Ta TSOPH till Stockholm

Det ligger mer och mer material ute på YouTube med Paul Heatons nya projekt efter Housemartins, The Beautiful South och mellanstickaren Biscuit Boy aka Crackerman . Någon driftig person får gärna ta honom till Sverige och till exempel Södra Teatern för jag skulle gärna se honom på en scen igen. Det låter bitvis riktigt bra och namnet TSOPH för The Sound Of Paul Heaton är ju en snygg passning till MFSB:s hit TSOP för The Sound Of Philadelphia. Snygga popknappar har han fixat också. I väntan på driftiga personer kan ni ju alltid klicka på Bring Paul Heaton to Stockholm-rutan ute till höger. Vem vet det kanske kan hjälpa.

It was lust my friend (00-talet #8)

Jag hade ju tänkt lägga in YouTube-länkar till låtarna som inte finns på Spotify men tiden har saknats. Hoppas ni orkar leta själva. Kanske att jag kommer att orka gå tillbaka och länka till det jag tidigare skrivit om en del artister och låtar så som jag faktiskt gör i den här posten. Vi får se. I vissa fall har det varit väldigt svårt att bara välja en låt med en artist och jag har avundats dem som haft annat upplägg men då hade det å andra sidan nog blivit löjligt mycket Johnny Cash och Stephen Duffy på listan. Fast det kanske hade varit värt det för att få med singelbaksidan till Willy DeVilles Come a little bit closer. Den fina My forever came today.



Plats 30-21

030. Sean Paul - Get busy
029. Amy Winehouse - Rehab
028. Madness - NW5
027. Willy DeVille - Come a little bit closer
026. Angie Heaton & Bob Kimbell - Ever fallen in love
025. Richmond Fountaine - Post to wire
024. Håkan Hellström - Kom igen Lena!
023. Proclaimers - There's a touch
022. Marit Bergman - This is the year
021. Paul Heaton - Everything is Everything

Herr Alariks 100 från 00 fick lite bättre utdelning idag.

Vad håller gubbarna på med?

En Magnus från Skåne, som är mindre än sin namne, skickade ett mail och meddelade att The Beautiful South har splittrats. Känns inte som att det kommer att slå ned som en bomb i svenska medier precis men jag tycker att det är ganska tråkigt. Jag piggar upp er och mig med att köra en postning som ursprungligen publicerades som en gästgrej på Beneath a Steel Sky sommaren 2005. Som en liten bonus för er som redan läst den slänger jag in lite tidigare opublicerade bilder från resan. Här hemma lyssnar vi samtidigt på en hembränd dubbel-cd med TBS. Låtlistan lär dyka upp här ganska snart.

Garden of England and all that

Hyrbil söderut från Heathrow. Ombyggnationer gör att det nästan är omöjligt att hitta påfarten till M25. Vänstertrafik och andra distraktioner gör att vi missar avfarten till Brighton. Eastbourne istället. Vi är på väg mot ett vuxnare rockliv. Hultsfred och Roskilde är utbytt mot The Beautiful Souths skogsturné. Sex utsålda spelningar i samarbete med engelska motsvarigheten till Skogsvårdsstyrelsen (när ska de börja fixa konserter?). Små kuststadshotell, afternoon cream tea, pint of bitter och pastoralt lugn istället för lera och fulla träskpunkare.

Eftermiddag dag två och vi lämnar utsikten vid ruinen i Hastings för fortsatt färd, på slingriga vägar med överhängande grönska, till den förmodade mordplatsen i hundratals pusseldeckare, den medeltida idyllen i Rye. Kyrkan är uråldrig och på The Old Vicarage förklarar värdinnan noggrant hur engreppsblandaren i duschen fungerar för att vi inte ska bränna oss. Sängen är inte nedlegad! Dag tre är konsertdagen. Vi bilar på omvägar upp till Goudhurst strax norr om Bedgebury Forest där Beautiful South ska göra turnéns andra spelning. Goudhursts gästparkering rymmer ett knappt tjog bilar, här finns ett bageri, en pub, en uråldrig kyrka (kyrkogården är större än centrum), en affär (cashmaskinen är trasig och förresten tar den inte europeiska kort upplyser oss den artige innehavaren) och en förvånansvärt högklassig italiensk restaurang. Centrum i Goudhurst är en damm. Änderna ser ut att trivas lika bra som pensionärerna som tittar på dem från de strategiskt utplacerade bänkarna.

