Tolv för lurar och golv

Utmaningen kom ju från Sånger från nedre botten. De tolv låtar som betytt mest i år. It ain't easy som David Bowie skulle ha sjungit. Minnet är som ett såll och jag kommer säkert att tappa minst ett par men här nedan har ni försöket, föga förvånande blir det en hel del låtar som föddes före 2007. Jag tar dem i total inbördes oordning. Med lite tur blir det en motivering eller länk till det flesta också.

Bob Dylan: Working Man's Blues
Den fick min värld att skälva lite. Jag körde den på repeat på eftermiddagen igår när jag gick längs St: Eriksgatan. Ingenting har egentligen förändrats. I sleep in the kitchen with my feet in the hall, sleep is like a temporary death.

Säkert!: Och jag grät mig till sömns efter alla dar
Det hade varit väldigt lätt att vara trött på Annika Norlin vid det här laget om hon inte vore så bra när hon är bra. Ska jag bara nämna en låt från säkertplattan blir det Och jag grät mig till sömns efter alla dar för att den så perfekt sammanfattar en del av hur det var att växa upp och vara precis lagom utanför för att kunna odla ett utanförskap lite längre fram om allt går bra. Den som tror att det är en låt som handlar om hur det är att växa upp som tjej har bara fattat hälften.

Jan Johansson: Liksom en herdinna
Av någon anledning har jag alltid varit lite rädd för trippelboxen Musik genom fyra sekler men när den nu finns på en fin remastrad dubbel-cd slog jag till. De lugna partierna i Vem kan segla förutan vind kan vara den finaste versionen av den jag hört sedan min farmor sjöng den för mig när jag var liten och vad han gör med Liksom en herdinna måste verkligen höras. De invändningar som kan finnas mot plattan är att Johansson och det fantastiska band han har bakom sig ibland, likt ett förtida Wilco, verkar känna ett tvång att förfula lite, slänga in något dissonant (eller vad det kan heta) när de kommer för nära något av det vackraste som spelats in i Sverige. På Liksom en herdinna motstår de den impulsen och det är som att höra solstrålar sakta vandra runt väggarna i rummet.

Kevin Rowland & Dexys: It’s OK Johanna (demo)
Nytt material med Kevin. I min värld räcker det. Att hans vidareutveckling av en av de bättre låtarna på Moneybrothers debut dessutom är så bra gör ju inte det hela sämre. Enda frågetecknet är när plattan kommer?

Florence Valentin: Pokerkväll i Vårby Gård
Mitt konsertgående i år har rört sig från lågprioriterat till helkasst men jag kom iväg på Florence Valentin på Trädgårn i somras. Jag kan nästan förstå om några blir irriterade på hur de frontalkrockar Ebba Grön med Dexys och The Clash men bara på ett teoretiskt plan. När jag hör dem har det samma effekt som alltid. Mungiporna på väg upp mot himlen.

Lloyd Cole: Woman in a bar
Jag kunde ha valt vilken låt som helst från Antidepressant. Vi spelade den som besatta efter årsskiftet och hela våren. Jag har nynnat nästan varenda fras i örat på K när hon ska somna. Jag och L har försiktigt valsat över golvplankorna till den. Jag kan ha fel men tror att skivan i mycket handlar om att växa upp och acceptera vem man egentligen är och har varit. Om att ompröva men behålla det som var bra. Att det blev just den här låten beror nog på att det är väldigt snyggt med fraser som No longer driven to distraction/ Not even by Scarlett Johansson.

Sam Cooke: Nothing can change this love
Kevin Rowland: The way you look tonight
Jeff Perry: Love don't come no stronger (yours and mine)
Det tog nästan ett år efter bröllopet men vi hade fest när våren började leta efter vägen till sommaren. De tre låtarna närmast ovan öppnade dansgolvet efter middagen. Jag är ju part i målet men skulle nog vilja kalla dem för ett perfekt soundtrack.

Dandy Livingstone: Right on brother
Sanslöst bra b-sida på Trojan från 1972. Själfull reggae precis i min smak.

Diane & Carole & The Watchamacallits: The Fuzz
Vi dansade nog nästan som tokiga till den här som jag hittade på Office Naps också (gå in där och kolla postningen från 2 oktober 2006). Jag vet inte ett skit om den mer än vad som finns att läsa där och att den svänger.

Mark Olson: Clifton Bridge
Jag har redan skrivit om den här men varför inte göra det igen. Plattan The Salvation Blues är ju trots allt på väg mot toppen av min lista över 2007 års skivor. "Some people come here to die/We came here to live/ There´s hope in our hearts/ There's future in our souls".

That's about it. Mina låtar från året. Fast de flesta var ju förstås äldre. Tidlösa kanske eller bara rätt just under 2007. Ni har fortfarande några timmar på er att följa den ursprungliga uppmaningen. Behöver ni mer inspiration hittar ni det säkert via den här posten och kommentarerna där. Nu ska jag börja gruva mig för vad jag glömde bort.