. Förbi den kungliga gravön och vidare runt slottet och när solen låg på var jag tvungen att ta av mig mössan och knäppa upp både vindjacka och luvtröja. I morgon kväll ska jag sova hemma med K, L gör det den här natten, det känns skönt att K också på allvar kan få börja känna att hennes föräldrar finns.

Till nästa PAL

Lördag i Hornstull

Det kom en trötthet över mig. Sirius spelade 2-2 borta mot Forward men det var efter. Jag köpte Elvis, Richmond Fontaine och Nick Lowe billigt på lilla Mickes men det hjälpte föga. Jag sitter här i soffan och ser en semifinal i snooker-VM på Eurosport. Trump leder knappt över Ding. Jag kom just att tänka på den där nyheten som valsade härom dagen. Jag läste den i minst två dagstidningar varav en var SvD. Att BBC eller vilka experter det nu var utsett en Sex Pistols singel värderad till £8000 till världens dyraste. Som om inte Frank Wilsons Do I love you (Indeed I do) hade sålts för nästan det dubbla redan för flera år sedan. Ibland undrar man. Solen skiner men regnmoln hänger runt Tanto denna Valborgsmässoafton som heter sista april i Uppsala. Någon i vår bostadsrättsförening slänger tomburkar för 40 spänn i metallinsamlingen istället för att gå upp och panta dem på Ica. De kan få börja ställa dem vid vår dörr istället. Jag borde rycka upp mig men jag tror att jag flyttar från soffan till madrassen på golvet istället. Eventuellt drar jag något gammalt över mig också.

Försiktig rörlighet (för tre veckor sedan)

L var uppe med tuppen medan jag låg kvar med täcke, trötthet och tungsinne över mig. Bet ihop, duschade och var nere hos P vid halvnio. Hon har visat försiktig rörlighet i höger hand. Känslan var varken lättnad eller lycka men något besläktat. Jag satt med henne sen i en timme och en halv. Hade henne i famnen när hon drack drygt 80 ml välling själv och till och med stöttade flaskan med vänster hand. Hoppet finns där. Nu sover hon igen i sängen. L besöker verkligheten där ute och morfar har just gått. Han hämtar K på förskolan i dag och hon är mycket peppad.

Vilken fortsättning på dagen. P har svarat mer med högerhanden, hon har ätit välling sammanlagt fyra gånger, hon har slutat med morfin och hon har helt på egen hand ryckt sonden ur näsan. Hon har dessutom haft besök av i tur och ordning, neurolog, sjukgymnast och arbetsterapeut. Nu sover hon igen. L är hemma och äter middag med K och morfar och jag har ätit spagetti och sojakorv med tomater, morötter och stekt ägg. Variationen är fortsatt begränsad här men det smakade förvånansvärt bra. Fast viktigast av allt är förstås att neurokirurgen B i dag sa att vi inte ska oroa oss för det där med högersidan. Inte oroa oss. För det där med högersidan. Han tycker dessutom att P ska komma upp och åka lite vagn i morgon. Med dränage och allt.

Till nästa PAL

Så varm och mjuk (för tre veckor sedan)

Vi hade ställt klockan på ringning i dag. Var nere på avdelningen före sju. P hade slagit upp ögonen. När hon såg L började hon gråta. Vi tröstade och sjöng i nästan en timme innan hon kom till ro. L bar henne i famnen en liten stund. Jag längtar efter det. Hon var vaken och lugn ett par timmar sen. Följde med blicken alla som rörde sig i rummet. Fingrade med vänsterhanden, den högra är fortfarande slapp. Ljudade lite mer än tidigare.

Nu sover hon igen. Trött förstås efter sin längsta vakna period sen i fredags. Tänk att det inte ens gått en vecka. L är på promenad i Hagaparken nu. Jag sitter här och skriver och tittar på P. Ska åka hem en sväng i eftermiddag. Hem till K. Hon har bestämt att pappa ska komma klockan fyra. Det är en lång väg kvar att gå men vi är på den. Vi är på den.

