Skivkonsten (del 5) - Gott Nytt År!

Nyårsafton och bloggen önskar Gott Nytt År! med skivomslag och en typ av fyrverkeri som jag hoppas att vi kan slippa 2007. Plattan (eller kanske snarare plattorna) är förstås Count Basies klassiska E = mc2 även känd som Atomic Basie från slutet av 50-talet.

Sportupplevelser (årsbästalistorna del 5)

Jag har ju mest bara läst samma nya deckare (Roslund & Hellström, Larsson, Pelecanos) som alla andra i år och knappt sett några nya filmer så årets sista årsbästa får bli en med sport. Fast har ni inte läst Nisse Håkanssons Nya Aros tipsar jag förstås gärna om den och även Svinalängorna verkar efter ett par sidors kattungedränkande lovande. Säkert har jag missat någon sportupplevelse i uppräkningen som jag kommer att ångra på samma sätt som jag inte kan fatta var Heartworn Highways tog vägen i de här listningarna. För att underlätta lite för mig själv har jag valt några underkategorier för de här personligen bästa sportupplevelserna under 2006.

På plats:

1. Susanna Kallur vinner EM-guld på 100 meter häck i Göteborg. Så otroligt säker från första löpsteget i försöken fram till hon passerade mållinjen i finalen.

2. Jonas Björkman och John McEnroe fick inte mycket motstånd mot ett hastigt ihoprafsat par med en tröttkörd Söderling och någon annan (efter att Johanssonarna tvingats dra sig ur) men, hej hallå, det var McEnroe på en bana i Kungliga Tennishallen och jag satt på läktaren.

3. Sverige - Kazakstan. Det var ju aldrig någon match när Sverige vann med 7-1 men det var OS och jag var på plats i Turin i några dagar och hann se en enda match och det är stort nog för mig.



På avstånd:

1. Vi hade bara varit hemma några dagar från BB när Väsby och Sirius skulle göra upp om en plats i Superettan. Klart jag inte kunde ta mig till Vilundavallen för returmötet men jag hade det väldigt nervöst med unt.se, goalwire och sms-uppdateringarna från Jeppe. Nästa år fyller Sirius hundra år och spelar i Superettan.

2. Arsenal - Barcelona i Champions League-finalen. Jag satt uppflugen i trappan på en liten bar ganska nära Place d'Italie i Paris där hela personalstyrkan och de flesta gästerna höll stenhårt på Barca och försökte följa matchen på en alldeles för liten TV utan att få nackspärr. Min franska är extremt begränsad med efter slutsignalen räckte det med att vara svensk och kunna säga Larsson. Bonustips. Om ni skulle råka vara i krokarna av Place d' Italie någon gång så missa för allt i världen inte den fantastiska lilla restaurangen Le Temps des Cerises.

3. Sverige - Paraguay i VM. Jag spelade gamla countryskivor på uteserveringen på Street i Hornstull och sprang mitt i varje låt till dörröppningen in till stora hallen för att kolla hur det gick. Det var otroligt frustrerande men också otroligt förlösande när Ljungberg nickade in målet. Lokalen dröp av kondens från alla packade kroppar efteråt.

4. VM-finaltittande på video. Vi såg finalen i fotbolls-VM i Umeå men det var videoinspelningen från TV-tittandet på Café Dello Sport som jag såg veckan efter som var den stora behållningen med finalen. Galet nervös personal, "stå inte på glasdisken", sjukt mycket folk, 65 grader varmt i lokalen, "öppna inte champagnen mot videokameran", champagnestrålen som skjuter mot kameran och så vidare. Det hade varit kul att vara där.



5. Barcelona vinner ligan. För att inte hålla närmare på Barcelona (även om de nog är mitt spanska favoritlag) har jag varit väldigt nära deras segrar i år. Vi såg en match på en bar i Barcelona i maj med Krille, under vår bröllopsresa, och när ligaguldet firades efter sista hemmamatchen på Camp Nou kunde vi se fyrverkerierna från takterassen på hotellet.



Segrarna:

1. Björn Lind känguruskuttande och på ett ben över mållinjen i OS-sprinten.

2. Ken "Dubbelräven" Doherty vann äntligen en snookerturnering, Malta, som jag såg på Eurosport. Så skönt att republikens nervösa hopp höll hela vägen som omväxling.

3. Roger Federer kanske inte är tidernas roligaste tennisspelare men han kan mycket väl vara den bäste. Så vansinnigt överlägsen att det krävs dubbla mostånadare i form av Rafael Nadal och grusunderlag för att han ska få problem.

Förlorarna:

1. Valentino Rossi gjorde en osannolik upphämtning i Moto GP och ledde till slut VM-serien inför sista loppet, med chans att ta sin sjätte raka VM-titel i tyngsta klassen, och då vurpar han. Nästa år blir han världsmästare igen.

2. Ronnie O'Sullivan räckte fram handen till en paff Stephen Hendry efter fem frames i årets UK Championships i Snooker och lämnade matchen. Läs Billys text om det hela här.

3. De svenska stafettherrarna i OS. Ett felskär på upploppet från medalj.

Comebacken:

Martina Hingis skulle aldrig kunna slå sig in i toppen igen hette det men helt plötsligt var hon där ändå och vann titlar och tog sig ända till WTA-slutspelet.

Släng det inte i papperskorgen

Vi har varit och shoppat i den delen av världen där papperskorgar (det blev ingen) kostar 2 000 kronor idag . Medan vi hämtade andan med en fika på barnvagnsvänliga Thelins bläddrade jag i en av kvällstidningarna och insåg att det pågår en debatt om dödshjälp utanför babylyckan. Jag har inte mycket att komma med där, det är en fråga som är för svår för att jag ska kunna komma fram till ett vettigt antingen eller, men Redaktörn har skrivit ett tänkvärt inlägg som är värt att läsa vare sig ni håller med eller inte. Tänkvärdheten gäller även det öppna brevet jag såg i den där kvällstidningen.

Så när vi redan är nästan inne på ämnet skulle jag istället vilja fråga något med anledning av något jag läste häromveckan. Har ni anmält er till donationsregistret? Om ja. Bra. Om nej. Hoppas att ni har någon mycket bra anledning. Drygt 1 500 000 personer i Sverige har tagit sig tid att registrera sig. Det är ungefär en person av sex. Det är en vanvettigt låg siffra. Jag tar för givet att det innebär att bara lite drygt 15% av befolkningen också är intresserade av att ta emot ett par njurar, ett hjärta eller en lever om dagen skulle råka komma när det behövs... Jag har full respekt för de som av religiösa eller andra, som de tycker, väl genomtänkta skäl inte vill donera men om det bara är för att det känns jobbigt att fylla i informationen på hemsidan kan jag inte förstå det. Det tar bara någon minut och du kan själv bestämma vilka organ det ska gälla och om de bara ska vara till tranplantation eller även andra medicinska ändamål.

