En promenad (för tre veckor sedan)

Vi fick en bra kväll. Den började med att vi glömde nyckeln hem men vi kom på det och hoppade av bussen innan den rullat från Karolinska. K åt uppvärmda pannkakor och jag pytt i panna. Vi lekte lite, vi kollade Bolibompa, vi hoppade över söndagsbadet och vi läste på madrassen i vardagsrummet tills hon somnade. Jag höll mig inte vaken så mycket längre.

Vi mötte ESA när vi gick av bussen. Det var mindre jobbigt att prata om P, om hjärnblödningen, om vad som hänt och vad som kanske händer än jag hade trott. Därmed inte sagt att det inte var jobbigt.

På morgonen i dag medan jag borstade tänderna försökte jag komma ihåg vad P säger när hon vill ha något och höll på att börja gråta när det inte gick. Senare på dagen sa L att det var la. Hur kan jag glömma något sådant?

Hon blir starkare P. Nacken bär huvudet korta stunder, hon har suttit upp med stöd och hon har börjat äta fastare föda. Först ut var havregrynsgröt med lingonsylt och mjölk som hon älskar och det märktes att hon njöt. Senare idag har hon fyllt på med vaniljyoghurt och crepes. Även högerhanden känns starkare, fast det är långt kvar till hon kan använda den, och en gång när hon vaknade i dag var det som att hon sjöng ett försiktigt da-da-da. Ett som inte har något med ett gammalt tyskt band som hette Trio att göra.

Jag gick en promenad på Haga Norra Kyrkogård. Den är stor, den är vacker, den lämpar sig för tankar. Jag tänkte på att de som ligger här har varit med och byggt ett samhälle där människor tillsammans betalar för den vård någon som P behöver. Jag vet ännu inte vad hon kostat skattebetalarna men jag gissar att det är en slant. Kanske hade vi kunnat skaka fram den själva, förmodligen hade vi utan välfärden haft en privat sjukförsäkring som täckt det mesta, men jag är väldigt glad att det är som det är. Att vi betalar skatt. Att vi får tillbaka när det behövs. Att andra får tillbaka när de behöver. Att vi är ett samhälle och inte bara individer. Att det finns en ekonomisk kraft som inte sitter i den egna plånboken.



Jag hör nog till dem som tyckt att det finns musik för alla tillfällen. Jag har väldigt sällan tyst omkring mig. Det finns inte musik för alla tillfällen. Det finns ingen musik för när din ett och ett halv åriga dotter ligger på barnintensiven med dubbla drän från huvudet som leder bort blod från hjärnan och en respirator som håller andningen igång. Ingen musik alls.

När jag kom hem i går kväll var det av någon anledning Don McLeans American Pie jag ville höra. Jag spelade den högt under matlagningen och jag spelade den så många gånger att K bad mig byta. Det blev på hennes inrådan Abbas Mamma Mia på spanska och Povel Ramels Ta av dig skorna istället. Det är möjligt att hennes musiksmak inte är helt up to date.

P sover nu. Klockan är halv sju och det är fortsatt ljust ute. Även här från rum 08 på avdelning Q82s ser man bilarnas ständiga rörelse in mot och ut från staden. Jag ska laga lite mat, jag ska läsa några sidor i Peter Guralnicks Elvis-biografi Last Train to Memphis.

P sover igen. Klockan är kvart över nio och hon har haft en jobbig timme eller kanske rent av två. Det känns nästan lite löjligt men jag tror att det är nya tänder som är på väg fram som är boven i dramat. Som om det inte skulle räcka med en hjärnblödning…

Till nästa PAL