Torsdag i Hornstull

Vi tog oss till Telefonplan efter lämning. Annars tar det mesta emot just nu. Tröttheten och orkeslösheten skulle tävla mot varandra om det bara fanns energi till det. Jag läste ett av de sista numren av City på vägen dit. Vad är det som gör att Bonniers så fort de får till något ska lägga ned? Ja jag tänker till exempel på Pop och Feber men också den där kvarten Berner fick försöka göra kvaloid av Expressen. Ja men visst det är klart att jag förstår att det är annonspengarna som styr men det gör mig inte piggare. Jag läste att Stephen Duffys gamla band spelar i Tjockhult i kväll (det hade mycket hellre fått vara han) och att Simon Le Bon har problem med rösten. Senare såg jag Duran Durans andra platta Rio i en tiokronorsback på Mickes.

P gick ungefär 15 steg i dag fast hon bara höll mig i en hand. Det kanske är svårt att helt förstå vilken stor liten stund det var. Robert Brobergs Tolv Sånger På Amerikanska stod i en annan reaback. Jag skulle kalla ett inköp ett fynd men lät bli att skaffa en dublett. Ni hör hur läget är. Chic kommer också vilken dag som helst och i augusti Martha & The Vandellas. Visst borde det väcka något? Visst borde det? P sover på balkongen. Jag lyssnar på Bap Kennedy och missbrukar Marie-kex. Jag orkar inte föra över bilder från telefon eller kamera till datorn. Inte göra de där tänkta blandskivorna heller. Det kunde varit värre. Det kunde också varit bättre. Om 45 minuter ska vi hämta igen på förskolan. Tur att det finns rester i kylen. En av de där dagarna. En av de här dagarna.