Skräcken är aldrig så skräckinjagande som när den är vardaglig. P sover i spjälsängen. Hon hostar till. Hon gnyr oroligt. Jag tittar till henne och ser att kudden är blöt runt munnen. Kanske två kvadratdecimeter fläck. Det är svårt att se vad huvudet täcker. Kroppen. Hon rör sig oroligt. Jag tänker på att hon föll en gång i förmiddags. Visst landade hon så mjukt som jag tyckte? Visst gjorde hon? Eller? Inte slog hon i huvudet? Inte gjorde hon? Jag ser inte hennes mun bakom nappen.
Hon vaknar till. Hon slänger nappen. Hon ställer sig upp. Jag luktar på kudden. Ingenting. Saliv förmodligen. Kanske lite snor. Tänder på väg. Hon åt just upp pannkakan som fanns kvar. Toppade med pasta som egentligen skulle i salladen till förskoleavslutningen. Den där K ska vara cirkuselefant. Det är vardag igen. Lugn.
Avundas inte den nya oro ni fått. Tänker på er och hoppas att ni snart kan få besked som kommer kunna lugna er en del i alla fall... Kram
SvaraRaderaTack! Det märkliga är att allt är som vanligt större delen av tiden och sen de där ögonblicken.
SvaraRadera