tisdag 14 juli 2015

Ta det lugnt och må bra (Låttips #215)

Herr Alarik gör ett litet avbrott i Tour de France-tittandet för att uppmärksamma er på att Lindens andra platta är här. Helt oannonserat. Ja jag hade åtminstone missat det. Och då spelade jag ändå den förra bara härom dagen. Finfin vemodspop är det. Men det visste ni ju förstås redan. Du som vill provlyssna hela plattan klickar på länken som du just läste förbi. Nu är det strax dags för cyklisterna att ta sig an årets första riktiga berg. Bra eftermiddag det här.
 

tisdag 9 juni 2015

Den ointresserade mördaren

Har inte börjat läsa än men är den bara hälften så bra som titeln och omslagsdesignen antyder så kan den här deckaren från 1948 mycket väl vara sommarens största litterära loppisfynd.


fredag 29 maj 2015

Nu händer det grejer med tjejer

Snart fotbolls-VM i Kanada (jo jag vet att det finns påbud om att det ska skrivas på annat sätt men jag är varken sändande kanal eller så pigg på förkortningen i dagarna) och helt plötsligt kommer bud om att det händer saker. Positiva. Det ska säljas samlaralbum till VM. Till hösten ska den som roas av spel i TV-apparat eller dator kunna välja att spela med spelare som inte är av det gamla vanliga könet. En mig närstående åttaåring var både lättad och glad i går kväll. Hon pratar ofta om att saker är orättvisa. Ibland kan det driva mig till vansinne men i det här specifika fallet är jag med henne till 100%. Och nu alltså en öppning i orättvisemuren. Kanske står det trots allt 2015 i kalendern. Kanske hade den här texten tillsammans med många andra trots allt någon liten effekt. Vi kollade på trailern till spelet i går kväll. Jag kan tycka att det är jobbigt med all den här köpstressen och idolfixeringen men hennes ögon lyste när hon såg rakt in i en lite mer inkluderande framtid.

torsdag 7 maj 2015

Herr Alarik och havet

Det är väl kanske ett tag kvar tills jag blir den gamle men havet är förstås alltid havet. Vågor som slår, solstrålar som bryts, vinden som viner. En betongbrygga och längst där ute ser man just inget annat. Ett andningshål, en respit, ett perspektiv, eller flera, på tillvaron. En kort stund av inget annat.

onsdag 15 april 2015

En liten titt på Herr Alariks tisdagskväll

Fick precis mp3:orna med Granite Shores kommande album Once More From The Top i mailen efter att ha beställt vinylen och måste bara tipsa om ett inköp om någon gillar pop/rock som både viskar och tar i från tårna. Som varken värjer för det svåra i det enkla eller räds det storslagna. Som vågar vara vuxen. En temaskiva om en musikbransch i förändring, no less. Utgiven av entusiasterna på lilla Occultation som även släppt plattor med  marginalhjältar som Wild Swans, June Brides och Distractions (för att nämna några). Som så många småbolag går de ekonomiskt på knäna, ironiskt nog pressade av det  uppsving för vinylen som de kämpat för, ett uppsving som medför höjda priser, längre leveranstider och mer utlagda pengar för de små bolagen när de större lägger sin tyngd bakom och glider förbi i kön för att snabbt pressa svindyra limiterade RSD-utgåvor och 180 gramsreleaser av plattor som fortfarande går att hitta i skivbörsarnas 10-kronorsbackar. Jag hoppas så att de orkar fortsätta att släppa sina fantastiska skivor. Att de inte ska behöva dö sotdöden eller behöva ge avkall på sin påkostat höga standard i form av omslag och allt annat. Det vara bara det. Ja också en länk till beställningssidan där ni också hittar smakprov. Om ni gillar vad ni hör så beställ därifrån. Gör det. Så kan ni vara med och rädda ett av de mest älskvärda skivbolagen världen har just nu. Själv ska jag vrida upp volymen i lurarna lite till, bara lite till.

























Onsdag är det tydligen för övrigt. 

torsdag 9 april 2015

VM-kval, VM-kval, VM-kval!

Herr Alarik bryter bloggtystnaden för att han blev så uppspelt över att World Snooker har öppnat sin YouTube-kanal för en match i kvalet till VM i snooker. Och inte vilken match som helst heller. Vi snackar Ken Doherty (Dubbelräven, Republikens hopp, 1997 års världsmästare) mot kvalets enda kvinnliga deltagare Reanne Evans. Jag är ju väldigt svag för Ken men för snookerns skull hoppas jag att Reanne tar det här. Bäst av 19 frames också redan i kvalet. Det är annat än PTC, det är världsmästerskap. VM som på riktigt startar 18 april och direktsänds på Eurosport och Eurosport 2. Men länken, ge oss länken tänker ni. Ok

tisdag 24 mars 2015

Hon komponerar en symfoni (Låttips #214)

