You're gonna love yourself in the morning

Det var ett tag sedan sist för att uttrycka sig försiktigt men idag har jag lagt upp en text på Spengo igen. Jag har även när vi nu ändå snackar musik lagt till MySpace-länken till The Majors ute till höger. De listar, såg jag just, The Alessi Brothers bland sina influenser. Ett band jag lyssnade på för bara 10 minuter sedan. Där snackar vi sammanträffande. Gå in och lyssna på The Majors.

Kom igen Sirius, kom igen!

Södertälje är inte direkt i topp på listan över ställen där det händer bra saker just nu. Andra halvlek har precis startat och Sirius ligger under med 2-0 mot Assyriska. Det enda som möjligen skulle kunna tolkas som positivt är att jag inte är på plats. Sist jag såg en bortamatch mot Assyriska inte bara torskade vi, barnen i hemmabubliken kastade papperslappar på siriusklacken. Kom igen nu Sirius och vänd det här!

Omslagsnostalgi i skumtimmen

Skumtimmen är utläst och det med lite av känslan från ungdomens Fem-böcker av Enid Blyton även om man får anstränga sig lite för att fyra käcka och beskäftiga killar och tjejer ska bli en halvalkad, långtidssjukskriven sjuksköterska på kryckor och hennes reumatiskt skröplige pensionär till far. Men äventyret, viljan eller dumheten att lösa fallet själv och det avskalade kustlandskapet förde mina tankar till Julian, George, Dick, Anne, hunden Tim och Kirrin ön. Gud vad jag älskade de där böckerna. På Wikipedia läser jag att de tydligen inte alltid var så uppbyggliga men jag tror att George/Georgina gjort mer för min förståelse för att skillnaden mellan könen inte behöver vara större än vi tillåter den att vara än alla senare artiklar jag läst i tidningar som Bang och Femkul. Därmed inte sagt att det inte är bra att läsa de tidningarna för det är det. En annan sak som talar för Fem-böckerna är att det var här jag lärde mig ordet kökkenmödding. Via Wikipedia hittade jag fram till den här sidan som bjuder på omslagsnostalgi som går utanpå det mesta för någon som växte upp dels med ärvda böcker med tecknade omslag och dels de i POP-serien med fotograferade omslag, som i mitt fall oftast inköptes på Wessels i Uppsala. Min favorit var nog den första jag, eller rättare sagt farmor, läste. Fem på nya äventyr med lönngången mellan husen.

Lördag i Hornstull

Det är ganska säkert årets hittills varmaste dag ute i Tanto. Solbadarna och barnen njuter. Själv vågade jag mig till apoteket på halvdarriga ben. Med tjocktröja och jacka. Luvan på. Jag måste sett ute som den lokala bydåren men nu har jag en kur som förhoppningsvis ska få mig frisk. Pillren ska dessutom gå att lösa i vatten. Det är väldigt bra för mig som har svårt att svälja slika i vanliga fall och inte vill tänka på hur det skulle vara med den här halsen.

I väntan på tillfrisknandet sitter jag och lyssnar på gamla Melodikrysset på sr.se. Bäst så här långt är att det påminde mig om hur mycket jag gillar Chrissie Hyndes röst. Pretenders är nog fortfarande lite underskattade. De var ju ett fantastskt singelband. Melodikrysset spelade Don't get me wrong. Sen får man ju förstås alltid höra lite Sinatra också. Men jag hade nog aldrig trott att jag skulle lyssna på radio på nätet såhär. Det är väl febern.

Som det känns just nu finns det inte en chans att jag orkar kånka kartonger för loppisförsäljning i morgon men gå dit ändå. Mina gamla Slas-dubbletter kan ni få köpa en annan gång.

Kompisen J ringde och ville bjuda på grillkväll i fina vädret. Det funkar förstås inte.

Girot börjar nu. Det är allt ganska coolt att Gustav Larsson är kapten i CSC.

Fredag i Hornstull

Det var brandbilar och polisditon i Tanto idag igen. Barnen lär sig något och det kan nog behövas. I förrgår måste några förvuxna varianter som har svårt att skilja på mod och feghet, som ser likhetstecken mellan idioti och respekt, ha varit i farten igen inför fotbollsderbyt. Piketerna jagade varandra i skytteltrafik längs Hornsgatan när jag satt på fyrans buss vid sjutiden. Jag skulle till en restaurangbåt för avtackningsmiddag. Min chef sen sju och ett halvt år slutar. Sju och ett halvt år. Det är en femtedel av mitt liv. 20 procent. Undrar hur det blir att komma tillbaka efter föräldraledigheten i augusti.