Vi köar in till konsertområdet. De engelsmän som haft med sig vin i flaska dricker febrilt eftersom glas och burkar inte är tillåtet. Professionellt stora plastdunkar med öl är helt ok. Medelåldern är, trots barnen som hoppar rep med avspärrningen till parkeringen, hög. Undflyende hårfäste eller utsläppt mage är snudd på obligatoriskt.
Alla har picknick som en enda stor familj. Mattältet säljer korv, mos och vita bönor. Rutiga filtar med fukttålig undersida är årets trend. Ett förband från Amerika spelar. Ok men inte upphetsande. The Forestry Commision och en cancerfond samlar in pengar. Solen visar sig!

The Beautiful South släntrar på scen. Paul Heaton har keps. De öppnar lite oengagerat. “We Are Each Other” är först ut följd av “Dumb” och “This Old Skin”. Till “I’ll Sail This Ship Alone” och “Old Red Eyes is Back” har Heaton tagit av kepsen. Nu är det riktigt bra. Paul säger att de är först gången de spelar i Kent och efter en kort lätt sarkastisk tystnad lägger han till “Garden of England and all that” och han behöver aldrig säga “shite” för att man ska höra det. För ett band från Hull som ironiskt döpt sig till The Beautiful South och länge krängt merchandise med texten “Nothern Scum” måste det här vara ett ganska lustigt ögonblick. Och då kan de nog ändå inte se de 40-åriga mycket engelska damerna snett framför mig som dansar och sjunger med lätt hysteriskt i “Don’t Marry Her (Fuck Me)”. En låt som för övrigt får ett oväntat långt intro då sångerskan Alison passat på att gå på toaletten under låten innan.

Bandet bollar ut gigantiska vita ballonger till den nöjda publiken, gör dubbla extranummer och radar upp hits; “We Are Each Other”, “Dumb”, “This Old Skin”, “I’ll Sail This Ship Alone”, “Old Red Eyes Is Back”, “Everybody’s Talking”, “A Little Time”, “Hold On To What?”, “Livin Thing”, “Pretenders to the Throne”, “Rotterdam”, “Song for Whoever”, “Don’t Marry Her”, “36 D”, “Perfect 10″, “Woman in the Wall”, “One Last Love Song”, “Good as Gold”, “Let Love Speak Up” och “Keep It All In”.

Efter spelningen rullar vi tillbaka till vår Bed and Breakfast i Goudhurst-förorten Curtisden Green. Stillhet, böljande fält från sovrumsfönstret, frukost i familjens stora kök. Återfärden till Heathrow går utan en enda navigationsmiss. Garden of England vi kommer gärna tillbaka och hade vi vetat i förväg att Madness skulle spela dagen efter också hade det nog blivit ett dygn till den här gången. Hoppas ni som ska dit får en kul helg i Hultsfred med Manson och company, till nästa år vet ni att det finns alternativ.

Hussvalorna flyger lyxklass

Jag vet ju inte hur mycket ni minns av 80-talet men om ni minns som jag minns ni att den var ett ljus i mörkret. Jag skriver om Housemartins debutplatta London 0 Hull 4 som inom kort återutges. Jag har skrivit det tidigare men jag skriver det igen. Att jag inte gick på Housemartins på Fryshuset är förmodligen mitt livs största konsertbesvikelse.

Jag har egentligen växt ifrån att mäta min skivsamling men bara för att ni lite grann ska förstå mitt förhållande till den här skivan tog jag fram tumstocken och jag äger över en halv hyllmeter skivor med Housemartins huvudsaklige sångare Paul Heatons olika grupper: Housemartins, Beautiful South, Biscuit Boy aka Crackerman och solo. Jag har bootlegs, den första Housemartins tolvan, bildsingeln till Think for a minute som föreställer en toalett och bär texten Picturediscs are crap och jag har åkt väldigt tidigt till Lollipop och till en skog i södra England för att få se The Beautiful South. Jag äger till och med plattan Backward Steps med John Cunningham bara för att Housemartins gitarrist och Heatons låtskrivarpartner Stan Cullimore producerade förstasidan och för mindre än ett år sedan köpte jag, mer än tio år efter att jag första gången sålde den, The Farms debutplatta för att jag ville höra den enda låten på den som Heaton och Cullimore producerade en gång till. Jag är till och med så störd att jag köpte tolvan Change the world med Dino Lenny vs The Housemartins och har läst Paul Heaton-biografin Last Orders at the Liars' Bar två gånger.

