2011 - toppar och dalar

Så här såg det ut. Året som snart gått. Detta 2011. Besöksstatistiken åtminstone. Här på Herr Alarik. Toppar och dalar. Som livet. Som aldrig förr. Den där första lilla toppen var Jan Gradvall som tipsade om någon postning på Twitter. Den sista stora toppen var samma sak. Alla de andra stora topparna handlar om P. Om hennes hjärnblödning. Om hennes väg tillbaka. Detta satans år. Detta välsignade år. Hon vaknade just ute på balkongen. Kom in hit till mig och K. K som ropade. "Kom till mig P." "Kom till mig." L är på väg hem. Vi avslutar bloggåret där. Statisktiken må vika ner denna sista dag men vi slutar här. På topp.

Nästan samtidigt på Hornsgatan

Det stod en man på knä utanför Konsum i dag. Han hade en mugg mellan låren, människor jäktade förbi. Jag gick in till en kyldisk och köpte löjrom. Artonhundra kronor kilot men det är nyårsafton i morgon. När jag kom ut var han borta. Jag gick till 66:ans buss. Klev på och åkte med. Steg av efter två hållplatser. Såg upp mot Högalidskyrkan. En kort resa. En lång resa. Jag undrade var han var. Jag undrade om någon av alla de andra som skyndade förbi undrade. Jag undrade hur vi hamnade här. Jag gick gatan ned. Jag gick trapporna ned. Jag var hemma igen. Jag undrar fortfarande.

Bomber och granater i Hornstull

I går kväll. Jag låg bredvid en liten femåring i hennes säng. Klockan närmade sig nio på kvällen och hon hade svårt att somna. Hon vred sig mot mig och sa att hon ville att jag skulle ligga där hela natten. Hon undrade vad det var som lät. Som åska. Med några minuters mellanrum. Hon tyckte det var jobbigt. Hon sa att hon fick ont i öronen men jag tror att hon var lite rädd också.

Med jämna mellanrum smällde det nedifrån Drakenparken. Någon hobbydynamitard övade inför nyårsnatten. Jag kan inte för mitt liv förstå hur det fortfarande kan vara tillåtet. Fyllon, barn och allmänt otillförlitliga personer som bara får gå bom, bom, bom, mitt inne i stan. Kväll efter kväll, år efter år. Medan barn, djur och gissningsvis en hel del människor som flytt hit till vår trygghet från krigsdrabbade områden darrar och håller för öronen.

Jag kan inte fatta hur det kan vara tillåtet att sprida miljöfarligt avfall lite som man vill bara för att året blir nytt. Kan inte fatta hur tungmetaller kan få regna över mark och vattendrag helt utan kontroll. Kan vi inte bara förbjuda skiten nu? Ett eller ett par stora myndighetsarrangerade fyrverkerier på tolvslaget och så tar vi bort resten. Är det för mycket begärt när det snart är 2012?

Julkortet till Astrid Lindgrens Barnsjukhus

Tack. Det finns så oerhört mycket vi skulle vilja säga. Så oerhört många vi skulle vilja säga det till. Men om vi ska ta fram kärnan i det hela är det tack. Tack. För att ni finns. För hur ni vårdar. För er omvårdnad. För er professionalism. För ert personliga engagemang. För er omtanke. För er ork. Tack. Alla på Q82 och Q82s. Alla på BIVA. Tack. Alla andra från familjevåningen till lekterapin. Från ambulansintaget till rehabiliteringen. Tack för allt från minsta omplåstring till de stora ingreppen. Tack för att ni tog hand om oss. För att ni tar hand om oss. Om P. Den där hjärnblödningen hon fick den 2 april är det värsta vi har varit med om. Tack vare er gick den lättare att ta sig igenom. Trots de där första nattsvarta dagarna. De där första nätterna utan slut. Tack vare er går hon på förskolan, leker med sin storasyster, sjunger sina älskade sånger, går omkring i sin vinteroverall och kängorna hon alltid försöker ta på sig själv. Tack vare er sitter hon uppkrupen tätt intill och lyssnar när vi läser böcker för henne. En vana och glädje hon lade sig till med på rum 8 på Q82s den där andra veckan när hon fortfarande inte kunde röra höger sida och vi aldrig hade vågat hoppas att livet skulle vara där det är i dag. Det finns egentligen inga ord för den tacksamhet vi känner. Över att ni finns. Över att P tack vare det finns. Det närmaste vi kommer är tack. Tack.

