Till uppror manar vår röda fana

Ett litet tag trodde jag att jag förflyttats i tid och rum till inbördeskrigets Barcelona. För en sekund hörde jag Bob Hunds Nu är det väl revolution på gång starta upp i huvudet. Jag vred på huvudet och från fönster efter fönster hängde röda fanor, tygstycken och handdukar. Det var ett surrealistiskt ögonblick men än märkligare var att allt var kvar när jag blinkat. Från fönster efter fönster runt Odenplan i Stockholm, Sverige, 12 november, 2007. Revolution kunde det väl knappast vara men kanske en manifestation för Burma hann jag tänka innan jag mindes det lilla anslaget på dörren till en bokhandel jag gått förbi. Protesten gäller en galleria som planeras i området. Samtidigt som det kändes lite löjligt slog det an något. Jag är delvis uppväxt med protester mot byggplaner. Väldigt lite delvis men ändå. Varje första advent var det Öfre Slottsgatans dag med loppis, dockteater och kamp för bevarande av några av Uppsalas kulturkvarter. De lyxrustades förstås till slut men med fasaderna bibehållna. De öppna innergårdarna och deras gemenskap stängdes däremot till. Nu gällde det Odenplan och en galleria. Jag har ju lätt för att vara cynisk, även om jag försöker kämpa emot den impulsen, och hann tänka att de väl är rädda för att allt byggeri, damm och trafikkrångel ska sänka värdet på bostadsrätterna under många år men sen tänkte jag på alla de små butikerna, på själen i ett område, på hur många gallerior det kan behövas, på den som planeras här i Hornstull, på att människorna åtminstone bryr sig om något även om det är ganska litet och egoistiskt. Jag beslöt mig för att gilla det. Det kanske är lite fånigt men det är något. Lite liv och färg i allt det gråa.