Onsdag i Hornstull

Jag gick genom min stadsdel i morse. Den där taken i Draken åter är torra nu när jag sitter här och just har ätit upp en påvärmd vegetarisk kålpudding. En som hade varit betydligt brändare på ytan om jag följt Tore Wretmans tidsangivelser. Jag gick Hornsgatan fram. Ett nytt apotek hade just öppnat, snett över gatan skulle ett snart till, när jag rundade hörnet fanns det gamla vanliga där eller snarare det nya som kom till efter utförsäljningen. Tre apotek inom en radie av kanske hundra meter. Tre som ska försöka konkurrera ut varandra genom extraerbjudanden på schampoo och råd om rynkkrämer. Närmaste postutlämingsstället ligger vid Zinken. Jag vet inte riktigt vad det eventuellt säger om något eller tiden.

Strömavbrott i går. Vi valde fem trappor utan hiss hos förskolekompis framför åtta trängre hos oss. Vi såg ut över Plankan där förtätningen ska börja med hus på gården och radhus på taken. Jag fick se bilder från förr. Innan Plankan byggdes, innan Draken restes. Innan betongen tog vid. Förtätningen. Det låg ett mäktigt hus nere i Tanto.

Vi gungade i Högalidsparken efter Dellon i förmiddags. Jag och P. Hon har börjat göra rörelserna till Imse Vimse Spindel, noterar varje flygplan som passerar över oss och säger däh, däh, vov-vov när hon ser en hund genom caféfönstret. Det känns ofattbart att den här tiden ska ta slut.

Våren var visst här och vände

Mina drömmars stad

Jag gick alltså igår. Promenerade i snålblåsten. På väg tillbaka från lekparken på Liljeholmssidan slog det mig att det var här han först kom vandrande in till staden. Henning Nilsson i Per Anders Fogelströms Stad-serie. Det slog mig att den här trafikapparaten, de här kontorshusen och all den här betongen var vad han skulle fått se i inledningen av den där mäktiga romansviten om den utspelat sig 150 år senare. Allt väntade. Ingen väntade. Orden står på sid 11 i min häftade upplaga från 1960. De gäller Henning. De kunde lika gärna ha gällt staden. 150 år från nu? Det är precis lika omöjligt att tänka sig som att Henning skulle kunnat se bortom ångsluparna, dånet när Nybodatunneln sprängdes fram, hästskjutsarnas skrammel, den skrangliga flottbron av trä och tobakslanden som tog vid efter tullhusen i det huvudstadens bonnvischa vi idag känner som Hornstull.

Söndag i Hornstull

Tänkte bara tala om att jag lever. Ganska gott dessutom. Om jag hade bloggat mer skulle ni ha fått ta del av en vegetarisk kålpudding, av några tiokronorsfynd, av ett passfotograferande från avgrunden, av några cd-boxar, av lite lästa sidor och ord, av ett VM-guld i curling, av en promenad över Årstabron och ett återtåg över Liljeholmsbron, av ett tretimmars årsmöte i bostadsrättsföreningen, av ett avancemang i Svenska Cupen, av våfflor med löjrom, av en tågresa till Uppsala och åter, av islossning och vårflod. Ni har inte missat så mycket, fast samtidigt en hel del. Eventuellt blir det så kallat nya tag nästa vecka.

Kostnadsfr​i hudanalys med SkinPlan!

Nej rubriken är inte min. Den kommer från ett mail jag fick från Apoteket i dag. Jag tänker faktiskt inte kommentera det vidare än genom att säga att vissa förändringar som sker inte gör det i mitt namn. Verkligen inte. Det och genom att skriva att det inte nödvändigtvis går att sätta likhetstecken mellan samhällsavveckling och samhällsutvekling. Vad än marknadsliberalerna säger.

Formatfrågan

Den kommer ibland. Frågan om vad jag föredrar. Jag är inte så petnoga. Vinyl, cd, datafiler. Det funkar för mig. Till exempel 8-Track, DAT och kassetter är jag väl mindre intresserad av men stenkakor går absolut hem ibland. Fast det är klart att om jag pressas brukar jag skjuta fram vinylsingeln. Den har dock ett område där den, i likhet med andra format, har svårt att mäta sig med sitt större syskon LP-plattan. Utviksomslagen. Och just där är det få som spöar Isaac Hayes platta Black Moses.

Shout to the Top (Låttips #116)

Loleatta Holloway. Ännu en stor röst har tystnat. Det finns ju förstås massor att minnas henne för och jag tänker verkligen inte hindra er från att spela The Hotlanta Soul Of Loleatta Holloway eller något av de spår med Salsoul Orchestra som hon lyfte men jag väljer ändå en Style Council-cover här nedanför. Jag minns fortfarande första gången jag hörde den på en vindsfest i det där huset nedanför Bondegatan.

Herr Alarik firar världspoesidagen

Söndag i Hornstull

Vi ser Lars Molins Midvinterduell på TV. Som jag mindes hette den Mjölkpallen men det spelar ju mindre roll. Det viktigaste är att det är ganska fantastisk TV om den lilla människans kamp.

Jag gick från stationen i Uppsala till Svartbäcken i går kväll. För ovanlighetens skull på östra sidan om järnvägen. Fram längs en Storgata som var densamma och en annan. Passerade en ENO-bil intill huset som en gång var Mälarskogs. Gick genom Svartbäcken med den tyngsta och fullaste måne ni sett som sällskap borta över Gränby och Årsta. Gick till ett mycket trevligt 44-årskalas och mot den trötta morgondag som är idag.

Jag tänker på de två Bollnäsfans som satt utanför Rådhussalongen när jag passerade vid halvelva i förmiddags. På vad de måste ha kännt när SAIK gjorde 6-5 några minuter in i förlängningen. Jag såg sista kvarten på TV, innan dess följde jag via Radiosporten i Drakenparken. Solen sken, vi fikade båtkaka och hjälpte våren på traven genom att flytta snö från högarna ut på asfalten. Jag tänker på de där fyra som gick in när jag gick ut genom mammas port i morse. På deras tunga kassar. På om de såg det där sista målet.

P står bredvid mig i soffan och låtsas tappa sin napp. Ler sitt leende, skrattar sitt skratt.

ENO (Popskyltarna #38)

Jag vet inte men jag har alltid haft svårt för Brian Eno. Missförstå mig inte. Jag har säkert tre plattor med honom och är evigt tacksam för vad han gjorde för Bowie i Berlin och nu när jag lägger Taking Tiger Mountain på skivtallriken låter den absolut bra. På ett intellektuellt plan kan jag absolut försöka och uppskatta honom, det här är känslomässigt. Och jag vet inte varför. Om jag hade glasögon, var smartare och musikalisk skulle jag säkert se ut som Eno. Det hjälper inte. Inte heller att mina första associationer till andra musiker är Howard Devoto, Kai Martin och Moby. Det hjälper nästan inte alls och då äger jag ändå såväl dubbelvinylbootleg med Magazine som musik med Luxuria och Buzzkunst-plattan (jag har å andra sidan försvinnande lite Kai Martin & Stick eller Moby). Jag vet inte men det är som att Eno på något sätt står i vägen för sig själv. Jag får nog helt enkelt bara finna mig i att det är som det är i väntan på ändring och ge er den här popskylten som naturligtvis och förstås fotograferades intill Konstfack vid Telefonplan.



PS. Det hjälper faktiskt lite när jag tänker mig att Dexys Midningt Runners istället för Geno hade döpt sin första listetta till Eno och på något sätt knutit an till när Nick Lowe döpte en EP till Bowi efter att Bowie döpt en LP till Low men det är lite väl tilltrasslat. DS.

Herr Alarik är sin egen loppis

Barnens farmor har varit här, mormorn är det nu. I kombination med snön som så ovälkommet föll över Hornstull i dag gav det timmar av ordningsskapande i klädkammaren och källarförrådet. Julsakerna är samlade i en kartong. Det finns tomma hyllmeter. Dessutom passade jag på att fynda lite. Den som har Herr Alariks källarförråd behöver ju inte gå till Mickes för att kunna höra Bluebells sjunga The Ballad of Joe Hill eller dansa till Malcolm McLarens Double Dutch, lyssna på Mona Sahlins brorsas bästa låt eller läsa Gunnar Mattssons Sovstadsparadiset. På kuppen fick K äntligen höra Rutan, Prickan, Randan och Vita Bergens Polis. Och sen var det blandbanden...



