Stand up declare yourself...

I morse på bussen. Det var trångt. Jag satt nära de bakre dörrarna. Alla som steg på ville stå alldeles intill dem. Till slut var jag tvungen att knacka på ett par medpassagerare och be dem gå bakåt. Så att fler skulle få plats. En gjorde det, den andra stod kvar. Vid Heleneborsgatans hållplats, som av någon anledning heter Högalidsgatan, körde bussen förbi. Den var hårt packad i fram och mitten men längst bak fanns fortfarande tomma sittplatser. Hon som inte flyttade bakåt steg av vid Västerbroplan. Drog ned en tidning i golvet samtidigt. Ingen gjorde en ansats att ta upp den. Vid Fridhemsplan skulle jag av. Böjde mig ned, tog upp tidningen, lade i papperskorgen, bad mannen vars fot något rördes av tidningen om ursäkt. Han tittade knappt på mig.

Var det en mardröm eller hörde jag verkligen Annika Billström säga det jag tror att hon sade på radion i går morse? Det om att hon inte gjort något fel, att hon följde reglerna? Det om hur mycket hon uppbär i pension och hur mycket hon tar ut i vinst ur sitt företag eftersom motsvarande lön skulle sänka pensionen? Inte fel, enligt relerna. Några kanske tycker att det är förståeligt och mänskligt. Må så vara. Men det är också det mest flagranta fallet av brist på moralisk resning jag kan komma på just nu.

I går på jobbet. Det pep till i mobilen. Några i huset river ut kök och badrum. SMS:et var från grannen under. Hon ville tipsa. Lite senare hade hon räddat alla de där originalköksluckorna vi drömt om sedan vi flyttade in för snart fyra år sedan ur en Big Bag. Burit in dem och ställt vid hissen. Satt upp en lapp om att det var våra. Jag och K bar ned dem i källarförrådet på kvällen. De behöver lackas om men annars var de i väldigt fint skick.

Jag glömde den snart utlästa En älskares dagbok av Sven Lindqvist på jobbet i går. Läste därför den likaledes snart utlästa En vandring i solen av Slas i kollektivtrafiken i morse. På sid 165 läste jag: "Barndomshem säljs inte. Barndomshem kan man inte reparera. Jag förstår inte varför man inte i Sverige kan ställa FN-soldater mellan det som är viktigt och det som är förorter. Det är cement man blandar. Det är blandad cement. Jag tror nog att den här ön går åt helvete. Men Marion lilla vart ska vi ta vägen. Man hunsar oss."

Jag tror ju någonstans att det hänger ihop. Vad vi gör i vardagen, hur vi förhåller oss till saker i stort och smått och vilket samhälle vi får. Jag tror att det hänger ihop och utvecklingen skrämmer mig. Mest å barnens vägnar. De där små tjejerna som plockar upp. K i Drakenparken efter andra människor och P som fast hon ännu inte kan gå tar med sig sin glasspinne in i köket, ställer sig upp, öppnar skåpdörren, lyfter locket till sopkorgen och slänger på rätt plats.

...I'm a moralist!