Herr Alarik on public satellite

Det blir Uppsala idag igen. Föranlett av ett telefonsamtal. Men först lite bakgrund. Likt till exempel en mer eller mindre känd författare kommer jag aldrig att helt kunna lämna lärdomsstaden. Den har präglat mig för hårt. Olikt författaren är jag född och uppvuxen där. Jag bär bägge sidorna av staden inom mig. Öster och väster om ån. Arbetarkvarteren och universitet. Domkyrkan och värmeverksskorstenen. Jag bär faktiskt mer än så. Jag bär landsbygden också. Den gamla av bondgårdar och fattigare stugor och den moderna av radhus och villor. Mina släktingar vilar både på gamla kyrkogården i stan och invid små landsortskyrkor. Jag bär planritningar och möblerade rum inom mig. Jag behöver bara sluta ögonen för att veta precis hur det såg ut på nedre botten på Salagatan 45C, i den stora lägenheten längst ned på Öfre Slottsgatan, i villan på Konsumvägen eller innanför dörren på vår Vilangård. Idag var det Salagatan. Det bruna huset. Ett stenkast från farfars jobb på Vaksalaskolan. Radion stod på extrafrysen i köket. Tomatplantsuppdrivningen mot väggen där köksbordet brukade stå. Kaffepanan var röd och hade en skåpknopp som handtag till locket. Radion spelade P4. Radio Uppland. Farmor kanske nynnande med medan hon trillade köttbullar eller plattade till tekakor. En bild av Uppsala. En bild inifrån mig. Föranledd av telefonsamtalet. Det var min pappa som ringde. Han har också flyttat därifrån. Jag söderut till Stockholm, han norrut till Östhammar. Det är lättare att få in Radio Uppland där än här. Han sa att jag varit på radion i förmiddags. Eller rättare sagt Herr Alarik. Bloggen. Någon hade läst något från texten om de röda fanorna. Det känns märkligt. Om min farmor hade levt hade hon kanske hört det i sitt kök. Det slår mig att jag fortfarande minns telefonnumret fast så många år har gått. Det hade varit fint att kunna ringa henne.