Så här står det på första sidan på Donationsrådets hemsida:

"Åtta av tio svenskar är positiva till att donera organ eller vävnader efter sin död. Men många donationer genomförs inte, eftersom varken sjukvården eller de anhöriga vet vad den avlidne har för inställning till donation. När den avlidnes vilja är okänd säger de anhöriga ofta nej. De är osäkra på hur den avlidne ville ha det."

Är det så du vill ha det? Din släktingar våndas över ett beslut du kunde hjälpt dem att slippa ta och de organ du har i din kropp som hade kunnar rädda liv får aldrig den chansen?


Vår gamla papperskorg utan fotpedal och vakumlock

Södermalm (balkongerna del 3)

Visst är det något ganska fascinerande med en ensam balkong högst upp på en husvägg? Hur kommer det sig att just den lägenheten fick balkong medan alla andra blev utan? Hur tänkte arkitekten, byggherren och de på stadsplanekontoret? Skulle Skönhetsrådet tillåta att en motsvarande sattes dit idag på en balkongfri vägg? De som har den här lägenheten på Södermalm i Stockholm fick både ett burspråk och en liten rund balkong på den här väggen medan alla andra i huset fick nöja sig med franska balkonger.

Annandagen klockan 13.15

Det är bara att erkänna. Jag är löjligt nervös. Idag tar Sirius emot Tillberga hemma på Studan. Annandagsderby. Sirius måste verkligen vinna. Det gäller att ha med sig bonuspoäng när bottenlagen snart ska ha en egen Allsvenska medan topplagen spelar i Elitserien. Den som kommer sist får inga bonuspoäng. Just nu ligger Sirius sist. Torskar vi idag kan vi mycket väl bli kvar på den platsen... Vinner vi kan vi å andra sidan vara uppe på sjätte plats (teoretiskt femte men då krävs det vinst med närmare 30 mål samtidigt som andra resultat går vår väg vilket inte verkar helt sannolikt).



Sirius hej!

Uppdatering klockan 19.15. Det blev seger. 3-2 efter en ganska trist match. Nu ligger vi sexa. Väldigt bra. Mindre bra var att Katalin öppnade först klockan 17. Segeröl på på Uppsalas järnvägskafé kändes lite Ljusdal.

Doing it to death

Tråkigt men sant. Bloggarna under Musiklänkar ute till höger kommer säkert att ha lämpligare hyllningar till James Brown att komma med. Så länge rekommenderas plattan Ballads varmt. Han var ju så mycket mer än en Funky President, en Godfather of Soul eller The hardest working man in showbiz. En fantastisk soulsångare till exempel. Det glöms faktiskt bort ibland.

So here it is Merry Chrismas

Jag gissar att ni inte sitter och klickar på uppdatera framför Herr Alarik just nu, och det är en bra sak, men jag har just fått en centimeter 20-årig brandy från Torres i ett glas och vi har tittat på Kevin Rowland och Dexys Midnight Runners framförandes Merry Christmas Everybody på engelsk TV för över 20 år sedan så det känns motiverat med en postning till på julafton. Det är en fantastisk inspelning (och en fantastisk brandy för den delen). Kevin har trekvartslång rock och fjäder i det burriga håret och spelar akustisk gitarr. Bandet är hur många som helst och det är fullt av granar bakom dem. Som om det inte var nog har någon ljustekniker ordnat så det kommer blixtar från TV-studions tak. Jag önskar verkligen att jag hade en youtubelänk att erbjuda men ni får lov att lita på mig när jag säger att det är mycket sevärt.




Som en liten tröst kan jag åtminstone tipsa om något förmodligen mycket hörvärt. I morgon slår P1, det är svårt att hitta informationen på deras hemsida, till och sänder en ny Ture Sventon följetong med Johan Rabaeus som Sventon och Krister Henriksson som berättare. För ett par år sedan gjorde det Ture Sventon i öknen och det var väldigt, väldigt bra. Nu är det Ture Sventon i Stockholm vi kan lyssna på 25-29 december.

X-mas X-travaganza

I en tidigare post skrev jag om att julmusik inte riktigt är min grej men en djupdykning i skivsamlingen visade sig att jag åtminstone drabbats av julskivesjukan. De flesta av de julskivor jag har ser ni här nedan. För att ni ska ha något att pyssla med under julhelgen har jag maskat de mesta i textväg på omslagen så nu är det bara för er läsare att börja försöka identifiera plattorna.

God Jul!

Snobbar som firar

När jag för ett par dagar sedan var på väg hem från jobber smet jag in en sväng på Mickes. Det var bra. Först hittade jag två cd, med två album på varje, med några av Jerry Lee Lewis countryplattor från sent 60-tal. För att vara riktigt säker på att de var så köpvärda som de visade sig vara ringde jag en skånsk Magnus. Medan jag gjorde det föll blicken på en vinylsingel. Både Laurie-etiketten och bolagspåsen var snygga så jag tog upp den och var det inte The Royal Guardsmens julsingel. En av flera Snobben-relaterade uppföljare till deras stora hit Snoopy vs. the Red Baron från 1966 som nådde en andraplats på USA listan och en åttonde i England och sålde 3 miljoner ex och som jag verkligen gillar. För att vara helt säkra på att lyckas med den här uppföljaren tog The Royal Guardsmen fram kalkerpapperet men gav även låten ett jultema, slängde in lite klockspel, och döpte den till Snoopy's Christmas. Låten börjar med krigsljud och en tysk kör som sjunger O Tannebaum och sen galloperar det hela igång med en text om hur Snobben firar jul i luftrummer ovanför Tyskland under 1:a världskriget med uppdraget att omintetgöra den Röde Baronen. Lämplig läsning medan man lyssnar är förstås Christmas is Together-Time med hela Peanutsgänget. Låten kan ni, åtminstone i skrivande stund, höra här.

Redemption Song

Idag är det fyra år sedan Joe Strummer dog. Jag tänker minnas honom genom att spela Redemption Song. Både versionen från hans sista platta och den inspelning han gjorde ihop med Johnny Cash. Och om jag hinner ska jag även lyssna på de två Clash-samlingarna som Jeppe satt samman.

Att inte köpa telefon i telefon

Julen är nästan här och jag är ganska trött så därför bara helt kort. Det kan vara mycket dumt att köpa något av telefonförsäljare. Särskilt om de vägrar att skicka ett avtal till dig utan vill spela in avtalet istället (så att det bara finns hos dem). Det behöver inte vara det men det kan. Jag är snäll idag och nämner inga namn men visst är det konstigt med företag (även sådana som är jättestora och byter namn och färger) som inte vill låta kunden se avtalet innan de skriver på? Som hellre ser att kunden skickar tillbaka till exempel mobiltelefonen på deras bekostnad än skickar avtalet på papper. Det är inte utan att jag är väldigt nyfiken på vad det är sådana företag vill hindra att kunderna läser i avtalet. Kanske inget alls. Kanske är det bara snabbare och enklare att ha det så . Kanske är kunderna så många ändå så det inte spelar någon roll. Själv är jag bara glad att vara avtalslös i det här fallet. Mitt gamla bolag tjänade väl lite på samtalen till det ickenyas kundtjänst men det bjuder jag så gärna på.

Årets återutgåvor, arkivrensningar och boxar 2 (årsbästalistorna del 4)

Efter några febriga dagar har det blivit dags att trycka på publish igen. Idag fortsätter genomgången av årets bästa återutgåvor, arkivrensningar och boxar så långt jag har hört. Att många av dem kanske inte är med i genomgångar i tidningar och på komersiella hemsidor kan kanske, men bara kanske, hänga ihop med att skivbolagen inte skickat ut gratis recensionsex av dem. Men det kan förstås lika gärna bero på att jag har apart smak. Precis som i första genomgången är det nedräkning så här kommer plats 5-1.

5. Lilac Time

Samtliga de tre Fontana-plattorna, den självbetitlade debuten, Paradise Cirkus och And love for all, är återutgivna med extraspår och kostar löjligt låga 79 kronor styck på Ginza respektive CDON. Åtminstone de två första är väldigt värda att ha. Och om ni som jag redan har dem på vinyl är de värda att inhandlas igen för Duffys liner notes och BBC tagningarna bland extraspåren. Det gäller inte minst den alternativa tagningen på Take Time från första plattan. Stephen Duffy drar ju numer in multum som låtskrivarpartner till Robbie Williams men det är med Lilac Time och på sina fenomenala soloplattor han firat störst triumfer rent musikaliskt. Den som inte får nog av bonusinstrumentalerna på Paradise Cirkus går lämpligen in hos Stephens brorsa Nick. Och när ni ändå är där kan ni ju beställa årets schysstaste kortärmade poptröja också.



4. The Complete Motown Singles Vol. 5: 1965

Nu befinner vi oss på nästan löjligt hög nivå, nästan rakt igenom. Om ni sett Ready Steady Go specialen från engelsk TV vet ni att det är mycket hög tid att Stevie Wonders Kiss me baby äntligen dyker upp på en platta, om ni är ute efter mer än ljud så är bilden på Temptations på sid 60 i bookleten den perfekta illustrationen av hur de låter. Bilden på Smokey Robinson sittande på en skateboard på sid 119 ska vi bara inte tala om. 1965 och Motown med underetiketter släppte bland annat Stop! In the name of love, Nowhere to run, I’ll be doggone, I cant help my self (Sugar Pie, Honey Bunch) och I’ll keep holding on inom loppet av tre månader. Och då struntade jag i att nämna Supremes listetta ”Back in my arms again”, Smokey Robinson & The Miracles Ooo baby baby eller JR Walker and the All Stars Shotgun i den uppräkningen. Sen finns det naturligtvis massor av rara b-sidor och mindre kända artister här. Det är som vanligt Hip-O-Select som satt samman och Soulmusic som langar till Europa.



3. John Phillips: Wolfking of L.A

Den gamla pappan på soloutflykt i en folkabuss som passerar stora delar av den amerikanska musiktraditionen utan att intrycket för en sekund känns splittrat. Det här är musik som får en att tro att att den är inspelad mitt i stormens öga. Lätt, mjuk och förädiskt lugn men också med en föraning om att allt som just nu är bra kan försvinna väldigt snabbt. Åtta bonusspår förstärker den här återutgåvan av plattan som hamnade på 78 plats när tidningen Pop röstade fram världens 100 bästa skivor i november 1994.

2. Billy Bragg: Vol: 1

The bignosed bastards första box. För den som jagat allt han släppt under 20 år skulle det naturligtvis lätt kunna kännas lite påfrestande att langa upp pengar en gång till för låtarna från de första plattorna men det gör det inte. Därtill är priset på fyrafemhundra och antalet svåråtkomligt och outgivet för stort. Mycket av bonusmaterialet hamnade nog förståeligt utanför plattorna eftersom det inte är lika bra men till exempel Joe Hill är mycket hörvärd och allt minst intressant. Tvivlar dessutom på att så många andra letat reda på till exempel samlingsplattan som innehåller Hold the fort så för de flesta som gillar Billy är det här nog en mycket välkommen utgåva. Det finns officiellt material med Billy från den här tiden som inte hittat in på boxen och det är lite synd eftersom det hade fått plats men som helhet finns ytterst lite att klaga på, även om bookleten kunde innehållit mer. Och då har jag ändå inte nämnt konsertdvd:erna än som är ett fantastiskt tidsdokument. Inte minst den som är inspelad i DDR 1986. De är det klart mest spännande för oss som redan har det mesta. För er andra rekommenderas till exempel Days like these i DC version. För den som vill ha det senaste från Billy snarare än det äldsta finns, måttligt bra, låten Bush War Blues att ladda ned gratis här. Men köp boxen istället och fundera på rader som den här i juletid Neither in the name of conscience/Nor the name of charity/Money is put where mouths are/In the name of solidarity.



1. The Complete Motown Singles Vol. 6: 1966

Motown och 1966 är en väldigt svårslagen kombination i min värld. Boxen är välförsedd med hits och den som har en cd-växlare kan räkna med att känna igen mängder av favoriter om låtarna på de här fem cd-skivorna slumpas fram men här finns även en hel del okändare guldkorn förstås. En uppräkning av a-sidorna här är helt förkrossande. Jag tar ett axplock: The Isley Brothers This Old Heart Of Mine (Is Weak For You), Shorty Long Function At The Junction, The Temptations Ain’t Too Proud To Beg, Jimmy Ruffin What Becomes Of The Brokenhearted, Supremes You Can’t Hurry Love, Martha & The Vandellas I’m Ready For Love. Bland de rarare märks framför allt supergruppen som ännu inte var någon supergrupp – The Mynah Birds. Bandet som bara släppte en enda singel på Motown hade både Rick James och Neil Young bland medlemmarna. En annan godbit som jag visserligen redan hade på This is Northern Soul - The Motown Sound men som ändå kändes som en ny upptäckt är Frances Neros låt Keep on loving me. Den som vill ha ett par låtar för årstiden hoppar lämpligen fram till Stevie Wonders julsingel 1966 Some Day At Christmas.

Febrig telefondröm

Söndag 18.15. Telefonen ringer. Kämpar mig upp ur soffan. Känner inte igen numret på presentatören.

Riiiing! Riiiing!

