Vad håller gubbarna på med?

En Magnus från Skåne, som är mindre än sin namne, skickade ett mail och meddelade att The Beautiful South har splittrats. Känns inte som att det kommer att slå ned som en bomb i svenska medier precis men jag tycker att det är ganska tråkigt. Jag piggar upp er och mig med att köra en postning som ursprungligen publicerades som en gästgrej på Beneath a Steel Sky sommaren 2005. Som en liten bonus för er som redan läst den slänger jag in lite tidigare opublicerade bilder från resan. Här hemma lyssnar vi samtidigt på en hembränd dubbel-cd med TBS. Låtlistan lär dyka upp här ganska snart.

Garden of England and all that

Hyrbil söderut från Heathrow. Ombyggnationer gör att det nästan är omöjligt att hitta påfarten till M25. Vänstertrafik och andra distraktioner gör att vi missar avfarten till Brighton. Eastbourne istället. Vi är på väg mot ett vuxnare rockliv. Hultsfred och Roskilde är utbytt mot The Beautiful Souths skogsturné. Sex utsålda spelningar i samarbete med engelska motsvarigheten till Skogsvårdsstyrelsen (när ska de börja fixa konserter?). Små kuststadshotell, afternoon cream tea, pint of bitter och pastoralt lugn istället för lera och fulla träskpunkare.

Eftermiddag dag två och vi lämnar utsikten vid ruinen i Hastings för fortsatt färd, på slingriga vägar med överhängande grönska, till den förmodade mordplatsen i hundratals pusseldeckare, den medeltida idyllen i Rye. Kyrkan är uråldrig och på The Old Vicarage förklarar värdinnan noggrant hur engreppsblandaren i duschen fungerar för att vi inte ska bränna oss. Sängen är inte nedlegad! Dag tre är konsertdagen. Vi bilar på omvägar upp till Goudhurst strax norr om Bedgebury Forest där Beautiful South ska göra turnéns andra spelning. Goudhursts gästparkering rymmer ett knappt tjog bilar, här finns ett bageri, en pub, en uråldrig kyrka (kyrkogården är större än centrum), en affär (cashmaskinen är trasig och förresten tar den inte europeiska kort upplyser oss den artige innehavaren) och en förvånansvärt högklassig italiensk restaurang. Centrum i Goudhurst är en damm. Änderna ser ut att trivas lika bra som pensionärerna som tittar på dem från de strategiskt utplacerade bänkarna.

Vi köar in till konsertområdet. De engelsmän som haft med sig vin i flaska dricker febrilt eftersom glas och burkar inte är tillåtet. Professionellt stora plastdunkar med öl är helt ok. Medelåldern är, trots barnen som hoppar rep med avspärrningen till parkeringen, hög. Undflyende hårfäste eller utsläppt mage är snudd på obligatoriskt.
Alla har picknick som en enda stor familj. Mattältet säljer korv, mos och vita bönor. Rutiga filtar med fukttålig undersida är årets trend. Ett förband från Amerika spelar. Ok men inte upphetsande. The Forestry Commision och en cancerfond samlar in pengar. Solen visar sig!

The Beautiful South släntrar på scen. Paul Heaton har keps. De öppnar lite oengagerat. “We Are Each Other” är först ut följd av “Dumb” och “This Old Skin”. Till “I’ll Sail This Ship Alone” och “Old Red Eyes is Back” har Heaton tagit av kepsen. Nu är det riktigt bra. Paul säger att de är först gången de spelar i Kent och efter en kort lätt sarkastisk tystnad lägger han till “Garden of England and all that” och han behöver aldrig säga “shite” för att man ska höra det. För ett band från Hull som ironiskt döpt sig till The Beautiful South och länge krängt merchandise med texten “Nothern Scum” måste det här vara ett ganska lustigt ögonblick. Och då kan de nog ändå inte se de 40-åriga mycket engelska damerna snett framför mig som dansar och sjunger med lätt hysteriskt i “Don’t Marry Her (Fuck Me)”. En låt som för övrigt får ett oväntat långt intro då sångerskan Alison passat på att gå på toaletten under låten innan.

Bandet bollar ut gigantiska vita ballonger till den nöjda publiken, gör dubbla extranummer och radar upp hits; “We Are Each Other”, “Dumb”, “This Old Skin”, “I’ll Sail This Ship Alone”, “Old Red Eyes Is Back”, “Everybody’s Talking”, “A Little Time”, “Hold On To What?”, “Livin Thing”, “Pretenders to the Throne”, “Rotterdam”, “Song for Whoever”, “Don’t Marry Her”, “36 D”, “Perfect 10″, “Woman in the Wall”, “One Last Love Song”, “Good as Gold”, “Let Love Speak Up” och “Keep It All In”.

Efter spelningen rullar vi tillbaka till vår Bed and Breakfast i Goudhurst-förorten Curtisden Green. Stillhet, böljande fält från sovrumsfönstret, frukost i familjens stora kök. Återfärden till Heathrow går utan en enda navigationsmiss. Garden of England vi kommer gärna tillbaka och hade vi vetat i förväg att Madness skulle spela dagen efter också hade det nog blivit ett dygn till den här gången. Hoppas ni som ska dit får en kul helg i Hultsfred med Manson och company, till nästa år vet ni att det finns alternativ.