Har hållit P i famnen. Hon är så varm och mjuk mot kroppen. För första gången sedan i fredags åt hon lite själv. 20 ml välling ur flaska, resterande 80 fick gå ned med sonden. Att lägga tillbaka henne i sängen var lite stökigt men nu sover hon igen så oerhört fint. L sitter bredvid henne och jag äter havregrynsgröt.



Jag tog bussen hem på eftermiddagen. Mamma hade städat hela lägenheten och det var konstigt att gå genom rummen och öppna posten. Hämtade K på förskolan, hängde med henne i parken, gungade, skrattade. Vi åt blodpudding och gjorde fruktsallad. Glass till. Vi byggde koja och kollade på Bolibompa. Både på TV och web. Hon hade lite svårt att komma till ro i sängen men somnade till slut till improviserad saga om vad som hände hos insekterna i gräset invid järnvägsspåret.

Handlade i sista minuten på Ica och när jag kom ut gick handtaget av på pappkassen. Tog en taxi till AL och löste av en trött och hungrig L som inte kunnat lämna P på hela kvällen eftersom en sköterska blivit sjuk och gått hem. Vi kraschade i säng och jag sov gott större delen av natten.

Till nästa PAL

Wilted Rose (Låttips #116)

Nej men det är klart att det inte är någon som begär att ni ska ha koll på The Vanity Projects skiva från 2005 men det är den, och för all del första Country Got Soul-plattan (vilken makalös låt Larry Jon Wilsons Sheldon Church Yard är), vi har snöat in på här hemma. Igen. The Vanity Project är eller var Barenaked Babies mannen Steven Page och den alltid lika älskvärde Stephen Duffy. Jag är väldigt svag för den här låten.

Upp på sal (för tre veckor sedan)

Det är redan torsdag. Datorn var hemma en sväng för att K skulle kunna se på Bolibompa-webben. Onsdagen. Den är lite dimmig. Farmor och mormor var här. Jag gick en sväng med mamma i Hagaparken. De tog bort sista syrgasen så P andades helt själv. Vi åt lunch i kaféet. P fick sjukgymnastik. L åkte hem och gick med K på kören.

Vid halv fyra sa de att P skulle få flytta upp på sal. De kopplade loss henne och jag kände en klump av hur-ska-det-här- gå. Lämna BIVA. Lämna all personal, alla maskiner och all expertis. Det gick bra förstås. Jag följde med. Det går bra förstås. De tar hand om henne, om oss, här med.

Hon ligger på rum 8 på Q82s. Hon ligger med nattvak så vi fick sova kvar i familjerummet. Jag satt bredvid henne kvällen igenom. Hon vaknade och var ledsen en halvtimme och jag sjöng henne lugn. Annars sov hon. L kom tillbaka. Trött förstås av världen utanför och värdefulla timmar med K. Vi gick ned till P en sväng. Pussade henne god natt, gick upp och drack O’boy och åt skorpor. Somnade.

Till nästa PAL

Herr Alarik som svartabörsvarg

Vi tittar framåt för en stund. Till nu på fredag 29 april. Till klockan 20.30. Till Nalen. Till Los Lobos på scen. Det kan bli våldsamt svängigt. Jag hade tänkt grabbkväll. Det kom en del emellan. Minst sagt. Jag blir hemma med familjen. Jag hade köpt fyra biljetter. En vän från Flen har tingat en. Tre finns i skrivande stund kvar. Inköpspriset på 380 spänn styck eller högstbjudande. Högst kan vara lägre men inte högre. Ockrandet får andra stå för. Hugade spekulanter kan maila på martinalarik(at)hotmail.com.

Onsdag i Hornstull

Jag sitter i soffan. Jag ser fram emot Higgins - O'Sullivan i snooker-VM. Det är en konstig tid det här. Jag njuter av våren, jag lyssnar på Hello Saferide, jag gick bakom och höll i den nyinköpta pinnen när K cyklade till förskolan i morse. Det är en konstig tid. Vi var tillbaka på Astrid Lindgren i går. De sista stygnen togs bort. Jag tömde vår hylla i kylskåpet i familjeköket som Q82 och Q62 delar. Vilka dörrar som automatöppnas inåt och utåt sitter fortfarande i ryggmärgen men det kändes ändå som en annan värld. En jag inte riktigt kunde känna igen.