- Ja hallå.
- Hej jag ringer från undersökningsföretaget Blaha Blaha. Jag skiter i att ni anmält er till Nix-registret och i att jag stör och väcker er dotter. Kan jag få ställa några frågor?
- Ja men då behöver jag ert organisationsnummer.
- Har ni, trots att ni har en "Ingen reklam tack" skylt på dörren, fått en reklamfolder som finurligt smugits in i en gratistidning i brevlådan?
-Jag tror du missade en sak.
- Öhh, va?
-Jag behöver ert organisationsnummer.
- Jamen... (mummel, mummel i bakgrunden). Det är siffror, siffror, streck, siffror, siffror. Har ni fått en reklamfolder...
- Då vill jag bara påpeka att du genom att fortsätta det här samtalet godkänner att det spelas in...
-Öhh, jamen, varför....
- ...och att jag från och med nästa påbörjade minut debiterar 100 kronor i minuten de första tio minuterna i svarsavgift och därefter 2 000 kronor för varje påbörjad tiominutersperiod.
- Va! Jamen så kan du ju...
- Genom att fortsätta det här samtalet accepterar du avtalsvilkoren. Det är 20 sekunder till den första perioden börjar. Var vänlig repetera frågan för svar.
- Nämen....
- 5 sekunder.

Klick! Klick!

Modernismen är död, sunken är kvar

Jo det är säkert. Modernismen är död. Det stod i DN i morse. I kulturdelen. Först en lång artikel och som avslutning: "Och därför är modernismen död". För det kan väl inte vara så att den sin vana trogen smitit runt hörnet medan vi hade fullt upp med att stirra på fel saker och försöka ringa in den? Ett citat från en kille som ibland sammankopplats med den där modernismen "How can I be fucking revivalist when I'm only 18" kom för mig både när jag läste DN i morse och en text av sångaren i Flaming Lips i senaste Uncut om vad ungdomarna bör hålla på med för musik och varför. Det är nog bara att acceptera att det som kidsen håller på med gör det för att de vill och det är inte för oss. Förmodligen ska vi bara vara tacksamma om det ändå innebär att de ibland får till en svängig bit som vi kan digga. Och om inte kan vi ju fortsätta att analysera, sätta upp regler och gnälla på dem som gjort samma sak på andra sätt.



I mer lokala Tidningen Södermalmsnytt står det att några vill bygga stans största budgethotell i Hornstull. Några andra vill bygga en galleria. Det får de väl göra men snälla säg som det är att ni räknat på det och att det finns stålar att hämta isället för att komma med floskler som "Hornstull är stans enda sunkområde" (visst väldigt sunkigt med bostadsrätter som kostar 40 000 - 50 000 kronor kvadratmetern) eller "Det kan bli samma lyft för Hornstull" apropå vad Västermalmsgallerian ska ha gjort för Fridhemsplan (ja för oj vad jobbigt det är med den där tiominuterstransporten med fyrans buss till just Fridhemsplan eller tunnelbanan till Götgatan när vi känner det där enorma innerstadsbehovet av att shoppa på Granit, Ordning & Reda, Designtorget, Pocket Shop eller liknande).

Skivkonsten (del 4)

Vissa dagar är det bäst att släppa fram barnet inom sig. Då är den här omslagskavalkaden med Jojje Wadenius Goda Goda, Hans Alfredssons Jag vill ha blommig falukorv och AB Svenska Ords Gröna Hund på Gröna Lund bra att ha på väggen. Gröna Hund skivan kanske inte är så innehållsmässigt barnanpassad i och för sig men omslaget gillas av yngre.



Hasse och Tage hade ju ganska ofta med Monica Zetterlund på scen, så också på Gröna Hund, och därför rekommenderras idag lyssning på hennes insjungning av Sov, som dock inte är med på den här skivan, om ni har den hemma eller kanske hittar den på biblioteket. Den svenska texten till den är skriven av Beppe Wolgers och när jag ändå rekommenderar så är Klas Gustafssons bok Beppe - Biografin väldigt läsvärd.

Årets album (årsbästalistorna del 3)

DN och SvD presenterade listor över årets album idag. Detsamma, fast med betydligt mer begränsad läskrets, gjorde maillistan Hi-Five som jag är med på. The Knife vann. Min något gubbigare lista över de bästa albumen jag hört i år (men oj vad många jag missat) följer här nedan. Om ni klickar på Herr Bergström hittar ni hans lite modernare radda. (fast jag var säker på att han som hört Lloyd Cole skulle ha med den)

Först måste dock en sak till från Hi-Five kommenteras. När jag läste igenom listan med alla skivor som fått röster studsade jag plötsligt i skrivbordsstolen. Inte släppte väl Kasey Chambers någon skiva 2006 tänkte jag. Det borde jag ju veta även om Lisa varit gravid och vi fått barn vilket minskat skivrundorna en del under hösten. Men se det hade hon visst gjort. Redan i augusti! Det är bara det att det svenska bolaget inte brytt sig om att ta in Carnival. Nåja det är nu åtgärdat. Plattan plus singlarna är beställda från Australien. Men jag undrar fortfarande hur de tänkte på det svenska skivbolaget.

De bästa plattorna Herr Alarik hörde 2006

1. Roddy Frame: Western Skies
2. Lily Allen: Alright, Still
3. Candi Staton: His hands
4. Johnny Cash: American V - A hundred Highways
5. Aimee Mann: One more drifter in the snow
6. Kris Kristofferson: This old road
7. Golden Smog: Another fine day
8. Belle and Sebastian: The Life Pursuit
9. Beautiful South: Superbi
10. Kajsa Grytt: Brott och straff - historier från ett kvinnofängelse

Bubblare:

Morrissey: Ringleader of tormentors
Dixie Chicks: Taking the long way
Brownswood Bubblers
Van Morrison: Pay the devil
Marit Bergman: I think it's a rainbow


En platta som nog borde varit topp 10.

Fågelsång och vattenmassor

Jag gillar ju fortfarande Tintin. Även Månen tur och retur del 1 och 2 fast de inte på något sätt är de album jag tycker bäst om. Men visst känns det väl som att rymdraketdrömmarna, och längtan dit ut, är något som de flesta normalt lämnar bakom sig efter grupparbetena på mellanstadiet? Och så skrattas det lite åt nördarna. Dock inte nu. Nu är det massfascination och Rymdimperiet slår tillbaka. Big time. Jag vill absolut inte dissa vår man i rymden. Att så hårt hålla fast vid en ganska hopplös dröm och sedan få se den förverkligad imponerar onekligen. Men börjar det inte räcka nu? Den här extremt flaggviftande hjälterapporteringen kan faktiskt sluta med att karln knappt hinner landa förrän Bert står där med ett skivkontrakt och texten till Jag är en austronaut och vad som väntar efter det törs jag knappt tänka på...

En helt annan sak. Vad händer om det helt plötsligt blir jättekallt och allt det där vattnet på västkusten fryser? Jag är väldigt glad att jag inte bor i Mölndal idag.