Hoppas att ni alla får en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Till nästa PAL

Juldag i Hornstull

Vi åt förstås rester. Lika goda eller godare. Vi lade förstås pussel och läste böcker. Vi vilade och tog det lugnt. Jag smet iväg några timmar. Ned till Mickes med den Skånemagnus som även är känd som Spengpmagnus. Köpte ett par LP med Isley Brothers och några singlar. Vi letade en bar sedan. Hornstull var tillbommat. Det var vid tretiden. Endast Corso var öppet. Jag var beredd att begå debut där men luften var för mättad. Vi traskade åt Zinken till men det var stängt,stängt, stängt. Fortsatte mot Bysis och se på Dovas fanns en öppen bardisk och ett par platser. Vi satt ned. Pratade, gladdes åt soullåtarna i högtalarna, drack en öl, knaprade i oss några starka nötter och skildes åt utanför. I morgon är det annandagsbandy på Zinken, i dag låg det som en dimma över isen. Förstärkt av strålkastarskenet. Gräsmattan i Tanto är grönare än den var i juli.

God Jul i och från Hornstull

Skivåret i bild och text (2011 när musiken dog några dagar)

En bild säger mer än tusen toner. Möjligen. Fast en bild ljuger också alltid. Eller döljer åtminstone vad som inte kom med. Det här är skivorna från året. De jag köpte eller fick. Åtminstone de som jag kom på i stunden. Vissa av dem har jag spelat väldigt mycket. Kanske allra mest Parker Lewis låt Över Kilsbergen från plattan Pengar & Leenden. Eller stryk kanske förresten. Andra har knappt snurrat alls. Jo det gäller till exempel den jättesnygga plattan med Factory Star. Det är något med sångarens röst som hur lite jag än vill det tröttar mig. Samtidigt är skivorna på bilden en väldigt liten del av vad jag lyssnat på detta 2011. Ja även av vad jag köpt. Jag har lyssnat i datorn och jag har rotat i begagnatbackarna. Jag har spelat skivor som jag redan haft. En del av det har ni alldeles säkert koll på från tidigare postningar. Annat inte.

Det är möjligt att Över Kilsbergen toppar kvantitesligan bland skivorna på bilden men det finns en allvarlig utmanare. Eller två. En fullängdare och en singel. Med samma artist. Det här är varken särskilt spännande eller credbyggande i en musikbloggosfär. Men ingenting har nog snurrat så mycket som Lars Winnerbäck. Som plattan Daugava från 2007 som jag köpte begagnat för en 50-lapp i en källare på St: Eriksgatan och singeln Från kylan in i värmen från förra året som jag tror slank med i en beställning från Ginza. Det här var året när musiken dog för en stund. När det där ögonblicket när musiken varken kan lindra eller trösta, det som jag inte trodde fanns, kom. Det som inga kraschade kärlekar eller andra förluster kan mäta sig med. När jag hittade tillbaka till musiken efter några dagar var det i mycket Winnerbäck det handlade om och han var bland det första jag lyssnade på i datorn däruppe på familjevåningen.

Det kändes så tryggt och trygghet var mer än något annat vad jag behövde höra. Jag behövde höra en annan människa. En vardagligt vanlig. En med vanlig bakgrund i en vanlig tätort på en vanlig slätt. En med vanliga tvivel, vardagligt tappad ork, vanliga rocklåtar, vardagliga melodier, vanligt glädjeönskande, vardaglig tristess och en lite strimma hopp som glöd under askan. Vanlig. Vardaglig. Det fanns inget jag mer önskade att identifiera mig med detta år när musiken dog för några dagar. När den varken kunde lindra eller trösta.

Uppdatering. Förlåt Nick Lowe. The Old Magic skulle verkligen ha varit med på den där bilden.

Till nästa PAL

Framtiden är fortfarande oskriven

Det är Joe Strummers dödsdag. Ni kan ju till exempel uppmärksamma det genom att spela en bra låt eller skrika lite åt makten. Vet dina rättigheter.

