Kräftskiva (Låttips #34)

Jag köpte Johnny Thunders och Patti Palladins coverplatta Copy Cats på cd i veckan fast jag hade den på vinyl. Jag hade ett behov av att få över She want's to Mambo i den bärbara. Shit vilken härligt avslappnad svängfest den är. Varje gång det är dags för kören att svara ah-si-si blir jag alldeles lycklig. Jag hade gärna lagt upp den åt er här men hittar den inte på YouTube så ni får hålla tillgodo med en annan låt från plattan medan ni väntar på att er beställning ska trilla in genom brevlådan. Eftersom augusti och kräftfesttider närmar sig passar det ju bra med Crawfish. Om jag inte cyklat helt fel efter Tour de France var den en hit för Elvis. Presley, inte Costello eller Karlsson.

Tack Bill!

Saker jag glömt II

I staden.

Luften som darrar av värme och avgaser på Hornsgatan.
Att ett löjligt litet knippe ört kan kosta 30 kronor på VI.
Doften av nyklippt gräs i en folktom parkbacke på morgonen.

Saker jag glömt I

På landet.

Rådjur som mumsar körsbär i skymningen.
Kor betande på ängar som gränsar till skog.
Svedan på vaden från stigkantens brännässlor.

Du din slopa!

K säger slopa. Det är en smått genial blandning av slänga och sopa. Hon tar skräpet själv, går till köket, öppnar skåpet under diskbänken, öppnar locket på sophinken, slopar, stänger locket och avslutar med att stänga skåpet. Hon fyller två år i slutet av oktober. I grovsoprummet som heter miljöstuga. Jag begär inte att alla ska skruva isär sina gamla dammsugarmunstycken innan de kastar delarna i rätt behållare men hur, hur, hur svårt kan det vara att ta bort plasten som ligger i en kartong och att stampa kartongen platt? Ett barn skulle klara det. Fast det är ju ändå ingenting mot att kasta pantburkar och -flaskor. Sist jag kollade i kalendern stod det 2008 men det kanske var värmeböljan som fick mig att se suddigt.

Värmeböljan har hittat Hornstull

Vi satt ute i skjortärmarna till elva igår kväll. Grillen gjorde sitt och de större grannbarnen lekte så snällt med K att vi blev fulltankade med tillförsikt och framtidstro. I morse var Melodikrysset alldeles för svårt för temperaturen så vi tog oss till Långholmen direkt efteråt i hopp om svalka. Det var färre människor på strandbadet än vi trott men ändå ganska många. Senare hämtade jag sushi på Genkai och konstaterade att det var osedvanligt få bilar på Långholmsgatan. Det är något visst med varma sommarkvällar i stan. Snart ska vi göra milkshake på de vilda bären vi plockade utanför Östhammar och se på Marlon Brando. Linje Lusta och Storstadshamn. Skaplig dubbelföreställning. I väntan på det läser jag Utslag av oro av Mark Haddon. "Detta är sannerligen en riktig må-bra-bok!" står det på omslaget. Den som knåpade ihop den meningen har antingen inte läst boken eller så saknar personen helt anlag för vardagsångest.

Kul killar...

Frigjord, fördomsfull, moi

Pridefestivalen dunkar igång idag och medan vi känner oss så där härligt frigjorda för att vi tycker att det är självklart att två personer av samma kön ska kunna pussas offentligt, leva med varandra och så vidare kan vi ju innan vi bara hakar på partyt och sorterar in Pride i en historisk kontext medan vi slår oss själva för bröstet och klappar öststaterna och landsortshålorna på huvudet för att där verkligen behövs lite huvudstadssvenskt öppensinne fundera på vad vår ryggmärgsreflex säger när vi ser den snedsminkande transan knäa fram på sina högklackade utanför Hornstulls tunnelbaneuppgången klockan åtta en tisdagsmorgon långt efter att Prideparaden tågat klart för i år. Jag är rädd att stolthet fortfarande går hand i hand med fördom för många av oss.