Jag gläds åt kommentarerna här, åt det ökade läsandet. Det är en konstig tid. Jag oroar mig lite över att kvaliteten på de närmast kommande PAL-texterna. Fåfängan är tillbaka och det är väl bra men också lite smått ur ett större perspektiv. Denna konstiga tid.

Jag börjar stycken med jag och tänker på allt som hittills inte fått plats. På allt som inte är med i mina anteckningar från rum fyra i familjevåningen. Jag tänker på mitt samtal till mamma från Liljeholmen. På hennes bilresa från Uppsala för att ta hand om K den där första natten. På mormor som direkt tog nattåget ned. På moster L som ville korta sin USA-resa med en dag för att komma hem snabbare, på faster H som undrade om hon skulle komma nu. På alla som oroligt hoppats. På alla som sagt att det bara är att fråga. Inget för stort, inget för litet.



Det är svårt att se det framför sig nu men hon låg i en liten säng med galler för sidorna den där första kvällen när vi fick se henne. Under förbandet fanns fyra hål i huvudet. I två av dem satt drän som hela tiden ledde bort nyproducerad hjärnvattenvätska och gammalt blod. Som såg till att trycket inne i huvudet inte blev för stort. Hon var kopplad till mängder av apparater som på bestämda tider automatiskt gav bestämda mängder medicin i de ingångar som satt i bägge handlederna och bägge ljumskarna. De lyfte på hennes ögonlock en gång i timmen och lyste för att kontrollera pupillens reflex och de tog tempen och kollade annat. Det fanns hela tiden minst en personal innne på BIVA-rummet. P hade en sondslang i ena näsborren och en respiratorslang i den andra. En katet som tog hand om urinet.

Varje gång en maskins varningssignal gick i gång eller färgen på vätskan som leddes ut ur huvudet mörknade. Det går inte att beskriva.

Det är svårt att tänka sig nu men vi satt i ett väntrum den där första kvällen och tittade på utskrifter som visade hennes hjärna underifrån. Höger blir vänster, vänster blir höger. Från pannan sett. Vi såg blödningens utbrednad och hörde att den satt i ett område som påverkar höger sida, talet och känseln. Jag kan inte riktigt känna vad jag kände då. Jag är tacksam för det.

Vi gick till en bensinmack sedan. Jag och L. Vi handlade kvällsfika och frukost. Jag har kvar kvittot. Vi lyssnade på rådet om att vi måste äta, sova och röra på oss. Det var ett bra råd. Vi pratade och vi var tysta. Vi turades om att bryta ihop och att trösta. Jag minns att jag sa nej när jag mötte L där i korridoren. Jag minns hur jag sa det men inte att det var en sköterska med. Jag minns att jag någon gång det där första dygnet sa, hon dör va?, till L. Vilken hopplös fråga att ställa, att svara på. Jag kan inte höra skriket från lördagmorgonen i mitt huvudet. Hur P skrek. Jag vet ju att hon gjorde det men ljudet är borta. Det är blankt. Raderat.

Hon klättrade just upp här i soffan där jag sitter och skriver. P. Hon öppnade lådan i soffbordet och plockade fram ett par gamla inplastade flyers från radioprogrammet Livet är en fest som i en annan tid använts som glasunderlägg. Hon säger hejdäh, endä, tittah, tittah och räcker dem till mig.

Till nästa PAL

Förtvivla icke (för tre veckor sedan)

Hon dör. Hon vaknar inte. Hon är förlamad. Hon känner inte igen oss. Det är så otroligt lätt att falla rakt ner i de där svartaste tankarna. Jag brukar ibland på skoj svara förtvivlat när någon frågar hur läget är. Jag är 41 år och jag har aldrig tidigare haft en riktig aning om vad förtvivlan är. P minus hopp är förtvivlan så ren och blottlagd att det inte finns ord eller liknelser för det. Förtvivla icke. Jag önskar att det var möjligt. Så länge är jag tacksam för varje stund som jag kan hålla de där tankarna borta.

