London 0 Hull 4 revisited

På måndag släpps äntligen De Luxe-versionen av Housemartins debut London 0 Hull 4 och några dagar senare bör den hamna i min brevlåda. Jag tycker vi firar med det hetaste fyndet jag gjort på YouTube på länge. The young people call it nostalgia, I just call it pretty music.

Hussvalorna flyger lyxklass

Jag vet ju inte hur mycket ni minns av 80-talet men om ni minns som jag minns ni att den var ett ljus i mörkret. Jag skriver om Housemartins debutplatta London 0 Hull 4 som inom kort återutges. Jag har skrivit det tidigare men jag skriver det igen. Att jag inte gick på Housemartins på Fryshuset är förmodligen mitt livs största konsertbesvikelse.

Jag har egentligen växt ifrån att mäta min skivsamling men bara för att ni lite grann ska förstå mitt förhållande till den här skivan tog jag fram tumstocken och jag äger över en halv hyllmeter skivor med Housemartins huvudsaklige sångare Paul Heatons olika grupper: Housemartins, Beautiful South, Biscuit Boy aka Crackerman och solo. Jag har bootlegs, den första Housemartins tolvan, bildsingeln till Think for a minute som föreställer en toalett och bär texten Picturediscs are crap och jag har åkt väldigt tidigt till Lollipop och till en skog i södra England för att få se The Beautiful South. Jag äger till och med plattan Backward Steps med John Cunningham bara för att Housemartins gitarrist och Heatons låtskrivarpartner Stan Cullimore producerade förstasidan och för mindre än ett år sedan köpte jag, mer än tio år efter att jag första gången sålde den, The Farms debutplatta för att jag ville höra den enda låten på den som Heaton och Cullimore producerade en gång till. Jag är till och med så störd att jag köpte tolvan Change the world med Dino Lenny vs The Housemartins och har läst Paul Heaton-biografin Last Orders at the Liars' Bar två gånger.

Jag har alltså gissningsvis, det är svårt att utläsa på Amazon vad det eventuellt är för alternativa versioner, nästan allt material på den De Luxe-utgåva av London 0 Hull 4 som släpps 8 juni och jag har dessutom hört de flesta låtarna hundratals gånger men jag blir ändå förväntansfull som ett barn på julaftons morgon. Om det är någon platta som förtjänar en lyxutgåva så är det den här och för många av de där gamla b-sidorna som ni kanske inte ens har hört innebär det här cd-debut. En låt som den fantastiska Stand at Ease har faktiskt så vitt jag vet bara funnits på cd i BBC-versionen förut. Det här är en så självklar toppkandidat till listan över årets återutgåvor att det känns löjligt att skriva det.

"If liking them is wrong I don't want to be right" som det stod på baksidan av Me and the Farmer-maxin. Nu väntar jag bara på att posten ska göra sitt och att den fortfarande gravt underskattade uppföljaren The People Who Grinned Themselves To Death också ska få the De Luxe-treatment.

Listmania 1962-2001

Jag satt och letade lite bland gamla dokument i datorn nyligen. Bland mycket annat hittade jag en sammanställning över de bästa plattorna från 1962 till 2001 från en omröstning vi hade på maillistan Hi-Five. Det är naturligtvis omöjligt egentligen att lista sådana saker. Det ändras ju hela tiden men så här såg min lista ut just då. Idag hade en del plattor garanterat bytts ut medan några hade suttit säkert. För er som tänker börja gnälla om att någon platta egentligen kom något annat år gjorde jag det enkelt för mig och tog det år som stod på baksidan av mina skivor så skyll på skivbolagen inte på mig. Era egna listor är naturligtvis välkomna. I kommentarfältet eller på era egna sidor. Fast några av er kanske fortfarande har fullt upp med de där sju plattorna.

1962 Bob Dylan: Bob Dylan
1963 Sam Cooke: Night beat
1964 Impressions: Keep on pushin
1965 Beatles: Rubber Soul
1966 Four Tops: Live
1967 Velvet Undergrond & Nico
1968 Van Morrison: Astral Weeks
1969 David Bowie: David Bowie (Space Oddity)
1970 Stooges: Funhouse
1971 David Bowie: Hunky Dory
1972 David Bowie: The Rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars
1973 Lou Reed: Berlin
1974 Gram Parsons: Grevious Angel
1975 Bob Dylan: Desire
1976 General Johnson
1977 Elvis Costello: My aim is true
1978 Jam: All mod cons
1979 Clash: London Calling
1980 Dexys midnight runners: Searching for the young soul rebels
1981 Barracudas: Drop out with the Barracudas

1982 Jam: The gift
1983 Billy Bragg: Life's a riot with spy vs. spy
1984 Style Council: Café bleu
1985 Dexys midnight runners: Don't stand me down
1986 Housemartins: London 0 Hull 4
1987 Smiths: Strangeways here we come
1988 'Til Tuesday: Everythings different now
1989 Madonna: Like a prayer
1990 John Cale & Lou Reed: Songs for Drella
1991 Lloyd Cole: Don't get weird on me babe
1992 Paul Weller
1993 Aime Mann: Whatever
1994 Beautiful South: Miaow
1995 Jayhawks: Tomorrow the green grass
1996 Walkabouts: Devils road
1997 Steve Earle: El Corazon
1998 Duffy: I love my friends
1999 Kevin Rowland: My beauty
2000 Aimee Mann: Bachelor #2
2001 Nick Lowe: The Convincer

Dessutom bör jag nog länka till Herr Bergström nu när han äntligen kommit fram till en personlig favorit i sin intervjuserie med bloggare han gillar.