Jag plockade ihop dygt halvfulla kartonger till fulla också. En halv bananvariant innehöll band. Mest glädjande kanske var Blake Carringtons demo med den fantastiska The Ball Was Out och ett med en konsertupptagning från sena mitten av 80-talet med Sharing Patrol men där fanns också inspelningar av radioprogrammet Ny Våg, Eddie Nelson med band (Casion) (för den som vill ha något ännu obskyrare fanns Hagen Boys live från Hamregården också) och mängder av blandband från åren jag jobbade på Café Genomfarten, tågluffade och åkte på rockfestivaler. Några av dem kommer att presenteras utförligare framöver.



Vi kan väl lika gärna som med något annat börja med kassettbandet med det lätt osmidiga namnet ÅTTONDEISJÄTTENITTONHUNDRANITTIOETT. För er som fortfarande hoppas på det där med "All the music, all the time" kan meddelas att låtar som The Yachts Love you, love you, Chris Hill's Everything is Everythings My baby said she loved me this morning, Danny Hensworths Mr Money Man, Robert Brobergs I wanna be a machine, Imperiets engelskpråkiga Running in the rain, John Lennons My Mummy's Dead och några till saknas på Spotify i skrivande stund. Ni får ta det för vad det är.



Jag hittade gamla frimärken från Afrika också. Bland annat med texten Libia Colonie Italiane Poste.



Vi åt fantastiska hemgjorda fiskbullar med blomkålsmos och finsallad till middag. Ett gott glas vitt till. Nu ligger snön vit på taken i Draken igen. Alla har sina sätt. Jag tänker lägga mig i badet och läsa om The Smiths i Mojo.

Torsdag i Hornstull

Igår. Vaknade sådär trött som en tvåbarnsfar kan göra. Såg röken från värmeverkets skorsten när jag tittade åt Tantoberget till. Tankarna till Japan, till Forsmark, till vinden som nästan alltid blåser. Till den del av naturlagarna vi tror oss kunna tygla och den del av naturen vi vet att vi inte rår på. Dagen blev bättre sen. Nu ser jag barn på Tantobergets topp. Kanske springer K där med sin förskola. Röken syns inte. Döljs av molnen.

Idag. Vaknade så utsövd som en tvåbarnsfar kan hoppas och begära. Gick en sväng efter lämning. Vårvinden eller vintern bet i kinderna. Pressbyrån sålde nya Mojo och Uncut billigt. På cd:n till Mojo får ni bland alla låtar ni redan har, och några ni inte behöver, bland annat Half Man, Half Biscuits rätt makalösa National Shite Day som jag helt hade missat och Wha!s The Day That Margaret Thatcher Dies (Party Song) som jag tror att vi nämnt tidigare. Vidare till Dellon. Bläddrade i tidningarna, åt en semla, drack en dubbel och växlade ord. Bläddrade sen tiokronorssinglar en halvtimme på Mickes. Betalade och gick. Ni har dem nedan och här: Tiokronorssinglar 17 mars 2011.

P håller på att vakna på balkongen. Ni får ursäkta.

Herr Alarik efterlyser

Om någon händelsvis råkar snubbla över en ungefär barnsängsstor orange yllefilt med sådär 40 år på nacken på promenadsträckan Hornstull - Bysis Torg, Hemköp, ICA Aptiten eller fyrans buss kan ni väl hojta till. Den har så kallat affektionsvärde.

De blå handskarna som skymtar på bilden har marginellt med filten att göra.

Måndag i Hornstull

Jag vet, jag vet, jag vet. Det finns läsare som hoppas på något initierat eller rent av spirituellt och det finns andra som tycker det är på tiden med bilder men jag har tillbringat hela dagen med två helt fantastiska små människor så de här återstående minuterna i upprätt tillstånd kommer helt att ägnas åt demos och outtakes från tiden kring King Of America. Men visst kan ni få veta att tigerkaka bakades, att K sprang i smältvattenpölar stora som sjöar, att det hoppades i sängar och att P skrattade det där lyckligaste av skratt i gungan. Det och att solen sken på oss och Drakenparken.

