Stängt på grund av anledning

Vi ses snart.

Postpunk, Morran och Revolution

Jag går ibland in på Svenskans hemsida och slösar bort några minuter på deras olika quiz (eller frågesporter som vi brukade säga på svenska). Tiopoängarna brukar vara svåra att få ihop även om ämnet är någorlunda mitt vilket de båda niorna på postpunk och Morrissey illustrerar men så gjorde jag det om revolutionär pop och banne mig om jag inte hade en tia i mig. När ämnet är något mindre mitt som i gothrock, kvinnokamps-pop eller alla hjärtans pop verkar sjupoängarna vara oundvikliga.

Please download this music

Jag fick TT Spektra-telegrammet vidaresänt via mail igår. Jay Bennett hade dött. 46 år gammal. Det slog inte direkt ned som en bomb i svensk media. Jag såg Jay med Wilco på en nattklubb bakom Stockholms central. Gissningsvis var det hösten 1997. Några år senare uppträdde han och Jeff Tweedy akustiskt på ett packat O-Baren inför branschfolk som inte förtjänade det. De gjorde en fantastiskt fin Via Chicago. Jag har följt hans solokarriär efter Wilco ungefär lika dåligt som jag lyssnat in mig på hans tidigare insatser i Titanic Love Affair men jag älskar plattan Pride on Pride med Steve Pride and His Blood Kin' och Jay var förstås en av medlemmarna där och den som satte ihop skivan. Dessutom gillar jag verkligen syskonskivorna The Palace 4am och The Palace 1919 som han gjorde ihop med Edward Burch. Jag spelade den senare hemma i går kväll och just nu lyssnar jag på soloplattan The Magnificent Defeat från 2006 via Spotify. Den låter bra. Rubriken? Jays senaste platta Whatever Happened I Apologize finns för fri nedladdning hos Rockproper. Uppmaningen kommer därifrån. Ge skivan en lyssning eller två innan ni börjar leta efter de båda Palace-plattorna för att få höra öppningslåten Puzzle Heart i två olika versioner.

På väg till jobbet i morse

Det satt en kvinna och sov längst bak i bussen. Hennes kläder behöver en tvättmaskin. Påsarna var många. Vi gav lite extra till Stadsmissionen när vi gjorde räkningarna igår. Till barn till missbrukare. Vi har mer pengar över varje månad. Finanskrisen och regeringspolitiken är en vinst för oss med fasta jobb, skapliga löner och stora bostadslån. Vad det är för kvinnnan på bussen vet jag inte men jag vet att de där extra pengarna inte dövar något samvete. Precis som jag vet att de borde kanaliseras via skattsedeln och inte det där de kallar välgörenhet men som jag fortfarande hoppas är solidaritet. Precis som jag vet att något ännu värre kan vänta efter det här. Det finns inte många ränteprocent kvar att blåsa in i bostadsbubblan om den börjar pysa på allvar igen. Vi som fortfarande tar bussen till jobbet istället för att sova på den bör tänka på det.

En liten uppsamling efter lunchen

Vi vaknade och vakade i natt med. En timme ungefär. Ägandebearbetning. Skrik på ett golv till utmattning. Ingen yoghurt dock. I morse var allt bra igen. Det är redan varmt på bussarna. Mitt nya SL-kort sträcker sig till 26 juni. The Wild Swans på Spotify (Socialdemokraterna kör reklamspotar där så det kommer nog snart något nyare). Jag läste ut Katarina Wennstams Dödergök, lånad från biblioteket i Hornstull (där jag snart ska rösta i EU-valet eftersom det är sådant som sådana som jag gör) på ett par dagar. Inget märkvärdigt men effektiv blädderläsning och precis som i Smuts finns det bra partier där hon skriver om vad personerna tänker och känner. Jag tror att hon skulle vinna mycket på att koncentrera sig lite mer på sina personer och lite mindre på att få fram det viktiga och vällovliga budskapet. Det går fram ändå. Gotland tappade vita tröjan också under en stekhet Giro-etapp men jag hoppas fortfarande. Vi som håller på Sirius måste jobba med att hålla alla hopp uppe just nu. Jag är, om ni inte redan märkt det, väldigt trött.

