Ett rum med utsikt (för tre veckor sedan)

Det är utsikten ingen vill se. Haga Norra Kyrkogård och vägen norrut mot Uppsala. Ett sorgset regn faller på söndagskvällen och bilarnas lyktor kommer snart att synas tydligare. Vi har varit här i ett drygt dygn. Jag och L. På sjätte våningen. Det fanns tusen sätt att börja den här texten på. Jag vet. De snurrade i mitt huvud i natt. Tills jag somnade på rygg med händerna knäppta under nacken. Jag vaknade i samma ställning. Det var ingen ond dröm. Det var overkligaste verklighet. Det är inte alls som de säger. Att det skulle vara som i en dålig film. Det är en förtvivlat bra film.

Jag ser två bilder framför mig. P i fredags kväll. Hon står i dörröppningen ut från hallen och går stödd mot väggen de få stegen till byrån. Det är första gången jag ser henne gå på riktigt. Rumphasartjejen. Hon har gått längre, farmor och K har sett men nu är det jag. Hon vänder sig mot mig och hennes ansikte försvinner. Byts ut med leendet hon har på bilden när hon och K busar och skrattar i spjälsängen. Den jag har som datorns skrivbordbakgrund. Det är inget jag kan styra.

Den andra bilden är från i går förmiddag. Hon sitter i mitt knä. Hon kräks först en klar vätska och sen galla. Jag håller försiktigt i henne. Jag tror att hon sover. Hon hade vaknat med ett skrik. Vi trodde det var tänderna. Hon var först otröstligt men sen slappnade hon av. Somnade om i min famn. Hur skulle jag kunna veta? Hur skulle jag kunna veta att min älskade, fantastiska lilla P som bara var ett år, fem månader, en vecka och en dag förmodligen hade svimmat. Hur skulle jag kunna veta att den lilla lugna flickkroppen som jag höll i famnen...

Det finns inte ord just där, bara tårar. Jag sitter på sjätte våningen, på familjevåningen, på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Det är på sitt sätt bra. Det betyder att P lever. Det betyder att hon förmodligen är på den bästa plats hon kan vara på just nu. På alla andra sätt är det dåligt. P har, och här finns nästan bara plats för tårar och en liten gnutta hopp, P har en blödning i hjärnan. P har fått en hjärnblödning. Ingen vet varför än. En magnetröntgen i morgon kanske ger svar. Förmodligen är det ett medfött svagt blodkärl som brustit. Ett som inte gjort någon nytta men som kan göra all skada i världen.

Hon kan bli bra, hon kan bli bättre, hon kan få en ny blödning. Ingen vet. Vi kan bara vänta och hoppas. Jag ljög förut. Jag har så många fler bilder i huvudet. P i den lilla barnstolen när L bar ned henne till taxin. Vi oroade oss för vätskebrist. Jag och K som knäcker ägg och steker pannkakor. Som åker till Liljeholmen och köper en limpicka. Som handlar lördagsgodis när L ringer och säger att de ska köra P från SÖS till Karolinska. L när hon möter mig i korridoren när jag kommer med taxin. Jag är helt säker på att P dött när jag ser hennes ansikte. Jag är det en gång till när en doktor kommer in i väntrummet där vi sitter. Hon lever, hennes tillstånd är stabilt.

Det är allt vi vet just nu. L gick just ned till henne. Hon ligger på BIVA. Vår älskade, älskade lilla P ligger där med fler slangar än vad något barn borde behöva ha i kroppen och minst sju mätapparater som hela tiden ritar sina kurvor. Hon ser ut precis som om hon sov nu också och det är det hon gör. Sover en konstgjord sömn inför en framtid som ingen vet något om men som jag hoppas, hoppas, hoppas... och tårarna, här kommer tårarna… igen. Jag ska gå ned till dem nu. Jag behövde bara skriva av mig lite först. Det är den jag är. Det är vad jag gör. Jag skrev av mig lite. Det hjälpte inte det minsta.



Till nästa PAL