Mamma frågade mig om jag kommer ihåg vad jag drömmer. Det var i morse. Jag kom inte ihåg den här upphackade natten med en orolig K men i går. Ett fönster på fjärde, femte, kanske sjätte våningen. Ett par vid ett bord vid det öppna fönstret. Hon tappar något som fastnar på en avsats. Han försöker nå det med foten genom fönstret men det går inte. Han ger upp. Hon lägger sig på mage och sträcker sig. En arm som är utsträckt, en hand som är nära, en balans som tappas. Jag ser det från min plats på trottoaren utan att kunna göra något och sen faller hon. Faller medan ett förvånat nej lämnar läpparna.
Vi hängde i Drakenparken efter frukost. Fram till lunch. Jag och K. Gungade, grävde, träffade kompisar. Nästan som vanligt. Fast P ligger där på AL. På rum 18, fortsatt på Q82s. Vi väntar på läkarbesked, på permission eller ett dygn till. Jag vet inte vilket besked jag bävar mest inför.
Klockan är halv två. L ringde precis. P har permis, hon får komma hem. Hon är inte utskriven men hon får komma hem. Jag känner mig nog mer nervös än glad men det är ett steg vi måste ta. Vi måste framåt. Vi måste tillbaka. Tillbaka till livet. Vårt liv.
Klockan är halv fem. P har varit hemma på permis i ett par timmar. Hon har suttit i sin stol i köket och låtit sig matas med yoghurt. Hon har hållit skedar i både vänster och höger hand och fört dem till munnen. Låtit mormors hemgjorda marsipantårta smaka. Hon har fortfarande svårt att få med höger lillfinger i greppet men vilken utveckling. Hon har inte precis skrattat men lett när hon sett K. Nu sover hon i sin säng, L och K är ute i vårvärmen. Jag och farmor sitter i vardagsrummet. Det är inte vardag än men det känns som att ett lugn är här.
Till nästa PAL
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar