fredag 13 maj 2016

Nämen titta va jag hitta

En liten intervju från japansk TV och ett par akustiskt framförda låtar med Stephen Duffy. Det räcker för att den här bloggen ska hosta till och visa livstecken igen. Solen skiner för övrigt där ute och jag tror att jag ska gå ett litet skivvarv på lunchen. Det har varit ett halvår av den sämre sorten på många sätt. Ja nästan ett år när jag tänker efter. Annat har varit bra men överskuggat. Man vet ju aldrig men jag tror att det blir bättre nu. Sakta och osäkert kanske men ändå.
   

tisdag 26 april 2016

App app app

Den finns säkert redan så ni kan väl peka mig i rätt riktning och om inte utveckla (när den blir en succé kan ni ju tänka på vem som kom med idén). Jag vill ha en enkel app till telefonen. Alternativt en hel manick att köpa på lämplig lågprisbutik för elektronik. Det den oavsett ska göra är att spela in ljud och sedan spela upp det igen på exakt samma volym fast med tio sekunders fördröjning. Samtidigt bör något slags display på något sätt säga "Så här högt låter du för oss andra i vagnen/på bussen/i trappen/ i hissen...". Ja ni förstår. Det är dags att jag får en nu.

fredag 22 april 2016

Vara tråkig (Låttips #218)

Det är ett tag sedan jag hittade till den men i de här moderna tiderna av Facebook, Twitter, Instagram och allt annat seglar ju bloggarna lite i bakvattnet så det är nog precis lagom tid att posta den här nu. Lloyd Cole gör en fin akustisk cover på Pet Shop Boys kanske största stund Being Boring och mer än så behövs ju egentligen inte.
 

lördag 16 januari 2016

Ingen fara på taket

Eftermiddag här inne i den högt belånade värmen och upplevda tryggheten. Barnen tittar på varsin skärn. Jag skriver vid en annan. Stolar står på bordet i köket och golvet jag just skurat torkar. Snart startar ett till snookerframe jag tänker se.

Stolsbenen syns på bilden. Termometern som står på minus tio skymtar i högerkanten. Solen är på väg ned. På taket i bakrunden. Byggjobbare i gula ställ. Byggnadsställningarna de reser. Som de rest i timtal nu. Denna lördag. Jag hoppas att de har vettiga avtal och rejäla underställ.

Facket och lägenheterna som är i ropet. Jag förstår indignationen. Särskilt om den kommer inifrån arbetarrörelsen. Känner den själv med sekundärskammen över mediehanteringen. Att vissa aldrig tycks lära sig. Eller är de det de gjort? Döljer det här något större? Man måste alltid tänka den tanken.

Man måste alltid tänka andra tankar också. Jag tänker något lite på vem som kan dra nytta av det här. Vem som ville att det här skulle bli en nyhet just nu och varför? I vilken mån den eller de månar fackets medlemmar och deras avgiftspengar? Eller bara skördar skadeglädje och framtidshopp.

Fackföreningsrörelsens framflyttade positioner under drygt hundra år. Jag tror att de för vissa sticker mer i ögonen än att några pampar inom den beter sig som andra pampar. Varje chans som finns att skicka människor ut i en avtalsvärld där de står själva finns det andra människor som vill ta.

Det är fortfarande några år kvar tills den allmänna och lika rösträtten fyller hundra år i det här landet. Skulle den försvinna är den en mycket kort historisk parentes. Att den skulle kunna göra det tycks förstås som en orimlig tanke. Alla dessa orimliga tankar.

Jag undrar hur länge de ska jobba där på taket? Ganska snart är kvällsmörkret här på allvar. Jag ser inte på det här avståndet om det bär säkerhetslinor men de ser ut att röra sig tämligen obehindrat.


onsdag 13 januari 2016

I'm so wiped out with things as they are

En till text om David Bowies utskjutning i en evig omloppsbana. Om hur han nu är en stjärna som kan lysa ned på oss så länge någon behöver. Behöver ni det? Förstås inte och det är inte ens säkert att jag behöver skriva den.

Men jag kände bara att det helt plötsligt blev lite för mycket om hur mycket han betytt och om hans ständiga framåtrörelse. Det och kanske lite lite rock 'n' roll. Den som jag föll för en gång.

