P:s stora kväll (för två dagar sedan)

Senast vi var på ALB. Det kanske kommer en text om det tids nog. Kanske rent av en om gången innan. Så länge. I söndags kväll. Vi tog pendeln. Till Friends Arena och Sweden International Horse Show. Hela familjen. Det var P som var bjuden och vi andra fick följa med. Vi möttes av en fantastisk volontär. Från Min Stora Dag. Det var de som bjöd.

Jag har ju sett namnet ibland men inte tänkt just mer på det. Min Stora Dag. De låter sjuka barn uppleva något de drömt om. Ibland något de inte visste om att de drömt om. På sjukhuset senast frågade en sköterska om P gillar hästar. Jag sa ja eftersom hon gör det så länge hon inte behöver komma nära. Så kom erbjudandet. En kväll med hästar.

Hon var trött när vi kom dit men efter korv, festis och lite popcorn satt hon på helspänn. Blicken koncentrerat fokuserad på det som hände på arenan. Hästen med vingar, kändishoppningen med programledarna hon sett på Bolibompa, ponnyhoppningen och allt det andra. Hon höll ut till efter ordinarie sovtid. I taxin hem somnade hon men var sedan så uppfylld av allt att hon var vaken en timme till hemma. Som om hon inte ville att hennes stora kväll skulle ta slut.

För den som läst det här och vill att andra barn, som hänger lite mer än man skulle vilja på sjukhus, ska få chansen till något liknande finns kontouppgifterna till Min Stora Dag via länken. Vi tackar för att vi fick vara med om en.

I kamerans sökare (för sex dagar sedan)

Vi ska åka magnetkamera i eftermiddag. Eller vi och vi. P. Jag ska sitta bredvid. Det kostar oss inte en krona. Inte en endaste krona kostar den oss den här högteknologiska vården. Inte annat än så som den kostar oss alla. Via skatterna.

För första gången ska hon ligga i magnetkameran utan att vara sövd. Det är ett test. Hon fyller fem år senare i höst. Vi får se om hon kan ligga så stilla som krävs. Annars måste hon sövas igen när det är dags på riktigt. Nästa gång.

Det är alltid en risk. Sövandet. Jag hoppas förstås att hon ska klara att ligga still. Men om inte är det ju lätt att förstå.

Senare. Det gick bra. Det gick så väldigt bra. Vi fick se en liten film först. Elefanten som svalt fiskar med drickvattnet och behövde röntgas. Olly hette han. Dessutom en elefantdocka som åkte in i en liten magnetkamera. Sen det stora rummet, den stora kameran.

P lät sig läggas på britsen. Lät lurarna placeras på sitt huvud. Tittade på elefanterna som projicerades på väggen. Lyssnade så uppmärksamt på sköterskan. Högg tag lite i tyget hon låg på när båren hissades upp. Igen när den började åka in i kameran. Hon är så tuff. Hon är så van. Så hjärtskärande van vid vården. Hon zoomar ut och härdar ut.

Det gick bra. Hon låg så still som hon kunde. Nästa gång är det skarpt läge. Då dundrar maskinen också men vi ska ta med musik hon gillar att spela i lurarna. Förhoppningsvis funkar det. Förhoppningsvis behöver hon inte sövas vid framtida magnetröntgen. Vi gick ut igen från sjukhuset. Tog bussarna hem. Delade på en kaka. Gungade. Hon skrattade sitt skratt.

Man fick inte foto inne vid kameran så jag lånade den här bilden från nätet. Om den är din och du vill ha bort den så säg bara till genom att lämna en kommentar.

Står i ett gungfly och fattar ingenting

Helgen. Vi återhämtade oss efter en sjuka som brukar inledas med vinter. Pulka åktes, julgransplundring bevistades. Jag läste i både Ian Rankins Saints of the Shadow Bible och Bob Stanleys Yeah Yeah Yeah - The Story of Modern Pop. Jag såg snö falla och fäste legoklossar vid varandra. Spelade lite gamla plattor och såg de sista avsnittet av House of Cards på Netflix. Jag kan inte fatta att den kan vara så dåligt översatt som den är. Som om en datamaskin med problem gjort jobbet. Var blir vart. De blir dem. När någon tar livet av sig, alternativt begår självmord, står det tog självmord på textremsan. Och det där är bara exempel. 