Vi var tidigt i Tanto i morse. Till niotiden hade vi hunnit gunga och gräva så mycket att vi var i park nummer två. Högalidsparken. Solskyddsfaktor, tetermos, ostmacka och några korta minuter när K grävde koncentrerat med andra barn några flyktiga sidor i Johan Theorins Skumtimmen. Jag hade förstås dömt ut den på grund av namnet, böcker heter inte Skumtimmen och har definitivt inte små cirklar på omslaget där det står Extra Material, men fick den av A och den är svår att lägga ifrån sig. Det slår mig att jag nog aldrig varit på Öland. Kanske en miss. En i boken är att en person längst ned på sid 178 häller upp kaffe åt alla och sen häller en av dessa alla upp rykande kaffe högst upp på 179. Varför stör jag mig på sånt i över 20 sidor istället för att bara snabbt släppa det? Jag är ju inte precis kung på att undvika sådana fel själv.

K sov hela natten och jag nio timmar så jag borde vara i form för att träffa några kompisar och ta en öl i kväll. Istället känns det i hela kroppen som att förkylningen är på väg tillbaka. Det händer ju värre saker i världen men trist känns det. Ni som har ork att både gå ut och gå vidare kan ju besöka Punky Reggae Party. Jag kommer nog inte ens att orka lyssna på den eminenta plattan med samma namn, knappt ens låten.

Sliptvång på söndag

Det gick ju sådär sist jag skulle kränga saker på loppis men jag gör ett nytt försök i helgen och om jag av outgrundlig anledning åter skulle fallera står det ett gäng andra trevliga personer där och avyttrar. Slipvillan på Långholmen är stället, söndag 11 maj dagen och 11-16 tiden. Det är affischerat på Konsum och allting. Konsum och Konsum förresten det heter säkert Coop Nära eller något sånt. Böcker och skivor kommer jag hur som helst att ta med mig. Det ska visst gå bra att fika där också. Det verkar trevligt.

Fel, fel, fel...

K somnade efter att ha kämpat mot sig själv och sömnen. Jag gick in på svenskfotboll.se, det var inte muntert. Knappt kvarten kvar och vi ligger under hemma på Studan. Inte bara ligger under, vi blir smått förnedrade. Jag antar att fansen fortfarande sjunger Sirius - vi ger aldrig upp och det är ju i så fall helt rätt men 0-4 mot Landskrona är fel, fel, fel...

Bloggpostgirot (cykelomslag #8)

Jag måste verkligen skaffa ett bildbehandlingsprogram av enklare sort men som ändå är lite mer avancerat än det nedskalade paint som finns i datorn. Det går ju inte ens att skära till en skärmdump på ett vettigt sätt. Någon som har tips på ett enkelt och gratis program som får hämtas på nätet? Detta med anledning av bilden nedan som illustrerar att några vänner dragit igång en blogg inför årets Giro d'Italia som ju börjar till helgen. Eurosport hemma eller inte lär inte spela så stor roll för mig. Det mesta lär gå på tablålagd lekparkstid så jag får nog mest följa i form av blogguppdateringar på kvällarna. Då kommer Testa Della Corsa att vara ett gjutet stopp.

It's All Right (Soul Monday #11)

Jag förstår om ni trodde att den här postningsserien helt gått in i väggen men nu är det dags igen. Tio Soul Monday-poster och bara ett snuddande vid Curtis Mayfield. Det duger förstås inte. Så här har ni honom med The Impressions i It's All Right. Som med en hel del annan gammal soul var det nog Jan Gradvalls artikel i sista numret av Jörvars Gosskör som fick in mig på rätt väg. På ett sätt var det mer spännande då när man fick leta för att hitta låtar även med legendariska figurer som Curtis Mayfield. Jag minns till exempel lyckokänslan på Uppsala Skivbörs, som då låg i källaren på Linnégatan, när jag hittade There's no place like America today på LP för 50 spänn. Idag är mycket enklare men vi är nog rätt många som önskar att mer material som det här hittar ut på YouTube. Det finns trots allt fortfarande en hel del att leta efter.

