Våra vardagar (för tre veckor sedan)

P har sovit bra. På morgonen åt hon först upp nattvällingen och sen en vaniljyoghurt. Nu sitter hon i stolen vid fönstret och knaprar på ett kex. Det verkar vara skönt för tänderna som irriterar. Hon har hunnit bada, tvätta håret och ta bort alla stygn utom det som håller fast det kvarvarande dränet fast klockan inte ens är halv tio. Sovit en timme har hon gjort också och fått en rumskompis. Det känns alltid lite bökigt att dela, särskilt när det är äldre barn som vill se på TV, men det funkar. Det är ju trots allt lite lugnare här än på ett fältsjukhus i Libyen.

Jag, jag, jag, Vi, vi, vi. P har varit här i tio dagar och jag tror inte att jag med ett ord har nämnt personalen. Personalen. Så proffsig, så omtänksam, så kunnig, så vänlig, så vårdande och omvårdande. De går skift som känns galet långa, de är en person kort ibland, de måste ha hemmaliv som påverkar och de ser så många sjuka små barn att jag inte förstår hur de står ut men ändå orkar de hela tiden med oss, med P.

Jag tänker i första hand på undersköterskorna, barnsköterskorna och sjuksköterskorna. De är dem vi träffar mest men det gäller naturligtvis läkarna också som tar sig tid att förklara, som gjort ingreppet så otroligt fint, som lyssnar en extra stund när en orolig förälder pratar på för att få prata, för att få en uppmuntrande nick, ett lugnande leende. Det gäller städpersonalen som är så försiktig så det knappt märks att de är i rummet och han i köket som plockar fram frukostmackor åt oss och är så där lagom bullrig att vi påminns om att det finns ett liv här utanför också. Han och clownerna som kommer fram med ballonger i korridorerna och musikerna som sitter i timmar och sjunger för barn som bara kan dregla, stöna och röra ett finger.

Det gäller biblioteket som just var här med sin bokvagn och lånade ut fem pekböcker åt P, det gäller lekterapin som ännu nyligare var här och gav P massage och frågade om det är några speciella leksaker hon vill låna, kuratorn som tog hand om alla våra kontakter med försäkringskassan och läkarintygen och säkert ännu fler som jag glömmer eller inte mött än. Jag önskar att jag kunde minnas alla deras namn. Jag önskar att alla deras namn stod huggna i sten ovanför sponsorernas där nere i entrén.



Klockan är tre och P sover igen. Hon är piggare när hon är vaken men blir snabbt trött av att vara piggare. Hon åt en pannkaka till lunch och har druckit en halv äppeldricka. Eventuellt ska de höja dränet igen i eftermiddag eller kväll. När hon vaknade senast var det som att hon vinkade lite med högerarmen. Jag tar alla tecken på något gott som något gott. Jag skjuter obehagliga frågor framför mig. Jag har nog med nuet. Om någon timme ska jag ge mig av hemåt igen. Hem till K. Hem till något som inte är vardag men som lite grann liknar. Jag saknar våra vardagar.

Till nästa PAL