2006 års julsamling

Ni vet hur det är. Någon trevlig människa bjuder på glöggkalas och något bör man ju ta med sig känns det som. Men vad? Vi har satsat på en hemsnickrad julsamling i år. En som inte bara innehåller de där allra vanligaste jullåtarna (fast det är klart att Darlene Love skulle få vara med). Ganska många av de här spåren kan ni lyssna på här om ni inte orkar gräva fram plattorna hemma i skivsamlingen. Andra får ni leta efter på andra håll. Och om ni inte orkar leta, köp Aimee Manns julskiva och ge bort.



2006 års julsamling

1. Count Sidney & His Dukes - Soul Christmas
2. Jackson 5 - Santa Claus Is Coming To Town
3. Clarence Carter -Backdoor Santa
4. Brenda Lee -I'm gonna lasso Santa Claus
5. Dolly Parton -Hard Candy Christmas
6. Temptations -Rudolph the red-nosed reindeer
7. Stevie Wonder - What Christmas Means To Me
8. James Brown - Santa Claus Go Straight To The Ghetto
9. Coldcut - Coldcut's Christmas Break
10. Beautiful South - Hold it back xmas
11. Donny Hathaway - This Christmas
12. Lowell Fulson - The Original Lonesome Christmas Pt 1
13. Bright Eyes - Blue Christmas
14. Darlene Love - Christmas (Baby Please Come Home)
15. Pizzicato Five - 24 Decembre
16. Shonen Knife - Space Christmas
17. Captain Beefheart - There Ain't No Santa Claus on the Evenin' Stage
18. Brenda Lee - Papa Noel
19. Otis Redding - Merry Christmas Baby
20. Saint Etienne - I don't intend to spend Christmas without you
21. Nat King Cole - The Christmas Song
22. The Drifters - White Christmas
23. Carla Thomas - Gee Whiz, It's Christmas
24. Louis Armstrong - Christmas in New Orleans

Kungsholmen (balkongerna del 2)

Nobels festligheter pågår väl som bäst borta i Stadshuset på Kungsholmen. Jag har inte tänkt gå dit. Att vara där utan att få pris känns lite som att gå på SM-finalen i bandy på Studenternas utan att Sirius är med och kämpar om guldet. Drömmen är förstås (utöver SM-guld för Sirius) att klippa tre nobelpris samma år. Min bästa plan är att forska fram en medicin som hjälper mot ett par förskräckliga världssjukdomar vilket bör kunna ge både medicin- och fredspriset. Avhandlingen ska dessutom vara så bra skriven så att litteraturpriset kan bärgas med den. I väntan på det kommer här en liten balkong som finns på Kungsholmen.

Årets återutgåvor, arkivrensningar och boxar 1 (årsbästalistorna del 2)

Det finns olika stadier av galenskap när det gäller musik och skivköp. Ett kan vara att få för sig att man måste tanka ned alla 47 konserter med Billy Bragg som finns hos Internet Archive. Ett annat kan vara att i stort sett varje dag skumma ett tiotal soulbloggar (ni hittar några ute till höger) och tanka ner deras låtar innan de hinner ta bort dem igen . Ett tredje kan vara att irritera sig på att gubbtidningar som Uncut och Mojo recenserar de boxar man beställt från USA långt efter att man fått dem. Jag överlåter åt andra att ställa de diagnoserna och tar istället tempen på de bästa återutgåvorna, arkivrensningarna och boxarna jag stött på under 2006 (och det har varit ett bra år för dylika utgåvor, bland bubblarna märks allt från Darondos Let my People go till De Luxe editionutgåvan av The Jams All Mod Cons.

Vi börjar med plats 10-6

10. Billy Bragg: Volume II

Fyra album, en dvd, åtta cd-skivor och runt 50 bonusspår (många demoversioner) för 449 spänn på Ginza. Då är det bara att köpa trots att det är den lite tråkigare delen av Billys karriär och jag har allt här som släppts officiellt. Covern på Jams That's Entertainet levde inte alls upp till förhoppningarna men den pianogospeldoftande demoversionen av Upfield är mycket hörvärd.



9. Dynamite! Dancehall Style

Soul Jazz Records vet ju i allmänhet vad de gör när de sätter ihop en samling. Jag är väl normalt mer inne på klassisk reggae än det här men på hög volym kan den här samlingen uträtta stordåd när humöret är rätt.

8. Johnny Cash: Personal File

All gravplundring av arkiv kan naturligtvis diskuteras men här finns onekligen låtar han borde ha gett ut. I mångt och mycket är de här avskalade heminspelningarna en förstudie av det han senare skulle komma att göra med Rick Rubin på American-plattorna.



7. The Complete Motown Singles Vol 4: 1964

Osannlolikt snygg box med 6 cd-skivor, en vinylsjua och en booklet på 131 sidor som sammanfattar Motowns 1964. Bolagets inriktning blir från och med nu tydligare och tydligare även om det fortfarande slinker med till exempel några countrylåtar som getts ut på etiketten Mel-O-Dy. Bland hitsen märks Mary Wells My Guy, Brenda Holloways Every little bit hurts , Supremes Where did our love go och Four Tops Baby I need your loving för att bara nämna några. Bästa fyndet bland de okändare låtarna finns på första cd:n i form av tjejerna i The Andantes (som annars ofta körade på kändare kollegors plattor) utmärkta Like a nightmare men My ladybug stay away from that Beatle med R Dean Taylor vinner titelligan.



6. Housemartins: Live at the BBC

Skivbolagen och den brittiska radiojätten är på allvar på väg in i arkiven nu och det är bra för det här är en alldeles utmärkt platta och det måste ju finnas så mycket mer som går att släppa. Är även lite sugen på Live at BBC plattan med LAs och Peel Sessions ditona med House of Love och Pulp.

Hur ska en skruv dras?

I dagens kulturdel av DN listas 6 tips inför kommande veckan. Ett av dem är DVD:n The Innocents baserad på Henry James roman The Turn of the Screw (jag hade ingen aning om att Truman Capote varit med och skrivit manus). Jag har faktiskt ingen som helst koll på filmen, Conan har det säkert, men det lilla tipset fick mig genast att tänka på Marlon Brando. Närmare bestämt Marlon Brando 1972. Det var ett ganska stort år i Brandos karriär visar det sig efter lite surfande. Inte minst för att Sista Tangon i Paris kom då. För att inte tala om Gudfadern. Men han gjorde en film till som kom det året och det var den jag kom att tänka på. The Nightcomers (De Besatta på svenska tror jag) är en ganska märklig och inte särskilt bra film som nog är en av Brandos mer bortglömda. Även den bygger på karaktärerna i The Turn of the Screw. Brando spelar Peter Quint (Peter Wyngarde gör rollen i The Innocents), en ganska otrevlig figur som har ett komplicerat förhållande med guvernanten Miss Jessel. Mest går han omkring och ser sluskig ut, han är väldigt lik Charlie Rich på omslaget till Behind Closed Doors, medan han sprider något slags cynisk livsvisdom till barnen Flora och Miles.



