Man gick nedför en trappa och genom en korridor för att komma till personalrummet. Där stod vad som förmodligen var västvärldens sämsta kaffeapparat. Man bävade nästan för att trycka på någon av knapparna men trötta söndagskvällar med deadline slurpades det som kom ut ändå in. En dag skulle vi få en ny apparat levererad av företaget som höll i sånt. Där stod den sen och såg fin ut utan att kaffet smakade särskilt mycket bättre. Kanske inte alls faktiskt. En annan dag var det något som krånglade och någon öppnade den nya maskinen. Inuti stod den gamla och brassade på som vanligt. Knapparna på det nya fina höljet tryckte helt enkelt in knapparna på den gamla maskinen. Jag tror inte att firman som skötte det där finns längre.
Vi har en ny kaffeapparat på mitt jobb sen en vecka. Den är galet high tech med en kvarn för bönmalning och ett litet kylskåp för färsk mjölk som gör att det krävs rengöring varje dag. Språkbegåvad är den också. Den brygger svenskt kaffe, italiensk cappuchino, spansk curtado och talar om vad det är för veckodag på engelska. Gott blir det med. Men det bästa är nog vetskapen om att den gamla aldrig skulle fått plats inuti.
Rubriken anspelar förstås på The Coffee Song. Jag föredrar versionen Frank Sinatra spelade in för Reprise men den han gjorde för Columbia är också fin.
Språkbegåvning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar