Sweetness In Her Spark (Låttips #151)

Den sympatiske basisten i Teenage Fanclub, Gerard Love, har tydligen ett sidoprojekt som heter Lightships och både en singel och en platta ska vara på gång. I väntan på att få lägga dem på skivtallrikarna kan vi kolla den här fina lilla videon och lyssna på musiken.

Tankar i kön

I går på Ica. Lite stressad. Vagnen full. Varor för veckan. En annan vagn. Parkerad i vägen. Ett par som inte märkte att jag behövde komma fram. Blodtrycket som steg. Idiottankarna jag tänkte. Sen såg jag plötsligt hans blick. Jag vet ju inte alls om det var så. Kanske var det något helt annat. Men blicken. Det var den hos någon vars barn har fått en hjärnblödning. Marken gungade till. Jag sträckte på ryggen. Andades ut. Pulsen gick ned. Jag väntade lugnt på grön gubbe vid Hornsgatans övergångsställe sen. Tog trapporna ned. Hissen upp. Hem. Till L. Till K. Till P. Hem till oss. De väntade där.

Söndag i Hornstull

Jag gick en sväng. Föga förvånade till Mickes Skivor. Köpte två LP med Laura Lee och en med Jane Wiedlin. 130 spänn. Jag kallar det prisvärt. Innan stod vi parken. Njöt av den första vårsolen. Emellan på bibblan. Jag bläddrade i senaste Sonic. En lång rad människor hade röstat fram Thåströms 50 bästa låtar utan att få med Höghus, låghus, dårhus på listan. Jag kan inte för mitt liv förstå det. Verkligen inte.

P provar just nu en badmössa. Simglasögonen hänger runt halsen. Hon skrattar nöjt. Hennes storasyster är redan i plurret. Gör vattenexperiment med en plastpåse. Jag hör dem och lutar jag mig framåt ser jag dem och det går en värme genom kroppen som inte har med tekoppen framför mig att göra. Det kan vara det här som är meningen med livet.

Sirius förlorade den sista ordinarie måstematchen. Nu stundar kval. Två måstematcher till. Mot Örebro. Nervositeten.

Jayhawks på onsdag. Jag måste se till att hämta ut biljetterna.

Gissa omslaget!

Det är som det är. Jag gissar fortfarande på detaljer från skivomslag på Facebook medan jag långsamt blir galen av jag-vet-ju-vad-det-där-är-egentligen-känslor. Jag har gjort ett quiz själv också. Det var kul. Svaren imponerade. Den bäste tog 10 av 16 utifrån detaljerna ni ser nedan. Enda ledtrådarna var att nummer 13 och 16 och ett till är svenska. Tillsammans klarade de tävlande alla utom just nummer 16. Hur många klarar du (om det går trögt kan du trösta dig med att de Facebook-tävlande kunde se lite mer av några omslag genom att klicka på bilderna)? Trevlig helg!

Uppdatering 6 mars. Här ser ni nu facit. Det var ju inte så svårt bara man vet.

GUN (Popskyltarna #56)

Det här skulle naturligtis kunna ses som ett inlägg i den eventuella debatten om vad den nya prinsessan ska heta men jag tänkte faktiskt bara på ett gammalt hårdrocksband som jag mig veterligen aldrig har hört.

RZA (Popskyltarna #55)

Men nu var det allt ett bra tag sedan vi hade en popskylt här. Jag tar och sparkar igång igen med ett tungt hip hop namn. RZA. Jag såg faktiskt Wu-Tang Clan på Hultsfred ett år. Visst gjorde jag det? Som jag minns det, om jag minns det, var det sådär. Bitvis bra, bitvis lite slappt. Annars gillade jag som alla andra Enter The Wu-Tang (36 Chambers), några av soloskivorna och i lite mindre grad Wu-Tang Forever. Sedan tappade jag bort dem, eller om de tappade bort mig. Våra vägar skiljdes i vilket fall åt men jag blir lite glad varje gång jag ser den här registreringsskylten.

I've got a bike

Det blir nog inte av att jag tar mig dit den här gången heller men jag älskar verkligen att Paul Heaton ger sig ut på en ny cykla till puben turné. Älskar. Snygg logga också.

Vardag i Hornstull

"Pappa, pa-pa, pappa, pa-pa, pappa. paa-paa, pappa, papa, pappa". P gick varv på varv runt mig där jag stod på köksgolvet tidigare i kväll. "Pappa, pa-pa, pappa, pa-pa, pappa. paa-paa, pappa, papa, pappa". Varv på varv och så skrattade hon som bara hon skrattar och fortsatte. Om och om igen. "Pappa, pa-pa, pappa, pa-pa, pappa. paa-paa, pappa, papa, pappa". Med lite olika uttal, med skratt emellan. Varv på varv. Om och om igen.

Herr Alariks lilla klubbguide

Om ni händelsevis befinner er i Stockholm den kväll som är styr ni lämpligen stegen mot Pet Sounds Bar och bardisken i gatuplanet bakom vilken DJ Skåne och hans side kick Mats förväntas spela skivor av otvivelaktigt hög kvalitet.

Snooker heaven

Kollar just nu tre olika snookerfeeder samtidigt på Eurosport Player. Tack och lov för den nya tekniken. Fast nu börjar snart matchen mellan Judd Trump och Ronnie O'Sullivan så jag tror att jag tar och lägger koncentrationen på den.

Torsdag kväll i Hornstull

Ja jösses. All heder åt ensamstående föräldrar. Att ni fixar det. Fyra morgnar och kvällar nu. Bara jag, K och P. Men sent den här kvällen kom barnens mormor. Avlastning. Fast vi har verkligen haft det väldigt bra. Nästan hela tiden. Det är roligt att de blir större. Klarar så mycket mer. Annars? Jag jobbar, ser på snooker, fixar skivomslagstävling och läser om den vidrighet som var första världskriget. Det står en väldigt stor och sned snögubbe nere på gården.

Alla hjärtans dag i Hornstull

"Det är faktiskt en som fattas pappa!". Hon sa det inte riktigt så men ungefär. K i morse. Det är L som fattas. Tjänsteresa. Vi andra kämpar på. Det går bra. Vi lyxade nyss och åt sushi på Panda. Nu pärlas det på golvet i väntan på Bolibompa. Jag stod i köket nyss. Höll P i famnen. Lutade mitt ansikte mot hennes. Drog in hennes doft. Kände värmen från hennes kropp. Det är så mycket firande av Alla hjärtans dag som jag behöver. Även om det hade varit ännu bättre med L här också. Vill ni något mer kan ni alltid gå hit.

Vad hände med Canardo?

Jag sitter på jobbet och skriver om cykel. Volta Ciclista a Catalunya närmare bestämt. Tävlingen som Mariano Cañardo vunnit flest gånger med sju segrar. Och det fick mig att fundera på vad som egentligen hände med Canardo? En gång var han den tuffaste seriedeckaren jag visste och varje nytt nummer av EPIX eller POX där han figurerade var en höjdpunkt att skriva hem om. Jag måste ta mig ned i källarförrådet och gräva fram de där tidningarna någon dag.

One Day I'm Going To Soar

Kevin och kompani vet att reta vår aptit. I dag med omslaget till kommande plattan. Själv skulle jag gärna se att det blir spelningar i Sverige och att det blir på datum som fungerar.

Det här är ju ingen matblogg men...

Whitney och soulsorgen

Jag läste det på Twitter i morse. Whitney Houston är död. Jag läste om henne så sent som i veckan. Pop Vol 2 #7. En gammal tidning från hösten 1998 som parkerat på lilla toan. Jag läste Andres Lokkos recension av My love is your love. Den som bara handlar om titellåten från skivan. Låten som i viss mån fick mig att omvärdera Whitney Houston. Att lyssna. En av 90-talets allra bästa. Hon är på baksidan av tidningen också. En helsidesannons. Det glittrar i hennes ögon.

