måndag 15 december 2014

Discoinferno (Soul Monday #52)

Den här låten behöver jag förstås inte tipsa om egentligen. Risken för att ni inte ska känna till den bör vara minimal. Jag gör det ändå. Som en påminnelse. Det här är vad de är emot. Det är förstås alldeles orimligt.

  

onsdag 3 december 2014

Med allt att förlora (Låttips #213)

Det är tidens melodi som någon helt annan sjöng i en tid som kanske inte var så helt annorlunda. Budgetomröstningen och vad som sedan väntar. De borgerliga partiledarna leenden när de kom ut och förklarade att de inte tänker förhandla. Den tunga kropp som är statsministerns partis. Den sjukskrivne som kanske bara väntar på rätt ögonblick för att komma tillbaka med sina sanningar. Okontaminerad av den här hösten och tidiga vinterns så kallade käbbel. Kylan som biter genom kläderna och blickarna som inte möts. Som att åter tvingas höra ungdomsförbundsföreträdarnas gymnasiehetsiga röster på skolans röktrapp. Det som kanske väntar.

tisdag 2 december 2014

P:s stora kväll (för två dagar sedan)

Senast vi var på ALB. Det kanske kommer en text om det tids nog. Kanske rent av en om gången innan. Så länge. I söndags kväll. Vi tog pendeln. Till Friends Arena och Sweden International Horse Show. Hela familjen. Det var P som var bjuden och vi andra fick följa med. Vi möttes av en fantastisk volontär. Från Min Stora Dag. Det var de som bjöd.

Jag har ju sett namnet ibland men inte tänkt just mer på det. Min Stora Dag. De låter sjuka barn uppleva något de drömt om. Ibland något de inte visste om att de drömt om. På sjukhuset senast frågade en sköterska om P gillar hästar. Jag sa ja eftersom hon gör det så länge hon inte behöver komma nära. Så kom erbjudandet. En kväll med hästar.

Hon var trött när vi kom dit men efter korv, festis och lite popcorn satt hon på helspänn. Blicken koncentrerat fokuserad på det som hände på arenan. Hästen med vingar, kändishoppningen med programledarna hon sett på Bolibompa, ponnyhoppningen och allt det andra. Hon höll ut till efter ordinarie sovtid. I taxin hem somnade hon men var sedan så uppfylld av allt att hon var vaken en timme till hemma. Som om hon inte ville att hennes stora kväll skulle ta slut.

För den som läst det här och vill att andra barn, som hänger lite mer än man skulle vilja på sjukhus, ska få chansen till något liknande finns kontouppgifterna till Min Stora Dag via länken. Vi tackar för att vi fick vara med om en.




fredag 21 november 2014

De där tiggarna

Promenad tillbaka i duggregnet. Efter indiskt och Myrorna. Levi Stubbs maxi med Mean Green Mother From Outer Space i påsen. Den som likt väntat till slut sjunkit till 10 kronor från de ursprungliga 40. Ett halvår tog det. Ibland vet jag. En serveringsskål blev det också. Runt om människor på språng. En bit framför mig ser jag tiggaren som varje dag sitter utanför skoaffären fara upp så att hans filt riskerar att hamna ute i regnet. En kvinna försöker få en barnvagn uppför en trapp. Han hugger tag i den. Alla andra som bara går förbi. Huvudena sänkta mot mobiltelefonerna för att slippa se honom och därmed missade de också henne. Eller så tänkte de bara att någon annan skulle rycka in. Kanske läser jag in något som inte fanns? Förbi gick de. Snabba steg. Vart bär de?

Herr Alariks lilla kortfilmsguide

Vi lämnade barnen med farmor och gick på stadens gator som vanliga människor. Korsade rent av Stureplan. På Zita drack vi ett glas vin och gick på premiär. Åsa Sandzéns Still Born. Väldigt vacker, mycket gripande. Om ni har möjlighet så se den. Vi åt varsin förrätt på Babs sen innan vi vände hemåt i tid för nattning. Det var en kort stunds avbrott i vardagen men den sitter kvar precis som bilderna och orden från filmen.

torsdag 20 november 2014

Farväl låter så ensamt (Låttips #212)