Tvåsiffrigt!

Ni har säkert redan noterat ute till höger att vi nu är åtminstone tio personer som vill se Paul Heaton på scen i Stockholm. Snart får vi hitta en större lokal än vårt vardagsrum.

Snooker kräver snooze

Shit vad spännande det är i Snooker-VM fast O'Sullivan har åtta frames mot Carters fyra. Jag var ganska säker på att The Rocket skulle gå loss till både 8-2 och 9-3 men Carter biter sig fast och det känns som att han lyckats psyka Ronnie lite. När O'Sullivan väl får göra sin grej med svart nere bland de röda är det ju inget snack om vem som är bäst men så fort det blir lite annat spel ser han väl ändå lite, lite darrig ut. Eller är det önsketänkande för att det här ska bli ännu mer spännande? Snoozandet då? Jo jag är trött som om John Blund just varit här och det ser mörkt ut på snoozefronten i morgon bitti. K har inte bara svårt att somna just nu hon vaknar lätt på nätterna också. Lätt och tidigt. Hoppas att ni som har mer ork i kroppen får njuta av högklassiga stötar resten av kvällen.

Vissa tivolin är mindre än andra

Skuggfigurer

Återfall i farten

Ok jag fick några minuter extra vid datorn och vad gjorde jag? Började kolla klipp från Snooker-VM på eurosport.se förstås. Såg bland annat Ronnies 147-break mot Williams och insåg hur otroligt gärna jag vill se upplösningen av semifinalspelet och finalen. Hendry mot O'Sullivan är ju så klassiskt känns det som. Men jag kommer ju inte att hinna se ens en bråkdel fast det streamas på nätet. Illa. Nu kommer jag att ha abstines resten av helgen. På tal om bollsporter kan ni just nu kolla in Take the skinheads bowling på Spengo. Gör det när det är paus i snookern.

Rickard det funkar inte

Massförsändelser med personligt tilltal känns lite... kört.

Uppsamlingsheat XVIII

Det var gårdsstäd i föreningen i lördags. Vi hade räfsor, krattor, spadar och något som kanske kan ha kallats rakor. På sjuttiotalet när jag växte upp kallades det för Alle man ut. Det var trevligt. Efteråt grillade vi korv och drack en 2.8. Fler hade druckit i närheten. Tantolunden såg skräpbombad ut samma lördag förmiddag. Vad är det som gör det så svårt att ta hand om sitt skräp?



Tre skivor i veckan. Burning Spear. Hur är det möjligt att det tog mig så många år att komma vidare från Marcus Garvey och Garvey's Ghost? Så fantastisk.



Jag läser Den skrattande polisen och Stella Duffys Beneath the blonde. Det är svårt att välja.

På Stadsmissionen förra veckan fyndade jag leksaker till K och Kjell Höglund till mig. Häxprocess för fyra och femtio. Det var glädjande.

Scillan är farligt nära att nå ogrässtatus i backarna runt Högalidskyrkan.

Det känns som att Sirius redan är inne i en svacka. Fast jag är sämre som ännu inte sett en minuts spel.

Snooker-VM. Jag saknar att inte se det men tiden räcker inte till att komma in i det.

Jag och K var i Uppsala i måndags. Förberedelserna för den sista april övriga landet kallar Valborg var i full gång längs Fyrisån. Forsränningsfarkoster lades upp och planteringar hägnades in. En gång var det där en så stor dag för mig. Idag är jag mest glad att slippa.

