30 november. Vi vaknade tidigt men relativt utsövda. Hushållsassistenten gjorde sitt med surdegen och vi åt frukost i lugn och ro, hängde upp adventsstjärnan och var ute till halv tio. Snudd på motståndslöst.
Vi gick Varvsgatan upp och Högalidsgatan ned. Luften var grå och radion och tidningen hängde kvar i mitt huvud. Det nya rättvisepartiet, avgift för utbildning. I ett samhälle som mäter allting i pengar, som belönar allting med pengar, som värderar allting i pengar måste en morot naturligtvis vara kostnad. Är det så länge sedan vi diskuterade medborgarlön? Är det så länge sedan vi diskuterade studielön? Är det så länge sen vi diskuterade istället för att hålla käft, vända på slantarna och hoppas på uppgång?
Deras rättvisa är som deras frihet. Individuell. Finns det ett alternativ? Fanns det en kort stund? Vem eller vilka skapade det? Försökte? Inte var det vem.
Jag betalade räkningar härom dagen. Det är så skönt när det är gjort. Jag gladdes åt sänkt ränta, oroades av vad som väntar. Vi är alla som vi är. Just vi ger något lite, just vi ger något lite extra den här adventsmånaden. BRIS, fläkt, något som blåser över. Inte till välgörenhet, kanske av skuld, förhoppningsvis av solidaritet. Ändå tar det emot. Individen. Vad förmår den, var rår den, hur mår den?
Parken var kall och gungorna upptagna så vi gick på Dellon. Två kaffe, en vatten, två lussebullar, två pepparkakor. K var den som åt mest. Det var varmt, det var vänligt.
Vi gick upp mot kyrkan. Första advent och det var nästan fullt. Vi som de flesta andra vet nog ganska lite om hur det är en vanlig söndag. Ögonen lyste på K av de tända ljusen, orgelns kraft och sången, nästan mäktig som en vattuflod. Så fort den tystnade undrade hon om det skulle komma mera. Vi var kvar en halvtimme. Lunchhungern var inte det enda som gnagde.
Strax innan. På väg mellan Dello och kyrka. Tappra barnfamiljer i parken, något ljusblått, avlångt, i lekstugan. Inte en uteliggare väl? Inte, inte, inte, men längden, formen, allt. Vi gick tillbaka, ned från kyrkan, klev över staketet, in i det lilla röda huset. Sovsäcken var hel, skorna prydligt avtagna, luften alkoholångad. Klockan var halv tolv lite drygt. Han eller hon andades. Hur kunde vi först gå förbi? En mamma skulle ringa när hon kom hem. Vi gick samtidigt, hem till värme, pannkakor, mikrovågsugn, bostadslån och adventsstjärna.
Vad skiljer ett rikt samhälles medborgare från ett samhälle med rika medborgare? Kanske inte något, kanske alltför mycket? Samhälle, uppehälle, uppehåller, håller uppe, sopar undan.
Rättvisan är det en sång eller riktning? Båda delarna eller något annat? Vad är en gemenskap som inte inkluderar alla? Vad är den värd? Kan vi köpa oss fria? Från vad?
Rättvisepartiet vill kontrakt. Ett startkontarkt som nytt samhällskontrakt. Bara för vissa förstås. Inte för oss som redan startat. Vi behöver inte ens ett bromskontrakt. Eller behöver gör vi nog men det där avgör vi ju själva. Ett samhälle måste vara delat för att morötterna ska fungera. Det förstår ju både mätta och hungriga. Det är där vi är, det är längre vi är på väg. Vad är rättvisa utan solidaritet värd?
Vi gick på promenad. K somnade i sin vagn efter att vi matat fåglar med hårt gammalt bröd. De kom närmare och närmare tills vi kastade allt och backade. Var det girighet eller hunger? 30 november och några vill startkontrakt medan andra hyllar en sedan länge död kung som ville stormakt. Jag sitter i soffan med lama protester för ett fåtal likasinnade. Vad är min solidaritet värd?
Vi svängde upp vid Eriksdalsbadet. På väg till värmen hos KPSS och nybakta pepparkakor. På vägen köpte jag två skivor på Pet Sounds. Mark Olson & Gary Louris, Nina Ramsby och Ludvig Berghe Orkester. Stödköpte, de är ju billigare på Ginza, gratis för den som tankar. Köpte två skivor för lite mer än vi skänkte extra när jag betalade räkningarna. Vilket tog emot? Vilket var nästan motståndslöst? Individen. Vad förmår den, var rår den, hur mår den?
Alla vi som inte behöver något kontrakt, som kan skilja på svart och vitt, ditt och mitt, som inte behöver bevisa att vi hör hemma här. En oställd fråga från opinionsinstitut och läsarundersökningar gnager, nej spränger, i mig. Får pulsen att öka när jag skriver den. Hur många av oss skulle sälja sitt medborgarskap för 20 miljoner? För tio? För hälften, tersen, kvarten, kvinten? Hur många skulle sälja sin rösträtt för mindre än sitt medborgarskap? Var börjar och slutar drömmar? Maror? De som kommer hit, som vill komma hit, kommer de för bidrag eller drömmen om ett bättre liv? De som kämpade fram ett samhälle vi lämnar längre och längre bakom oss eller sakta skjuter åt sidan, ville de personlig rikedom eller rättvisa? Var det individen eller kollektivet som förde dem mest framåt? Vad för oss? Vart för det oss? Vem sover i den lilla röda stugan i parken i natt? Vilka drömmer om att få korsa våra gränser? Vilka vill bara sticka eller vända huvudet för att slippa se?
30 november. Står jag där som en enmansdemonstration, organiserar jag, går jag med eller mot, förmår jag mer än ord på en skärm, går jag till den där lilla röda stugan med en extra filt och ett varmt mål mat bara om utifall, om, om, om, det är så att någon tänker sova där i natt? Vad skulle jag sälja mig för? Vad har jag redan sålt mig för? Varför tar det emot så?