Jag låg kvar i sängen i morse när L gick ner till henne. Jag kunde inte gå upp. Jag ville inte gå upp. Jag ville bara ligga under täcket. Jag gick upp sen. Jag gick korridoren bort, tog hiss 55 till första våningen, passerade biblioteket där jag igår för fem kronor köpte ett utrangerat exemplar av boken Svenska texter om jazz för en femma och fortsatte bort till BIVA. P låg så lugnt i sin säng. De har minskat på sederingen. Sederingen. Vilka ord vi helt plötsligt använder med självklarhet. De söver henne inte lika djupt som tidigare. Hon är närmare vakenhet. Samtidigt kan hon ha fått lunginflammation. I så fall måste uppvaknandet saktas ned. För fem dagar sedan hade en P som kanske har lunginflammation känts förfärligt. Nu är det en kontrollerad bieffekt. Men också en ingång till ännu ett svart hål.

Vi har fortfarande nästan inte berättat för några utanför den innersta familjen att vi är här. Vi är inte redo för all oro, omtanke och omsorg än. Inte för sms, telefonsamtal och mail. Jag tittar snabbt in på Facebook och Twitter ibland. Världen utanför pågår precis som vanligt. Helt omedveten om att vår varit så nära, är så nära, att rasa samman.



Jag strök hennes hand. Jag lade min på hennes mage. Jag hade velat smeka henne över huvudet och nacken men det går ju inte. För första gången sedan vi kom hit lyckades jag nästan prata med henne med normal röst. Utan att den blev en viskning eller ett pip. Jag har försökt innan men det har inte gått. Jag pratade om hennes fot, om hennes mage, om kroppsdelarna från ramsorna och sångerna. Kanske lyssnade hon, kanske sov hon för djupt.

Det ligger en liten pojke i sängen bredvid P. Jag vet inte vad det är för fel på honom men jag var först avundsjuk på att hans skärmar bara ritade två kurvor. Fullständigt irrationellt förstås men jag var det. Han är inte ens ett halvår och han ligger där och tittar på mig ibland. Vaken på rygg i den där sängen med slangar och sladdar från en väldigt stor maskin in under täcket. Det finns ingen avundsjuka där längre. Bara sorg över att någon så liten och vaken inte ens ska kunna få försöka vända sig om på mage. Ska behöva ligga där bredvid P.

K kom med liv. Kom med minisemlor, vårkläderna på och sitt mjukisdjur Sigge till P. Vår fina stora lilla K. Hon tittade på bilder på P, tvekade vid dörren och var sen så där självklar som bara fyra och ett halvt år tillåter inne på sjuksalen. Moster kom också och sen faster. L följde med K ned på stan för skoinköp och middag. Jag åt en plastig sallad och gick ned en gång i timmen. P sov så fint. Trött av aktiviteterna och borttagandet av ena dränet.

L kom tillbaka. Från hemmet och en titt på P. Jag hade för första gången sedan i fredags lyssnat på musik och jag hade sett Sveriges herrar vinna en spännande VM-match i curling. Hon kom tillbaka och sa att de skulle koppla bort respiratorn. Vi gick ned. Vi tittade genom dörren. P tyckte att det var obehagligt och vi med. När allt var klart gick vi in. Hon rosslade och rosslade och andades in syrgas och koksaltlösning och rörde på vänster arm och ben i protest. Hon ska andas själv och hon har abstinens efter smärtlindring. Det är jobbigt men det är bra. Sköterskan lyste i hennes ögon och kanske är det önskan men jag tyckte att jag såg något mer där än tidigare gånger. Något som är P. Någon som är P.

Till nästa PAL

För att få dansa (för tre veckor sedan)

Det känns helt osannolikt men jag sov nästan hela natten. Vaknade bara några gånger. Lyckades somna om. Bilströmmen in mot Stockholm har redan glesats ut. Den mot Uppsala också. Det är förmiddag. Vi såg på Mästarnas Mästare i går kväll. Jag tror vi skrattade ett par gånger. Det går inte att glömma henne där nere på rum 2 men för några minuter går det att tänka på annat. De ska göra röntgen efter lunch. Om några timmar. Mormor och moster är hos henne nu. Jag var där i morse. Sen jag och L en gång till.