Det hela slutar med att han får en bågskyttepil genom kroppen och det känns inte helt orättvist. Vet inte riktigt vart den här postningen ska ta vägen, så här är det när man varit på julfest dagen innan och tankarna löper fritt och snett efter att ögonen fastnat på ett tips i DN, så jag slutar med ett citat från en av de (förvånansvärt många) som tyckt att det var läge att skriva något slags recension av filmen på IMDb. "It is difficult to see what attracted Brando to the idea of making a film that is often reminiscent of Hammer horror. Maybe it was the prospect of playing a character who causes a frog to explode by making it smoke a cigar."

Skivkonsten (del 3)

Efter den storslagna responsen på andra skivkonstposten är det väl lika bra att jag publicerar ett av förslagen på tredje platta från kommentarerna. Magnus variant med första Townes hade ju förstås varit konon men som han gissade är det inget jag äger på vinyl. Istället presenteras här Jeppes variant med Johnny Thunders. Är ganska säker på att åtminstone Johhny och Gram skulle ha haft en del att tala om men stämningsmässigt passar plattan inte riktigt in tycker jag. För den som undrar vad som strålar ned på Gram så är det vår julstjärna som reflekteras i tavelglaset.



För att den här postningen inte ska kännas för nära en repris rent bildmässigt langar jag upp en omslagsradda till. Temat var, förutom svart, vitt och brittiskt, någon form av annorlunda marknadsföring/skivutgivning. PIL plattan Commercial Zone är ju den version Levene gav ut och som delvis motsvarar Lydons This is what you want... this is what you get. Den andra plattan (jag måste verkligen hitta ett sätt att fota det här med bättre kvalitet - det är extremt knepigt med en sex veckor gammal tjej sovandes på ena armen) är XTC plattan GO 2 med sin beskrivande omslagstext om vad ett skivomslag är och att det är till för att sälja och så avslutningsvis Rolling Stones samling Sucking in the seventies med en grupp som uppenbarligen var tillräckligt stora för att varken behöva sätta sitt eget eller plattans namn på omslaget. Sucking in the seventies är för övrigt den absoluta favoritplattan hos tjejen som hängde på fotografens arm. Inte att lyssna på men väl att titta på omslaget.

Reprismaskinen

Vår inspelningsmaskin för TV-program skar ihop för ett tag sedan och jag missade att spela in en del saker som jag verkligen ville se. Nu är en ny installerad och SVT visar sin välvilja genom att snabbt reprisera en del av vad jag missat på relativt kanalkrocksfri eftermiddagstid. Idag är det Whatever happend to Baby Jane klockan 13.50 och nästa onsdag Diner klockan 14.10.


Fika på Fiket

Veckans coolaste sport

Den här veckan kan den som har tillgång till Eurosport 2 se Sepaktakraw från Asian Games i Doha. Det ser ut som beachvolleyboll fast man spelar med fötterna. Det är helt sjukt så skickliga spelarna är. Alla som följt ett ordinärt svenskt fotbollslag och någon gång per säsong hänfört fått sucka om en cykelspark kan få sitt lystmäte här. Spelarna slänger sig gång på gång baklänges i luften framför nätet för att smasha. Just nu är det Vietnam mot Thailand i damturneringen. Jag håller på Vietnam för att de har coolast hårdukar på huvudet.

Bildfunktionen strular tyvärr men det finns en ganska schysst stillbildskavalkad här.

Skivkonsten (del 2)

Det är verkligen svårt att fota LP-ramarna utan att det blir blänk i någon av dem. Tanken här var att det skulle bli ett tema med personer som sitter i rum på varje tavla men jag fick inte riktigt till den tredje efter Gram Parsons platta GP och Carole Kings fina Music. Jag hade tänkt ha Elvin Bishop tillbakalutad i en stol på den tredje men han var lite för stor på fotot och det var något med ljuset som inte stämde. Så istället blev det John och Yoko ute i naturen från Lennons första soloplatta. Förslag på inomhusalternativ med en person mottages dock tacksamt.

Turin (balkongerna del 1)

Det finns så många hang-ups man kan ha. Det här är en av mina ofarligare. Jag tittar ofta snett uppåt när jag och Lisa är ute och går och säger - har du sett den där balkongen? Jag gillar verkligen balkonger. På ett väldigt okomplicerat vis. Jag är inte intresserad av när de är byggda, vilken stil de är i, vem arkitekten är eller något sånt. Jag gillar bara att titta på dem, peka ut dem och ibland att fotografera dem om jag gillar dem extra mycket och har kameran med mig. Kanske är det en liten kompensation för att vi inte har någon egen balkong (alla riktigt bra lägenheter ska ha balkong, badkar och öppen spis - vi har bara det viktigaste i form av badkaret ) men jag tror inte det. Jag gillade att titta på och fotografera balkonger när jag hade en egen också.

Den stora hörnbalkongen på bilden finns i Turin i Italien.

Årets konserter (årsbästalistorna del 1)

December är här och då är det självklart dags att lista årets bästa allt möjligt. Jag börjar med den enklaste. Under hela året har vi antingen väntat barn eller haft barn så konsertbesöken har varit nere på en nivå som är lika låg som i tidig högstadieålder. Max tio skulle jag tro och av dem nöjer jag mig med att lista 3.

Kevin Rowland med och på Club Killers på Debaser

Torsdag kväll på en betongbunkerklubb i Gamla Stan i Stockholm. Husbandet Club Killers gör sitt första set för kvällen och pumpar ut en utmärkt svängig blandning av ska, rock steady och reggae. Vokalissan Anna Maria Espinosas fantastiskt sextiotalistiska girlgroupröst i kombination med sju blåsare och en tajt rytmsektion gör att allt fokus borde ligga på scenen och dansgolvet men det går inte att slita ögonen från en man i något slags militärkläder som iförd mörka solglasögon och med en militärbag i högra handen går fram och åter genom den bakre delen av lokalen. Kevin Rowland laddar upp. Knappt ett dygn tidigare tryckte jag hans hand invid bardisken i det inre rummet på Debaser och sa ett enkelt - thanks. Det fanns inte så mycket mer att säga utan att säga alldeles för mycket. Kevin hade, ombytt i en oklanderlig kostym, tillsammans med husbandet levererat ett kort men intensivt och känsloladdat set som tog oss från en cover på Simon & Garfunkels ”Sounds of Silence” via dexyshitsen ”Geno” samt ”Come on Eileen” och en låt tillägnad nyligen bortgångne brodern Pete hela vägen fram till en sprakande final i ”Let’s make this precious”. I kväll ska han nästan exakt göra om det men avsluta ett spår senare med den fantastiska ”This is what she’s like”. Det var förstås konstigt att han stod där på scen, väldigt bra, en magisk röst, några svindlande fraseringar och stora leendet på. Jag tänker inte rangordna de spelningar jag sett med Kevin eller det återuppståndna Dexys, han är lite för viktig för det, men jag är väldigt glad att jag gick på de här båda kvällarna.