Söndag i Hornstull

Vi gick över Årstabron. Solen sken inte men våren kändes i luften. Vi gjorde upp en eld i den snöfyllda eldstaden, grillade sojakorvar och annanas. Drack varm choklad till, njöt av utsikten över Södermalm.

Precis vid brofästet satt en lapp. En människa försvunnen. 30 år gammal. Saknad av vänner. Jag vet inte om det är åldern eller barnen men de där lapparna träffar mig som aldrig förr. Naturkatastroferna också. Jag stod i polishuset på Bergsgatan när jag såg de direktsända bilderna från tsunamin som sköljde in över Japan. Jag såg bilar som spolades bort medan andra körde framåt på vägen tätt intill och det där hålet inom mig öppnade sig igen.

Vi såg på Miss Kicki igår medan Melodifestivalen gick i spinn. Pernilla August var bra och både jag och L kände den där nervositeten som kanske också kommer med barnen. Jag tänkte sen på för 20 år sedan eller så. Tågluff. Jag och J sov på stranden i San Sebastian. På morgonen låg hennes väska öppnad några meter bort men värdesakerna var kvar i sovsäckarna. Vad i allsin dar tänkte vi med.

Vi var på Klungan i går eftermiddag. Jag och svensk humor brukar inte direkt vara som ler och långhalm men jag gillade det. Inte så att jag skrattade högt men jag log flera gånger. Oftast var det nog ett lite sorgset leende. Men så var det också mer I väntan på Godot än Stefan och Krister.

Jag har full förståelse för människor med andra åsikter i frågan och kan rent av känna stor respekt för den som hellre väljer My Aim Is True, Blood and Chocolate, Brutal Youth eller någon annan Costello-platta först men om vi verkligen måste ta det ner till en är det de som väljer Armed Forces som står på min sida stängslet. Av outgrundlig anledning kändes det just nu viktigt att slå fast det.

Jag ansar i vinylsamlingen. Nu går det faktiskt att plocka fram LP-plattor ur skåpet utan risk att förstöra dem. På kuppen snubblar jag över sådant som Orville Stroebers Songs och fastnar helt. Härnäst väntar singelskåpet. För den intresserade kan meddelas att vi i veckan kommer att fylla på readcycletunnan på Hornstulls bibliotek också. Räkna dock inte med att Johan Werkmästers bok Pär Rådström Ett Författarliv kommer att vara med i den kassen för den läses just nu med stor behållning.

Vi tappade bort På Spåret så till den grad att vi inte ens såg finalen. Det var på något sätt som att vi var klara med det programmet efter alla dessa år men precis när jag skriver det känner jag ett hugg i sidan som nog trots allt kan innebära att det blir en titt på SVT Play.

Jag och P skulle skaffa henne ett pass i fredags. Därav polishuset på Bergsgatan. Jag log lite inombords åt mammorna och papporna med gallskrikande ungar medan P glatt pekade dähm däh och däh i en dryg vänttimme men fick sen själv fick smyga därifrån med ogjort ärende och en ofotograferad gråtmaskin. Vi åt lunch på Boulevard i Sumpan istället och hälsade på på jobbet. Jag slängde 12 000 olästa mail som kommit sedan sista juli och räddade en server av bara farten. Föräldraledighetens lättnad.

Lloyd Cole sjunger "you won't fool the children of the revolution" på stereon men fan vet.

Vi kommer att återkomma till priserna

Vårtecken i Hornstull

Det droppar från taken. Det bildas rännilar och smältpölar på marken. Vinterns sandningsiver ligger direkt på asfalten och väntar på att torka och sopas bort. Försiktigt, försiktigt tittar de första blommarna fram i Drakens skyddade söderlägen.

Gå på någon som står upp

Jag tänker på jobbeskatteavdraget. Jag tänker på jakten på de svaga. De sjuka. De orkeslösa. De som inte fixar heltid. De som inte orkar med det här samhället. De som inte kan försvara sig och de vars blickar inte möts. Jag tänker på det nygamla utanförskapet.

