Rapport från en lunchrast

Sista jobblunchen på ett år. Jag gick ut. Själv men med Sven Lindqvist som sällskap. Den högra hissen strejkar så jag tog den vänstra. Gick Sturegatan upp med en hård vind i ryggen som skvallrade om att den höst som redan manifesterat sig i Tantobergets torröda buskar rycker närmare. Jag gick in på loppisarna och förbi middagserbjudandena. Gick till sist in på Greeens för första gången på år och dag. Beställde en bit hårt bankat kött med löksås och stekt potatis. Lättöl till. Det var gott och det lokala förmågorna som drack starkare underhöll några bord bort. "I love you yeah, yeah, yeah, I love you yeah, yeah, yeah, vad fan är det för text?" Och det kan man ju onekligen fråga sig. Hos Lindqvist föll bomerna lika obevekligt som vanligt medan jag bredde Bregott på en skiva knäckebröd. På väg ut blev jag så när påkörd av en fartblind man med permobil. Han bad inte om ursäkt. Jag gick tillbaka till jobbet. Det allra sista ska ska fixas på en arbetsbeskrivning. Jag har redan städat skrivbordet.

Modern som Strindberg

Nästa vecka återuppstår bandet Strindbergs igen för att ge två konserter på Kulturhusets tak. Och som om inte det vore anledning nog att fira lite så har bloggen Killed By Death Records just lagt ut EP:n med Strindbergs-basisten Janne Borghs gamla modband Moderns på nätet. Jag ångrar fortfarande att jag inte köpte den en gång hos Juan. Priset var högt men har garanterat mångfaldigats sedan dess. Nu får jag åtminstone höra den.

Socialministern som lekte med elden

Jag städar ur mitt skåp och röjer på skrivbordet. Det föräldralediga året (jag noterar att jag är som en femåring som fått en ny cykel och vill ha med den i varje mening i varje berättelse) är nära och semestern närmare. Jag slänger och slänger och slänger och undrar vad som hände med det där papperslösa kontoret som var framtiden. Mitt bland alla papper hittar jag en gammal Expressen från 15 september 2009 (ett år före det val som stundar till hösten). Det har varit premiär för filmen Flickan som lekte med elden baserad på Stieg Larssons succébok. Expressens reporter, med det kongeniala namnet Beatrice Birkeldh, frågade en rad mer eller mindre kända svenskar som paraderade framför fotografernas kameror på den röda mattan "om de någon gång lekt med elden". Kartellen eller vad vi den här veckan förväntas kalla borgarna i regeringen är väl företrädd med Nyamko Sabuni som svarar "Aldrig någonsin", Jan Björklund som bara får stirra in i kameran med ett något oroande leende och så socialministern. Kanske kan vi se de den sistnämndes svar med de där tydliga specificeringarna om "favoritsyssla" och "plastlastbilar" som själva startpunkten för den valrörelse som ska kulminera den 19 september.

Drömgränsen ett minne blott

Yes! Yes! Yes!

TAW (Popskyltarna #33)

När jag nu ändå fått upp ångan ångar jag på med en popskylt till. TAW. Från början var han ju bara känd som Tomas Andersson, popskribenten som blivit musiker. Eller han var väl knappt känd alls. Men så blev han Tomas Andersson Wij och släppte den fina EP:n Landet vi föddes i, sommarpratade om sin frireligiösa uppväxt med den kristna musiken och där någonstans upptäckte åtminstone jag honom. Det var allvaret som lockade. Tillsammans med begåvningen för språk och de där personliga iaktagelserna som tack vare sin exakthet blir allmängiltiga. Ibland kan han kännas lite väl torr och tråkig, särskilt i större doser, och jag har verkligen inte följt allt han gjort men en handfull av hans låtar ser jag som vänner av den typ man inte behöver träffa så ofta men alltid blir glad när man möter. Och så skaffade han till slut en förkortning av sitt namn också så han kunde hamna i den här postningsserien. För den som önskar och har Spotify bjuds här tio låtar TAW.

Pålletramp (Cykelomslag #39)

Det är ju ytterst tveksamt. Om man kan köpa och bära en turnétröja från en turné man inte varit på. Ändå är jag lite sugen. Den är ju så fin. Och jag gjorde ju faktiskt ett försök att boka biljett till en av de där små pubarna men stöp på ett bristfälligt brittsiskt bokningssystem som aldrig kunde tänka sig att någon från kontinenenten skulle vilja gå. Och ett telefonnummer som det aldrig svarades på. Paul Heaton ska för övrigt ut på turné igen. Först en solo och sedan en som förband till Madness. Den skulle jag vilja se. Att han skulle få för sig att cykla Polen Runt är nog däremot ganska otroligt men till helgen börjar det. Liksom det föräldralediga året.

Rapport från en lunchrast

Vi gick till stället med det tveksamma namnet Fashion Café och åt en tveksam kycklinggryta med curry. Mitt i ringde telefonen. K babblade på om allt från att hon skulle till bibblan (hon sa även förtydligande biblioteket för att jag säkert skulle förstå), till Herr Nilsson, skruvad isglass och vilka som kommit bort på fjället och hur det kommit tillrätta igen efter ropande av ho-ho. Hon har fått en så ljus telefonröst och plötsligt kändes det i hela kroppen att hon varit borta i två veckor. Två veckor. Jag har aldrig varit ifrån henne eller P så länge förut och fast jag försökte kunde jag inte helt hålla tillbaka tankarna på beslutsfattarnas cyniska politik, på barnen i skyddsrummen, på det nyfödda barnet under pappans rock medan bomberna faller. Jag läste inget i Nu dog du på lunchen men jag gjorde det i går kväll och i morse och jag säger bara att ni bör läsa den. Den är bitvis fruktansvärt jobbig när människor fastnar i smältande asfalt till följd av bombernas eldstorm och bitvis småtråkig när författaren Sven Lindqvist fastnar i beskrivningen av ett par gamla framtidsskildringar för många men mest är den bara väldigt, väldigt, bra, läsvärd, perspektivförskjutande och tankeväckande. Om det hjälper er på traven kan jag skriva att den är spännande som en thriller också. Den borde vara obligatorisk läsning i alla skolor. Det borde Utrota varenda djävel och Terra Nullius också vara.

HBT (Popskyltsundantag #3)

Timingen, eller tajmingen för er som läser DN, var ju onekligen perfekt. Jag hade just skrivit om popskyltar igen för första gången på ett drygt halvår och Pride börjar idag. Och så var den bara där. HBT-skylten. Det är så bra så ni som vill ha mer om sexualitet och tolerens får nöja er med att läsa om förrförra årets text. Den håller fortfarande skapligt.

Natt i Hornstull

Regnet vi väntat på faller äntligen över Hornstull. Vänner och bekanta har gått och kvar sitter jag utan den där djupt saknade familjen men med Blue Ox Babes på stereon och smatter mot rutorna. Jag hade tänkt ordna och fixa men det blev bara en cykeltur till Kungsholmen och Vasastan och tillbaka. Begagnade skivor och böcker samt pasta på Dellon innan Tour de France på TV, bad och Dr. Feelgood-dokumentären Oil City Confidential på Filmklubben Topper och Bio Rio. Sen en medelålders efterfest och nu bara jag som borde sova här i betongen. Wilko Johnson. Vilken galning. Vilken stilikon.

Can nån kan Can (Popskyltarna #32)

Hur länge sedan var det egentligen vi hade en popskylt? Det var en halv evighet sedan. Det var på julafton och då var det ett undantag. För att hitta en riktig får vi gå tillbaka till 3 december. Illa. Skada. Andra är rappare och trots att jag verkligen inte tror att det där med regelbundenheten är någon pik känner jag att vi (andra omnämnandet av mig själv i plural på bara några meningar) måste svara, måste visa att vi (tredje men har var det mest för konsekvensens skull) fortfarande kan. Det blir med Can som jag inte kan tänka på utan att tänka på Canons gamla reklamslogan, Kan nån kan Canon. Jag har aldrig gått ned mig i det där som kallas kraut men något ska man ju ha kvar att upptäcka. Can – Anthology.

Fredag morgon i Sumpan

Det var kallt i tunnelbanan i morse. Lite extra frös jag av att läsa i Sven Lindqvists Nu dog du - Bombernas århundrande. Av att läsa jämförelsen mellan det Chechaouen jag aldrig hade hört talas om innan jag läste boken och Guernica. "Av alla dessa bombade städer och byar var det Guernica som gick till historien. Ty Guernica låg i Europa. Där var det vi själva som dog". Precis där slumpade den bärbara fram Ray Charles och Willie Nelsons duett i Seven Spanish Angels och följde upp med Style Councils Ghosts Of Dachau och jag frös i mina bekväma kortbyxor och förnuftiga sandaler. Jag frös i mitt trygga lilla land i norr. Frös mitt i denna den varmaste sommaren. Kanske spelade det in att jag pratade med K i telefon i går. Hon är så stor, så liten, så långt borta.

Bergsetappslik besöksstatistik

Så rätt, så fel

Det är verkligen inte svårt att tänka sig hur de tänkte. Det är, något rakare, verkligen lätt att tänka sig hur de tänkte. Stadsplanerarna, arkitekterna, byggherrarna. Trappan upp från Drakenberg till Hornsgatan. Den där sextiotalets betong möter den från åttiotalet. Den trappa vi kallar den bortersta som i längst åt Zinkendammshållet. Den turisterna tar på vägen mot vandrarhemmet som blivit hotell. Om de nu inte förvirrar sig in i Drakens betong och frågar oss om vägen. Stadsplanerarna, arkitekterna, byggherrarna. De tänkte små avsatser att vila på. En stunds ro. Ett andningshål eller två i betongen. De tänkte två små grönskande oaser alldeles intill Hornsgatans larm. De tänkte en grön liten bänk att hämta kraft på, växter som skänker skugga. De tänkte på oss. Mitt i den råa betongen. Inte ens alkisarna sitter där. De torra löven tävlar med klottret om att se sorgligast ut. Det är två små avsatser död stad. Ändå gillar jag det. Men jag sätter mig inte. Det vore på något sätt fel. Jag går förbi.

Tisdag kväll i Hornstull

Jag sitter i soffan. Lyssnar på Lokkos sommarprat i datorn. Standbylampan lyser på TV-apparaten. Jag gick en promenad. Två harar mumsade gräs mellan husen. I Tanto är det ljusgult, svett, dött. Jag låste upp dörrar till sommartomma lägenheter. Vattnade krukväxter. Travade post i en hög och tidningar i en annan. Tidigare lärde jag ut en del av mitt jobb. Om en dryg vecka tar vikarien över och det föräldralediga året vid. Filmen om pubrockbandet Dr. Feelgood visas på filmklubben Topper på Bio Rio i Hornstull på lördag. Oil City Confidential. Jag tror på den. Wilco Johnson ser för övrigt helt galen ut på fotot i senaste Mojo. Det var nog inget mer. Det borde kanske vara det.

Natten till tisdag i Hornstull

Vi körde en tom blå sandlåda genom Tanto. Trafiken ställde till det och vi mötte lite svensk musikjournalistikhistoria om man vill. Vi gick hemåt sedan. Tomatsås ur kylen och rester ur vinflaskor. The Wild Swans på stereon. Thatcher sinking the Belgrano. Small Faces, The Jam och Van Morrison på DVD. Summertime in England i tre liveversioner. Mr. Williams, Mr. Williams, Mr. Williams... A man comes through och sedan Johnny Cashs The man comes around och Dylans Working Man's Blues #2. Jag köpte en LP med Tage Erlanders tal i helgen. Utgiven på SR Records och på gott och ont från en annan tid. Igår satt jag en stund på Loopen Marina. Sydamerikansk öl och solsken. Skivor vi inte visste i påsen och Valentinos insats i Tyskland kvar på näthinnnan. Fyra på kryckor. Schleck tappade kedjan och kanske Touren idag och jag dricker O'Boy som om tiden stått stilla. Gräset i Tanto är så torrt och pinat av solen att det nästan är vitt. Det finns en saknad ni aldrig helt kan dela i den här natten. Nio dagar kvar.

Herr Alarik är ute och cyklar

Vänner av Herr Alarik vet att han är en sucker för TV-spel så länge de har enkel grafik och okomplicerade regler. Sen får det gärna vara svårt inom de ramarna oavsett om vi snackar så inbördes väsenskilda spel som River Raid, Tempest eller MacSokoban. Jag tänker verkligen inte jämföra King of the Road med de klassikerna men precis som när fransmännen inför sin senaste OS-ansökan lanserade ett spel där det gällde att kasta baguettespjut och paraplyfäktas så vet jag redan efter en vända att jag är fast. Jag kommer att spela tills vänsterarmen faller av för att förbättra mitt usla resultat på 2,25,06. Det är helt enkelt inte acceptabelt även om jag vägrar att tro annat än att de som är nere på 1,52 sekunder inte spelat själva utan låtit en hålla farten och den andre navigera mellan baguettegubbar, pudlar och de där förbenade fotograferna. Nu blev jag för övrigt sjukt sugen på att spela Tempest på ett riktigt arkadspel. Någon som vet om det finns något i Stockholm? Så länge ska ett Atari 2600 snarast få komma upp ur källaren. Någon som är sugen på en helkväll med River Raid?



Uppdatering 20/10: 2,08,08.

Dagens fotbollsliganamn

Gaza Strip League.