Jag minns att jag smyggillade Let's Dance när den hördes på bilstereon. Det var sommar och vi var på väg till någon badstrand. Tonåren stod och vägde i mig. En identitet precis bortom barnet måste formas. Jag kunde inte omfamna det brett populära. Inte offentligt.

Bowie på Ullevi 1983. Jag läste säkert om det i tidningarna men det var inte mitt. Men mot slutet på sommaren. En lägergård i Dalarna. Starman i en stereo och på en akustisk gitarr. Ett löfte och ett hot. En större värld. Och ett beat som inte gick att stå emot.

Jag hade plattan på köpekassett sen. Tills den försvann på en buss på väg från samma lägergård. Innan gymnasiet var slut hade jag förmodligen köpt alla plattorna och mer därtill. En del av oss är så, en del artister är det så med.

Jag fick en liten tår i ögat när beskedet sköljde över mig via sociala medier i förrgår morse (är det bara två dagar sedan?). En till när jag dagen efter läste vad Iggy sagt. Jag har lämnat konserter med dem bägge i förtid. Det känns märkligt nu.

Med Bowie var det under Glass Spider-turnén. Trött efter trängseln under Iggy som förartist vandrade jag så småningom bakåt genom publikhavet och när jag passerat mixerbordet blåste ljudet bort medan Bowie stod högst däruppe på scenbygget och sjöng Time. Kollade nu och det var visst tredje låten från slutet så jag passerade troligen grindarna till Blue Jean eller Modern Love. Kanske att Time inte ens hade klingat ut.

I går morse spelade jag hans cover på Springsteens Growing Up tre gånger i rad. I måndags kväll BBC-versionen av Janine lika många. 


If you gotta go, go in style skrev jag på facebook direkt när jag fått beskedet. Så otroligt snyggt med nya skivsläppet på sin födelsedag bara dagar innan döden skrev jag och lånade eller stal bilden här ovan. Tummarna kom snabbt och i mängd.

Förra veckan. Jag blev ombedd att välja ut mina 25 bästa låtar med honom till en omröstning. Jag gjorde det på det enda möjliga sättet. Skrev snabbt ned de som kom i huvudet utan att räkna. Kollade när jag borde ha passerat 25 och fick väl stryka ett halvdussin från bruttolistan. Skrev så här och skickade iväg:

David Bowie Topp 25. Klart man hade önskat lite senare alster och kanske lite färre från Ziggy men det är som det är med den saken. Utan inbördes rangordning kommer här mina 25 favoriter (just nu).

London Boys
Janine
Wild Eyed Boy from Freecloud
All the Madmen
The Man who sold the World
Changes
Life on Mars
Five Years
Starman
Star
Ziggy Stardust
Rock 'n' Roll Suicide
Time
Sweet Thing
Young Americans
Who can I be now?
It's Gonna be Me
Station to Station
TVC15
Wild is the Wind
Heroes
Look Back in anger
Boys Keep Swinging
Scary Monsters (and Super Crepes)
Ashes to Ashes

Hörs, Martin

Jag undrar hur annorlunda den hade sett ut om jag hade vetat att han bara några dagar senare skulle vara borta. Vi vet aldrig innan hur det ska bli när någon är borta.







måndag 4 januari 2016

Herr Alarik önskar god fortsättning

Det är verkligen si och så med uppdateringstakten här och inte blev det några årsbästalistor heller. Livet och det som följder med det kom i vägen. Men i den mån det fortfarande finns läsare här är jag glad för dem. Ja för er alltså. Ta det inte som ett löfte om stora förbättringar men kanske kan 2016 ändå bli bättre än 2015. Både vad gäller uppdateringar och annat. Vi avslutar väl årets första bloggpost med en bild från förra årets märkligaste konserthändelse. Jag är väldigt glad att jag gick och såg reggaelegendaren Max Romeo i en liten källare på Skånegatan i maj.
 

onsdag 25 november 2015

Hip Man Svinaherde

Bengt-Arne Wallin. Om ni tvivlar på att han var en av de coolaste svenska jazzmusikerna behöver ni bara titta på hur hans skägg på den här bilden söker sig upp mot en mustasch som inte finns där. Stenhårt. Hip Man Svinaherde. Förmodligen den bästa låttiteln i den svenska delen av musikhistorien. I kväll ska jag spela både den här EP:n och plattan Old Folklore in Swedish Modern (jag tror att det var Spengo-Magnus, aka Skåne-Magnus den store,  som en gång tipsade mig om att köpa den) och kanske Varmluft också. I den sistnämnda har ni för övrigt en kandidat till bästa svenska LP-titeln också. Bengt-Arne Wallin. Nu är han borta men musiken finns kvar.