Hon ska ha öppnat ett öga, lungorna låter bra, när jag höll i hennes fot rörde hon på den. Det är bra tecken men ingen vet. Ingen vet. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag andats ut djupt, hur många gånger jag spritat händerna. Hur många gånger det känts som att benen inte ska orka bära mig. Jag vet att jag gråtit hejdlöst minst fyra gånger.

Jag hör två korta snuttar från svenska låtar i mitt huvud om och om igen. En är Mikael Wiehe och han sjunger att han inte vet hur han ska klara det här, att han inte vet hur han ska kunna klara av det här. Den andra är Ulf Lundell och han sjunger att det står en hund och gråter nere på isen och att han inte vet men att han tror att den hunden heter Chans.

I går kväll när vi sa god natt till henne, till P, till lilla älskade, älskade P. Innan allt brast inombords igen och L höll mig i det där lilla väntrummet. Jag hade gett vad som helt för att få lyfta P, för att få dansa vaggande med henne, för att få sjunga: sov så gott, lilla P, sov så gott nu P. För att få känna hennes huvud komma till ro mot min hals. För att få vakna några timmar senare, gå in i barnrummet, lyfta över henne från spjälsängen till storsängen och somna om intill henne. För att få vakna intill henne. För att allt skulle vara som vanligt. Det är det inte.

Vi gick en promenad i Hagaparken precis som i går. Det ringde hos L, i hennes mobil. En försiktigt positiv läkare. Kort därefter bröt solen fram bakom de där koppartälten som Skönhetsrådet aldrig hade låtit Gustav III uppföra.



Vi åt havregrynsgröt till lunch. Jag lagade den i mikron i det gemensamma köket och tårarna var nära. Som hon älskar havregrynsgröt den där lilla tjejen som just nu när jag skriver det här orden på eftermiddagen kanske ligger i en magnetröntgen. Tiden har flyttats fram ett par gånger men vi har också fått lite positiva indikationer. Det är galna ord att skriva om sitt barn, om hennes liv. Om våra liv. Positiva indikationer. Det finns ingen rim och reson i det här. Det är ett ingenmansland, ett undantagstillstånd, ett vakuum. Allt handlar om att tro och hoppas. Om att inte sugas ned i det där bottenlösa hålet av förtvivlan.

Om det och den största skatteåterbäringen som går att få. P ligger på BIVA. Jag hade aldrig hört ordet innan. Det betyder barnintensivvårdsavdelning. Det är där våra skattepengar jobbar just nu.

Mormor och moster var här. Läkarna. Doktorerna. De där som jag aldrig haft i släkten men som L har och som jag vant mig vid. De var lugnade efter att ha sett P. De var lättade. Ingen vet men det var deras reaktioner.

Vi har ätit middag. Spagetti och sojakorv för andra kvällen i rad. Det handlar verkligen bara om ork här. P är tillbaka från magnetröntgen. Vi har pratat med en läkare. Fler ska se bilderna. Ingen vet. Ingen vet men det finns hopp. Hopp. Ordet har aldrig sett så vackert ut innan. Jag är rädd för att skriva det men det ser vackert ut. Fler ska se på bilderna. Ingen vet säkert. Ingen vet men så är det ju alltid. Ingen vet. Men hopp. Det tar den tid det tar. Det får ta den tid det tar. De ska förmodligen försöka väcka henne i morgon. P. Vår lilla, lilla P. Hon andas själv igen. Respiratorn är bara där som stöd. De ska försöka väcka henne. Ingen vet säkert hur hon påverkats men de ska försöka väcka henne. Det finns inga garantier. Men det finns hopp. Det finns hopp.