Jimmy Ruffin är död. Det är egentligen inget märkvärdigt med det. Han blev 78 år och nu mer är det ju mer regel än undantag att de gamla soulhjältarna lämnar oss. Ändå blev jag ganska ledsen när jag läste nyheten på Twitter i går kväll. Jimmy Ruffin var inte Motowns främste manlige artist. Han var inte ens familjen Ruffins främste manlige artist. Alltid stod han i skuggan av sina mer kända skivbolagskamrater och sin bror David. Faktiskt är nog hans största hit What becomes of the broken hearted betydligt kändare än vad han själv är. Att vissa av oss sedan via Dexys Midnight Runners föll så handlöst för I'll say forever my love och via tiokronorsbackarna lärde oss älska hans discohit Hold on to your love hjälper liksom inte. Och nu är han borta. Jag orkade inte kolla i går men gissar att jag har ett knappt tiotal plattor med Jimmy Ruffin, inklusive den han gjorde med sin bror, och då saknar jag ändå den mest självklara i form av Sings the top ten. Förmodligen är det fler än vad jag har med någon annan manlig Motownsångare (möjligen Stevie Wonder undantagen). Det är förstås ganska orimligt men det kändes alltid som att Jimmy lite grann var min.

 

fredag 7 november 2014

Bytt är bytt kommer aldrig mer igen

Det var kalas i går. Vi hämtade barnen på skolan och stojades nästan ned på knä i en samlingslokal. Det var jobbigt men kul också. De går i tvåan. Åttaåringar mest och några som har kvar att fylla. Det är som att det går en skärningspunkt där. De är ibland små vuxna som tänker och konverserar men också barn som sockerstint skriker rakt ut och kastar sig i en hög på golvet.

Vår åttaåring grät en stund bakom ett draperi. Lät sig tröstas men kunde inte förstå varför vissa ville stampa sönder balongerna på golvet. Det var ju så mycket finare när de låg där som dekoration. Hon kom dock igång igen till dansen och på kvällen var hon nöjd med sitt och kompisarnas kalas.

De var tre som gått samman. Två tjejer och en kille. På ett bord låg deras presenthögar. De var glada förstås över sakerna de fått. Så som åttaåringar är. Nyfikna på vad de andra fått också och kanske en smula avundsjuka. Könslinjen i presenterna var väl inte knivskarp men den gick där. Hårspännen,  och annat bland det som alla fick.

På kvällen i sin säng var hon ledsen igen. Killkompisen hade på slutet, när de flesta gått hem, suttit på golvet och sorterat in sina fotbollskort i samlarpärmen. Hon ville ju också. Ha en pärm, ha samlarkort, sortera in. Hon undrade om det fanns samlarkort på damspelare. Jag sa att vi ska kolla. Jag hoppades men tvivlade. Hon sa att om inte ville hon ha på herrspelare. Jag sa att hon nog kan köpa för pengarna hon har. Hon blev väl lite gladare men samtidigt konstaterade hon att hon hade velat ha det i present. Nu kommer jag aldrig att få det på mitt kalas, sade hon.

Det ligger nog tyvärr något i det. Kanske mycket. Linjen är nog dragen nu. Åtta år. Så liten, så stor. Så klok och med så många besvikelser framför sig.

Jag försökte just på nätet. Hitta samlarbilder på damspelare. Det gick så där. På herrar finns det hur många som helst. Från anno dazumal till senaste stjärnan. Damerna? Jag hittade inga. Marknaden anses väl för liten förstås. Men tänk ändå om någon kunde se potentialen till framtidslyft som finns här. Stjärnor i en pärm. Det kanske inte är den viktigaste frågan i kampen för ökad jämstäldhet mellan könen men symboliken är samtidigt så tydlig. Tänk vad det skulle innebära för små tjejer om de kunde få sortera in kort på Lotta Schelin, Caroline Seger, Therese Sjögran och så vidare i samlarpärmar. Tänk vad det skulle innebära för små killar att kunna göra samma sak.


Vad gör det med självbilden när ens förebilder inte anses värda att vara med på bild? 
Vad gör det med självbilden när bara förebilder av ens eget kön anses vara värda att samla? Om vi ändå kunde ta och byta upp oss.