Det som inte går

K sov oroligt. Sen morgonlänge. Vid åtta skakades lägenheten av balkongborrare. Öronkåpor, blöjbyte och påklädning i en hast. Yoghurt och müsli i Tanto. Polisen och brandförsvaret övade något. A-laget höll sig på behörigt avstånd. Vi tog en fika lokalt. Människor, med betoning på män, skämtade. Om källarbyggen. Om det ofattbara. Om Österrike. Det är förståeligt. Ibland måste människan skämta om det svåra. För att orka med. Jag skrattade inte. Ögnade tidningarna. Ville inte läsa hela artiklarna om fångenskapen i källaren. Om allt det andra. Men rubrikerna, ingresserna och bildtexterna kom jag inte undan. Ibland är hjärnan för snabb. Ibland, någon enstaka gång, önskar jag mig analfabetism. Ändå skrev de inte det värsta. Inte bland det jag läste. Allt kanske går att skämta om men allt går inte att skriva i tidningen. Att trycka på papper som ska läsas vid frukostbord. De skrev om fängelset i källaren. Om pappan som spärrat in sin dotter där. Om frun som inget visste. Om barnen. Sju plus sju. Om barnen som växte upp där. Hennes barn. Dotterns. I källaren eller hos paret växte hennes barn upp. Det skrev de om. De hade en kronologi, från första övergreppet till idag. Skisser och bilder från källaren. Det ofattbart fattbara. Det fattbart ofattbara. Det skrivbara. Det tryckbara. K lekte på golvet. Lite senare i sandlådan. Vi åt pannkaka. Ute i Tanto igen. Polisen hade åkt. Brandförsvaret var kvar. Lågstadiebarn imponerades och åkte skylift. K somnade. Det de inte skriver. Det vi inte orkar läsa. Det de skriver. Fängelsehålan och dottern. Det kan i all sin fasansfullhet locka. Locka till läsning. Det ser helt sjukt ut så här i text men så är det ju. Det som inte kan locka till läsning finns det ingen anledning att trycka i tidningen. Det kan locka till läsning. Det gränsar åtminstone till de deckare vi läser, till de vi ser på bio, på TV. Det är ohyggligt men kanske ändå fattbart. Det de inte skriver. Hennes barn är också hans. Alla barnen i källaren är hans. Inte bara hennes som de skriver. Hans också. Det de inte skriver. Hennes barn som också är hans är också hans barnbarn. Far och morfar. Det de skriver. Hur kunde han gömma dem, skaffa mat, blöjor? Det praktiska, det rationella. Det fattbara. I galenskapen. Det de inte skriver. Lyfte han dem någonsin? Kramade han dem? Gladdes han åt deras första steg? Sina barns, sina barnbarns. Det går inte att skriva. Inte i tidningarna. Det går knappt att tänka. Var han människa? Är han? Hur är det i så fall möjligt? Jag skriver det här i solen. Mitt i lekparken. K med hink och spade. Jag med ett grönt anteckningsblock. Det är som om hela verkligheten skär sig. Lekte han någonsin med dem? Barnen och barnbarnen? Hink och spade i en sandlåda? Dottern, mamman, log han någonsin ömsint mot henne? Visste han hela tiden att det fanns en gräns eller kröp den sig på allt eftersom? När såg han den i så fall första gången? Visste han att det fanns en gräns? Att han inte borde gå över den? Kämpade han emot? Hur kunde han ta det steget? Det de inte skrev. Hur valde han? Vilka barn som skulle växa upp i källaren och vilka i villan? Hur valde han? Hur skulle de kunna skriva om det? Hur ska någon kunna skämta om det?

Up the Junction (Låttips #26)

Jag tog 45 minuter eller så för att spinna 45-varvare hemma igår. Det var kul. Inga stora överraskningar. Lite ska, lite pop, lite soul. En av de sista låtarna var Cool for Cats med Squeeze. Och idag slumpade den bärbara fram Chris Diffords soloversion av Up the Junction när jag åkte hiss. Sen blev det singelsamlingen med Squeeze hemma också. De är lite onödigt bortglömda tycker jag. Ni får Up the Junction i tre versioner för säkerhets skull. Squeeze, Difford solo och Lilly Allens cover.

Allting kan gå itu

Jag skulle ju bara flytta fjärrkontrollen från fönsterbrädan till TV-apparaten. Nu ligger ett antal delar av ett trevligt litet fat på diskbänken. Uppsala Ekeby. Svalan. Skada. Någon i den närboende läsekretsen som är inne på mosaik?

Puss på dig!

Vet inte riktigt hur jag ska tolka det men K pussade precis Yabby You. Eller åtminstone bilden av honom på omslaget till utmärkta samlingsdubbeln Jesus Dread. Förmodligen tycker hon att den pianokonsert med Mozart som vi fyndade för en knapp femma, tänk att det inte är så jättemånga år sedan som Deutsche Grammophone LP-skivor var attraktiva på begagnatmarknaden, på Stadsmission i Liljeholmen i förmiddags är lite mesig.