Samtidigt som musik, förvirring

Jag lyssnar ju som tidigare skrivits mest på radio i sommartid och har nog hört fler Sommar än någon sommar sen jag delade ut post 1988 då Sommar var ett stående inslag på cykelturerna tillsammans med ett kassettband med konsertinspelningar med danska banden Sharing Patrol och Napoleon Solo som jag gärna skulle vilja veta vart det tog vägen. För någon dag sedan lyssnade jag på Eva Swartz och var nästan tvungen att nypa mig i armen. Hade jag ovetandes musiklagt inledningen av programmet? I'm so happy med Prince Phillip Mitchell, You don't have to say you love me med Dusty Springfield, Midnight train to Georgia med Gladys Knight and the Pips. Så långt var det väl ändå inte helt orimligt att det kunde vara någon annans val och när hon spelade Not fade away med Rolling Stones slappnade jag av lite, lite grann för jag hade väl ändå valt Play with fire istället? För tidigt. Walls come tumbling down med Style Council och efter nödvändiga andningspauser med italienskt smör och klassiskt såväl Watching the wheels, jamen hur sannolikt var det, med John Lennon som Let's stay together med Al Green. Sommarsäsongens hittills klart kraftigaste utslag på Herr Alarik-mätaren.

Musikens makt och löshet (Låttips #33)

Ibland sätter jag på en skiva och något senare sitter jag i soffan och har ett frågetecken i huvudet. Vad är det jag lyssnar på som låter så fantastiskt? Kuggarna, fjädrarna och hålkorten går på högvarv och så om jag har tur klickar det till och jag kommer på det utan att behöva ta de fyra stegen till stereon. Dusty Springfield, Silly, Silly, Fool. Så fantastiskt bra. Skivan heter i min version A brand new me men är även känd som From Dusty with Love.

Ute och går in

Jag gissade att det var på lågstadiet. Mamma tror att det är ännu längre sedan. Jag är hur som helst med sandal igen. Jag gillar det. Särskilt morgondaggigt gräs som försiktigt väter fötterna. För säkerhets skull har de sluten tådel och inte ett kardborreband syns. Det finns fortfarande gränser. Om några veckor börjar jag jobba igen efter året med K så det här är på något sätt sista chansen på väldigt länge till vita veckor när det gäller datorn. Jag har ordinerat mig själv bloggvila i minst en vecka med option på en till. Vi får väl se hur det går. Nu ska jag åtminstone ut och gå in sandalerna lite mer.

Vykort från land och stad

Vi var nere på min barndoms strand. K hämtade vatten i en hink och tömde i en grop. Så mycket jag alltid skulle ha med mig hit. Cykeln så lastad att hälften föll av. Badrocken flaxande kring kroppen. Den sträcka som nu tar fem minuter att gå tog en halvtimme att rulla då. Jag löser korsord. Kommer inte på vilken Cornelis-låt som åsyftas. Bredvid en pojke. A, kanske sju, möjligen åtta. Han bygger vattenbanor i sandhögen som inte fanns då. Frågar mycket artigt. Kan inte du lägga undan det där en stund och hjälpa mig med tunneln. Det är kul. Sanden är bra. Vatten från ett stort krus och små hinkar i plast forsar fram. Vi lägger till en bro, förstärker vallar.

Jag lyssnade på radio i bilen in till Uppsala. 40-årskalas i sikte. Gamla vänner som blivit äldre. De flesta av oss har mycket kort hår nu. ABBA-Björn pratade. Sommarprogram. Han sökte sin barndom. Överskattade möjligen sin pekoralvarnare något men så är ju livet. Såg kanske inte att han är den han var som tonåring men så är det ju med synen. Han pratade om självkänsla. Självkänslan. Om svagheten. Om skälvkänlsan. Skalvkänslan. Även om just de orden var mina nu och här.

Radio och tunna landsortstidningar. Det är sommar som balkongvärme i stan, väntan på jazzfestival samt lugna gator och lekplatser.

Några dagar innan, P1 igen, program om medelklass och könsmakten. Självkänslan gungade någonstans i de programmen med. Dra inte öronen åt er. Man, kvinna, behöver inte hålla med men lyssna. Det var värt det.

Den medelklass som kommer. Som är runt om oss och som K är en del av. Den har inga rötter utanför. Vet inget annat. Det andra, arbetarklass, Bondesverige, ligger mer än två generationer bort. Behöver inte funderas på. Klassen, i den mån den anses finnas, är en självklar tillhörighet. Behöver inte funderas på. Det måste vi fundera på. Tror jag.