Gå rätt i granskogen vid Zinken

Lax gravas på balkongen. Granen står bredvid. Det ligger en hund begraven vid Zinken. Snudd på. Jag och K drog iväg. Vi skulle köpa gran. Tjacka gran som Chaka Kahn sjöng. Eller inte. Vi gjorde upp affären med två unga killar vid tunnelbanenedgången. 500 för en gran. 450 efter prut och val av en lite mindre. Skitdyrt men jag orkade inte mer. Inte K heller. Jägmästarstudenter var de minsann. Från Skogshögskolan. K och jag vandrade hemåt. Utanför Zinkens IP såldes fler granar. De såg fina ut. Minst lika. Jag försökte att inte lyssna men hörde ganska tydligt en av gubbarna säga 340 spänn. En impuls sa gå tillbaka en annan sa gå hem och ät. Jag gick hem och åt. Enligt rapporter kostar en gran 300 kronor i söderort och 200 i något köpladecenter jag aldrig vill till. Om samhällsekonomin är räddad nu kan ni förmodligen tacka mig lika mycket som den för dagen räntesänkande Riksbanken.

Inte mer än så

Jag hade tänkt delge er mina drömmars natt. Jag hade tänkt göra en ansats till årssummering på skivfronten. Hade tänkt skryta med mina senaste fynd. Hade tänkt skriva något större och något bättre. Det blir intet av det. Jag orkar inte ens se på snookern. Inget ont om Gould och Ford eller sju frame men efter UK Championship känns det ändå lite fattigt. Jag ska tappa upp ett bad. Jag vet. Klimatet. Men jag flyger inte och jag åker inte bil. Åtminstone inte annat än i undantagsfall. Det kanske inte räcker men det är vad jag har av undanflykter. Ett bad. Bad Penny Blues. Senaste Mojo. Bookleten till The Soul of Spring Volume 2. Det blir inte mer än så. Inte här.

Söndag i Hornstull

Regnet faller igen. Det har turats om med snön. Hela dagen. Jag sitter i fåtöljen. Lyssnar på Ann Peebles. Mitt ena öga är inflamationsrött. I övrigt har helgen varit god trots att Sirius förlorade i fredags. Jag har funderat lite på årsbästalistor men vet inte. Kanske, kanske inte. Summerisle av Us&Them kommer att komma med om det blir någon. Fast just nu lyssnar jag på Ann Peebles. Jag har faktiskt aldrig hört någon av hennes fullängdare förut. Nu har jag allt hon spelade in för Hi Records från 1969-1981. Det får räcka så. Jag var på 40-årskalas i går. Jag ska sluta ögonen några minuter och bara lyssna tills resten av familjen kommer tillbaka från det trevlig fikat hos grannarna på fyra trappor.

Caravan of Love (Låttips #143)

För 25 år sedan i dag nådde Housemartins-cover på Isley Jasper Isleys Caravan of Love förstaplatsen på Englandslistan. Den håller än. Två versioner. Live och studio. Notera att de inrakade korsen från den officiella videon inte helt hade hunnit försvinna vid tiden för konsertupptagningen. 14 november 1986 spelade Housemartins för övrigt på Fryshuset. Jag ångrar fortfarande att jag inte gick. Mycket.

Rapport från en lunchrast

Jag gick till Åhléns. Åt ärtsoppa och pannkakor. Läste Bad Penny Blues. Gick vidare till Stadsmissionen. Köpte några skivor, några böcker. Nu lyssnar jag på Edwyn Collins Gorgeous George. Jag hade bara singlarna från den tidigare. Om jag hade haft en vinylspelare på jobbet hade jag spelat The Voices Of East Harlems Can you feel it. Inte originalet från 1974 men väl vinylåterutgåvan från 1995. Man kan inte få allt för tio spänn. Åtminstone inte alla gånger. Julmiddag i kväll. På Matkultur. Jag tror på det och kanske en liten stunds häng vid bardisken på El Mundo också. Ni andra kan ju alltid spisa Herr Alariks ljudklappar.

Två nötcreme men ingen moviebox

Detta år av sjukhusbesök och -vistelser. Och det är ju verkligen inte bara vi. Jag har ibland suttit tårögd efter läsningen av bloggen Frida Filur. Just i dag är en lämplig dag att länka dit, till den senaste bloggposten. Detta år av det är verkligen inte bara vi. Jag tycker fortfarande att biståndet hellre skulle kanaliseras via skattsedeln men så länge det inte görs i större utsträckning, skänk en slant om du kan. Om inte till detta så till något annat. Pengarna behöver omfördelas. På min tid kostade en nötcreme 50 öre. Vi köpte dem på Tempo vid Stora Torget i Uppsala. På den tiden skivavdelningen låg i bottenvåningen och en korv med bröd och pucko kostade 12 spänn i den lilla mojen precis innanför dörrarna.