Svartruta

Skärmen på den bärbara är mycket, mycket mörk. Inte helt svart men mycket, mycket mörk. Folk med bra syn kan urskilja något men inte muspekaren. Jag återkommer. Förhoppningsvis.

Natt i Hornstull

K drömde när jag bar över henne till storsängen. Maror. Benen var så där spända och hon pratade i sömnen. Mycket om det personliga ägandet. Jag vill ha den. Min. Aja baja. Kvart över ett sprang hon gråtande upp. Jag hittade henne med händerna krampaktigt hållande i fönsterbrädan i vardagsrummet. Halv två åt vi frukost. Hon sa med liten röst i tur och ordning: yoghurt, ringar (havre), müsli, russin. Halvvägs genom portionen flyttade hon till mitt knä. Tre gånger trodde jag att hon somnat men hon ville ha blommorna närmare sig, en sked till och en sked till. Halv tre gick vi in till madrassen i hennes rum. Jag fick inte vara med på den men hon somnade på några minuter medan jag stod i dörröppningen och tittade på henne. Tillbaka i storsängen kändes täcket för varmt.

Kristi Himmelsfärd i Hornstull

Vi har hängt i parkerna. K och jag. F och V har hängt med. Emellan åt vi på Dellon. Pasta och det K uttalar pista. Nu vilar färskpotatis, lax, rädissallad och en Oppigårds ale i magen. Barbara Lynn på stereon och tre lediga dagar framöver. Inte illa för en torsdag i ett sekulariserat land.

Vilda Svanar flyger igen

Om ni befinner er i Liverpool 23 eller 24 juli och har turen att få fatt i en av de 200 biljetterna kan ni se någon av The Wild Swans första spelningar på 21 år. Jag nöjer mig med att vänta på albumet och spela tiotummaren om och om igen.

Senaste nytt från bloggosfären

Jag har rumsterat om lite. Dels för att jag tappade mätinstrumenten när jag gick tillbaka till vitt, dels för att några länkar tillkommit eller behövt byta plats. Testa Della Corsa är förstås tillbaka från träda och The Songs That People Sing, Life is Sweet och Happy! Happy! är relativt nya. Dessutom har Patrik ny adress. Så. Nu har ni koll på det som sker i marginalen och bakom kulisserna.

It's Happy Hour Again (Skivkonsten #36)

Jag blev så peppad av nyheten om att London 0 Hull 4 kommer i De Luxe utgåva att det blev en liten vernissage hemma. Tyvärr är en del av Housemartins maxis i tunna konvolut av en typ som inte riktigt fyller ut en skivram men de här tre gör jobbet bra.

Du vet att det är dags att...

...byta SIM-kort när det gamla är från Europolitan. Och jag lyckades spara alla kontakter i telefonen. Nu vänder det.

Upp i bergen

Dagens etapp i Girot är igång sen en timme och det smärtar lite att det dröjer drygt fyra timmar och många mil innan vi kan se cyklisterna på Eurosport men så länge är ju direktuppdateringen på eurosport.se sedvanligt briljant.

Med mätarna på rött II

Lennart Persson är död. Jag kunde ibland bli trött på honom. Särskilt de gånger det kändes som att han mest bara skrivit av texten i bookleten och kryddat den med sin patenterade passion men han var samtidigt en av de allra bästa musikskribenterna jag läst. En som när han gick för fullt, med mätarna hela tiden slående över på rött, verkligen kunde förmedla den kärlek musiken väckte i honom samtidigt som han behöll en skollärares koll på fakta. Dessutom hade han humor, som när han skrev en lång text om en påhittad platta med The Band. Och han var den första jag själv kopierade. Det var det där om att Velvet Underground bara var ett sketet litet band från New York som smög sig in i ett specialarbete i ettan på gymnasiet. I kväll ska jag leta fram den där gamla låt-för-låt-genomgången av plattan VU som han skrev i Ritz i mitten av 80-talet. Ni andra får hoppas på att hans textarkiv på hemsidan öppnas igen så småningom.



Uppdatering. HL som en gång i tiden uppdaterade Totally Wired har startat en Lennart-spellista på Spotify som är öppen för tillägg: Lennart in memoriam.