Bara två veckor kvar till Lilac Times kommande platta nu och en ny video. Sånt kan till och med väcka Herr Alarik ur dvalan. Syrenernas tid närmar sig. Stephen Duffy har rakat av sig skägget. Trottoarer sopas. Solen värmer ibland. Är det hopp vi hör i vinden?
 

fredag 20 mars 2015

Rapport från en lunchrast

Regnet föll. Tunt, irriterande. Solförmörkelsen var förbi. Den mellanjölkslätta. Jag beställde wallenbergare utan skirat smör. Fick med. Orkade inte. Tog min bricka. Satt, åt, läste. Flott droppade om tuggorna. Boken, en deckare bland andra. För många ord. Lite för mycket försök till lustighet. En dag kommer jag att ha glömt vilken det var jag läste. Vad den handlade om. Tiden som går och går och går. Jag läste innan också. På skärmen. Om hennes hjärnblödning. Igen. Orken som är borta. Livet som ibland känns så lustlöst. Transportsträckan. Våren som en höst och motståndet mot allt. Gick tillbaka. Sitter här vid tangentbordet. Det rycker lätt i vänster öga. Eller strax under. Knogarna på höger hand är torra. På några ställen har skinnet spruckit. Ute i regnet. På ett elskåp. Ett paket kvarglömt kanelknäcke.

fredag 20 februari 2015

Vad gjorde du på nyåret 1968?

Det är ju ett ta tag sedan men Herr Alarik var faktiskt redan påtänkt. Ja man kan rent av säga att han låg i pipelinen för lansering under vår/försommar. På plats i Paris var han dock inte. Men det går ju delvis att ta igen nu. Vilken sanslös line-up. Särskilt starten med The Who, Small Faces och Pink Floyd som avlöser varandra på scenen. Fantastiska bilder på publiken också där kameran bara verkar vandra omkring lite skönt oplanerat och avslappnat.

torsdag 12 februari 2015

They said my speed was next to none

I en personlig forntid. Bröderna Cartwright på TV. Jag kunde allas förman då. Nu med tror jag. Little Joe, Hoss, Adam och pappa Ben. Den sistnämnde spelad av Lorne Greene. Han föddes på för dagen 100 år sedan. I samma forntid. Vita låga skåp. En TV och stereo ovanpå. Eventuellt en lampa med bladskärm. I ett av skåpen, skivor. Lill Lindfors förstås, Beatles, Simon & Garfunkel, Gilbert O'Sullivan. Vi kan fortsätta. En LP-box också. Nio skivor kanske. Utgiven av Det Bästa tror jag. Hits från 60-talet. Kanske även 50 och 70. Helt klart en låt med Lorne Greene. Ringo. Jag spelde den ofta. Texten var något av det mest dramatiska jag hade hört. Framförandet spännande, laddat. I dag har jag den på singel förstås. I kväll ska den snurra.
 

fredag 30 januari 2015

Tittar på TV

Herr Alarik hade en otroligt märklig TV-kväll i går. Han lyfte blicken från sporten, TV-serierna och barnprogrammen och föll rakt ned i ett svart hål. Först var det nyheter och jag både skakar på huvudet och känner sekundärskammen skölja över mig när jag tänker tillbaka på det. Senare kom ett program där svenska par gifte sig med varandra efter anonym match making. På SVT! För licenspengar får man förmoda. De träffades första gången framför altaret (hade de skrivit äktenskapsförord?). Sen var det bröllopsfester. Inbjuden familj som höll tal. Då klarade jag inte mer. Gick och lade mig medan tankarna gungade och löstes upp. Jag var bara tvungen att få det ur mig. Förlåt om jag rubbar er samtid också.

lördag 24 januari 2015

Herr Alarik lyssnar till kristallkulan

Det är alltid lite vanskligt med att spå framtid. Ändå vågar Herr Alarik sig på att föruthöra en smula. Två plattor som, utifrån de smakprov som smugits ut, kommer att höras mycket i hemmets högtalare under året lär bli de med Granite Shore och Lilac Time. Bägge släpps vad vi erfar på vinyl.


torsdag 15 januari 2015

När temperaturen är låg uti kroppen

Torsk hemma mot gurkorna i går och en ekonomi i botten. Det är inte lätt att vara bandyvän med rötterna i bandystaden nu. Drygt 800 personer tog sig till Studan i går för att stödja laget. Det är förstås uselt. Lika uselt är att jag inte var en av dem. Inte har varit på hela vintern. Geografin och tiden har arbetat emot mig. Men jag ska betala inträdet i efterskott. Temperaturen måste höjas.


måndag 15 december 2014

Discoinferno (Soul Monday #52)

Den här låten behöver jag förstås inte tipsa om egentligen. Risken för att ni inte ska känna till den bör vara minimal. Jag gör det ändå. Som en påminnelse. Det här är vad de är emot. Det är förstås alldeles orimligt.