En bracka från Gottsunda (Låttips #100)

Ibland blir jag fortfarande förvånad av Internet. Av vad som finns där. Jag har ju redan nämnt bloggen Girls from Tahiti och via den hittar jag vidare till Killed By Death Records och har helt plötsligt låtarna från Rune Strutz EP och tack vare kommentarerna till den posten kan ni se videon nedan med en låt från 018/Tio Grupper och då är vi tillbaka igen hos Girls from Tahiti, en cirkel är sluten och en liten del av musikhistorien kartlagd men det finns förstås alltid mer.



För den som gillar The Jam måste jag nog tipsa om Isstadion också även om jag inte lyssnat själv än. Så mycket musik, så lite tid.

Buster igen (Cykelomslag #38)

Det är varmt på kontoret trots fungerande luftkonditionering men det ser ut att vara bra mycket varmare för cyklisterna i Tour de France och då har de ännu inte börjat klättringen upp till Col de la Madeleine. Att cykla upp till 2 000 meter över havet är ju helt stört men också bra underhållning att titta på. Med kommentatorer som Roberto Vacchi och Anders Adamson är det rent av en njutning. Jag firar ett klassiskt berg med ett cykelomslag till från Buster. Bernt Johansson från 1978. Fyra kronor kostade den då men när jag köpte den på Mickes Skivor i går var priset blott en spänn.

Uppsamlingsheat i hettan

Helgen. Hettan. Vi hölls inne. Vi hölls i skuggan. Hornstull darrade.

Spanien vann en VM-final som började tråkigt och slutade spännande. Lance föll och föll igen och drömmen om en åttonde seger i Tour de France är borta. Förmodligen förbukade han all tur den där gången Beloki vurpade framför honom och när han fastnade i påsen. I morgon börjar förresten fotbolls-VM igen. Damernas U20 och Sverige är med.

Power Pop Criminals har en kul serie där skivbolagen Chiswick och Stiff matchas mot varandra singel för singel. Och har ni aldrig tidigare hört Gatecrasher med The Gorillas har ni chansen nu.

Jag släppte Littorin snabbt, orkar inte läsa mer, men vad tänkte de. Vad tänkte de?

Highway Code med The Garnite Shore är officiellt veckans låt.

Jag läste ut Stig Claessons Bönder och fastnade i Jonas Karlssons första novellsamling Det andra målet. Den är värd er tid.

Lugnet har lägrat sig över jobbet. Här råder avfolkning. Tre veckor kvar.

Mina drömmars natt V

Hundra meter. Bolt. Resten. Världseliten. Starten går. Vid tjugo leder han. Vid sextio är han långt före. Ansiktet förvrids. Han tar sig mot baksidan av låret. Skadad. Fortsätter framåt. Hoppandes på ett ben. Vinner. Inget världsrekord.

Han gjorde det för barnen

Jag vet ju inte hur det ligger till. Jag gladdes åt nyheten att en de som skrämmer mig avgår. Littorinarna, Odellarna, Billströmarna. De skrämmer mig. De verkar som att det aldrig tänkt på orden folk och förtroende i folkvald eller förtroendevald men som att de tänkt desto mer på att vara vald och hur det hänger ihop med strategi och karriär. Jag vet inte. Men jag tyckte synd om honom också. Barnen, familjen. Ett liv i fall som inga förmånliga fallskärmar i världen kan dämpa. Ett fall man måste ta själv. Jag såg helt kort på presskonferensen och tänkte varför? Varför inte bara ett pressmeddelande som drunknar i de andra? Locket på. Varför talet om att han gjort saker han ångrar? Varför utsätta sig mer om man ändå ska bort. Sen idag. Antydningarna i Aftonbladet. Finns det mer är det klart att det inte stannar där. Ryktena, nätet, tiden som inte väntar på någon och vågorna som ständigt slår mot strand kommer förstås att ta det längre. Vad visste statsministern, vad visste övriga i regeringen? Littorinarna, Odellarna, Billströmarna. De skrämmer mig när de är starka och de skrämmer mig när de är svaga. "Jag gör det för barnens skull". Jag hoppas det är sant.

Flood of Fortune (Låttips #99)

Jag har ju sett deras namn i de där mailen jag får från Occultation och tänkt att jag ska lyssna men det har inte riktigt blivit av. Så läser jag Lokko, lyssnar, beställer och om några dagar eller veckor kommer ett litet paket från bolaget som gav oss The Wild Swans comeback (det sägs att en fullängdare är på gång) att landa i brevlådan eller kanske snarare på postutlämningsstället. Det är julafton i sommarvärmen. The Granite Shore. Ni som inte är vinylskadade men har Spotify kan i dessa moderna tider lyssna här: The Wild Swans/The Granite Shore.