Tisdag kväll i Hornstull

Jag hade tänkt skriva något om ansvaret. Deras, ditt och mitt. Men timmen är sen och i morgon bitti är den tidig. Jag har jobbat som en pepparkaksgris och ska fortsätta. Tiden lider. Men jag såg ett litet Luciatåg i dag på eftermiddagen som kan ha varit det sötaste någonsin och jag åt för första gången i mitt liv lutfisk och tyckte om det. Världen är fortfarande full av överraskningar. Jag behövde eventuellt påminnas om det. Regnet faller mot rutorna och det måste vara en väldigt dålig kväll att vandra hemlös i därute i Tanto.

Snookerkö mot elgitarr

Jag kanske bara inbillar mig och önsketänker men är det inte lite av en ung Wilko Johnson över Judd Trump? Om man byter elgitarren mot en snookerkö och inte bryr sig om storleken? Attityd. Jo jag ser på snooker istället för att gå och lägga mig. Igen. DN Kultur ligger här bredvid i soffan för att jag ska läsa Jerker Virdborgs mailväxling, eller mejlväxling som det står på tidningen i fråga, med Håkan Juholt men jag har så svårt för att slita blicken från TV-rutans sken.

Lördag kväll i Hornstull

Grannarna har gått. L nattar tjejerna. Min bok ligger därinne hos dem men jag vill inte störa. Ser lugnt på snookern istället och bläddrar i en gammal Uncut Presents The Beatles. Mer än så blir det inte efter gårdagens urladdning.

Sherry Darling (Låtips #142)

Ok det blir helt svart i rutan ibland när personen framför rör sig men det förtar just ingenting. Livet är ju lust också. Dans. De där brustna hjärtana ska få älska igen. Hoppet ska fylla dem. Om så bara för en enda natt. Om så bara i en önskedröm. Springsteen fick förstås med det också på The River. Klart han fick.

Vad vi vill och vad vi säger

Det fick inte riktigt plats i texten härunder. Var inte riktigt formulerat då men det slog mig sen. Medan jag värmde bullar och blandade saft till tre små barn med framtiden framför sig. Slog mig hur annorlunda allt hade kunnat vara. Slog mig hur mycket som sitter i språket. Slog mig hur vi hade kunnat investera i tillhörighet istället för jakt på utanförskap. Ni kanske säger att det bara är olika ord för samma sak. Jag håller förstås med. Klart jag gör. Olika ord för samma sak. Precis som solidaritet och välgörenhet. Precis som problem och lösning. Jag håller förstås inte med. Jag hoppas fortfarande på något annat. Alltid något annat. Något tillsynes förlorat. Något större.

Låt de brustna hjärtana älska igen

Ok jag kanske överdriver lite. Kanske tar i en smula. Men jag stod i duschen tidigare i dag. Såg ut genom fönstret mot Tantoberget. Blötsnön bredde ut sig över sluttningarna. Lade sig till ro i skrevorna. Från vardagsrummet dånade The River. Bruce Springsteens dubbel från 1980. Jag köpte den i veckan. 10 spänn på Mickes. Det var en återkomst. En hemkomst. Jag sålde min vinyl när jag köpte den på cd. 15-20 år sedan. Vissa saker är menade att höras som de är menade att höras. Det är verkligen fyra skivsidor. Genialt ordnade.

Jag tänkte på att jag utsåg Style Councils Our Favourite Shop till det perfekta soundtracket till den senaste valrörelsen. Jag hörde Independence Day, jag hörde Point Blank. Jag tänkte att ingen annan skiva är så mycket Sverige december 2011 som just The River. Nej inte ens Parker Lewis Pengar & Leenden.

Den där uppgivenheten, rotlösheten och framtidsskräcken parad med de få små storslagna drömmar som finns kvar och längtan efter något annat. Alltid längtan efter något annat. Något större. Något förlorat. Något som inte riktigt låter sig formuleras hur mycket man än tar i. En känsla av samhörighet och sammanhang kanske. En som inget leende, ingen förälskelse i världen, en som inte alla pengar som finns, en som inte alla vägar ut som väntar på bilen med den rusande motorn kan hjälpa oss att rymma ifrån för evigt.

Born to run. Javisst men när du sprungit dig trött. Born to belong. Tillhörighet. Tillhörigheten. Vad ger ni mig för den?

Springsteen sjöng "Let the broken hearted love again" vinylen knäppte till och det gick en rysning nedför min ryggrad. Det fanns liv just där. Hopp. Kanske bara den där sista knutna näven i fallet men en knuten näve lika fullt.