Det var dock inte det som gav gungflykänslan från rubriken. Känslan av att inte fatta någonting. Det var en text i morgontidningen på söndag morgon. Jag var tvungen att läsa om flera stycken flera gånger. Inte för att de var otydliga eller dåligt skrivna. Tvärtom. Men för att det som stod där var så fullständigt obegripligt, ofattbart, på ett djupare plan. Läs gärna texten här. Och för all del en tidigare om samma ämne här. En gång städade jag på det där sjukhuset. Det var en annan tid. Kanske rent av ett annat land.

Om något liknande hänt när P låg på BIVA? Om någon godkännt att ett TV-team skulle stå där inne utan att vi i familjen fått ge vårt medgivande? Jag vågar knappt tänka på hur jag skulle ha reagerat. 

En studie i skräck (igår)

Hissen ned från Q63. P har vaknat. Legat på BIVA och är nu på vårdavdelning. För någon timme sedan låg hon i en magnetröntgen. Om något sådant här kunde bli rutinartat vore det rutin. Men vi är föräldrar. Hon är vårt barn. Hissen ned. Promenad bort till fiket. Pyttipanna och fetaostsallad. Vändstekt ägg och dressing. Hon sitter där uppe med falukorv och potatismos. Tack och lov.

Kön, maten, fötterna jag flyttar. Så vardagligt att den bara blir värre. Studien i skräck. Jag såg dem redan på väg till kassan där jag beställer och betalar. Jag ser dem på vägen tillbaka. Föräldrarna. Till barnen. De sitter på bänkerna utmed gången där jag går. Först utan och sen med min plastpåse. De sitter där som vi gjorde då. Ögonen. Håliga. Tårade. Oförstående. Vädjande. Oseende. Spegelbilder av något som håller på att gå sönder.

Akutintaget några meter bort. Deras barn. Det ofattbara. Det som inte ska kunna få hända. Oron, ängslan, ångesten. Jag vet förstås inte vad som finns där. Mer än tårarna. Jag ser hur hon torkar tårarna medan han försiktigt stryker hennes rygg. Jag vet förstås inte och jag hoppas att det inte är så illa som det jag ser. För jag ser rädslan, fasan, skräcken. Jag önskar att jag kunde göra något för dem. Säga något lugnande. Men jag vet inget om var de är. Fast jag nog har varit någonstans väldigt nära vet jag inget om var de är. Jag passerar platsen där L mötte mig när jag kom med taxin. Då. När det var vi. Våra ögon.

Jag fortsätter mot hissen. Handen som håller påshandtaget hårt knuten. Om några timmar får vi åka hem. För den här gången.

Efterskalv i Hornstull

Lördag förmiddag. Lugnet har lagt sig. Åter lagt sig. Det ses på Pippi, det pärlas, det bäddas rent. Snart ska tänder borstas och en dag fortsätta. För en timme sedan bråkade jag och sexåringen. Vi är sams nu men det där sitter alltid kvar så mycket längre hos mig. Jag hoppas åtminstone att det mest är hos mig det sitter kvar.

Jag läste tidningen sen. Drack mitt te. Varvade ned. Kulturen, sporten och sen nyhetsdelen. Jag hinner inte alltid dit. Jag läste på debattsidan i Stockholmsdelen. Läkare hade skrivit. Sådana som går specialistutbildning vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus.

De hade skrivit om bristerna, om oron, om farorna. Om hur sjukhuset inte tillåts att hänga med samhällsutvecklingen (kanske kan vi kalla just den delen för samhällsavvecklingen). De skrev om att det är nu det är värst. Just nu på vintern. Hur de årligen återkommande infektionsepidemierna gör att platserna inte räcker och att det inte går att bedriva säker vård.

Jag läste och det slog mig att vi hade tur på ett sätt jag aldrig insåg då. När P fick sin hjärnblödning. Vi hade tur för att vi var i Stockholm, för att vi så snabbt kunde komma till ett sjukhus med specialistkompetens. Vi hade tur för att hon var i en ålder när chansen att återhämta sig från en hjärnblödning är som allra bäst. Det där visste vi. Men vi hade alltså också tur med datumet. Tur med att det var den andra april som hon vaknade med ett skrik. Tur därför att den värsta perioden för sjukhuset var över. Tur för att det var vår och inte vinter. För att överbeläggningarna inte var som nu. 