måndag 16 november 2015

Vad skulle vi annars göra (Låttips #217)

Well if you've been to cities but you've had enough
Have you been to Paris, France?
And if you doubt that Paris was made for love
Give Paris one more chance
The home of Piaf and Chevalier
Must have done something right to get passion this way
If you don't think Paris was made for love
Give Paris one more chance
Well now I'm calling it arrogant, calling it cruel
(Give Paris one more chance)
And also trop civaliser et mon dieu, c'est trop cool
But if you don't think Paris was made for love
Maybe your heart needs a telegram from up above
If you don't think Paris was made for love
Well give Paris one more chance
Well now there's some things I don't like and some things I do
But give Paris one more chance
I can see why Paris would be ugly for you
But give Paris one more chance
The home of Piaf and Trennet too
Must have done something right
Must have something for you
If you don't think Paris was made for love
Give Paris one more chance
Now hear the boys singing Beegees songs under the skies
Give Paris one more chance
And on the steps of Montmartre they harmonise
Give Paris one more chance
Because if you don't think Paris was made for love
Maybe your heart needs a telegram from up above
If you don't think Paris was made for love
Give Paris one more chance
Let's wrap it up..
Well if you've been to cities and you've had enough
Have you been to Paris, France?
And if you doubt that Paris was made for love
Give Paris one more chance
The home of Piaf and Charles Aznavour
Must have done something right
And will do something more
If you don't think Paris was made for love
Give Paris one more chance
Alright
Give Paris one more chance

söndag 15 november 2015

Vilka plattor spelade han egentligen?

Ordningen stämmer inte och vissa låtar spanns redan innan dörrarna öppnats för allmänheten men här nedan har ni, så långt minnet klarar, listan på vad herr Alarik spelade hos Vardagsrummet på Sjuhelvetes Gluggar i Uppsala i går kväll. 100% vinylsinglar blev det. 12/12 kör de igen. Utan mig men jag rekommenderar tveklöst ett besök ändå för den som är sugen på lite skönt häng. Vi får väl se om det kan bli en lyssningsbar låtlista av det hela också tids nog.

























Womack & Womack - Uptown
Althea & Donna - Uptown Top Rankin
Nicoletta - L'Homme a la Moto
Jane Aire & The Belvederes - Breaking Down The Walls Of Heartache
Petula Clark - Fancy Dancin' Man
Kirsty MacColl - See that girl
Darling Buds - Burst
Night Trains - No more heroes
Orchids - If boys got pregnant
Patti Smith - Because the night
Fontella Bass - Rescue me
Sharon Jones - 100 Days, 100 Nights
Maxine Nightingale - Love hit me
Nancy Sinatra - How does that grab you darlin'?
Siouxie & The Banshees - The Passenger
Tant Strul - Hjärtan slå
Tammi Terrell - This old heart of mine (is weak for you)
TLC - Ain't 2 Proud 2 Beg
Honey Cone - While your out looking for sugar
Majorettes - White Levi's
Bobbie Gentry - Mississippi Delta
Love Unlimited - High Steppin', Hip Dressin' Fella
Go Go's - We got the beat
Francoise Hardy - Tous les garcons et les filles
Glady's Knight & The Pips - The Nitty Gritty
Staple Singers - Slippery People
Jane Birkin - Lolita go home
Dolly Parton - Baby I'm Burnin'
Sleeper - Delicious
Siw Malmkvist - Downtown
Little Eva - What I gotta do to make you jealous
Cake - I know
The Like - He's not a boy
Rickie Lee Jones - Chuck E is in love
Honey Cone - Stick Up
Linda Ronstadt - Alison
Jean Knight - You think you're hot stuff
Eleonor Bodel - Regnet faller utanför
Towa Carson - Alla slavar (jag tänker bara på dig)
Lill Lindfors - Du är den ende
Aretha Franklin - Rock Steady
Diana Ross - The Boss
Ella Fitzgerald - These boots are made for walkin'
Madonna - Dear Jessie
Revillos - Where's the boy for me?
Veronica Maggio - Hela huset
Whitley Houston - My love is your love forever

lördag 14 november 2015

Fluctuat nec mergitur

Paris. Jag höll på att skriva att gud ska veta att jag gnällt och förbannat min beskärda del av staden och en del av dess invånare men det känns lite svårt att få in gud just i dag. Jag hörde om terrorattackerna redan i går kväll. Satt vaken ett tag med Twitter och nyhetssidor på nätet. Orkade inte slå på TV eller radio.