Inte ett ont ord om danskarna

Inte efter att de lagt ut The Style Councils konsert från Roskildefestivalen 1985 på nätet. Den som sitter på en DVD-rip (eller vad det kan heta) av Weller i rutiga kortbyxor från stora scenen kontaktar mig. Pronto. Så slänge håller vi, trots Steve Whites något överambitiösa trumsolo, till på P3 - The Style Council 1985. Fatta att Merton Mick en gång släpat den där orgeln till Barowiak i Uppsala och att jag inte var där.

Dagens lilla finska språklära

Kivi, Paperi ja Sakset. Notera gärna den omkastade ordföljden.

Måndag i Hornstull

Jag sitter inne. P sover. Övriga är på vift. Solen är lugnare idag och det är nog bra för gräset i Tanto. Regn skulle dock vara bättre. I morgon börjar vardagen igen. Det går allt väldigt fort att vänja sig vid ledigt. Tur att det kommer mer. Mycket mer. Jag läste 42 sidor i Väinö Linnas Högt bland Saarijärvis moar igår. Jag vet inte hur många gånger jag läst den där romansviten men den tål fler omläsningar. Många fler. Jag upprepade en tanke från tidigare på balkongen. Jag satt där med kärnrensade körsbär, jordgubbar och David Bowie-artikeln från senaste Uncut. Jag tänkte på hur fantastiskt bra vi har det. På hur lite som egentligen behövs. Senare tänkte jag på att jag inte har en aning om hur man dikar ut ett kärr eller odlar sin föda (nej färdigplantorna med kryddväxter räknas inte helt). Jag lyssnade på Beth Ortons I love how you love me och Jimmy Ruffin från 1975, mest låten Gonna give you all the love that I've got, Bob Dylans Tight Connection to the heart och en singel med Curtis Mayfield från 1982 med låtarna Summer Hot och Hey Baby (Give it all to me). Bara de båda sistnämnda finns på Spotify. Jag vet inte om det har någon betydelse. Blir ni inspirerade och vill leta annat börjar ni här. Det finns alltid mer. Nu ska jag tina kardemummakaka.

Söndag morgon i Hornstull

K och L sover. Jag och P hänger i vardagsrummet. Värmen är här men på ett skönt sätt just nu. I går eftermiddag trängdes vi på Långholmen med alla andra som säkert undrade vad alla andra gjorde på just deras bad.

Jag fikade med E på Cinnamon i fredags. Vi satt i skuggan. Priserna har gått upp men det är fortfarande trevligt där. Senare satt vi här hemma vid köksbordet. Jag och J. Nya koppar kaffe och Mighty Baby på stereon. Jag hade alltså semester i fredags. Har i morgon också. Sen väntar 19 arbetsdagar innan det föräldralediga året.

Jag spann lite singlar i värmen igår. Chuck Jacksons cover på Executive Suites When the fuel runs out, New York Port Authoritys I don't want to work today, Dandy Livingstones Right on Brother, Marc Capannis I believe i miracles, Laura Lees Rip Off, Japans cover på I second that emotion, The Squares This is Airebeat, Arthur Conleys version av Ob-la-di, ob-la-da, Winston Reedys dito av Everyday I write the book, Lena Anderssona Är det konstigt att man längtar bort nån gång, Jimmy Brisco & The Little Beavers Why do fools fall in love, The Tenners Ride your donkey och Lila Mys visa. Varför jag bara har Gladys Knights Midnight train to Georgia på cd vet jag inte men om jag någon gång skaffar en jukebox måste det åtgärdas.



Nu känns det allt som att VM börjat. Snudd på tropisk värme, målexplosioner och galen spänning. Synd att det bara är fyra matcher kvar men vi har ju Tour de France. Vi har ju Tour de France.

Vi fick låna andra säsongen av Dexter i går och ser fram emot att börja titta. Så lämpligt att det inte är några fotbollsmatcher i kväll. Ni som händelsevis är i Uppsala fyller fotbollsabstinensen med IK Sirius istället och hejar fram en seger. Jag vill den.

Den där luften som vibrerande dallrar på en nästan biltom Hornsgatan. Det är något visst med den.

Koll på kadensen (Cykelomslag #37)

Herr Alarik intensifierar peppen inför årets Tour de France med omslaget till senaste numret av Cykeltidningen Kadens. Ett nummer som innehåller runt 35 sidor om sommarens stora sporthändelse (ja åtminstone om vi för en sekund glömmer det där bollsparkandet i Sydafrika). Skynda till kiosken så hinner du läsa på lite innan kvällens lagpresentation.