Är det för att reta mig själv som jag mest bara vill lyssna på Al Green?

En kväll. Radioteatern gav. Tre avsnitt Lady Chatterleys Älskare i rad. Repris som lät gammal. Jag läste Stuart MacBrides Broken Skin. Deckare i Aberdeen. Någon kallade den Ian Rankin på speed men dit når han inte fast den store nämndes flera gånger i boken. För mycket lustigheter, för lite allvar. Deckarslut. Fler än di svenske har problem.

Åsa Nilsonne sommarpratar. Självkänslan är där igen. Har jag läst någon av hennes deckare? Berättar om afrikaresa. Hur kunde hon prata så mycket om rastafari utan att spela reggae? Eller gjorde hon det precis innan jag började lyssna? Viktigare. Marknad onsdag och lördag. Där emellan - inga ägg, ingen kommers, ingen reklam, inga impulshöp. Det lät lite avundsvärt.

Ulveus. Han ville veta vad som konstituerar den perfekta poplåten. Undrar om han hittat till Spengo?

Smultron i dikeskant. Många, stora, röda. K, vi, njuter. Inlagd stekt strömming med färskpotatis och lättöl. Tänk om jag vetat innan hur mycket jag tycker om inlagd stekt strömming en sommardag.

I stan. Byggjobbare på grannars balkonger som borrar sönder stillheten. I skogen. Enstaka hammarslag som ekar och inombordare bortom barrträden i skymningen. Inombordare. Inombords.

Färskpotatisen kostar dubbelt i Stockholm. Krusbären behöver någon vecka till men de röda vinbären är mogna. På balkongen växer clematisen och lavendeln.

Kjell Albin Abrahamsson.

Thomas Mann diskuteras i P1. Ständigt detta P1. Jag har aldrig läst honom. Borde kanske. Men först Auto Fiction av Hitomi Kanehara.

När tempot är tillräckligt nedskruvat går det att fastna framför en mätare av luftfuktighet. 58%, 59%, 58%, 59%, 60%, 60%, 60%...

Jag längar verkligen mogna krusbär. Minns ni den? Längtan? När exotisk frukt finns året om är det de svenska bären som blir exotiska. K gillar de röda vinbären. Hon har aldrig ätit det innan men kilovis med bananer.

Nilsonne uttalar kilo med ett tydligt k. Hon pratar om hjärnan. Om oron. Att vi kan oroa oss. Också i efterhand. Också för faror som inte finns. Att det skiljer oss från djuren. Kanske oroar vi oss för mycket. Kanske roar vi oss för lite. Kanske vice versa. Jag tror nog ändå att det är bra att vi kan.

Jag orkar inte länka. Jag orkar inga bilder. Titta ut istället. Titta ut. Gå. Tittut.

Andra djur går finfint?

Kvällssolsreflektor

Strängt begränsad

Och jag som brukar känna mig lite löjlig när jag faller för det där med limiterade utgåvor på skivor. Jag har en lång väg att falla. Det här är en barnvagn.

Fortsättning och följer

Vi kan nog kalla det här för trailern till uppföljaren. Det lovar att bli en thriller eller rent av en rysare.

Några dagar tidigare i Hornstull

Trafikstockning på Lignagatan en sommarmåndag i juli. Jag måste definitivt spela på något till helgen.

Svart och vitt (Cykelomslag #11)

Om ni är mer lyckligt lottade än jag så såg ni Thomas Gotland Lövkvist dra på sig den vita ledartröjan på Eurosport igår. Fast jag är glad över att få läsa om det i DN. Vi har varit utan morgontidning i fem dagar och det är inte bästa sättet att inleda en semester på. Inte ens om man inte har semester utan är föräldraledig. Snart visar det sig om Gotland kan försvara tröjan också. Själv har jag den skrynkliga svarta TdF-tröjan. Den behöver man inte försvara så hårt.

Bo Diddleys brorsa

Ok, jag kan förstå om ni inte orkade klicka er vidare till postningen om Lattimore Brown men nu när det finns en fortsättning är det hög tid. Och verkligen inte bara för det där med Bo Diddleys brorsa. Vilken historia.