Jag har alltså gissningsvis, det är svårt att utläsa på Amazon vad det eventuellt är för alternativa versioner, nästan allt material på den De Luxe-utgåva av London 0 Hull 4 som släpps 8 juni och jag har dessutom hört de flesta låtarna hundratals gånger men jag blir ändå förväntansfull som ett barn på julaftons morgon. Om det är någon platta som förtjänar en lyxutgåva så är det den här och för många av de där gamla b-sidorna som ni kanske inte ens har hört innebär det här cd-debut. En låt som den fantastiska Stand at Ease har faktiskt så vitt jag vet bara funnits på cd i BBC-versionen förut. Det här är en så självklar toppkandidat till listan över årets återutgåvor att det känns löjligt att skriva det.

"If liking them is wrong I don't want to be right" som det stod på baksidan av Me and the Farmer-maxin. Nu väntar jag bara på att posten ska göra sitt och att den fortfarande gravt underskattade uppföljaren The People Who Grinned Themselves To Death också ska få the De Luxe-treatment.

En skivköpares marginalanteckningar

Jag köpte ett tiotal skivor i dag. Det var inte första gången och inte sista. Jag betalade hundra kronor. Ingen av de där plattorna har förstås med vare sig nuet eller trender att göra men där fanns bra låtar. Bara en sådan sak som att hitta något slags countryboogierockplatta (Southwinds Ready To Ride) med en ung Moon Martin i sättningen. För den som kan tänka sig vinylplattor som har smärre skavanker eller bara är allmänt svårsäljbara är det sannerligen skördetid. Lyssna bara på Lalla Hanssons smått fantastiska översättningar av polpulära låtar som The Boxer och Me and Bobby McGee på Upp Till Ragvaldsträsk.



För den som köper samma gamla skivor igen och igen i mer och mer påkostade cd-utgåvor är tiderna också goda. Inom kort släpps Dexys Midnight Runners Searching for the Young Soul Rebels och The Jams Sound Affects (med en democover på Kinks Waterloo Sunset) i de luxe-versioner och sedan väntar de båda klassikerna Hollywood Town Hall och Tomorrow the Green Grass med Jayhawks. På tal om Jayhawks har jag fortfarande inte köpt Mark Olsons soloplatta från i somras, inte heller nya Säkert!, Lloyd Cole eller Paul Heaton. Om någon vet hur man fixar en gillestuga till en lägenhet tas tips tacksamt emot. Det samma gäller om någon sitter på mp3 länkar till Paul Heatons framförande av Costellos Alison eller Paul Wellers framförande av Zombies Time of the season som bägge har kunnat höras på engelsk radio nyligen.

Old red eyes is back

Det var förstås via den mindre Skåne-Magnus och hans Paul Heaton-fanatiske vän Janne som jag äntligen fick koll på att det verkar vara en ny platta på gång med den tidigare sångaren, låtskrivaren och frontmannen från Housemartins och The Beautiful South. Det ligger fyra nya spår på hans MySpace och att en heter The Pub känns inte som någon stor överaskning. Det låter nog i ärlighetens namn, efter en första lyssning, mer ok än upphetsande men ibland tar det ju lite tid för hans låtar att växa till sig och det här är såvitt jag förstår inga färdiga versioner så jag tänker fortsätta att se fram emot skivan ganska mycket. Så länge åker Heaton upp bland MySpace-länkarna därute till höger.

I've got a bike

Det blir nog inte av att jag tar mig dit den här gången heller men jag älskar verkligen att Paul Heaton ger sig ut på en ny cykla till puben turné. Älskar. Snygg logga också.

Pålletramp (Cykelomslag #39)

Det är ju ytterst tveksamt. Om man kan köpa och bära en turnétröja från en turné man inte varit på. Ändå är jag lite sugen. Den är ju så fin. Och jag gjorde ju faktiskt ett försök att boka biljett till en av de där små pubarna men stöp på ett bristfälligt brittsiskt bokningssystem som aldrig kunde tänka sig att någon från kontinenenten skulle vilja gå. Och ett telefonnummer som det aldrig svarades på. Paul Heaton ska för övrigt ut på turné igen. Först en solo och sedan en som förband till Madness. Den skulle jag vilja se. Att han skulle få för sig att cykla Polen Runt är nog däremot ganska otroligt men till helgen börjar det. Liksom det föräldralediga året.

Det går långsamt framåt

Har ni noterat att vi nu äntligen lämnat oturssiffran 13 och istället är hela 14 stycken som vill se Paul Heaton på scen i Stockholm? Med den här takten kanske vi är tillräckligt många för att locka hit honom lagom till jag går i pension...