Och nu. Om hon eller någon annan får en. Blotta tanken får mig att skaka inombords. Ilskan och sorgen jag känner inför att det är så här, att vissa tillåter det att vara så här, är av en sort som aldrig kommer att gå över. Vissa saker kan knappt förlåtas. Men de kan kanske göras något mindre oförlåtliga genom att missförhållanden rättas till. Gör det. Nu.

I väntans tider (för lite drygt tre veckor sedan)

Klockan är tre. Två timmar har gått. Två återstår. Om allt går bra. Biblioteket stängde just. Men det är ok att sitta kvar. Vi är på Astrid Lindgrens Barnsjukhus igen. Två timmar sedan de sövde henne. Tappra lilla P. Just nu när jag skriver det här är de kanske inne i hennes hjärna. I hennes blodkärl. Ser om det går att stänga som de hoppas ska gå att stänga. Jag sitter här. Mindre nervös än senast men jag tror att det bara är ett försvar. Kroppen och hjärnan som stängt ned lite. Som inte orkar mer oro.

Som pappa vill (för drygt tre veckor sedan)

"Jag vill vara med dig pappa". P i sängen i morse. Innan hon lade sig över mitt huvud. Med sin lilla kropp. Och mitt hjärta bara brast. Igen. Två dagar kvar. Sen ska de gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Söka sig uppåt till hjärnan från ljumsken och förhoppningsvis limma igen något. Förhoppningsvis ta sig ut igen utan att skada något. Utan att skada något. Och mitt hjärta brister igen när jag tittar på orden. Förhoppningsvis ska hon vakna igen. Förhoppningsvis ska allt vara som vanligt igen. Fast med lite mindre risk. Förhoppningsvis. Lilla gumman. Som pappa vill vara med dig.    

Tankarna gör som de vill (för en månad sedan)

På sätt och vis är det värre. För att vi har varit här förut. För att det gick bra förra gången. Vi är två och en halv vecka från operation och på sätt och vis är det värre.

Hon vaknar vid fyra på nätterna. Mardrömmar. Lugnar sig när någon ligger nära. Som vilken tvååring som helst. Som vilken tvååring som snart ska fylla tre som helst.

En natt låg jag vaken efter. Tankarna som gör som de vill. Dödsannonsen där inne i mitt huvud. Älskad. Saknad. Tårarna som inte kommer. Livet som är som vanligt.

Och hotet som hänger, hänger, hänger över oss. In i ljumsken, upp till hjärnan. Igen. Gick ju bra. Förra gången. Ingen vet, ingen vet, ingen vet, ingen vet. Den här.

Tre fingrar i luften (för en dryg månad sedan)

P stod framför mig i går kväll och höll upp tre fingrar så som bara hon gör. Tummen, pekfingret och långfingret. Så fyller jag. Det var vad hon sa. Ja tre år fyller du. Sa jag. Det är en liten ritual. Vi har hållit på med den i månader. Men den här gången öppnade sig ett schakt i mitt inre, och fast jag svarade som jag ska, och fast jag log som jag ska, så föll jag också rakt ned i det.

Vi har fått tiden nu. För tre dagar sedan. Tiden. Den som rör sig och den som står stilla. Det är dags igen. Angiografi. Den är knappt en månad bort. Angiografin. Den kommer en vecka före hennes födelsedag. En vecka innan hon ska fylla de där tre åren. Då ska de gå in i hennes ljumske. Igen. Följa blodådern upp genom kroppen. Förhoppningsvis nå hjärnan och kärlen de vill. Förhoppningsvis kunna klistra igen vad de tror sig vilja klistra igen. Förhoppningsvis kunna dra sig ur igen hela vägen tillbaka utan att något som inte ska inträffa inträffar.

Det måste ju göras. Precis som det måst göras förr. Det andra är värre. Jag vet, jag vet, jag vet, jag vet, jag vet. Men det förtar inte rädslan. Schakt öppnar sig. Jag faller. Födelsedagen. Ska vi bjuda in till den? Ska vi låta bli? K fyller två dagar innan. Hon fick inget kalas när hon fyllde tre eftersom P skulle födas. Och nu. Nu ska P överleva. Det är det hon måste göra. Måste. Måste. Måste.

Allt gick så bra (för 3 månader sedan)

Fast man vet är det lite som en smäll. Fast jag visste är det lite som att ett tomrum öppnar sig. De ringde nyss. Jag låg på soffan. Läste. Roslund och Hellströms senaste. Det ringde. Jag hann inte svara. Sen hos L. Vi hann inte svara då heller. Sen på min igen. Det var från sjukhuset. Astrid Lindgren.