Eftersom ni kanske likt mig kommer att undra vem den stenhårda tjejen på gitarr är finns det en länk här.

Grattis alla länkklickare

Nu är Les Poursuivants och Foto-Sara tillagda ute till höger.

You old handsome speldjävul

Det här intresserar förhoppningsvis bara ett litet fåtal av bloggens i sommartid ännu fåtaligare läsare än det vanliga fåtalet men ICA-Kuriren har lagt upp tre nya spelplaner för Taipei på sin hemsida. Jag är klar med den första men två återstår. Är det en ok anledning att inte uppröras över om det regnar en dag eller två på semestern?

Söndagarna i Hornstull

Vi sov längre än på flera år. L gick på brunch, K lekte med mormor. Min tid. Tom. Jag är ju jag så jag gick först förbi grovsoprummet och sen till Mickes. Pratade lite om Superettan, konstiga fotbollsplaner (brunnslocket på Älta IP!) och köpte en platta med en för mig okänd singer-songwriter som heter David Patton från 1972 samt nummer tre av fanzinet Jamming för en tia styck. Gick vidare mot Dellon för en fika men det tog emot. Parken, Dellon, asfalten jag gick på. Det är över nu. L har semester och om en knapp månad börjar jag jobba. De är över nu. Mina dagar med K. Våra dagar, rutiner och upplevelser. Det kommer andra, lika bra, kanske bättre, men det var ändå som att den där insikten träffade mig ganska hårt. I tio månader har vi gjort så gott som allting tillsammans på vardagsdagarna. Bara vi två. Jag vände, gick ned mot Street, köpte en blaskig smoothie och satte mig på en parkbänk. Solen värmde, vinden kylde och jag läste några sidor i Jan Myrdals ungdomsskildring Att bli och vara. Gick hemåt via Drakenbergsparken, åt lunch med K och mormor, L kom hem, de gick igen, jag bakar en kardemummakaka. Det blir bra. Nya dagar. Andra. Annorlunda men bra.


Klottret på bilden är nog skrivet med viss ironi men valet av den rymmer ingen.

Vätskekontroll (Cykelomslag #10)

Vi hade lite anledningar att fira igår. En balkong som vi fått tillbaka efter renovering, en semester, ett nytt jobb, ett gammalt som är historia, värmen och de lata dagarna som ligger framför oss. Vi gjorde det med några vänner, jordgubbar och flaskor med bubbel i. Inga stora mängder men för ovana småbarnsföräldrar blir det ändå viktigt att tänka på vätskepåfyllning i värmen i dag. Vad kan vara bättre än att sköta det där med en vattenflaska från Tour de France när den stora tävlingen kickar igång just om några timmar. Ingen prolog i år utan nästan 20 mil direkt från Brest till Plumelac. 12.00 börjar Eurosport sända. Nu är det verkligen sommar.



Om ni behöver något att lyssna på till starten går kan jag just nu inte tänka mig något bättre än Neil Youngs Chrome Dreams. Den som skulle ha getts ut för länge sen. Inte nummer II. Vännen J såg till att den kom med posten igår. Jag är väldigt glad för det.

Behöver ni läsa något i dessa så kallade Lex Orwell-tider slår ni förstås till på Nere för räkning i Paris och London. En påminnelse om att han var rolig också, om än med svärta, Orwell och en knivskarp skildrare inte bara av framtida skräcksamhällen utan också baksidorna vi helst inte ser i vår vardag. Undrar var den där vattenflaskan är tillverkad och under vilka arbetsförhållanden...

Hyperinflationen är över oss

Vad hände egentligen med konsertpriserna? När gick de helt genom taket? Vilka är det som trots det betalar? Det finns alltid några artister kvar som man, eller åtminstone jag, inte har sett men det finns också gränser för vad det känns rimligt att betala för att bocka av dem på listan. Till och med om det handlar om mer än att bocka av eftersom det kan bli en väldigt bra upplevelse också. Två är på väg till Stockholm och en av dem ska till och med framföra en favoritplatta i dess helhet men jag vägrar att laxa upp 800 spänn för att gå på konsert. Har man, eller jag, otur står det ju någon idiot intill och snackar med sin polare hela tiden, eller så är artisten på dåligt humör, eller så kommer spelningen igång tre timmar efter utsatt tid eller så...