---------------
Uppdatering. Tipsas om att det gjordes samlaralbum till VM 2011 som dessutom sålde slut (gick dock bara att köpa på plats i Tyskland). Låt oss hoppas att någon förstår att bygga vidare på den succén.

torsdag 6 november 2014

Herr Alarik goes vintage keramik

Jag brukar ju verkligen inte sitta och ropa hem porslin från Tradera. Jag är mer typen som köper några udda tallrikar billigt på loppis. Men så i går. En tekanna. Bara sådär. Eller bara och bara. För det första var det ju en Uppsala Ekeby. För det andra gillade jag formen. Men förmodligen viktigast av allt, modellen heter Sirius. Bandylaget med samma namn spelade för övrigt 3-3 mot Ljusdal ungefär samtidigt som jag vann budgivningen. Det kanske låter som ett resultat man inte är helt nöjd över men med tanke på att Ljusdal ledde med 3-0 så känns det allt rätt ok ändå. Till nästa match hoppas jag ha en kopp nybryggt te att stärka mig med. Om någon vill avyttra koppar i samma serie som tekannan för en billig penning är det bara att hojta.


fredag 31 oktober 2014

Pistol shots ring out in the bar room night

Läser Larry Slomans "On the road with Bob Dylan" på tunnelbanan. Det är 1975 och Dylan är tillbaka i New York. Han hänger där han hängde när han först kom dit. Det gamla gardet är på plats men också ett nyare med Patti Smith som en företrädare. I boken kämpar de just nu med omtagningarna av Hurricane efter att någon uppmärksammat ett textfel i den första magiska inspelningen. Det är vekligen som att vara där i New York-natten. "OK, let's do just one more. I might just fade away. I mean we can do it seventy-five times but I just want to get it out on the streets." Det är som att läsa en film. Precis som låten är som en film. Vilket nogsamt påpekas i boken. Öppningsraden som blivit rubrik här ovan. Alla bilderna som sen rullas ut. Så pass att den faktiskt är en film upptäckte jag nu när jag letade ljudillustration åt er på nätet. Boken kostade för övrigt 20 spänn på Myrorna. Väl investerade pengar om jag så skulle avbryta läsningen här på sid 37. Det lär knappast ske.

 

måndag 27 oktober 2014

100 dagar, 100 nätter (Soul Monday #51)

Soul Monday är tillbaka. 100 dagar, 100 nätter. Det känns som att jag skulle behöva vila så länge. Hösten, kalasen, vardagen. Det finns så mycket bra där men tröttheten har på något sätt bitit sig fast. Sharon Jones & The Dap Kings. De är bra. Mycket bra. Helst ska låten förstås höras på vinylsingel men varianten nedan funkar bra den med. Om jag inte missminner mig (och facit säger att jag inte gör det) var den med på listan över 00-talets 100 bästa låtar.

 

fredag 24 oktober 2014

Måste ha pop! (Låttips #211)

Herr Alarik är tillbaka med vad ni nog får lov att kalla en riktig popdänga. Av den typen man om så önskas kan sätta power framför. Bob Segarini blir väl aldrig mer än en fotnot i musikhistorien men här träffade han så rätt som man kan begära. Året är 1978 och min LP är i multicoulored pink vinyl. Nog har jag singeln också? Visst måste jag väl ha singeln? Får kolla hemma. Så länge värmer vi upp luftgitarrsarmarna och tränar på att sätta körerna perfekt.

   

fredag 17 oktober 2014

Ingenstans är hemma för mig (Låttips #210)

Vad glad jag är att det inte är som i rubriken där ovan. Utan att det tvärtom finns ett hem och jär hemma där, här. På måndag släpps nya Dexys. Trippelvinylen. CD-boxen med tillhörande dokumentär. Vi tar helg i vetskap om det tycker jag. Släpper alla tankar på den stora världen där ute och den lilla, lilla. Ett glas rött, musiken och om ni har svårt med att vänta kan ni alltid läsa det här så kanske tiden fram till det smäller till i brevlådan går lite fortare. Eller åtminstone omärkligare.

 

fredag 10 oktober 2014

13 kvinnor (Låttips #209)

Höstsolen skiner därute och en kålpudding väntar på att värmas men Herr Alarik tar sig ändå tiden att plocka fram garagerocken ur garderoben och bjussa på en liten musikbit. The Renagades. Jag vet inget om dem som ni inte enkelt själva kan googla er fram till. Jag bara råkade snubbla över dem vid lite planlös surfning och gillade vad jag hörde och såg. Följaktligen delar jag med mig. Trevlig helg.