Apropå alla skivorna däruppe blir det även en länk till The blogger formerly known as ensamma mamman som läst mjölkpaketen lika noga som jag den här veckan. Musiken är luft numer. Kom ihåg det ni som eventuellt ska hjälpa till att flytta. Singelskåpet väger som luft. Tung luft förvisso men ändå.

It's Happy Hour Again (Skivkonsten #36)

Jag blev så peppad av nyheten om att London 0 Hull 4 kommer i De Luxe utgåva att det blev en liten vernissage hemma. Tyvärr är en del av Housemartins maxis i tunna konvolut av en typ som inte riktigt fyller ut en skivram men de här tre gör jobbet bra.

Återutgåvorna (2009 #1)

Det är ett fasligt listande just nu och här kommer 2009 års återutgåvor, samlingar, arkivrensningar och boxar i Herr Alariks värld. Uppmärksamma läsare inser att Beatles in Mono inte är inhandlad. Länkar på artistnamn är till tidigare poster, länkar på skivtitel till Spotify även om det i Jayhawks fall inte är finutgåvan.



01. The Blue Ox Babes: Apples & Oranges
02. Lloyd Cole: Cleaning out the ashtrays
03. Housemartins: London 0 Hull 4 (De Luxe Edition)
04. Paul Weller - Paul Weller (De Luxe edition)
05. Stephen Duffy & The Lilac Time: Memory and Desire
06. Jayhawks: Music From The North Country (De Luxe Edition)
07. Jan Johansson - Tiden och musiken
08. Stone Roses (20th Anniversary Collector's Edition)
09. The Complete Motown Singles Vol. 11A - 1971
10. The Complete Motown Singles Vol. 11b - 1971

Skivkonsten (del 1)

I somras gjorde jag mitt kanske mest vitala inköp i konstväg så här långt (inte så svårt eftersom mina inköp i konstväg tidigare varit ganska begränsade).

Det var Art Vinyl som låg bakom försäljningen och det rörde sig bara om ramar men inte vilka ramar som helst. De är extremt enkla att rama om i och helt plötsligt är det möjligt att ha vernisage hemma precis så ofta som andan faller på. Det har blivit lite olika mer eller mindre tydliga teman så här långt. Idag får ni se den första hängningen



Det blev lite reflexer i tavlan längst till vänster men det hindrar er säkert inte från att se att temat var grön brittisk åttiotalspop med från vänster till höger; Housemartins - London 0 Hull 4, Dexys Midnight Runners - Searching For The Young Soul Rebels och Smiths tolva William, It Was Really Nothing.

Torsdag eftermiddag i Hornstull

Regnet faller än. Nu utan snö. Tanto ser kallt och ogästvänligt ut. L bakar drömmar i köket och jag sitter i fåtöljen med P i knät och lyssnar på 22 Dreams med Paul Weller. Vid lunchtid gick jag till grovsoprummet, biblioteket, apoteket, paketutlämningen på VI, Mickes och Konsum. Utanför tunnelbanenedgången stötte jag på Vinlusen. Han hade bra saker på gång. Kul. På biblioteket lånade jag en bok med titeln 1001 album du måste höra innan du dör. Har snabbläddrat och jag äger förfärande många av de där skivorna. Eftersom jag är den jag är kommer jag säkert att räkna efter tids nog. Jag vet ingenting om hur den svenska upplagan kommit till men det känns som att det gått väl fort ibland i översättningarna. Jag känner igen det där från när jag själv ibland tvingas översätta adjektivstinn engelska som handlar om något jag inte har järnkoll på. Men den är kul att bläddra i även om även faktakollen kunde varit bättre. Jag läste texter om några av mina favoritskivor och inte "avsöndrade" Setting Sons med The Jam två singlar som blev listettor, om man inte med avsöndrar menar att de släpptes efter albumet utan att ha något direkt med det att göra (en av dem, Start!, var ju till och med en försmak inför Sound Affects), och inte har någon herre vid namn Count Bishops skrivit låten Train Train som Billy Bragg gör en cover på, på plattan Talking to the taxman about poetry, The Count Bishops är ju en grupp och varför har de använt omslaget till den andra återutgåvan av Dexys Midnight Runners mästerverk Don't Stand Me Down när huvudredaktören i sitt förord så bestämt betonar att de valt att inte ta med bonuslåtar från återutgåvor eftersom det här handlar om orginalalbumen. Borde inte det förhållningssättet i så fall även omfatta omslagen? Dessutom skulle jag vilja veta vilka 30 plattor som plockats bort för att 30 svenska skivor valda av Lennart Persson skulle få plats i den här utgåvan? Eller är de bara tillagda och varför heter boken i så fall inte 1031...? Ja det finns även efter ganska lite läsande en hel del att ha synpunkter på och då har jag inte ens tagit upp urvalet (var är London 0 Hull 4?) men det är väl så det ska vara med sådana här böcker. Läsarna ska få irritera sig lika mycket som de gillande och instämmande ska få nicka bifall. Synd bara när det är rena faktamissar som orsakar irritationen. Vi får väl se hur många fler som dyker upp under fikat och senare. Jag lånade förresten Låt den rätte komma in på DVD på bibblan också. Vågar jag titta?