Jag är en kontrollerad, någorlunda belevad och välutbildad medelklassman, låt vara med rötter som sträcker sig tillräckligt långt tillbaka mot fattigare tider för att jag alltid ska titta på prislappen även om jag utan problem kan ge min barn vad de behöver och mer därtill, och jag vill skrika åt dem. Kom igen då vill jag skrika. Ge er på några i er egen storlek vill jag skrika. Era jävla förbannade fegisar vill jag skrika. Om det nu är så att det ska vara mer ekonomiskt motiverande att arbeta kan ni väl sparka rakt framåt istället för nedåt vill jag skrika.

Jag står här med särade ben och tar den första sparken precis där det skulle kännas som mest för den välmående medelklassen. Dra ned VAB-dagarna till de där tio om året det var när jag var barn bara eller ta bort dem helt när ni ändå håller på (att bara ta bort jobbskatteavdraget för den som är hemma med sjukt barn känns som ett alldeles för mjäkigt förslag). Ta bort VAB bara. Gör det. Kom igen bara. Visa lite beslutsamhet och styrka.

Jäklar vad mycket mer det skulle arbetas i det här landet, jäklar vad mycket mindre pengar det skulle behöva plockas ut ur statskassan, jäklar vad många rutavdragna nya dagbarnvårdare med egna små företag som genererar nya skatteintäkter vi skulle få se. Jäklar vad ni skulle få pengar över för att sänka skatter och hjälpa samhällets mest utsatta medborgare.

Jäklar vad ni skulle få känna på vad som händer när man ger sig på några med kraft att försvara sig.



Jag har för övrigt uppdaterat låtlistan Take no heroes - only inspiration med anledning av Internationella kvinnodagen och bokat fyra semlor på Café Dello Sport som ska bli efterrätt till den där fisksoppan vars bas redan puttrar på spisen. Solen glittrar i de få kvarvarande smältvattenpölarna på taken här i Draken.

Tjutet (Cykelomslag #41)

Det var lätt att hålla sig från vårtjut i Drakenparken i eftermiddags. Vinden ven genom märg och ben och utan långkalsonger hade jag varit lika fastfrusen som den stackars cykelkarusellen. Jag försökte värma mig med tanken på att Paris-Nice startat. Cykelloppet som brukar kallas The Race To The Sun. Med att Vacchi och Adamson samtidigt som jag stod där på snön med darrande ben kommenterade etapp 1. Det var ett värmeförsök som gick sådär. Förmodligen hade det varit mycket bättre om jag hade gjort glögg på innehållet i flaskan nedan och inmundigat men det hade knappast kunnat anses som särskilt ansvarsfullt.

Söndag i Hornstull

Jag gick en sväng i eftermiddags. Utan långkalsonger, solen i ryggen, mössan av en stund. Köpte en cd med Pearlfishers för 25 spänn på Mickes, konstaterade att Williams debutplatta bara kostar 10 kronor på lp på Lilla Mickes. Vad vi spelade deras första singlar en tid i en tid som inte längre är.

Igår i samlingslokalen. Maskeraddisko. Kvarterets barn och andra. Vuxna. Många pirater. Vi också. Det är svårt att spela skivor för fyraåringar men det var kul. Verkade som att bara K och P har en uppväxt som inkluderar Ville, Valle och Viktor.

Masstart och masstart. Vi har varit där förut men en sådan här dag är det så tydligt var det funkar och inte. I ett långt Vasalopp är det kanon. I en VM-femmil som hela tiden ska slinga och slingra sig in på stadion så att fältet alltid trycks ihop är det värdelöst. Inget ont om Northug som är fantastisk, hänga rygg och spurta bäst, utifrån de förutsättningar som nu gäller men snälla, snälla, snälla ge oss individuell start. Snälla en gång till. Jag önskar för övrigt att Jerry får vinna en Vasa någon gång.

Jag har nog snart läst ut England's Dreaming. Vilken tid det tog. Vilken tid det var.

Jag borde ha skrivit det tidigare men bättre sent än aldrig. Jag uppskattar verkligen Svenska Dagbladets satsning på en fördjupad och samhällsorienterad sportbevakning. Det är rätt väg att gå.

Solljuset strålar in i köket fram till fem på eftermiddagarna nu. Det väcker hopp.