Snön har redan regnat bort på Tantoberget. Julgranen på toppen svajar i vintervinden.

Torsdag kväll i Hornstull

Jag kan önska att jag hade något välformulerat och tänkvärt att delge er denna ruggiga decemberkväll men det är som det är. Jag vill bara fortsätta att se på snooker och läsa Cathi Unsworths Bad Penny Blues. Fast om ni ändå vill ha något mer kan ni ju alltid fundera på att Ringo Starr ett tag hade skivbolaget Ring O'Records och att en kille med det punkigaste namnet vid sidan av Rotten, Johnny Warman, släppte en singel där 1978 som var producerad av Vic Coppersmith Heaven, som ju även rattade ljudet åt The Jam, och att en av låtarna liksom en av de tidiga med Clash hette London's Burning.

I dag kan ni läsa det här istället

1 anledning till att jag blev arg när jag såg Ruben Östlunds film Play. Själv ska jag försöka hitta tiden att se filmen istället för att bara läsa om den och läsa om debatten om den. Vi får väl se hur bra det går med den saken.

Tisdag kväll i Hornstull

Ni får roa er själva, Jag har fullt upp med att följa två bord samtidigt från UK Championship i snooker och läsa Cathi Unsworths Bad Penny Blues. Äta en mandarin ska jag visst göra också.

Herr Alariks lilla investeringsskola

Om ni händelsevis har sisådär en kvarts tusenlapp över i julruschen finns det förmodligen inget bättre sätt att investera dem på än så som jag gjorde tidigare i dag. Det är en investering som kommer att ge avkastning resten av livet. Måhända inte i reda kronor men väl i lyssningsupplevelse. Det är också ett tecken på att skivbolagens kris är just deras. För konsumenterna däremot är det Klondyke och skatteåterbäring i ett när priserna för inspelad musik nu äntligen justerats ned efter den där hyperinflationen som slog till med cd-skivans inträde på arenan. Ja, ja, ja sluta svamla och kom till saken. Allt Ann Peebles spelade in för Hi Records. Allt Honey Cone spelade in för Hot Wax. Alla Townes Van Zantds skivor för Tomato och Poppy. Sammanlagt tio cd med musik och snittpriset hamnar i paritet med reabackarna nere på Mickes Skivor på Långholmsgatan här i det Hornstull där mörkret lagt sig och jag ska göra detsamma. Vi kallar det lilla julafton.

Söndag i Hornstull

En sådan där bra helg. Vi har inte gjort något särskilt men haft det bra. I går hade K en förskolekompis på besök, idag var andra kompisar här. Sådana vi ser för sällan. Vi har bakat pepparkakor och städat lagom mycket, Sirius vann sin viktiga hemmamatch mot Kungälv. Det blåste kallt på Tantobergets topp och på Hornsgatan föll regnet. Det var i går. Jag och K hade en så fin stund ändå. Köpte en film för farfarspengarna hon hade kvar sen födelsedagen, hämtade ett paket, kollade i blombutiken, pratade. I dag ville hon prata om onda och goda. Om att skjuta. Tog själv upp han i Norge. Ibland undrar jag så om vad som rör sig i hennes huvud. Jimmy Cliff gör en cover på The Clash. Jag kan tänka mig att de kvarvarande medlemmarna är ganska nöjda med det.

Guns Of Brixton by Jimmy Cliff

Rapport från en lunchrast

Vi gick till den lilla sushin. Jag och K. Hon är med på jobbet i dag. Sitter här bredvid och ser på Bolibompa-webben. Pysslar. Hjälper till att frankera i receptionen. Det går bra. Det är roligt. Vi lämnade P på förskolan i morse och tog bussen. Bytte till tunnelbanan. Den där jobbresan som jag stressar igenom till vardags. Den är något annat med en femåring. Promenaden längs Sturegatan i Sumpan också. Plötsligt ser jag julskyltningen. Sen tänker jag på hur jag satt bredvid mammas skrivbord utanför Tiundaskolans rektorsexpedition. Minns hur det såg ut i fikarummet. Skylten om hur man skulle mötas i dörren in till toaletten. Eller ut i från. Tegelväggarna. Nyckeln till kassaskåpet. Minns promenaderna till Savoy för att köpa kaffebröd. K har ett löfte om att gå med till Café Boulevard och köpa fredagsfika om en stund.