Johan och Jonas från Able på Hornstull Hillbillies på Street

Två vänner med gitarrer och starka låtar på en uteservering. Omkringaktiviteter i form av öl, country på skivtallrikarna och värme. Mer behövs inte för en bra konsertupplevelse. En perfekt sommarkväll.

På Spåret

Förra veckan blev vi av någon outgrundlig anledning lurade på en av TV-veckans viktigaste stunder av SVT. Visst är På Spåret lite jobbigt göteborgskt höhöigt emellanåt och visst kan rock n' roll faktorn hos husbandet diskuteras men inget kan få oss att vilja vara någon annanstans än i TV-soffan när det är dags för det första resmålet. Och på tal om resmål finns det ju några favoritplatser, rent namnmässigt, som jag skulle vilja se som slutmål. Som Hardwar, Kramatorsk eller Lucknow.


Ångloket kommer härifrån

Gamla Moderaterna

Det var ganska mycket snack om Nya Moderaterna i valrörelsen. Herr Alarik överlåter åt andra och tiden att avgöra om där rivits för att få luft och ljus eller om det mest bara var en fråga om ytlig fasadrenovering för att locka mindre nogräknade köpare. Däremot är han lite nyfiken på vad som hänt med de gamla Moderaterna om de som nu är med i regeringen är de nya. Har de gamla verkligen försvunnit? Och i så fall vart har de tagit vägen? Det är en snårig jakt där inga platser är för obskyra att söka på. Tack vare hårt arbete kan bloggen nu åtminstone avslöja att delar av Gamla Moderaternas viktigaste accessoarer slumpas bort på loppisar.



Perfekt när man reser i Europa, Sverige, Halland...

Det lackar mot jul

Herr Alarik är normalt ingen stor vän av vare sig jul eller julmusik men i år har det faktiskt släppts en bra julskiva i form av Aimee Manns "One more drifter in the snow". Den som vill snabblyssna på hur det låter kan höra ett medley som någon klippt ihop på YouTube.

Kul att ni gillar shoppingtipsen

Nu vill jag bara att den läsare (har Andres Lokko verkligen hittat hit?) som betalade 1 200 engelska pund för Wellers gamla garderob hör av sig så att jag kan meddela vilket konto jag vill ha mina tipspengar insatta på.

Kyrkan moderniserar

Vi såg på ABC ikväll att Uppsala domkyrka kommer att börja ta emot gåvor via en kollektomat . Själva apparaten, den första permanenta i världen, där gåvan kan lämnas via betalkort såg ut som en förväxt bankomat. Bra eller dåligt får andra avgöra men om inte annat kan det kanske bli en turistatraktion. Jag och Lisa var åtminstone ganska fascinerade av den här myntmaskinen för att tända ett (elektriskt) ljus som vi såg i en kyrka när vi var i Barcelona.

£1000 Wardrobe

Kanske inte lika märkligt som när Kurt Cobains barndomshem såldes på eBay men det är allt lite svårt att se vem som ska hosta upp 1000 pund för Paul Wellers gamla resegarderob på hjul. Men har ni pengar som ni inte vet hur ni ska spendera så har jag plats över på min julklappslista.

Skivkonsten (del 1)

I somras gjorde jag mitt kanske mest vitala inköp i konstväg så här långt (inte så svårt eftersom mina inköp i konstväg tidigare varit ganska begränsade).

Det var Art Vinyl som låg bakom försäljningen och det rörde sig bara om ramar men inte vilka ramar som helst. De är extremt enkla att rama om i och helt plötsligt är det möjligt att ha vernisage hemma precis så ofta som andan faller på. Det har blivit lite olika mer eller mindre tydliga teman så här långt. Idag får ni se den första hängningen



Det blev lite reflexer i tavlan längst till vänster men det hindrar er säkert inte från att se att temat var grön brittisk åttiotalspop med från vänster till höger; Housemartins - London 0 Hull 4, Dexys Midnight Runners - Searching For The Young Soul Rebels och Smiths tolva William, It Was Really Nothing.

Bajen va' namnet

Nej jag har inte blivit galen av att bo så länge i Stockholm. Det är fortfarande Sirius som gäller, trots bandytorsken med 9-0 mot SAIK i helgen, men jag fick en sån fin bok vid namn Bajen Fans 25 Bast i min hand idag av Billy att det känns motiverat med Bajen i dagens postning.



1982 var jag i precis rätt ålder för att för en stund förföras av kvällstidningarnas skriverier om sambafotboll, glada fans, vi-vinner-aldrig-men-är-bäst-trots-det-mentalitet och dunkande trummor på läktarna när Hammarby kämpade om att vinna SM-guld. Jag minns ett fantastisk 2-1 (visst var det Peter Gerhardsson?) på Ullevi framför TV-apparaten och hur Hammarby och fansen sen skulle spela och sjunga hem guldet på Söderstadion. Det gick förstås som det gick och Bajen fick vänta ett bra tag till på sitt guld.

Det där är säkert med i boken men jag har inte hunnit så långt än. Men jag har bläddrat, uppskattat bilderna och känner igen en del från hur det är att hålla på Sirius i texterna. För precis som det kan vara ibland verkar det som att det mest insnöade och personliga här också är det mest allmängiltiga. Den här boken är säkert roligast för Bajen Fans men alla som någon gång stått på en bortaarena och vetat precis hur långt det är hem efter en onödig uddamålsförlust, eller som varit med om den där oerhörda glädjen ett segermål i slutminuten kan innebära, lär nog få ut en hel del av den här boken efter vad det verkar två kapitel in.

Song of a baker

Jag är verkligen ganska sugen på att se dokumentären om Ronnie Lane. Fast inte lika sugen som jag är på de nybakta lussekatterna som fyller köket.

Uncut, badly shaved

Jag kan inte sluta fundera på hur det gick till? Jag borde verkligen sluta köpa Uncut (särskilt som jag tycker att den blivit sämre sen de gjorde om den och slopade boksidorna). Men nästan varje nummer verkar hamna hemma. I det senaste finns det en bild på Mark E Smith på sid 40. Det är den jag inte kan sluta fundera på. Hur blev den där skäggstråranden kvar under hans underläpp? Missade han den när han rakade sig (om hur är det möjligt)? Lät han den vara kvar med flit (om hur tänkte han)?

