Jag sitter i soffan med P i mitt knä och Van Morrisons Summertime in England på stereon. Någonstans bortanför den öppna balkongdörren spelar Classwar Kids på Area Turns Red i Tanto. Vi skulle ha grillat men det skulle alla grannar också så det blev ugnen hos EAM. Gott och trevliga vänner.
I morse var jag och KP först i lekparken. Vi plockade krossade flaskor från marken och slängde i papperskorgarna samt gungade. Senare våfflor på balkongen och Ann-Kristin Hedmarks Du har en vän på vinylspelaren.
Jag stod i Drakenparken när ett white trashigt gäng med för mig okända fascistfanor uppenbarade sig ur grönskan. De såg ut som stillösa nutida SA-trupper som bara väntar på att rensas ut av sina egna men reflexen sade ändå åt mig att hjälpa till genom att skjuta barnvagnen åt sidan och hämta ett järnrör innan jag såg att de poliser som följde och motade var dubbelt så många. En mormor eller farmor sammanfattade det bäst med sitt: vad fula ni är, bort från vår park.
Jag stod på balkongen och borstade tänderna. Tänkte på en kropp balanserades i jämnvikt och lyfte blicken mot en mås som passerade. Jag mindes Jonathan Livingston Seagull och det obegripliga i att Moderata Ungdomsförbundet i Uppsala för mer än 20 år sedan försökte göra honom till sin samtidigt som Adelsohn höll massmöten i ishockeyhallar. Van sjunger. It ain't why, why, why, why... it just is.
2 kommentarer:
Ofta är det gamla tanter som har mest civilkurage!
Fram för fler tanter!
Skicka en kommentar