Jag läste aldrig allt skvallret. Var för ointresserad. Hon var ändå aldrig min. För alla sina skivor och all sin kärlek till det där som kallas soulmusik rymmer det här hushållet ändå bara tre singlar med henne. Jag följde upp med den andra. Junior Vasquez discoremix på I learned from the best.Jag gjorde aldrig det. Lärde aldrig. Jag försöker ibland och någon gång träffar det rätt men hur gärna jag än skulle vilja, och ni ska veta att jag skulle vilja, så är den moderna soulmusiken inte riktigt för mig. Är inte riktigt min. Det är inte för inte som den där R. Kelly-plattan fortfarande står ospelad i klädkammaren sedan jag hittade den i grovrsoprummet (den recenserades för övrigt i samma gamla nummer av POP och fick åtta av tio, Whitney fick en sexa). Den moderna soulen är något för de andra och jag avundas dem medan jag gräver ner mig i arkiven och blåser dammet av något gammalt kvalitetssäkrat (jag har förstås många fler låtar med både Cissy och Thelma Houston än med Whitney).

Jag ser henne varje vecka. Whitney. Hon tittar tillbaka på mig från tiokronorsbackarna. Det är den blåa plattan och den som är orange. Åtminstone som jag minns det nu. En med klänning och en med jeans och linne. Hon ser så ung och levande ut där. Jag har en låt kvar att spela. Jag upptäckte den förstås via Kevin Rowlands cover. Blev så pass besatt att jag köpte den med både Whitney och George Benson också. Kevins version är förstås min, det är som det är, men den är väldigt bra med Whitney också. The greatest love of all. Förmågan att älska sig själv. Den vi måste ha för att orka leva även om vi har så mycket annat. Och om inte älska går så åtminstone fördra. Jag ska plocka upp de där båda plattorna nästa gång. Ska ge dem en chans. Ska ge henne en chans. Trots att det förstås är försent på på så många sätt. Men en sak är det aldrig för sent för. Att orka lyssna. Att försöka lyssna. Att höra från från ett annat håll. Jag ska försöka göra det. Men först ska jag spela den här på sanslöst hög volym.

Sakta men säkert närmar vi oss

Om ni vill ha något att pyssla med medan ni längtar kan jag förbehållslöst rekommendera den här länken.

My Ever Changing Moods (Låttips #150)

I dag är det 28 år sedan den här släpptes på singel. Vi firar med tre videoversioner tycker jag. Den officiella promon och så framförandet på Top Of The Pops som jag faktiskt aldrig hade sett innan samt avslutningsvis en variant från frukost-TV som jag tror har figurerat här tidigare.

Om du väntar lite längre

Herr Alarik återser vintern i Paris

Dålig sömn. Upp fem. Arlanda. Snabb incheck. Kunde sovit en halvtimme längre. Kanske. Gate 12. Första fiket försökte göra muzak av Bob Marleys Redemption Song. Går förbi en butik och hör två meningar.

- Ville han ha skatten avdragen på en gång?
- Nej han ville ha sex.

Klockan är snart halv sju på morgonen. Kön till toaletten är lång. På planet. SAS är glada och stolta över att åter kunna servera gratis te och kaffe. Kallt vid fönstret. Ber om en filt. Får. Äter en medhavd smörgås. Dricker teet. Läser. Slumrar. Inflygning.Villor, radhus, hyreshus, sporthallar, fotbollsplaner, vattentorn. I min hjärna störtar vi in i dem alla fast planet redan passerat när tanken är färdigtänkt och börjar om med nya hus. Taxi. Chauffören lyssnar på talk show, teater eller stå upp.Min brist på språklig skolning är skriande. Radiopubliken skrattar, applåderar. Min chaufför nöjer sig med att le och fnittra. Hans engelska är som min franska men jag har skrivit ned adressen på en lapp. I höjd med höghuset med roterande Siemens-skylt på taket fastnar vi för första gången i bilkö. I den långa tunneln för andra gången. Det ligger snö på marken. Vinden är kall när jag stiger ur bilen. Betalar med några slitna Eurosedlar som legat år i plånboken. Jag skulle ha tagit långkalsonger. Det är inte tal om att möta våren i Paris.