Paris. Jag har mina kvarter. Mina skivaffärer, restauranger, ett par barer. Det är år sedan jag var där senast men det är ju en stad som alltid ska finnas där. Vi har pratat om att resa dit. Jag och L. Barnen. Vi kommer förstås att göra det.

Paris. Kollegorna där. I staden. Jag minns hur det var efter redaktionsattacken. Det svåra i att maila morgonen efter. På måndag. Jag hoppas innerligt att ingen av dem. Precis som jag önskar att ingen annan hade.

I kväll. Ett skivspelande. Plattvändande. I en annan stad med ett vattendrag igenom. Det kändes faktiskt först lite motigt att tänka på. Men det måste förstås göras. Livet måste gå vidare. Det är vad vi kan göra för de som inte längre får vara med. Leva. Livet. Packa någon extra fransk EP i skivlådan. I put a spell on you. Jag har ingen aning om vad den franska texten handlar om men det finns liv i Nicolettas röst. Jag hör det.

fredag 13 november 2015

Son of a hip shakin papa

I morgon smäller det. Vardagsrummet. Tema sångerskor. Om förväntningarna inte redan är på topp ska ni nog spisa låten nedan. Svänger ett gäng som Lalla Hansson skulle ha sjungit om han översatt Dire Straits Sultans of Swing till svenska (jo han gjorde nog faktiskt det också om jag bara tänker efter aldrig så lite). Shirley Brown. Sånt som den som vågar plockar upp ur en 10-kronorsback. Ibland finns belöningen där.

torsdag 12 november 2015

Du mitt liv, du mitt kiv

Det är redan i övermorgon! Eller ja det är ju alltså fortfarande i dag. Men i övermorgon är det dags. Ni tänker förstås genast på EM-kvalet och Playoff mot Danmark och det gör ni ju för all del rätt i men innan dess. Vardagsrummet. På Sjuhelvetes Gluggar i Uppsala. Det vänds vinyl. Jag gästar. 15.00 varvar vi upp skivspelarna till 45 rpm (33 kan nog också förekomma). Jag närapå lovar att spela den här sjuan.

onsdag 11 november 2015

Bättre i morgon än i dag men bäst på lördag

Det är fullt i lådan nu. Dags att gå igenom allt en gång till och se om någon singel ska plockas bort och någon annan läggas till. Jo det finns en liten hög med sådant som eventuellt ska läggas till. Det finns dessutom sådant som det inte tittats alls på än. Som kanske kan hamna i högen. Eller i lådan. Men så är det ju det där med bortplockandet. Angenäma våndor. På lördag alltså.

tisdag 10 november 2015

Plattvändande i Lärdomsstaden om lördag

Herr Alarik ska ge sig ut på ett äventyr på hjulen av stål igen. På vad som en gång var hemmaplan. Det måste förstås uppmärksammas och promotas. Därför. Varje dag den här veckan fram till lördagens gästplattvändande hos Vardagsrummet på Sju Helvetes Gluggar i Uppsala kommer jag (om jag kommer ihåg alltså) att presentera en låt som ligger med i bruttopackningshögen med singlar inför temat Sångerskor. Om låtarna till slut kommer med i skivlådan och sen kommer att spelas på plats återstår att se. Där tar inspiration och påverkan från övrigas val vid. Eftersom jag missade att posta här i går får ni två så kallade aptitretare i dag. Själva evenemanget hittar ni här.




söndag 8 november 2015

Det gäller alltid samma sak

Nu var det väldigt länge sedan jag räddade över någon text från Spengo hit så här kommer en. I övrigt Fars dag. Jag önskar som tidigare. Och att det ska gå bra där nere i Falkenberg. Returmöte i kvalet till Allsvenskan. Jag såg den första 2-2 matchen på Studan i torsdags. Sirius i Allsvenskan. Den tanken är svår att ta in men det vore en fin fars dag-present. Nu skivhyllan-repris.