Lou Reed framför hela Berlin i Stockholm nästa vecka och den som fick för sig att sätta 870 spänn för de bästa platserna i värdelösa konsertlokalen Annexet har tappat en besökare.

Al Green spelar på Berns i november och den som tror att jag betalar 795 kronor utan garanti för att slippa stå bredvid någon kreddkille som hört att det är en konsert man ska gå på och som oavbrutet står och snackar skit med sina polare medan Al sjunger har räknat fel.

Synd på sådana favoriter.

Fjädrar anamma - hit går man!

Jag hade väl inte riktigt trott att någon av er skulle sitta på en markisfjäder men jag hade inte heller trott att det skulle vara riktigt så komplicerat att lösa. Spiros hade inget lager utan där hade jag fått en väldigt dyr nytillverkad fjäder eller fått rota i lådor med spillfjäder. Stockholms Fjäder däremot har ett lager så stort att det kändes ohanterbart. 10 000 sorters fjädrar att leta bland på nätet. Farmor lekte med K och jag gav mig ut på fjäderjakt på bilverkstäder och lumpbodar istället. De sistnämnda är betydligt färre än när jag flyttade till Söder. Jag fick till slut tag på en fjäder som kanske skulle kunna fungera, även om den såg lite vek ut, hos en mopedreparatör på Centralsöder. Tio spänn för den och ytterligare fyra kronor för två brickor som jag kompletterade med i järnaffären på Södermannagatan. Vackert så. Ett visst hopp stod dock till Geylan nästgårds till vår dagliga lekpark.



Vid första besöket på Borgargatan sade han att han hade likadana fast längre men han kom inte på var. Längden spelar mindre roll och vid andra besöket hade han hittat dem. De var fyra och satt fast i en plåtskiva. Toppen men han skulle bara visa kunden att han bytt ut den delen först. Idag var vi där igen. Fyra fina fjädrar och inte en krona ville han ha för besväret att klippa loss dem. Den dag jag händelsevis behöver serva en bil vet jag vart hjulen rullar



Då återstår bara själva monterandet då...

Läs och lyssna

Det är inte alltid för den fantastiska läsningen som jag fortfarande skummar soulbloggar till och från. Låtarna är förresten inte alltid så fantastiska de heller men idag snubblade jag över en fin kombination på The B Side och dess framsida The A Side. Berättelsen om hur de hittade den döde Lattimore Brown och låtarna han sjunger är värda att fler hittar till dem.

Bakhalt i närförort

Vi lämnade Hornstull efter Högalidsparken och Dellon. Gick oss till Vinterviken. Åt en sallad. För våra sista kontanter. Jag och K. Satt i en vattenpöl med byxorna på. K. Skulle gena tillbaka via skogsväg till Gröndal. Vilken senväg det blev. Men fint att se. Ett trivsamt lugn. Tog ut pengar i bankomat. Tryckande tryck i luften. Stadsmissionen. Hittade en bok och en jacka. Gick omkring och höll i dem. Kom på att jag inte hade några pengar. Gick. Nu minns jag hundralapparna från bankomaten. Ibland släpper det i värmen.

Skulle vi inte ta det lugnt med torsken?

Den är på väg att bli utfiskad i haven men IK Sirius drog sitt strå till stacken med en ny torsk. Inför matchen kändes två oavgjorda på rad ändå lite, lite svagt positivt men tillsammans med gårdagens förlust är det verkligen inte mer än två poäng av nio möjliga och det är alldeles för lite. Nu är vi nere på kvalplats igen och om pepparrötterna vinner ikväll så är vi näst sist. Jag tröstar mig med att låna bilden på siriustårtan från Jeppe, den smakade allt annat än torsk.

Madresfield (Låttips #32)

Det finns egentligen inte så mycket jag kan säga om det här. Det är Stephen Duffy och Lilac Time från förra året. Jag önskar att jag hade varit där. Låten Madresfield avslutar plattan Astronauts från 1991.

How come no one told me
That killing time is harmful
For time can not recover
And soon the ground will offer
Sleep beneath the snow