Kiss me quick in case I die

Jag har ju så här långt fått två kommentarer och eftersom den ena handlade om Moneybrothers utmärkta cover på Kirsty MacColls "They don't know about us" tar jag det som anledning nog att posta en mestadels begagnad (om det låter billigt kan ni tänka vintage istället) text med favoritlåtar med Kirsty. Ursprungligen skrevs den för maillistan Hi-Five precis efter Kirstys alldeles för tidiga död i december 2000.

Mer om kampen för upprättelse för Kirsty hittar ni här och mer om hennes musik här.

Kirsty MacColl topp tio

1. Don't come the cowboy with me Sonny Jim
Är så mycket mer än bara en fantastisk titel. Där den ligger mitt i Kirstys bästa platta Kite visar den så tydligt vad som gör henne älskvärd - i ordets allra bästa bemärkelse- och vad det är som gör att hon känns äkta i en värld som allt oftare känns som formgjuten plast. Dels är hon tuff "don't come the cowboy with me Sonny Jim/ I've known lot's of those and your not one of them" dels är hon förstående "there's a light in your eyes tells me somebodys in/and you won't come the cowboy with me Sonny Jim" och dessutom är hon precis lika sårbar som någon av oss andra "Did somebody tell you I'm lonely as hell/I didn't expect you to know me so well”. Sen sjunger hon förstås otroligt bra också.

2. Soho Square
Från underskattade plattan Titanic Days och tårarna är faktiskt inte så långt borta när Kirsty sjunger "And you'll kiss me quick in case I die before mig birthday/one day you'll be waiting there/no empty bench in Soho Square" och sen stegrar sig stråkarna precis som i Madonnas Dear Jessie och det är alldeles fantastisk popmusik om att försöka tränga undan den där så lätt stelnande vardagssorgen och släppa fram glädjen.

3. Closer to God
Från baksidan av Kirstys mest politiska singel Free World. "are you closer to God than the folks you despice/are you closer to God than the ants and the flies".

4. Free World
En lysande urladdning mot Thatcherismens sjukhusnedläggande England satt till en snabb poplåt som hänger upp luftgitarren på din höft.

5. They don't know
Första singeln på Stiff och det är klassisk girl group uppdaterad till ett sent sjuttiotal som knappt hunnit hämta sig från punken. Gigolo Aunts har gjort en utmärkt cover och nu mer alltså Moneybrother en på svenska.



6. See that girl
En till snabb poplåt och bästa spåret på debut lp:n.

7. Caroline
Caroline har förlorat sin pojkvän och vill gråta ut hos Kirstys berättarjag -som precis blivit ihop med killen i fråga. En nästan lika klassisk popsingel som debuten. Obegripligt att så få brydde sig.

8. He's on the beach
Ännu en fantastisk snabb poplåt. Den här gången är det Lemonheads som gjort en cover.

9. Walking down Madison
Kirsty experimenterar med rytmer och en manlig rappare och det funkar hur bra som helst.



10. There's a guy works down the chip shop swears he's Elvis
Också från debuten och här är det verkligen tal om en bra titel. Och texten fortsätter "just like you swore that you'ld be true/There's a guy works down the chip shop swears he's Elvis / but he's a liar and I'm not sure about you". Enkelt, snyggt, begåvat och roligt. Jag kommer att sakna henne.

Om ni saknar självklara favoriter som A new England eller Fairytale of Ney York är det för att jag listade covers och duetter för sig. För att postningen inte ska bli för lång utelämnar jag dem men de kan nog komma senare om intresse finns.

Lilla julafton

En månad till den riktiga julaftonen men frågan är om inte årets viktigaste klapp är den som släpps i dag. Hip-O-Select är framme vid den sjätte boxen i sin extremt ambitiösa serie med Motown-återutgivningar. Året är nu 1966 och som vanligt handlar det om varenda a- och b-sida på Motown med underetiketter.

Hip-O-Select skeppar fortfarande inte skivor till EU men för den som inte har en bulvan i Norge finns Soulmusic.com som en räddare i nöden.

Everything But The Girl

För några kvällar sedan lyssande jag igenom b-sidorna på de singlar jag har med Everything But The Girl. Antar att det är sånt man gör när man just fått barn (ja vid sidan av att börja blogga då). EBTG hade ofta väldigt bra b-sidor innan de upptäckte maskinerna (möjligen senare också men det vet jag för lite om). Kanske kan det ha berott på att det var de allra lugnaste låtarna, och de som inte riktigt passade in på skivorna, som hamnade där.

Jag har ett tiotal singlar med EBTG. Jag hade funderingar på att försöka bränna ned en samling på cd men sen upptäckte jag att det redan fanns en japansk (vad annars) samlings-cd med många b-sidor på och jag hittade den ganska billigt på e-bay så den är nog på väg med posten nu.



I väntan på det listar jag mina tre favorit b-sidor med dem just nu. Jag hade gärna lagt ut smakprov också om jag kunnat men jag är kass på sånt och dessutom känns juridiken kring det hela i snårigaste laget. Om ni gillar Everything But The Girl finns det ju dock en chans att ni gillar Prefab Sprout också och i så fall är det b-sidesfest här.

1. Living on honeycomb (b-sida till "Love is here where I live" från 1988)

Av någon anledning verkar texten till den här vara bortplockad på en massa textsidor på nätet. Det gör dock inte låten mindre värd att höra. Jag kan inte riktigt förklara vad det är som gör den så bra men det är väl en kombination av melodin, texten, sången och den försiktiga gitarren.

2. Draining the bar (b-sida till "Come on home" från 1986)

Det här är i min värld en fantastisk systerlåt till Kirsty MacColls "Don't come the cowboy with me Sonny Jim". Kanske räcker det med att läsa texten men jag tror att man måste höra Traceys röst också för att riktigt förstå.

3. Riverbed Dry (b-sida till "Native Land" från 1984)

Jag tror att det är den där släpande sången och känslan av att låten när som helst ska stegras på något sätt och lyfta, men istället händer just ingenting, som gör den så bra.

Mickes Skivor 10 år

Just nu firar min lokala skivaffär Mickes Serier, CD och Vinyl (för enkelhetens skull kallad Mickes eller Mickes Skivor) 10 år. Det är fest på Sjöhästen. Jag gick förbi och tog en lättöl när jag ändå skulle till Konsum och handla Bregott och mjölk. Med en tjej som är en månad gammal hemma är det att betrakta som en utekväll. De flesta verkade ha roligt. Micke själv stod på scen och spelade gitarr. För ovanlighetens skull var affären stängd fast klockan inte var tio.



Väl hemma lyssnade jag på Hederos och Hellbergs första skiva. Jag köpte den aldrig när den kom. För någon vecka sedan kostade den 30 spänn på Mickes. Den passar till årstiden.