Till nästa PAL

Annandagsmorgon i Hornstull

Jag sov oroligt i natt. Vaknade flera gånger och hörde fåglarna sjunga in morgonen och våren vid fyratiden. Tänkte på texterna jag lagt ut och de vänner och bekanta som ännu inget visste. Som fick första informationen den här vägen. Det är svårt det här. En tanke var att inte behöva berätta allt för alla gång på gång utan låta er ta del samtidigt. Det kanske var ett misslyckande. Många kanske är oroade. Jag ska försöka lugna er. P sover så lugnt där inne i sin säng. Eller nu vaknar hon. Jag hör henne och L prata försiktigt. Hon är nästan precis som vanligt P. Det vardagliga i påskhelgen är som vanligt bortsett från att hon ska undersökas igen om två månader men det väntar vi med att tänka på. Det är konstigt att publicera de där tre veckor gamla texterna parallellt med den här vardagen. Men det är ju så det är. Det där som inte händer, händer parallellt med det vardagliga. Det förskjuter alla perspektiv. Det kommer en ny PAL-text senare i dag. Tre veckor gammal den med. PAL står som ni säkert räknat ut för P på Astrid Lindgren. Det är en egen tideräkning som löpte bredvid den här vanliga i två veckor. P sitter bredvid mig i soffan nu. Hon håller i Bamse-bollen. Hennes ögon glittrar.



Till nästa PAL

Ett rum med utsikt (för tre veckor sedan)

Det är utsikten ingen vill se. Haga Norra Kyrkogård och vägen norrut mot Uppsala. Ett sorgset regn faller på söndagskvällen och bilarnas lyktor kommer snart att synas tydligare. Vi har varit här i ett drygt dygn. Jag och L. På sjätte våningen. Det fanns tusen sätt att börja den här texten på. Jag vet. De snurrade i mitt huvud i natt. Tills jag somnade på rygg med händerna knäppta under nacken. Jag vaknade i samma ställning. Det var ingen ond dröm. Det var overkligaste verklighet. Det är inte alls som de säger. Att det skulle vara som i en dålig film. Det är en förtvivlat bra film.

Jag ser två bilder framför mig. P i fredags kväll. Hon står i dörröppningen ut från hallen och går stödd mot väggen de få stegen till byrån. Det är första gången jag ser henne gå på riktigt. Rumphasartjejen. Hon har gått längre, farmor och K har sett men nu är det jag. Hon vänder sig mot mig och hennes ansikte försvinner. Byts ut med leendet hon har på bilden när hon och K busar och skrattar i spjälsängen. Den jag har som datorns skrivbordbakgrund. Det är inget jag kan styra.

Den andra bilden är från i går förmiddag. Hon sitter i mitt knä. Hon kräks först en klar vätska och sen galla. Jag håller försiktigt i henne. Jag tror att hon sover. Hon hade vaknat med ett skrik. Vi trodde det var tänderna. Hon var först otröstligt men sen slappnade hon av. Somnade om i min famn. Hur skulle jag kunna veta? Hur skulle jag kunna veta att min älskade, fantastiska lilla P som bara var ett år, fem månader, en vecka och en dag förmodligen hade svimmat. Hur skulle jag kunna veta att den lilla lugna flickkroppen som jag höll i famnen...

Det finns inte ord just där, bara tårar. Jag sitter på sjätte våningen, på familjevåningen, på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Det är på sitt sätt bra. Det betyder att P lever. Det betyder att hon förmodligen är på den bästa plats hon kan vara på just nu. På alla andra sätt är det dåligt. P har, och här finns nästan bara plats för tårar och en liten gnutta hopp, P har en blödning i hjärnan. P har fått en hjärnblödning. Ingen vet varför än. En magnetröntgen i morgon kanske ger svar. Förmodligen är det ett medfött svagt blodkärl som brustit. Ett som inte gjort någon nytta men som kan göra all skada i världen.

Hon kan bli bra, hon kan bli bättre, hon kan få en ny blödning. Ingen vet. Vi kan bara vänta och hoppas. Jag ljög förut. Jag har så många fler bilder i huvudet. P i den lilla barnstolen när L bar ned henne till taxin. Vi oroade oss för vätskebrist. Jag och K som knäcker ägg och steker pannkakor. Som åker till Liljeholmen och köper en limpicka. Som handlar lördagsgodis när L ringer och säger att de ska köra P från SÖS till Karolinska. L när hon möter mig i korridoren när jag kommer med taxin. Jag är helt säker på att P dött när jag ser hennes ansikte. Jag är det en gång till när en doktor kommer in i väntrummet där vi sitter. Hon lever, hennes tillstånd är stabilt.