Rapport från en lunchrast

Regnet duggade över Sturegatan i Sundbyberg. Jag gick till den lilla sushin och tillbaka. Sen hämtmat. Den bärbara slumpade fram Françoise Hardys version av La maison où j'ai grandi, den som i vad jag tror är original heter Il ragazzo della via Gluck och som vi svenskar känner som Anna-Lena Löfgrens Lyckliga gatan. Jag ändrade från blanda spår till repetera. Det kändes rätt. Jag mötte kvinnan som pratar för sig själv på vägen dit och en man som gjorde sammalunda på vägen tillbaka. Blommorna sträckte på sig i planteringarna men jag tror att jag sjönk ihop något lite.

Söndag i Hornstull

Solen skiner. Drakenbergsparken som såg ut som Roskildefestivalen dag tre igår kväll var till stor del nystädad och fin i morse. Då räknar jag inte hakkorset som någon idiot hade målat på taket till förrådet vid lekplatsen. Som Phranc sjöng: "If it was you in those ovens you wouldn't think it was so God damned cool".

Vi har hängt i bägge parkerna och K har lekt med sandlådesakerna vi "fick" på köpet när vi köpte nya sandaler till henne igår. I Högalidsparken sålde en förskola bullar och saft till förmånligt pris. På Konsum och Vi var alla rabattkupongsvaror slut. Krisen kanske har nått Stockholms innerstad till slut?

0-0 på Studan just nu med knappa kvarten kvar. Jag sitter i soffan som klent moraliskt stöd. Oj vad det skulle behövas tre poäng men jag är beredd att nöja mig med en när Giffarna står för motståndet. Lövkvist fortsatt två i Girot. Det är verkligen otroligt bra. Hoppas han håller två veckor till.



Jag gick in en sväng på Mickes och fyndade vinylsinglar. Åtta stycken plus nummer åtta av fanzinet Heatwave för 70 kronor. Bäst, av de jag inte redan hade hört, var Jimmy Brisco & The Little Beavers Why Do Fools Fall In Love på Atlantic som låter mycket, mycket I Want You Back med Jackson Five samt en Invictus-singel från 1977 med New York Port Authority som heter I Don't Want To Work Today.

Kom igen nu Sirius!

Hussvalorna flyger lyxklass

Jag vet ju inte hur mycket ni minns av 80-talet men om ni minns som jag minns ni att den var ett ljus i mörkret. Jag skriver om Housemartins debutplatta London 0 Hull 4 som inom kort återutges. Jag har skrivit det tidigare men jag skriver det igen. Att jag inte gick på Housemartins på Fryshuset är förmodligen mitt livs största konsertbesvikelse.

Jag har egentligen växt ifrån att mäta min skivsamling men bara för att ni lite grann ska förstå mitt förhållande till den här skivan tog jag fram tumstocken och jag äger över en halv hyllmeter skivor med Housemartins huvudsaklige sångare Paul Heatons olika grupper: Housemartins, Beautiful South, Biscuit Boy aka Crackerman och solo. Jag har bootlegs, den första Housemartins tolvan, bildsingeln till Think for a minute som föreställer en toalett och bär texten Picturediscs are crap och jag har åkt väldigt tidigt till Lollipop och till en skog i södra England för att få se The Beautiful South. Jag äger till och med plattan Backward Steps med John Cunningham bara för att Housemartins gitarrist och Heatons låtskrivarpartner Stan Cullimore producerade förstasidan och för mindre än ett år sedan köpte jag, mer än tio år efter att jag första gången sålde den, The Farms debutplatta för att jag ville höra den enda låten på den som Heaton och Cullimore producerade en gång till. Jag är till och med så störd att jag köpte tolvan Change the world med Dino Lenny vs The Housemartins och har läst Paul Heaton-biografin Last Orders at the Liars' Bar två gånger.

Jag har alltså gissningsvis, det är svårt att utläsa på Amazon vad det eventuellt är för alternativa versioner, nästan allt material på den De Luxe-utgåva av London 0 Hull 4 som släpps 8 juni och jag har dessutom hört de flesta låtarna hundratals gånger men jag blir ändå förväntansfull som ett barn på julaftons morgon. Om det är någon platta som förtjänar en lyxutgåva så är det den här och för många av de där gamla b-sidorna som ni kanske inte ens har hört innebär det här cd-debut. En låt som den fantastiska Stand at Ease har faktiskt så vitt jag vet bara funnits på cd i BBC-versionen förut. Det här är en så självklar toppkandidat till listan över årets återutgåvor att det känns löjligt att skriva det.