Skivhyllan: Per Gessle (1983)

I min värld ligger det en klar brytpunkt mellan 1982 och 1983. På ett sätt kan man säga att det var här 70-talet definitivt tog slut. Åtminstone slutade ungdomarna på Hamregården att springa till matsalen i träskor då. Gympadojorna, de där de försöker lura i mig att det heter sneakers eller trainers, tog över. Det måste vara ett tecken. Viktigare var kanske att punken gick till posten. Jam splittrades, Clash fortsatte kraftlöst medan långa överrockar och midjekorta kavajer avancerade i kön. Fönen och synthen blev allt viktigare och i mittfåran tog Michael Jackson steget till världsherravälde med Thriller (som visserligen släpptes lagom till julhandeln 1982 men som dominerade året efter) medan Carola med Främling sålde osannolika 800 000 LP-skivor i Sverige efter segern i Melodifestivalen 1983 (om inte Bert Karlsson överdrev siffrorna). I min värld var det dock större att Ebba Grön splittrades 1983 (första gången jag själv köpte bägge kvällstidningarna som hade det på förstasidorna) och att Imperiet bildades ur spillrorna och släppte plattan Rasera samma år. Som förhoppningsfull högstadieelev gick jag till Rackis för att köpa biljett när de skulle spela där men föll ganska rejält för ålderstrecket. Precis som jag några år innan inte fått se Gyllene Tider i Fyrishallen efter dödsolyckan i Kristianopel och då var vi efter en ganska lång startsträcka framme vid Per Gessle. Det är ju honom det, trots allt annat som hände 1983, ska handla om i den här posten. 1982 var Gyllene Tider utan konkurrens Sveriges största band och hade så varit några år, 1983 var de till fyra femtedelar Sveriges kändaste värnpliktiga. Alla som höll på Halmstads BK ryckte in medan Halmia-supportern passade på att leva ut sina solodrömmar på den självbetitlade Per Gessle. En platta som nog var extremt otrendig just då med sina akustiska gitarrer och sin av amerikansk västkust inspirerade bakåtlutade hållning.

Plattan har ibland nämnts som en flopp och nyligen (nåja för inte så många år sedan) såg jag att varken den eller efterföljaren Scener nämndes när någon historielös nöjesjournalist listade Gessle solo men den sålde faktiskt ganska ok har jag för mig. Grejen var väl bara att den helt förklarligt inte nådde upp i Gyllene Tiders enorma volymer (har för mig att Moderna Tider sålde 360 000 ex men kan minnas fel) så med Gessles mått sågs den kanske som en flopp. Själv är jag väldigt förtjust i försvenskningen av John Sebastians Stories we could tell, en låt som även till exempel Everly Brothers tolkat på ett bra sätt på en platta från 1972 som döptes efter låten. Per Gessles andra soloplatta Scener har jag aldrig riktigt förstått mig på men den första är alltså, liksom en del av de spår som var med på demo/raritetssamlingen i Gessleboxen som kom för ganska länge sedan, värd att leta reda på.



Ett av mina sämre skivköparminnen är en back med Gessles första soloplatta (cirka 20 stycken) som stod signerade och klara på BK-records i Uppsala och reades för 19 kronor styck. Det var förstapressen med utvik (bara det faktum att det finns en andrapress måste väl innebära att plattan gick ganska bra ur skivbolagets synvinkel?) och jag borde väl åtminstone ha köpt ett ex åt mig själv även om jag helt begripligt inte kunde köpa alla (tänk vad man hade kunnat sälja dem för till rika tyskar när Roxette erövrade världen som mest.). Men det gjorde jag tyvärr inte utan nöjde mig med mitt vanliga osignade ex som jag redan hade. Som 14 eller 15 år gammal hade jag ju faktiskt fullt upp med alla de skivbackar på BK där man fick mängdrabatt om man köpte tre nice price pressade rockklassiker (tror att det kostade 114 kronor för tre LP då). BK var verkligen tillsammans med Musikörat (ny musik) och Skivboden (sånt som inte återpressats) en fantastisk grund att bygga en skivsamling på. Det var mycket RCA, CBS och Columbia i de där backarna och fullt möjligt att spendera veckans pengar på en trippel som Clash andra skiva Give 'em enough rope, Bowies coverplatta Pin Ups och en klasssik Dylan som Blonde on Blonde för att ett par veckor senare följa upp med Sex Pistols, Iggy Pop och Leonard Cohen. Desutom reade BK alla punk/new wave singlar i den här vevan vilket ledde till en så här långt stadig om än inte helt frisk fascination för vinylsjuor i allmänhet och The Jam i synnerhet.