  

onsdag 3 december 2014

Med allt att förlora (Låttips #213)

Det är tidens melodi som någon helt annan sjöng i en tid som kanske inte var så helt annorlunda. Budgetomröstningen och vad som sedan väntar. De borgerliga partiledarna leenden när de kom ut och förklarade att de inte tänker förhandla. Den tunga kropp som är statsministerns partis. Den sjukskrivne som kanske bara väntar på rätt ögonblick för att komma tillbaka med sina sanningar. Okontaminerad av den här hösten och tidiga vinterns så kallade käbbel. Kylan som biter genom kläderna och blickarna som inte möts. Som att åter tvingas höra ungdomsförbundsföreträdarnas gymnasiehetsiga röster på skolans röktrapp. Det som kanske väntar.

tisdag 2 december 2014

P:s stora kväll (för två dagar sedan)

Senast vi var på ALB. Det kanske kommer en text om det tids nog. Kanske rent av en om gången innan. Så länge. I söndags kväll. Vi tog pendeln. Till Friends Arena och Sweden International Horse Show. Hela familjen. Det var P som var bjuden och vi andra fick följa med. Vi möttes av en fantastisk volontär. Från Min Stora Dag. Det var de som bjöd.

Jag har ju sett namnet ibland men inte tänkt just mer på det. Min Stora Dag. De låter sjuka barn uppleva något de drömt om. Ibland något de inte visste om att de drömt om. På sjukhuset senast frågade en sköterska om P gillar hästar. Jag sa ja eftersom hon gör det så länge hon inte behöver komma nära. Så kom erbjudandet. En kväll med hästar.

Hon var trött när vi kom dit men efter korv, festis och lite popcorn satt hon på helspänn. Blicken koncentrerat fokuserad på det som hände på arenan. Hästen med vingar, kändishoppningen med programledarna hon sett på Bolibompa, ponnyhoppningen och allt det andra. Hon höll ut till efter ordinarie sovtid. I taxin hem somnade hon men var sedan så uppfylld av allt att hon var vaken en timme till hemma. Som om hon inte ville att hennes stora kväll skulle ta slut.

För den som läst det här och vill att andra barn, som hänger lite mer än man skulle vilja på sjukhus, ska få chansen till något liknande finns kontouppgifterna till Min Stora Dag via länken. Vi tackar för att vi fick vara med om en.




fredag 21 november 2014

De där tiggarna

Promenad tillbaka i duggregnet. Efter indiskt och Myrorna. Levi Stubbs maxi med Mean Green Mother From Outer Space i påsen. Den som likt väntat till slut sjunkit till 10 kronor från de ursprungliga 40. Ett halvår tog det. Ibland vet jag. En serveringsskål blev det också. Runt om människor på språng. En bit framför mig ser jag tiggaren som varje dag sitter utanför skoaffären fara upp så att hans filt riskerar att hamna ute i regnet. En kvinna försöker få en barnvagn uppför en trapp. Han hugger tag i den. Alla andra som bara går förbi. Huvudena sänkta mot mobiltelefonerna för att slippa se honom och därmed missade de också henne. Eller så tänkte de bara att någon annan skulle rycka in. Kanske läser jag in något som inte fanns? Förbi gick de. Snabba steg. Vart bär de?

Herr Alariks lilla kortfilmsguide

Vi lämnade barnen med farmor och gick på stadens gator som vanliga människor. Korsade rent av Stureplan. På Zita drack vi ett glas vin och gick på premiär. Åsa Sandzéns Still Born. Väldigt vacker, mycket gripande. Om ni har möjlighet så se den. Vi åt varsin förrätt på Babs sen innan vi vände hemåt i tid för nattning. Det var en kort stunds avbrott i vardagen men den sitter kvar precis som bilderna och orden från filmen.

torsdag 20 november 2014

Farväl låter så ensamt (Låttips #212)

Jimmy Ruffin är död. Det är egentligen inget märkvärdigt med det. Han blev 78 år och nu mer är det ju mer regel än undantag att de gamla soulhjältarna lämnar oss. Ändå blev jag ganska ledsen när jag läste nyheten på Twitter i går kväll. Jimmy Ruffin var inte Motowns främste manlige artist. Han var inte ens familjen Ruffins främste manlige artist. Alltid stod han i skuggan av sina mer kända skivbolagskamrater och sin bror David. Faktiskt är nog hans största hit What becomes of the broken hearted betydligt kändare än vad han själv är. Att vissa av oss sedan via Dexys Midnight Runners föll så handlöst för I'll say forever my love och via tiokronorsbackarna lärde oss älska hans discohit Hold on to your love hjälper liksom inte. Och nu är han borta. Jag orkade inte kolla i går men gissar att jag har ett knappt tiotal plattor med Jimmy Ruffin, inklusive den han gjorde med sin bror, och då saknar jag ändå den mest självklara i form av Sings the top ten. Förmodligen är det fler än vad jag har med någon annan manlig Motownsångare (möjligen Stevie Wonder undantagen). Det är förstås ganska orimligt men det kändes alltid som att Jimmy lite grann var min.