Det var som det är. Provresultatet. Som det är. Som det ser ut. De vill stänga mer. Utifrån magnetröntgen. Utifrån bilderna. Det de ser. Det som är.

Precis två veckor sedan vi var där. Jag och P. Kollade att hon var frisk nog för att sövas, Allt gick så bra. Så mycket bättre. Inga sammanbrott. Ingen gråt. Hon lät sig mätas. Hon steg själv upp på vågen. Lät sig lyssnas på och kännas på. Var så nöjd sedan. Med att hon varit hos doktorn.

Fredagen sen. En och en halv vecka sedan. Nu när jag skriver. Inte när ni läser. Det gick också så bra. Fastan. Infarten som sattes. Utan tårar och napp. Utan svettiga föräldrar. Det tog två timmar. MR. Magnetröntgen. De hade sagt drygt en. Sista halvtimmen. Den. Tankarna som hinner fara genom hjärnan. Innan de ringde. Sa att det gått bra. Att hon var på uppvaket. Sista halvtimmen. Den. Är inget mot vad som väntar. Fast det inte gick att föreställa sig då vet jag att det är så. Nu. 

I oktober. Eller november. En ny kärlröntgen. Kanske embolisering. Det där vi kallar limning. Inne i blodkärlen. I hennes hjärna. P. Hon som fick en röd bil i morse. Hon som glädjestrålande kom in med nyplockade smultron. Hon som vek sig över mig där jag låg i soffan och sa pappa.

Fast jag visste. Fast jag vet. En smäll. Ett tomrum som öppnar sig.

Söndag i Hornstull

Jag sitter i soffan. Väntar på snooker. Försöker finna något slags lugn.

I veckan som snart varit. Vi var tillbaka. På Astrid Lindgrens Barnsjukhus. En angio som kanske skulle leda till embolisering. Onsdag till fredag. Vi är tillbaka. Hemma. Hon ligger och sover middag inne på sin säng. Lilla P. Kanske kommer det mer om det. Om tankarna före. Jag vet inte. Inte riktigt varför jag skriver de där texterna. Publicerar de jag gör. Inte längre. Inte nu.

Sirius har allt i egna händer inför avslutningen i Norrettan. Åtminstone till i morgon. Då väntar ESK borta. Sen största konkurrenten Östersund hemma. Allt att vinna, allt att förlora. Jag har för första gången på många år inte ens sett en match. Kommer förmodligen inte att göra heller. Livet krockar. Men jag hoppas. Som jag hoppas.

Jag hittade en deckare av John Harvey. 20 spänn på Myrorna. Möjligen Stadsmissionen. Flesh and blood. Den är bra utan att vara sensationell. Jag tror att jag ska försöka hitta någonstans och sätta mig ned med den en stund.

Saker jag aldrig trodde

Att jag skulle sitta på Astrid Lindgrens Barnsjukhus en tidig semstermorgon och vara alldeles tårögd över hur bra sköterskan som utför rutinkontrollen på P är. Hur hon vänder sig till 2-åringen istället för mig och noga visar alla saker som ska användas och förklarar vad hon ska göra och i vilken ordning. P grät förstås ändå en del och ville inte ta av sig tröjan men det gick så mycket bättre än vad det gjort så många andra gånger. Och hon var så stolt i går kväll. Det hördes så tydligt på rösten. "Jag varit hos doktorn".

Att jag skulle sitta på Skansen med 15 femåringar och två pedagoger och äta kokt korv från termos och svara på frågor om vad fåglar äter och sen leda fem av barnen genom akvariet och lyssna på deras funderingar om vilka ormar som är giftigast och hur gamla sköldpaddor kan bli. Att barn som jag inte tidigare kände skulle smyga sig upp vid min sida och sticka sina små händer i mina större när vi vandrade tillbaka till förskolan.

Att jag skulle stå som vilken fotbollsförälder som helst på Zinken och se ett 80-tal 06:or prova på att nicka, dribbla boll mellan koner, passa sina kompisar och leka match. Att jag skulle stå där med mitt kaffe i plastmugg och tycka att det var så kul att se dem ha kul och sen promenaden tillbaka till grillen i Draken. Några föräldrar med barnvagnar och framför oss de där underbara ungarna som försvinner allt längre bort på sina kickboards.