"If liking them is wrong I don't want to be right" som det stod på baksidan av Me and the Farmer-maxin. Nu väntar jag bara på att posten ska göra sitt och att den fortfarande gravt underskattade uppföljaren The People Who Grinned Themselves To Death också ska få the De Luxe-treatment.

Visby, shit, still only in Visby

Nej jag har inget stort att gnälla på. Det är fint här, det praktiska funkar bra, men jag vaknade tidigt i morse i ett rum som badade i orange, eftersom det inte fanns riktiga mörkläggningsgardiner, och undrade för ett par sekunder var jag var. Därav rubrikens apokalyptiska koppling.

Jag var nere vid vattnet och såg solnedgången igår kväll. Det var vackert med en doft av hav men också lite ensamt.



Innan gick jag en sväng i stan. Det mesta var fortfarande öde men till creperiet var det kö. Jag hade tänkt gå in där och se om en gammal bekant stod bakom baren men eftersom jag inte orkade trängas gick jag vidare.

Lunchdags. Sen börjar det på riktigt här. Jag hinner vara med ett tag till innan gungorna i Tanto kallar. Jag ser fram emot det.

In Visby by the wall

Jag tog flyget i morse. Det hade ungefär 100 sittplatser för lite och propellrar. Kändes som att minsta vindpust kunde skicka ner oss till marken igen.



Hotell 1 bjöd på frukost och på det trevliga Almedalsbiblioteket har jag plöjt sportsidorna i ett drygt 20-tal dagstidningar. Det är Lövkvists dagar. Jag har sist av alla fattat att det går att följa direktuppdateringarna från eurosport.se i mobilen också. Kanon när Playern inte vill funka ihop med datorn och TV:n på hotellet har fel sportkanaler.

Visby väntar. Sommar, gäster, gatuliv. Här ligger restaurang, bredvid bar, bredvid nattklubb i startgroparna. Riksidrottsmötet lär knappt ens vara en förlöpare.



Det blåser men i solen är det skönt vid fontänen på Packhusplatsen. En grupp turister stannar till innan de viker av upp bland hansahusen på kullerstenarna.

Jag har gått förbi fiket jag, L och K satt och åt på för två somrar sedan ett, par, tre gånger redan. Centrumet är litet men inte helt lättnavigerat. Fiket jag åt på år innan, inför kräftskivan på Fårö, har tack och lov gjort sig av med chibator och latte, nu verkar det vara bordsservering och vita dukar som gäller.

Jag hade glömt tandtråd, tandborste och tandkräm. Vägen till Apoteket såg lång ut på kartan men det tog bara några minuter.



Jag har fortfarande några sidor kvar i Yes We Have No. Sedan ska jag återuppta Svart Krabba där jag lämnade den. Där de precis tagit de första skriskoskären ute på isen.

I ruinerna efter St: Pers och St: Hans kyrkor är lunchgästerna färre än de kastade papplattemuggarna. Jag undrar vad de gula blommorna jag såg i Almedalen heter?


---------
Min gammeldator och blogger är inte helt överens så gårdagens text kommer först nu via e-mail.

Back to white

Från två sekunder före till fem sekunder efter. Ingen kan säga annat än att det är tätt i täten på Girot. Att tappa sju sekunder över 125 km är ju väldigt marginellt i sekunder men ganska stort i färg. Herr Alarik är vit igen, precis som ungdomströjan Lövkvist får köra i imorgon, men jag håller tummarna får att jag ska få lov att testa det där med färgkoderna i html-igen för att skapa en rosa bakgrund. Sirius torskade med 0-1 och är ute ur Svenska Cupen. Jag hoppas verkligen att de kan lyfta sig mot Sundsvall på söndag.

Hmmm... såg just att det mesta i högermarginalen försvann när jag tog revert to classic layout. Här kanske blir rosa igen förr än anat om jag lyckas peta in de sparade inställningarna igen. Jag och datorer...

...nu ser allt ut som vanligt igen utan att jag fattar vad jag gjorde rätt. Skönt.