Hussvalorna flyger lyxklass

Jag vet ju inte hur mycket ni minns av 80-talet men om ni minns som jag minns ni att den var ett ljus i mörkret. Jag skriver om Housemartins debutplatta London 0 Hull 4 som inom kort återutges. Jag har skrivit det tidigare men jag skriver det igen. Att jag inte gick på Housemartins på Fryshuset är förmodligen mitt livs största konsertbesvikelse.

Jag har egentligen växt ifrån att mäta min skivsamling men bara för att ni lite grann ska förstå mitt förhållande till den här skivan tog jag fram tumstocken och jag äger över en halv hyllmeter skivor med Housemartins huvudsaklige sångare Paul Heatons olika grupper: Housemartins, Beautiful South, Biscuit Boy aka Crackerman och solo. Jag har bootlegs, den första Housemartins tolvan, bildsingeln till Think for a minute som föreställer en toalett och bär texten Picturediscs are crap och jag har åkt väldigt tidigt till Lollipop och till en skog i södra England för att få se The Beautiful South. Jag äger till och med plattan Backward Steps med John Cunningham bara för att Housemartins gitarrist och Heatons låtskrivarpartner Stan Cullimore producerade förstasidan och för mindre än ett år sedan köpte jag, mer än tio år efter att jag första gången sålde den, The Farms debutplatta för att jag ville höra den enda låten på den som Heaton och Cullimore producerade en gång till. Jag är till och med så störd att jag köpte tolvan Change the world med Dino Lenny vs The Housemartins och har läst Paul Heaton-biografin Last Orders at the Liars' Bar två gånger.

Jag har alltså gissningsvis, det är svårt att utläsa på Amazon vad det eventuellt är för alternativa versioner, nästan allt material på den De Luxe-utgåva av London 0 Hull 4 som släpps 8 juni och jag har dessutom hört de flesta låtarna hundratals gånger men jag blir ändå förväntansfull som ett barn på julaftons morgon. Om det är någon platta som förtjänar en lyxutgåva så är det den här och för många av de där gamla b-sidorna som ni kanske inte ens har hört innebär det här cd-debut. En låt som den fantastiska Stand at Ease har faktiskt så vitt jag vet bara funnits på cd i BBC-versionen förut. Det här är en så självklar toppkandidat till listan över årets återutgåvor att det känns löjligt att skriva det.

"If liking them is wrong I don't want to be right" som det stod på baksidan av Me and the Farmer-maxin. Nu väntar jag bara på att posten ska göra sitt och att den fortfarande gravt underskattade uppföljaren The People Who Grinned Themselves To Death också ska få the De Luxe-treatment.