Söndag i Hornstull

Jag har nästan läst ut Mons Kallentofts Sommardöden. Precis som hans förra tappar den mot slutet vad det tycks. Det gällde Johan Theorins Nattfåk också. Jag vet inte men det känns som att de sneglar för mycket mot chansen att få skriva filmmanus av sina deckare och att de av bara farten glömmer att de befinner sig i Linköping respektive på Öland och inte behöver vare sig övertydlighetens hopknytande eller den extra twisten som hade varit nödvändig om de var i Hollywood. Men som svenska slippa-tänka-deckare funkar de ändå, det är bara det att jag tycker att det är lite synd att de inte är bättre eftersom det känns som att de hade kunnat vara det.

K och L leker i parken, jag lyssnar på Paul Heaton och hoppas att Sirius kan behålla ledningen borta i Södertälje ända till slutsignalen. Det behövs. Jag hann inte ens trycka på publicera innan det var kvitterat. 1-1 nu och 20 minuter kvar. Kämpa på, svart och blå.

Jag har inte hunnit se en minut av Girot men gläds förstås åt att Lövkvist är tvåa i sammandraget. Det är ju på alla sätt toklångt kvar och han kan falla rejält redan i morgon men ändå. En svensk en placering från den rosa ledartröjan. Det är stort.

I veckan köpte jag Elisabet Hermodssons Vad gör vi med sommaren kamrater?, Jona Lewies On The Other Hand There's A Fist (gul vinyl!) och Dream Syndicates debuttolva som gavs ut på Steve Wynns egna etikett Down There. En tia styck. Jag vet inte hur det är med krisen i skivbranschen men här var det skördetid.

Vi var med och rensade rabatter och röjde på gården igår och åt korv efteråt. K gillade att så många människor gjorde saker tillsammans och jag och L konstaterade att eventuella drömmar om radhus eller sommarstuga kan sova gott ett år till. Ett trädgårdspass på tre timmar är ganska lagom och skulle andan ändå falla på finns massor av ogräs kvar att röja.

Tillsammans är vi starka

En person till har klickat på länken ute till höger eller motsvarande länk på en annan sida. Tänk att vi nu är hela åtta stycken som vill att Paul Heaton ska komma och spela i Stockholm. Han skulle kunna stå här hemma mellan TV:n och stereohyllan. Då ser vi bra allihop och de som blir trötta i benen kan slå sig ned i soffan.

Vad har det blivit av oss?

Bra fråga och 12 maj får vi svaret när Paul Heaton och Jaqui Abbott, som bägge en gång i tiden var med i Beautiful South, släpper ett gemensamt album. Några av oss ser fram emot det.

Owt is Fucking Owt (Låttips #38)

Om inte Everything is Everything med Paul Heaton är med på min topplista när låtåret 2008 ska sammanfattas så har avslutningen varit extemt stark. Den är så bra att det med råge väger upp det faktum att bonusmaterialet till oss som fortfarande köper plattorna istället för att fultanka var så skralt. Det är inte konstigt att skivbranschen är i kris när storbolag som Universal gör så klent ifrån sig. Det var inte ens värt besväret att ladda in skivan i datorn för att få den där bonussidan på Internet att öppnas. Men nu är det ju inte därför jag köper skivor och Everything is Everything är som sagt väldigt, väldigt bra och resten av The Cross Eyed Rambler väl värd att ha.. Videon till Everything is Everything ser ni nedan via YouTube. Försöker ni via universalsidan med bonusmaterial är den spärrad om ni sitter på en svensk IP-adress. Every kid's business is his own business.

Tvåsiffrigt!

Ni har säkert redan noterat ute till höger att vi nu är åtminstone tio personer som vill se Paul Heaton på scen i Stockholm. Snart får vi hitta en större lokal än vårt vardagsrum.

Fredag kväll i Hornstull

Uppsala har besökts. Det har varit ett påfrestande dygn ur föräldraperspektiv. I går kväll vandrade jag och P genom ett sommarkvällsvarmt Svartbäcken och den där känslan av att det här är min stad högg till. I dag när jag kom hem till Draken var den borta igen. K lilla K. Hon sover så lugnt nu att det känns obegripligt att eftermiddagen var så jobbig, natten så upphackad. Jag har inte läst något men helt lagligt laddat ned gratis nya låtar med Jens Lekman, Paul Heaton och Edwyn Collins. De är inget måste men snubblar ni över dem så. Luftballongerna hänger över Hornstull.

