Skivåret i bild och text (2011 när musiken dog några dagar)

En bild säger mer än tusen toner. Möjligen. Fast en bild ljuger också alltid. Eller döljer åtminstone vad som inte kom med. Det här är skivorna från året. De jag köpte eller fick. Åtminstone de som jag kom på i stunden. Vissa av dem har jag spelat väldigt mycket. Kanske allra mest Parker Lewis låt Över Kilsbergen från plattan Pengar & Leenden. Eller stryk kanske förresten. Andra har knappt snurrat alls. Jo det gäller till exempel den jättesnygga plattan med Factory Star. Det är något med sångarens röst som hur lite jag än vill det tröttar mig. Samtidigt är skivorna på bilden en väldigt liten del av vad jag lyssnat på detta 2011. Ja även av vad jag köpt. Jag har lyssnat i datorn och jag har rotat i begagnatbackarna. Jag har spelat skivor som jag redan haft. En del av det har ni alldeles säkert koll på från tidigare postningar. Annat inte.

Det är möjligt att Över Kilsbergen toppar kvantitesligan bland skivorna på bilden men det finns en allvarlig utmanare. Eller två. En fullängdare och en singel. Med samma artist. Det här är varken särskilt spännande eller credbyggande i en musikbloggosfär. Men ingenting har nog snurrat så mycket som Lars Winnerbäck. Som plattan Daugava från 2007 som jag köpte begagnat för en 50-lapp i en källare på St: Eriksgatan och singeln Från kylan in i värmen från förra året som jag tror slank med i en beställning från Ginza. Det här var året när musiken dog för en stund. När det där ögonblicket när musiken varken kan lindra eller trösta, det som jag inte trodde fanns, kom. Det som inga kraschade kärlekar eller andra förluster kan mäta sig med. När jag hittade tillbaka till musiken efter några dagar var det i mycket Winnerbäck det handlade om och han var bland det första jag lyssnade på i datorn däruppe på familjevåningen.

Det kändes så tryggt och trygghet var mer än något annat vad jag behövde höra. Jag behövde höra en annan människa. En vardagligt vanlig. En med vanlig bakgrund i en vanlig tätort på en vanlig slätt. En med vanliga tvivel, vardagligt tappad ork, vanliga rocklåtar, vardagliga melodier, vanligt glädjeönskande, vardaglig tristess och en lite strimma hopp som glöd under askan. Vanlig. Vardaglig. Det fanns inget jag mer önskade att identifiera mig med detta år när musiken dog för några dagar. När den varken kunde lindra eller trösta.

Uppdatering. Förlåt Nick Lowe. The Old Magic skulle verkligen ha varit med på den där bilden.

Till nästa PAL