Det är allt vi vet just nu. L gick just ned till henne. Hon ligger på BIVA. Vår älskade, älskade lilla P ligger där med fler slangar än vad något barn borde behöva ha i kroppen och minst sju mätapparater som hela tiden ritar sina kurvor. Hon ser ut precis som om hon sov nu också och det är det hon gör. Sover en konstgjord sömn inför en framtid som ingen vet något om men som jag hoppas, hoppas, hoppas... och tårarna, här kommer tårarna… igen. Jag ska gå ned till dem nu. Jag behövde bara skriva av mig lite först. Det är den jag är. Det är vad jag gör. Jag skrev av mig lite. Det hjälpte inte det minsta.



Till nästa PAL

Återuppstående och tacksägelse

Det är P som står upp igen där vid spisen här hemma i Draken. Bilden är ett undantag. Barnen är inte med på foto här. Hon fyller ett och ett halvt år just idag. P. Det är er förtjänst att hon står där. Tack. För tre veckor sedan tystnade bloggen i två. Den som läst sen dess har inte behövt vara någon större texttolkare, någon genialisk läsare av det som sägs mellan raderna, för att förstå att något hände. Att något hänt.

Den moderna medicinen talar knappast om mirakel men på ett sätt är det. Ett mirakel. Att hon föddes just här, i just denna tid. Att hon tack vare det kan stå där vid spisen eller som nu sitta bredvid mig vid bordet och stoppa tunnpannkaka i munnen. Den som är lagd åt det hållet kanske skulle skriva att det varit en resa. Jag lutar mer åt att det varit ett stillastående. En närmast oändligt lång rad av frusna ögonblick

Hennes hår är kortare uppe på hjässan, några sårskorpor är kvar och två stygn väntar på att tas. Tack igen. För varenda skattekrona ni någonsin pumpat in i systemet, för varje gråzonsavdrag ni avstår att göra när deklarationen ska in om en dryg vecka. Jag skrev inte här under de där två veckorna men jag skrev. Med start senare i kväll får ni följa med tre veckor tillbaka i tiden. Det är mina i stort sett oredigerade anteckningar som väntar på er. Mina ord men våra upplevelser och känslor.

Ni får läsa det av två anledningar. Jag vill att ni ska veta vad era skattepengar går till. Jag vill påminna om att det som inte kan hända när som helst kan hända. Ta vara på tiden, på vardagen. Ibland kommer den tack vare samhällets resurser åter men det finns inga garantier för det. Inga alls.



Till nästa PAL

Herr Alarik önskar Glad Påsk!

Det är på många sätt en mycket gladare påsk än vad vi hade vågat hoppas och ni rimligtvis kan förstå. Solen skiner över Hornstull även om här är kallare än uppe vid Umeälven där K befinner sig med släkt. Jag saknar henne men vi har bra dagar. Jag, L och P. I går tog vi tunnelbanan söderut, gick av i Skärholmen och fortsatte till Zeta Handelsträdgård. Köpte balkongväxter och åt lunch ute. Åkte hem, gick på Mickes och tiokronorsfyndade (ok 30-kronorsfyndade för cd), fortsatte till gungorna i Högalidsparken innan den näst sista laddningen av den där julklappslöjromen landade på rostat bröd i väl tilltagna doser. I dag har vi fixat med cyklar, jag har lagat en soprumsfyndad pump och vi har druckit kaffe på Dellon, fått besök av världens sötaste påskkärringar (vid sidan av K där uppe i norr), fortsatt att lyssna oproportioneligt mycket på Imperiets Moderna Män och tagit det lugnt. Scillan blommar som aldrig förr i backen nedanför Högalidskyrkan och om vi tittar ned från balkongen ser vi träd som snart helt kommer att veckla ut sina blad. Isen? Jo den dröjer sig alltjämt kvar i sin klippskreva.

Look, look

Herr Alarik vet ju inte riktigt men det kan mycket väl vara så att om ni bara ska se en musikdokumentär i år ska ni se den här.