Fredag i Hornstull

Regnet väter fönstren som vätter åt väster. Vi längtar vår och väntar skidstafett. Jag gör plats i cd-hyllan genom att bränna b-sidessamlingar och stuva in cd-singlar i klädkammaren. CD-brännaren är inte helt behjälplig. Skulle förmodligen ha köpt en dyrare modell och driftsäkrare än den billigaste. Finner på kuppen att Kasey Chambers gjorde en platta förra året. Little Bird låter två lyssningar in bra men verkar knappt ha nått Europa och kostar 259 spänn på cdwow så jag ska nog återuppta min bekantskap med australisk postorder. P sitter i soffan. Hon älskar att hon till slut lärt sig att ta sig upp där själv. Det kan finnas något att lära i det.

Bara som jag trodde (Låttips #116)

Jag lyssnade aldrig på Mikael Wiehes Sånger från en inställd skilsmässa när den kom härom året. Men så stod den på Mickes för 30 spänn och jag tänkte på den jag var för drygt 25 år sedan. Killen som köade till Wiehe i Fyrishallen, som cyklade till Gränbyparken, som lyssnade oavbrutet på Fågel Fenix medan sidorna i Per Anders Fogelströms stadserie etsades in i hjärnbarken. Jag slog till. Jag har för första gången sedan 1988 års Basin Street Blues på allvar lyssnat på en Wiehe-platta. Jag är tagen. Det här är en galet naken terapisession. Om man kan se och höra bakom sina och mediernas bilder av Mikael Wiehe och förstå att det är en männsiska där är en låt som Om jag ska klara det här nästan omöjlig att lyssna på. Det är ett rent destilat av skilsmässosmärta och livskris som bitvis får Ulf Lundells Den Vassa Eggen att framstå som lätt uppsluppen. Men det är förstaspåret Bara som jag trodde jag lyssnat mest på. Om du har svårt för Wiehe så försök att tänka dig den med Hajen, Kajsa Grytt, Håkan Hellström eller Weeping Willows Magnus Carlsson. Omstöpt till pianoballad, soulsmärta eller countrytårare. Det kan mycket väl vara den bästa svenska låt om när allt rasar samman som du missat.

Torsdag i Hornstull

Det finns en del som jag borde, ännu mer som jag skulle kunna. Men jag bara sitter här. Fårskinnet under mig och tekoppen till hands. P sover en snörvlig sömn i storsängen, K gör sina aktiva val på förskolan och L jobbar. Jag ställde in en lunch, jag ställer nog in en annan i morgon. Tvättmaskinen går åtminstone. Snön droppar från de solbelysta taken i Tanto men känslan är en tidigare dags.

Solkysst (Låttips #115)

Rubriken är ingen översättning utan att steg till frammanat av en perfekt senvinterdag i Drakenparken. Låten är Soul Kiss och gruppen The DB's. Jag har den på en Shake Records singel från 1980 där den andra sidan är Black and White som även kom med på den Albion-utgivna plattan Stands For Decibels 1981. Tyvärr har någon för 31 år sedan klistrat på singeletiketterna fel så det gäller att tänka till lite innan man lägger den på skivtallriken. Fast egentligen spelar det ju inte så stor roll. Bägge sidorna är bra. Om någon händelsevis sitter på en komplett diskografi över utgåvorna på Car Records som bland annat gav ut singlar med dB's båda frontpersoner Chris Stamey och Peter Holsapple så mottages den tacksamt bland kommentarerna.

Herr Alarik i lokalpressen och annorstädes

Det är ju några veckor sedan "Radiokvinnan" tipsade om tidningsklippet nedan men dennna stund när solen skiner över Hornstull och P försöker slå sönder Billy Bragg-muggen med Studio One Soul-cd:n är väl lika bra som någon annan för lite bilddokumentation. Vi pysslar ju inte precis med nuet här. Åtminstone inte i större utsträckning. Sirius förlorade för övrigt i går kväll på ett kallt och rått Studan men de där två gångerna jag fick skrika JA! med all den lätt patetiska revanschism som kan rymmas i en knappt 42-årig kropp och orden som växlades med vänner gjorde resan värd att göra. På tåget hem läste jag Birgitta Stenbergs Eldar och is med en viss rodnad på kinderna. Det är en galenskap som inte låter sig förklaras, och kanske inte behöver försvaras, men jag har spelat Dexys Midnight Runners Manhood drygt 30 gånger det senaste dygnet.

...always been searching for something