Det där var en ganska lång utvikning. Åter till Gessles solodebut. Plattan börjar ypperligt med låten På väg som sätter tonen för hela skivan med den akustiska ljudbilden och Gessles fina Chrissie Hynde-lika munspel. En närstudie av skivomslaget visar att melodin är skriven av Niklas Strömstedt vilket i min fördomsvärld nog är att likna vid en rejält uppväckande örfil. Kvalitet kan finnas överallt. Texten är Gessles och det är inte nobelprismaterial men ganska fint luftade tankar från en 24-åring som gått från ett liv i en mindre stad på västkusten till att vara flickidol, ständigt påpassad och förmodligen en smula i behov av något som bara är hans.

Från en dag till en annan
Det gäller alltid samma sak
Att fånga känslan av att veta
Att man lever
Det gäller alltid samma sak




Stundtals är texterna naiva på ett inte helt positivt sätt men det vägs upp av den både påkostade och avskalade ljudbilden med dåtida svensk studiomusikerelit som Backa Hans Eriksson, Janne Bark med flera och ett par inspirerade coverval som den redan nämnda John Sebastian-låten och John Holms Den öde stranden. Dessutom är det fascinerande såhär nästan 25 år senare att höra att Per Gessle både lät mognare och såg mer vuxen ut (trots att det är farlig Joey Tempest solo-varning på frisyren på bilden i konvolutets uppvik) då än vad han gör nu. Omslagsdesignen är för övrigt helt i linje med vad man kunde vänta sig av EMI just då. Kjell Andersson hade slipat formen för hur ensamma män med gitarr skulle presenteras ett bra tag tillsammans med Ulf Lundell och här fick han till det riktigt bra. CD-återutgåvan är kompletterad med singelbaksidorna från Om du har lust och mitt exemplar kostade 30 kronor begagnat så det är inte så dyrt att bekanta sig med den kanske bästa perioden i Gessles karriär. Efter den här soloplattan gjorde Gyllene Tider ett, för svenska artister som vanligtvis sjunger på svenska sedvanligt misslyckat (tänk till exempel Imperiet, Wilmer X eller Kent), försök att slå i utlandet (redan året innan hade b-sidan på Flickan i en Cole Porter-sång, Del Shannons I go to pieces, tillskrivits Modern Times) med Heartland Café och åtminstone mitt intresse dalade, även om jag kan hitta positiva saker att säga om singeln Teaser Japanease (som av någon konstig anledning har en logga på baksidan där det står Roxette), för att inte återväckas förrän med singeln Småstad i Pers Garage-projektet men det är åtminstone delvis en annan historia.

fredag 30 oktober 2015

He'll wear it proudly

Känsliga läsare varnas. Herr Alarik låg intet ont anande i klimatskammens varma bad. Det var i går kväll. Elvis Costellos extremt läsvärda självbiografi Unfaithful Music & Disappearing Ink i händerna. Kom så sid 136. I värsta fall hade boken följt den tappade hakan ned i plurret. Nu klarade den sig med ett nödrop. Popteoretikern Elvis Costello påstår där att Beatles släppte Penny Lane 1968. Jag kunde inte riktigt greppa det. Kan fortfarande inte. Är det ett skämt? Ett test? En av världens kändaste singlar. En som toppar listor när den bästa ska utses. För evigt förknippad med 1967 och Strawberry Fields Forever på andra sidan. Och karln skriver 1968. Och ingen korrläsare upptäcker det. Det är ju lite som om Peter Englund i Poltava hade nämnt att Karl XII skulle komma att dö 1717. Elvis Costello har ju skrivit låtar ihop med Sir Paul. Ja samme McCartney som skrivit låten i fråga. Costello har sjungit Penny Lane för honom och Obama i Vita Huset. Han berättar ju om det i samma kapitel. Kan det hänga ihop med att han där nämner att han skarvade lite i sin introduktion av låten? Allt för den bättre historien. Ville han ytterligare understryka det med att byta årtalet? Jag märker att jag famlar efter halmstrån här. Förklaringar som inte finns. Men så döpte jag också en gång en undulat till Costello. Det måste vara ett internskämt. Jag får inte ihop det på annat sätt. Men oavsett det måste boken omedelbart förses med varningstext. Jag höll ju på att få en kallsup i badet.