Till nästa PAL

Natten till tisdag i Hornstull

Det var vid tvåtiden. I natt. P vaknade i sin säng och skrek. Jag lyfte henne. L på jobbresa och K låg redan mitt i storsängen. Jag lade försiktigt ned P bredvid henne. Lade mig längst ut på kanten. Höll en hand på henne. Hörde andhämtningen gå ned. Plötsligt vände hon sig om och slog de där små armarna om min hals. Somnade om så. Jag lirkade mig loss och försökte hitta en bekvämare ställning för att sova.

Det gick inte. Jag kom på vilken dag som just tagit slut utan att jag tänkt på det. Ettårsdagen. Jag tänkte på den i veckan som var men inte en gång under själva dagen. I veckan stod jag framför datorn. Läste texterna. Tårarna rann nedför kinderna. Fast jag läst dem så många gånger rann tårarna. Fast jag skrivit dem själv rann tårarna.

Ett år sedan hjärnblödningen och det är både så långt borta och så otroligt nära. Tacksamhet och oro. Jag tänkte så mycket bra där i natt som jag hade tänkt skriva ned i den här texten men det är borta nu. Kanske är det lika bra. Det viktigaste är ändå att hon låg där alldeles intill mig. Att min inledande irritation över att inte få sova blev till glädje över just det. Över att ha den där lilla varma, buffande, snarkande kroppen så alldeles nära. Så nära.

Till nästa PAL

Julkortet till Astrid Lindgrens Barnsjukhus

Tack. Det finns så oerhört mycket vi skulle vilja säga. Så oerhört många vi skulle vilja säga det till. Men om vi ska ta fram kärnan i det hela är det tack. Tack. För att ni finns. För hur ni vårdar. För er omvårdnad. För er professionalism. För ert personliga engagemang. För er omtanke. För er ork. Tack. Alla på Q82 och Q82s. Alla på BIVA. Tack. Alla andra från familjevåningen till lekterapin. Från ambulansintaget till rehabiliteringen. Tack för allt från minsta omplåstring till de stora ingreppen. Tack för att ni tog hand om oss. För att ni tar hand om oss. Om P. Den där hjärnblödningen hon fick den 2 april är det värsta vi har varit med om. Tack vare er gick den lättare att ta sig igenom. Trots de där första nattsvarta dagarna. De där första nätterna utan slut. Tack vare er går hon på förskolan, leker med sin storasyster, sjunger sina älskade sånger, går omkring i sin vinteroverall och kängorna hon alltid försöker ta på sig själv. Tack vare er sitter hon uppkrupen tätt intill och lyssnar när vi läser böcker för henne. En vana och glädje hon lade sig till med på rum 8 på Q82s den där andra veckan när hon fortfarande inte kunde röra höger sida och vi aldrig hade vågat hoppas att livet skulle vara där det är i dag. Det finns egentligen inga ord för den tacksamhet vi känner. Över att ni finns. Över att P tack vare det finns. Det närmaste vi kommer är tack. Tack.

Hoppas att ni alla får en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Till nästa PAL

Skivåret i bild och text (2011 när musiken dog några dagar)

En bild säger mer än tusen toner. Möjligen. Fast en bild ljuger också alltid. Eller döljer åtminstone vad som inte kom med. Det här är skivorna från året. De jag köpte eller fick. Åtminstone de som jag kom på i stunden. Vissa av dem har jag spelat väldigt mycket. Kanske allra mest Parker Lewis låt Över Kilsbergen från plattan Pengar & Leenden. Eller stryk kanske förresten. Andra har knappt snurrat alls. Jo det gäller till exempel den jättesnygga plattan med Factory Star. Det är något med sångarens röst som hur lite jag än vill det tröttar mig. Samtidigt är skivorna på bilden en väldigt liten del av vad jag lyssnat på detta 2011. Ja även av vad jag köpt. Jag har lyssnat i datorn och jag har rotat i begagnatbackarna. Jag har spelat skivor som jag redan haft. En del av det har ni alldeles säkert koll på från tidigare postningar. Annat inte.