 

tisdag 30 september 2014

Vill ha dig om hösten (Låttips #208)

Det var i en musikdiskussionsgrupp på Facebook. Temat var hösten och någon postade Inspiral Carpets She comes in the Fall med motiveringen att: "Antingen kommer hon till hösten. Eller så kommer hon när hon faller...". Jag spelade den där låten ganska mycket, då när plattan var ny. Men än mer spelade jag deras version av Ian Durys I Want You (jag har spelat den mycket med Ian också men det var faktiskt först senare). Den där de samrbetade med Mark E. Smith från, jovistt, The Fall. Hösten igen. Jag youtubade (alla dessa mer eller mindre nya verb) och visst fanns den där. Jag hade aldrig sett videon innan. Om jag minns rätt gick låten ett tag hem ganska bra på dansgolvet på Kalmar Nation i Uppsala. Det var indieår och min hedonism var inget mot den jag just nu läser om I Alex James bok Bit of a Blur. Hans är helt fascinerande, min var mer småskalig. Blur var för övrigt också med på en samlingsplatta där brittiska artister gjorde covers på andra brittiska artisters låtar. Den som I Want You kunde höras på (om man inte som jag mest spelade den från en tvåspårs cd-singel). Om minnet inte sviker mig gav sig Blur på Elvis Costellos Olivers Army. Costello som på lördag spelar på Konsert och Kongress i det Uppsala jag aldrig helt kommer att lämna. Kanske knyter det ihop en säck eller sluter en cirkel men jag tvivlar. Snarare rör det sig väl om ringar på vattnet som sprider sig tills de möter andra och nya mönster uppstår. Säkert är att löven inom kort faller från träden.
 

torsdag 18 september 2014

I kamerans sökare (för sex dagar sedan)

Vi ska åka magnetkamera i eftermiddag. Eller vi och vi. P. Jag ska sitta bredvid. Det kostar oss inte en krona. Inte en endaste krona kostar den oss den här högteknologiska vården. Inte annat än så som den kostar oss alla. Via skatterna.

För första gången ska hon ligga i magnetkameran utan att vara sövd. Det är ett test. Hon fyller fem år senare i höst. Vi får se om hon kan ligga så stilla som krävs. Annars måste hon sövas igen när det är dags på riktigt. Nästa gång.

Det är alltid en risk. Sövandet. Jag hoppas förstås att hon ska klara att ligga still. Men om inte är det ju lätt att förstå.

Senare. Det gick bra. Det gick så väldigt bra. Vi fick se en liten film först. Elefanten som svalt fiskar med drickvattnet och behövde röntgas. Olly hette han. Dessutom en elefantdocka som åkte in i en liten magnetkamera. Sen det stora rummet, den stora kameran.

P lät sig läggas på britsen. Lät lurarna placeras på sitt huvud. Tittade på elefanterna som projicerades på väggen. Lyssnade så uppmärksamt på sköterskan. Högg tag lite i tyget hon låg på när båren hissades upp. Igen när den började åka in i kameran. Hon är så tuff. Hon är så van. Så hjärtskärande van vid vården. Hon zoomar ut och härdar ut.

Det gick bra. Hon låg så still som hon kunde. Nästa gång är det skarpt läge. Då dundrar maskinen också men vi ska ta med musik hon gillar att spela i lurarna. Förhoppningsvis funkar det. Förhoppningsvis behöver hon inte sövas vid framtida magnetröntgen. Vi gick ut igen från sjukhuset. Tog bussarna hem. Delade på en kaka. Gungade. Hon skrattade sitt skratt.
















Man fick inte foto inne vid kameran så jag lånade den här bilden från nätet. Om den är din och du vill ha bort den så säg bara till genom att lämna en kommentar.


måndag 15 september 2014

Himlen hjälpe oss alla II (Soul Monday #50)

Inte ofta det tipsas om en låt två gånger i samma serie här. Och att det görs back-to-back har nog aldrig hänt tidigare men det känns väldigt rimligt i dag. Stevie igen alltså. Heaven help us all. Den här gången med ett långt talat intro.

 

torsdag 4 september 2014

Liv i norr (Låttips #206)

I morgon kväll spelar Docenterna på Nalen i Stockholm. Jag tvivlar på att jag kommer att vara där den här gången. Men vi kan väl åtminstone titta på deras nya video tillsammans? Liv i norr. Det känns avlägset men också lite lockande ibland när huvudstaden skenar som allra mest.

 

fredag 29 augusti 2014

Karma Kameleont (Låttips #205)

Tiden när Herr Alarik senast uppdaterade fyra dagar i rad är ungefär lika avlägsen som när han senast lade upp en video med ny svensk hip-hop. Eller var. För nu ligger den ju här. Fjärde postningen på lika många dagar och videon till Roshs Karma. Det är som att jag blivit någon annan. Eller mig själv. Åtminstone som bloggare.