onsdag 14 oktober 2015

Passion är inget ordinärt ord

Ok jag erkänner att jag förstås är väldigt sugen på att läsa Elvis Costellos självbiografi (och till skillnad från Morrisseys, Lemmys eller Peo Thyrens lär jag inte lägga ned den efter en tredjedel). Inte minst efter att ha läst det där avsnittet någon tidning (The Guardian?) bjussade på härom dagen. Eller Rolling Stone-artikeln  någon vi en gång (och kanske fortfarande ibland) kallade Vinlusen pekade mig mot i dag. Costello. Jag uppkallade ju faktiskt ett husdjur efter honom en gång. Jag tänker inte ens vänta på pocketutgåvan. Jag kommer att lägga Peter Guralnicks Careless Love - The unmaking of Elvis Presley åt sidan the minute jag får Unfaithful Music & Disappearing Ink i min hand. Men i väntan på det kan jag inte nog, om ni nu gillar britter med glasögon som någon gång var en del av bryggan mellan pub och punk men också tog allt vidare, och det gör ni nog om ni läst såhär långt, rekommendera en liten text där Graham Parker berättar om sina favoritplattor. Det är möjligtvis något jag borde hålla för mig själv men jag fick rysningar längs hela ryggraden några gånger under läsningen av den.

fredag 11 september 2015

Det är dags nu Mississippi (Låttips #216)

Fredag förmiddag. Höstsolen skiner. Morgonen med barnen var bra. Jobbet tuffar på. Helgen närmar sig. Och sen tänker man på omvärlden. Både den nära och den större längre bort. Den del av mänskligheten som gör allt för att vara mindre mänsklig. Dag för dag. Men så har Steve Earle släppt en ny låt. Kommer hit snart gör han också. Spelningen på Lollipop och den han gjorde på Münchenbryggeriet (med Buddy och Julie Miller i bandet) i samband med El Corazon-plattan (jag fick banne mig gåshud bara av att läsa setlisten just nu) ligger bägge högt på min personliga best of lista över konserter. Har tyvärr också sett honom när det blivit för mycket tungrumpat harvande gubbrock. Men kanske borde jag gå ändå. Fast först skulle vi ju lyssna på nya låten. Det är dags nu.
 

måndag 7 september 2015

Kulor saknar ögon (Soul Monday #53)

Jag blev påmind om den här i en socialamediertråd för några veckor sedan men när jag skulle spela den hemma var min singel spårlöst försvunnen. Nu är det återfunnen. Eddie och Ernie hade helt enkelt smugit sig in mellan några singlar med First Choice och fastnat.

 

tisdag 1 september 2015

The Sound of Young at Heart Scotland

Bluebells. Vilket älskvärt litet band det var ändå. Och trots det ett som aldrig riktigt varit mina stora favoriter. Glädjande därför när en koll i singelskåpet och på Discogs visade att jag i stort sett har de sjuor de gjorde. Intressant också att demoplattan som kom för ett tag sedan inte hittat in i diskografin där än. Eller jo där var den visst, den låg bara under samlingar. Tänk om Discogs hade funnits när jag började intressera mig för skivor. Varför just detta just nu undrar ni kanske. Ingen särskilt anledning mer än att Exile on Twee Street snurrade i går när jag lade pussel med femåringen och kompis. Ja och för att jag ville sätta rubriken där uppe. En snabb googling antyder faktiskt att den inte använts tidigare. Åtminstone inte i digital form. Fast det verkar onekligen osannolikt. Bluebells låg ju visserligen inte på Postcard Records (som, nu rynkar de flesta läsare här på näsan och suckar vi vet, hade sloganen The Sound of Young Scotland som, nu kniper de ihop ögonen också, var en parafras på Motowns The Sound of Young America) men de var från Skottland och fick till en topp 10 hit med låten Young at Heart 1984 (och senare en listetta när den ett decennium senare användes i en TV-reklam). Ja om vi ska lita på Wikipedia alltså. Som även låter mig veta att Bananarama släppte låten först. Jag ska leta reda på deras version nu.