What does anybody ever think about

Vi gick en sväng. Solen sken och jag tog av mig jackan. Förbi grannens verkstad på Lundagatan, bort till Mariatorget, vidare till Skanstull, upp till Folkungagatan och sen tillbaka med 66:an. Jag lyssnar på Blue Ox Babes igen och förstås Parker Lewis – Över Kilsbergen. Det är cykel på Eurosport. Direktsändning från Vallonska Pilen och det stör mig som prenumerent att varken den eller snookern från VM är med i "Direkt i TV" i SvD. DN har en affär att göra där om det ska fortsätta så här. Om jag tittar ut genom köksfönstret ser jag K gunga där nere i Drakenparken. Don't forsake yourself no more, there's much more to you this day.

Tisdag i Hornstull

Isen dröjer fortfarande kvar i den där klippskrevan på Tantoberget men våren är här. Solen sken i eftermiddags och det låg en lätt doft av engångsgrill och spillt vin över den allt grönare gräsmattan där filtar breddes ut och jackor åkte av. På bangolfbanan rullade bollar ned i hål men vi höll oss i lekparken. K åkte linbana och P sov en stund i sin vagn. På stereon här hemma hördes Laura Nyro och Freda Payne. Ronnie O'Sullivan är eventuellt tillbaka.

Vad lyssnar du på nu för tiden?

The Stranglers - Always the sun
Bruce Springsteen - Wrong side of the street
Annika Norlin - Åkej
Todd Walker - Thrown away
Nina Ramsby & Martin Hederos - Visorna
The Go-Betweens - The locust girls
David Ruffin - Heaven help us all
Margie Joseph - I'm fed up
Pove Ramel - Ta av dig skorna!
The Bluebells - Aim in life
The Pogues - NW3
Lalla Hansson - Gävles barnens dag
Paul Siebel - Chips are down
Parker Lewis - Över Kilsbergen

Söndag i Hornstull

Det var en nästan vanlig söndag. Det var allt annat än en vanlig söndag. Herr Alarik har varit borta från fä, fränder och eventuella fans men don't call it a comeback. Det var en nästan vanlig söndag. Solen sken över Tanto. Jag och K var vid gungorna före tio. Vid sandlådorna. Vid rutschkanan. På Tantoberget finns bara ytterst lite is kvar i några nordliga skrevor. På eftermiddagen satt familjer på filtar och barn sprang utan jackor. Cyklar rullade på sopad asfalt och i Boden vann Sirius säsongspremiären med 3-0. Det var en nästan vanlig söndag. Snooker-VM har börjat. Jag har inte sett en minut men jag har lyssnat på Visorna med Nina Ramsby och Martin Hederos. Just nu blinkar Högalidskyrkans sydligaste klocka som en fyr. Det har hänt mycket mer än så. Det var allt annat än en vanlig söndag. Tids nog. Kanske.

Nog måste det väl vara?

Fredag förmiddag i Hornstull

Jag satt ensam på kafé i morse. Såg ut på gråheten genom fönstret. Läste eventuellt dubbla aprilskämt i morgontidningen. I jackfickan vilade Last train to Memphis. P var med sin farmor, K på förskolan, L på jobbet. Bara jag en timme. Jag och bordsgrannarna. Det talades bildäck. Inga genvägar fanns. Inget billigt och bra. Ska det vara bra kostar det. Det talades deklaration. Det talades skattefiffel. Att om man inget ändrar går avdragen igenom även om omständigheterna ändrats. Jag tänkte på vad som bekostat deras skolgång, vägarna de kör på och åldringsvården de kommer att behöva. På skatten mina far- och morföräldrar betalat, på den mina föräldrar betalat, på den jag betalar. Men jag sa inget. Lät bara jaget tryckas lite hårdare mot stolsitsen av gråheten där ute, av småheten runt omkring. Jag tänkte på genvägarna som inte finns men som så många vill köra på. På att bra inte kan köpas billigt. På andras far- och morföräldrar. På kollektivet och individen. På raksträckor och krökta ryggar. På drömmarna som bygger ett samhälle och de som långsamt bryter ned det. På vägen hem såg jag barn som hoppade i vattenpölar. Deras skratt steg mot himlen. Det borde gjort mig gladare. Hoppfullare.