Uppsamlingsheat IXX

Familjen är på rymmen igen och jag var bjuden på middag till FMV i går kväll men det stöp på V. Vi gör ett nytt försök i kväll. Det gick dock ingen nöd på mig. Pasta med köttfärsås och ett litet glas Navajas Crianza 2001 som blivit kvar efter helgen.

Middag ikväll gör att jag slipper fundera på att ta mig till hemmamatchen mot Falkenberg. Stressa från jobbet för att stå på ett OS-öde Studan i regn och efter en eventuell förlust behöva ta tåget hem från Uppsala igen. Ensam. Det känns inte så lockande ens för en motgångssupporter. Men oj vad jag hoppas på seger. Sirius behöver den nu. Jag behöver den nu.

Happy Birthday Peace EP med Stephen Duffy & The Lilac Time är släppt. Den har nog rent av varit ute ett tag nu men jag hade helt glömt bort den. Nu är den beställd och ska vara på väg med posten.

Paul Weller har nytt på gång och eftersom jag är som jag är så är såväl de två vinylsinglarna som cd-varianten av All I Wanna Do på väg också. Vi får väl höra tids nog hur viktigt det var med Primal Scream-samarbete och Manfred Mann-covers



På tal om Manfred Mann och Paul Weller så har ju Manfred Mann's Earth Band gjort vad som måste vara den värsta Jam-covern någonsin i och med sin version av Going Underground. Undrar om de spelar den på sin sverigeturné i september? Tror ni att det finns en liveversion på YouTube? Klart ni tror, klart det gör.



Och på tal om Weller igen så ska det visst vara en samling med BBC-material på gång senare i höst också. Jag har sett att allt från enkel-cd till fyra-cd-box nämnas men det senare verkar lite tillförlitligare.

Saint Etienne några poster ner har visst en dubbel-cd-samling med tillhörande dvd på gång också samt spelning i London och allt. Tänkte bara att jag skulle nämna det nu när det här ändå börjar kännas som en artistmarknadsföringsblogg.

Jag ska ju inte klaga på gratistjänsterna men skulle kunna tänka mig att ta snack med den radbrytningsansvarige på Blogger och den som beslöt att det inte ska gå att stoppa mappar i mappar bland Googles bokmärken. Mycket smidigt.

På väg hem från jobbet i måndags slank jag in på biblioteket. Eftersom jag redan håller på med fyra böcker samtidigt just nu så lånade jag såväl tredje delen av Måns Ivarssons lundellbiografi som Maja Lundgrens Myggor och tigrar också. Heja. Jag lånade Håkan Hellström också. Ett kolikbarns bekännelser och För sent för Edelweiss. Det verkar säkert lite konstigt men jag har inte hört något av de albumen innan.

En av böckerna jag läser är John Harris: The Last Party – Blair, Britpop & The Demise of English Rock. Den är bra men jag är lite orolig över vad den ska göra med mig och reabackarna alternativt källarförrådet. Förra veckan köpte jag The Farms debutplatta. Visserligen kostade den bara en tia på vinyl med bonusmaxi och jag gjorde det mest för att Housemartins-herrarna Heaton och Cullimore producerade den inte alls tokiga låten Tell the story men ändå. The Farm. Jag är bara halvvägs igenom boken. Tänk om jag börjar leta efter debutsinglarna med Shed Seven och Menswear i källaren innan jag är klar. Tänk om de finns kvar.

Vi såg 21 Grams på TV i helgen som var. Den var bra och snygg men inte fantastisk och definitivt inget jag rekommenderar känsliga småbarnsföräldrar. Definitivt inte.

Jag tänkte lite på det här med fotbollsspelarna och miljonerna som var i ropet förra veckan eller så. Att Fredrik Ljungberg får multimiljoner för att inte spela är ju fascinerande men ännu mer fascinerande är nog de tyckare som dömt ut Chippens flytt till öknen med motiveringen att han förstör sin karriär. Jag vet ju inte hur de resonerar men 115 miljoner köper såvitt jag kan räkna Chippen och hans släktingar ekonomiskt oberoende för all överskådlig framtid. Jag hade lätt räknat ihop den ekvationen på samma sätt som han gjort. Och det skulle vara spännande att se tidningstyckarna själva tacka nej till en tiondel av den summan mot att de närmaste fyra åren skriva för någon okänd liten personaltidning.

Visst känns det lite som att Lassi Karonen är på väg mot något stort?