Det är möjligt att Över Kilsbergen toppar kvantitesligan bland skivorna på bilden men det finns en allvarlig utmanare. Eller två. En fullängdare och en singel. Med samma artist. Det här är varken särskilt spännande eller credbyggande i en musikbloggosfär. Men ingenting har nog snurrat så mycket som Lars Winnerbäck. Som plattan Daugava från 2007 som jag köpte begagnat för en 50-lapp i en källare på St: Eriksgatan och singeln Från kylan in i värmen från förra året som jag tror slank med i en beställning från Ginza. Det här var året när musiken dog för en stund. När det där ögonblicket när musiken varken kan lindra eller trösta, det som jag inte trodde fanns, kom. Det som inga kraschade kärlekar eller andra förluster kan mäta sig med. När jag hittade tillbaka till musiken efter några dagar var det i mycket Winnerbäck det handlade om och han var bland det första jag lyssnade på i datorn däruppe på familjevåningen.

Det kändes så tryggt och trygghet var mer än något annat vad jag behövde höra. Jag behövde höra en annan människa. En vardagligt vanlig. En med vanlig bakgrund i en vanlig tätort på en vanlig slätt. En med vanliga tvivel, vardagligt tappad ork, vanliga rocklåtar, vardagliga melodier, vanligt glädjeönskande, vardaglig tristess och en lite strimma hopp som glöd under askan. Vanlig. Vardaglig. Det fanns inget jag mer önskade att identifiera mig med detta år när musiken dog för några dagar. När den varken kunde lindra eller trösta.

Uppdatering. Förlåt Nick Lowe. The Old Magic skulle verkligen ha varit med på den där bilden.

Till nästa PAL

VAB i Hornstull

Vi hålls i vardagsrummet. Lyssnar på Magnus Lindbergs Snön den faller vit. Kräksjukan eller om det var vanlig magdito slog till mot förskolan i går. Terminens första VAB som inte har något med hjärnblödning att göra. Det känns trots den där lilla tömda magen, och den överhängande risken för den ännu mindre magen, befriande vardagligt. Kräksjuke-VAB med hinkar, avslagen cola och blåbärssoppa. Det spöar hjärnblödnings-VAB alla dagar. Julgranen på Tantoberget lyser för övrigt redan på kvällarna.

Till nästa PAL

Kissblöjorna och kissblöjorna

Läs Jonas Gardell i Expressen i dag. Gör det. Själv har jag två vaccineringssprutor kvar att ta nere på Caremas vårdcentral men jag tvivlar på att de kommer att tas där. Att jag kommer att kunna förmå mig. Frågan är ju bara om det är bättre att gå någon annanstans? Denna tid. Dessa seder. Vi har också vägt kissblöjor detta år. Stått på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och vägt och vägt. För att hålla koll på vätskebalansen hos ett litet barn. Det snålades inte på blöjorna där. Hade det gjorts det om sjukhuset varit privat? Jag vet inte. Jag hoppas inte. Men jag vill inte chansa. Vill inte att vi ska testa. Mina föräldrar är 66 år och lite mer. Det är förhoppningsvis ett tag kvar till de behöver äldrevård. Med lite tur kanske de inte ens behöver det. Döden kan ju komma barmhärtigt i nattsömn, hastigt vid en gräsklippare, på ett sjukhus eller alldeles för tidigt som det var för mina far- och morföräldrar. Men om de behöver åldringsvård. Jag vill inte att de ska behöva bo där det vägs blöjor för att vinsterna ska öka. Bonusarna. Jag vill inte.

Till nästa PAL

När man läser om tankar om döden

Isobels Verkstad skriver bra i dag om det där katastroftänkandet som vissa av oss alltid verkar bära med oss. Läs det. Jag hittade dit via Griskindspatrik. Jag antar fortfarande att vi orkar för att vi orkar. Sen kom jag att tänka på det här igen. Jag vet inte om det mest gör mig arg, ledsen eller besviken. Förmodligen allt på samma gång.

Till nästa PAL

Det är stängt (för två veckor sedan)

P sitter i knät och läser. Sitter hos L. Jag sitter i matrummet. Har just ätit frukost. P sov hela natten. Mest i sin säng och sen lite i min på morgonen. Själv var jag vaken. Det var stökigt på rummet och spring i dörren. Oro i kroppen. Känner mig ändå förvånansvärt utvilad och lugn. Om en timme är det dags. Jag hade trott att jag skulle vara närmare något slags upplösningstillstånd men det är som att det är oundvikligt nu. Som att det bara är att följa med strömmen, simma så länge det går och sen sjunka eller nå land.

Hon var så ledsen när vi duschade henne och när de satte infarten i armvecket men hon lugnade sig snabbt. Hon lugnar sig alltid så snabbt. Men hon ville inte för en sekund släppa mig. Inte ens när L kom tillbaka efter natten hemma. Hon sa pappa och klamrade sig fast vid mig. Jag är ju inte troende, knappt ens tvivlande, men Gud, Gud, Gud vad jag hoppas att hon ska klara det här. Att allt ska gå bra.

Jag låg och tänkte på vad som är värst i går. Det är sjukt, galet, perverst, vad ni vill men jag gjorde det. Jag tänkte på vad som är värst. Att hon dör eller att hon får en allvarlig hjärnskada. Det var en av de saker som höll mig vaken. Det och skriken från grannsängen, stegen i korridoren, dörrar som öppnades och stängdes. Det och hennes andetag som jag lyssnade till så noga jag kunde. Som jag ville etsa in i mitt minne. Som hennes leende. Som hennes doft. Det finns inget svar på den där frågan. Men det är mänskligt att tänka den.

Det är 55 minuter kvar. Teet kallnar i koppen. Jag ska gå tillbaka in till dem nu. Låt det gå bra. Snälla, snälla, snälla. Låt det gå bra.

Jag höll henne i famnen när de sövde henne. Vi hade gått hela den långa vägen i kulvertarna. Jag bar henne och hon var så liten i min famn. När hon somnade in och jag lyfte över henne till britsen. Innan hon fick syrgasmasken över munnen och vi fick gå ut. Hon såg så stor ut, så lugn, så fridfull.

Vi satt i biblioteket. Morfar kom förbi. Jag hade duschat. Läste tidningen. Vi pratade väl om nyheter och inredningsmagasin. Vi gick ner till kafeterian när kön bedarrat. Vi köpte varsin sallad och tvingade i oss. Vi gick upp till biblioteket igen. Två och en halv timme hade gått och jag undrade om de inte borde ha ringt nu. Jag satt på toaletten och mitt i lugnet fick jag en känsla av att hon inte klarat sig. Att P inte klarat sig. L klappade min rygg i biblioteket. En halvtimme senare undrade även hon om de inte borde ha hört av sig. Jag hörde inte riktigt vad morfar, läkaren, svarade. Var inte helt mottaglig.

Sen surrade telefonen. Det ringde ljudlöst hos L. P var förd till uppvaket. Hon var på uppvaket. Inte BIVA. Inte något värre. Uppvaket. Hon ligger därnere nu. Jag gick nyss därifrån. Vi har pratat med läkarna. Narkosläkaren beskrev det som att de var mycket nöjda. Att de sköt handskarna i sophinken och var mycket nöjda.

Sen kom de. Den bra svensken och fransmannen med om inte världens så Europas bästa händer. De var mycket nöjda. Det hade funnits några svårigheter på vägen men det hade gått bättre än de trott. Det de ville stänga är stängt. Det är stängt. Eventuellt kommer det att vilja stänga mer efter kontroll om ett år men det de ville stänga är stängt. Det är stängt. P ligger därnere på uppvaket. L sitter bredvid henne. Jag kan sitta här vid ett matbord, dricka jordgubbsyoghurt och skriva det här. Det är stängt. Kärlet som blödde. Det är stängt.

Till nästa PAL

En väldigt lång dag (för två veckor sedan)

P sover en meter ifrån mig. Ligger på sida i en cerise spjälsäng. I min säng ligger hennes docka, mobiltelefonen och Stålbadet av Anders Harning. Hon hade svårt att somna som det är när rum delas. Vi är tillbaka på Q82s. I morgon ska ingreppet göras. Jag vill inte tänka på det men i allra, allra, värsta fall kan de här vara hennes sista kväll och natt. Jag hoppas att hon känner hur älskad hon är.

K kramade P och grät i morse. Stod och höll om sin lillasyster vid köksbordet. Det är svårt att veta hur mycket hon förstår av vad det här sjukhusbesöket innebär men hon känner förstås också av oron. Denna oro. Det finns så mycket mer att skriva men jag ska släcka nu. Försöka sova. Det är en väldigt lång dag som väntar i morgon. Kanske den längsta.

Någonstans i ett annat rum skriker ett barn otröstligt. Det är bara alldeles precis så att det hörs hit in. Går någon förbi i korridoren på snabba fötter försvinner ljudet av skriket men när den som har bråttom passerat är det tillbaka igen.

Till nästa PAL