En studie i skräck (igår)

Hissen ned från Q63. P har vaknat. Legat på BIVA och är nu på vårdavdelning. För någon timme sedan låg hon i en magnetröntgen. Om något sådant här kunde bli rutinartat vore det rutin. Men vi är föräldrar. Hon är vårt barn. Hissen ned. Promenad bort till fiket. Pyttipanna och fetaostsallad. Vändstekt ägg och dressing. Hon sitter där uppe med falukorv och potatismos. Tack och lov.

Kön, maten, fötterna jag flyttar. Så vardagligt att den bara blir värre. Studien i skräck. Jag såg dem redan på väg till kassan där jag beställer och betalar. Jag ser dem på vägen tillbaka. Föräldrarna. Till barnen. De sitter på bänkerna utmed gången där jag går. Först utan och sen med min plastpåse. De sitter där som vi gjorde då. Ögonen. Håliga. Tårade. Oförstående. Vädjande. Oseende. Spegelbilder av något som håller på att gå sönder.

Akutintaget några meter bort. Deras barn. Det ofattbara. Det som inte ska kunna få hända. Oron, ängslan, ångesten. Jag vet förstås inte vad som finns där. Mer än tårarna. Jag ser hur hon torkar tårarna medan han försiktigt stryker hennes rygg. Jag vet förstås inte och jag hoppas att det inte är så illa som det jag ser. För jag ser rädslan, fasan, skräcken. Jag önskar att jag kunde göra något för dem. Säga något lugnande. Men jag vet inget om var de är. Fast jag nog har varit någonstans väldigt nära vet jag inget om var de är. Jag passerar platsen där L mötte mig när jag kom med taxin. Då. När det var vi. Våra ögon.

Jag fortsätter mot hissen. Handen som håller påshandtaget hårt knuten. Om några timmar får vi åka hem. För den här gången.