Alla dar som den vanliga vardan

I morse. Jag följde min äldsta dotter till skolan. Eller om hon följde mig. Trötta sjuåringsben. Jag fick en kram och sen ett gå nu pappa. Jag gick. Över Västerbron. Tittade ut över räcket på krönet. Det blåste, vattnet där nere var mörkt och kallt. Såg åtminstone så ut. Jag tänkte på min farmor och farfar. Att jag borde ta tåget norrut och tända ett ljus på deras grav. Jag hade jackan uppknäppt men stängde den. Duffeln om vi ska vara exakta. Den nedersta knappen är borta men det är ok. Än så länge. Tolfte december och fler än fem plusgrader. Jag klev på en buss på andra sidan och bytte till tunnelbana. Läste sidor i Nick Hornbys The Polysyllabic Spree. En bok om böcker och läsning. En bra. Jag hade lite ont i ryggen. Höger sida. Lite obestämt nedanför skulderbladet. Om revbenen suttit på baksidan istället för framsidan hade det varit där. När en plats längst ut på bänken blev ledig flyttade jag mig sidledes. Lutade höger armbåge mot armstödet. Det lättade lite. Tre minuter till tåget mot Hjulsta. Det var inget särskilt alls med den stunden. Jag är tacksam för den.