Skriet från barnsängen

Jag vaknade av ett skrik mitt i natten. Det var P som skrek. Vi hade varit hemma från sjukhuset i någon vecka. Klockradions gröna siffror visade 02.32. Jag var snabbt uppe ur sängen. L kan ha varit snabbare. Jag minns inte vem som lyfte henne men att jag höll henne. Hon skrek, mitt hjärta slog som om jag sprungit maraton i 100-meterstempo. Jag höll henne och hon lugnade sig. Precis som då. Mitt hjärta slog lika snabbt. Jag lade ner henne på skötbordet. Hon skrek igen. Precis som då. Jag gick rationellt igenom det i huvudet. Två procents risk för ny blödning under första året räknat på hela statistikunderlaget. Barn och vuxna. En tolftedel av två procent för oss sade min hjärna. Spring fortare skrek mitt hjärta. Tänk om det är den tolftedelen av två procent vrålade paniken i mitt huvud. Lugn, lugn, lugn manade förnuftet. Jag bytte blöjan, jag tog upp henne, jag höll henne, hon lugnade sig. Inte jag. Jag försökte se hennes ögon, känna om hon kändes annorlunda. Jag gick med henne genom den mörka lägenheten och undrade om vi borde åka in, ringa in. Alternativen, riskerna, scenario efter scenario, snabbspolades framåt i min hjärna. Jag räknade igen, jag försökte tänka, jag intalade mig och jag reviderade. Sekunder långa som. Tankar om. Hon gjorde sätt-ned-mig-på-golvet rörelser. Jag satte ned henne på golvet. Hon rumphasade iväg. Det var vad hon behövde, det var vad jag behövde. Det var falskt alarm. Jag lyfte henne igen. Gav henne välling. Hon somnade om. Mitt hjärta gick långsamt ned i varv men jag låg vaken en timme och en halv och lyssnade på hennes andetag. Såg natten ute i Tanto bli ljusare genom persiennspringorna.



Till nästa PAL