Bortbjuden

Jag tänkte skriva något välargumenterat och lagom spydigt inför morgondagen då Com Hem byter ut Eurosport mot TV4 Sport-Expressen i basutbudet men så gick jag in och kollade tablån på TV4.se och blev så deprimerad att jag inte orkar. Är det för det här som vi går miste om direktsändningar från Vuelta a España, US Open och VM i friidrott, utan toksvensk vinkel, i morgon? Har inte Fyran redan en dokumentärkanal?

Sopor och sopor

Två texttips från de senaste dagarna med något så osannolikt som Bunkeflo som gemensam nämnare. Det första för er med något intresse kring fortsättningen av Superettan. Det andra (scrolla till 27 augusti) för er som någon gång kliat er i skallen inför sopsorteringen.

It Was The Lilac Time

Vi kom ju inte iväg. Det var så mycket annat. Batterier behövde laddas på Fårö. Men oj vad den här korta snutten gjorde mig sugen. Jag önskar verkligen att det hade varit möjligt. 22 oktober är nytt datum för plattan. Det är bra. Förhoppningsvis blir det nya spelningar framöver också. Sådana som det går att ta sig till.

Uppvärmning

Det är några timmar kvar tills vi ska kolla finalerna i höjdhopp och 100 meter häck på TV. Jag och K kommer att värma upp i lekparken. Om gunga varit en gren i friidrotts-VM hade vi varit på plats i Osaka som starkt medaljhopp.

Closet-mixen på Velvet Undergrounds tredje platta på stereon. Det var länge sen jag lyssnade på den. Väldigt bra.

På tal om friidrott och musik. Vilket låttitel illustrerar bilden nedan? Facit kommer i kommentarfältet när tiden är mogen.

Ingen rädder för vargen här

Jag skrev ju lite om bostadsmarknaden för ett tag sedan, i en post och kommentar, och efter att ha hört alla så kallade ekonomiska experter, alltid sådana vars företag, mäklare och banker, tjänar pengar på ökad utlåning, i skenet av vad som händer i USA uttala sig om hur liten risken för en bostadsbubbla, som om vi inte redan hade en, är i Sverige, 92, 92 vi glömmer vad som hände då, känns det som att det är på sin plats med några rejäla ekonomiskt försiktiga råd. Shit vad många bisatser det blev i den där meningen. Snudd på svårläst. Vi tar råden istället. Priset på bostaden är just nu för högt för dig om du inte har råd att förlora minst 15-20% av inköpsvärdet (förlora innebär att du har pengarna och kan avvara eller att du kan tjäna ihop dem och samtidigt klara dina vardagliga utgifter), om du inte har råd med en ränta på minst 7%, om du inte klarar att amortera en tusenlapp i månaden, om du inte har råd att betala räntan om en person i hushållet blir arbetslös. Samtliga kriterier bör klaras. That’s it. Att bo dyrare än den egna ekonomin tillåter är inte en mänsklig rättighet, det är dumhet. Det är inte häftigt att trissa upp priserna på bostadsmarknaden och låna på sig miljonskulder. Förstå att lånen som en bostadsrättsförening har också stiger om räntan går upp och att du äger en del av dem och att den delen kommer att synas på månadsavgiften. Jämför hur mycket lönerna och bostadspriserna ökat de senaste tjugo åren. Gapet som blir där emellan är det som riskerar att äta upp din privatekonomi för resten av ditt liv. Hur lång tid tar det att jobba ihop en miljon om du måste sälja med så stor förlust…? Har du inte råd? Bo längre ut från centrum, bo mindre attraktivt, skippa trendköket, minska antalet kvadratmeter, strunta i balkongen (jo jag vet att det är svårt). Ta ansvar. Fattigsverige må just nu ligga två kanske tre generationer bort för de flesta av oss men för de som bor utan ekonomiska marginaler är det just nu också närmare än vad de ekonomiska experterna någonsin skulle medge.

Och en annan sak. En liten fråga till de som vet bättre. En som gnager och gnager i mitt bakhuvud. Hur är det med bostadspriserna och inflationen? Stämmer det att bostadspriserna inte är inflationsgrundande? Att den kostnad som påverkar de flesta av oss mer än någon annan inte vägs in i ett av de viktigaste talen för hur landets ekonomi utvecklas och mår eller är det lyckligtvis något jag drömt? Jag lyckas inte googla fram något vettigt så svara gärna om ni vet.

Wellafella II (skivkonsten #20)

Senaste Uncut. Paul Wellers 30 bästa låtar framröstade av en drös människor som borde veta bättre. Jag borde verkligen inte bry mig. Smaken är ju som baken, full med skit, men att lyckas få med Girl on the phone före självklarare val från Setting Sons som Thick as Thieves, Saturday's Kids eller Wasteland? Jag fattar det inte. Och var är Shout to the top eller Headstart for Happiness? Kom igen - ingen kan väl på allvar tycka att Peacock Suit eller Changing of the guard är bättre? På annat håll i samma tidning. De tio bästa och sämsta modbanden. På sämstalistan Creation och Purple Hearts? Då har man inte grävt särskilt djupt i revivalmyllan. På bästalistan The Specials och Elvis Costello & The Attractions? Fantastiska naturligtvis, men mod?



Mojo körde Rolling Stones 50 bästa låtar istället. Jag är inte mannen att ha synpunkter men har de inte redan gjort det? Desutom undrar jag verkligen hur Play with fire kunde hamna utanför listan.

Just nu på stereon De Luxe-utgåvan av Our Favourite Shop som Mickes Skivor hade vänligheten att sälja för 110 kronor igår. En av Wellers klart bästa plattor men den fick bara med en låt på topp 30-listan. Jag kanske får försöka återkomma med en egen lista tids nog.

Fågel, fisk eller mittemellan

Ödesmatch kanske är att ta i men oj vad gärna Sirius får ta en trepoängare mot Sylvia om en liten stund. Seger och vi är på fast mark, torsk och avgrunden kanske inte precis öppnar sig men det blir rätt jobbigt. Superettan är läskigt jämntjock om midjan just nu...

Uppdatering. Seger med fyra mål mot två. Så otroligt skönt.

Right back where we started from

Familjen har varit på semester. Texten rymmer anteckningar från en vecka och en halv. Fårö via gästfrihet i Kalmar och sen färjan mellan Oskarshamn och Visby. Hyrbil. Det lönar sig att inte ha någon egen på ett år. Vi tankar etanol och kör vilse så vi får se den nedlagda fabriken i Gusum. Ett Sverige satt på undantag. Gusumsskylten står på marken. Fönsterrutorna i de tegelröda väggarna är sönderslagna. När vi passerar Fredrikskans morgonen efter häller regnet ned.



Fårö och prisvärd hyrstuga. Vännerna klara efter sju veckor. Ibland undrar jag om inte läraryrkets baksidor trots allt vägs upp på sommaren. Nu våra tio dagar. Bara jag, L och K. Lata dagar med kallvatten och utedass. Myrorna äger en del av tomten men myggen är närmast obefintliga och lugnet sådär lugnt som bara planlöshet och dagvillhet kan medge. Solen går ned över den lilla sjön på andra sidan fårhagen.



Vi tar en biltur och spanar raukar på västkusten. Digerhuvud ned till Tunguviken. På väg tillbaka massor av bilar vid kyrkan. Poliser och avspärningsband. Bergman begravs. Teleobjektiven är uppställda ute på ängen men snart får han frid.



Kvällar med hemgjorda lammfärsburgare på grillen. Rödvin på box och en flaska bubbel på kylning. Ingen TV, ingen uppkoppling, ingen dagstidning. P1, radiosporten och böcker istället. Tvagning med balja, hink och skopa utanför sovrummet.

Promenadstigar och cykelvägar markerade på en karta. Sex gamla cyklar under en presenning. Två går att använda efter lite pumpning. Mycket rost och enväxlat. Att justera sadelhöjden är bara att glömma men det går att få fast K:s cykelstol med lite lirkande. Grusväg till östkusten. Vi följer vattenlinjen norrut. Mölnor, Friggars och Stora Gasmora. Öppnar och stänger fårhagarnas grindar medan två vikar passeras. Andas in frisk luft blandad med gammal tång som dör på stranden. Kalkstensfyllda hjulspår och mjukt gräs, stugor och bondgårdar med lägen att bli avundsjuk på. Utsikten är inte av den värld adjektiv täcker. Knappt en mil och vi stannar för kaffe, glass och blöjbyte. Därefter inköpsrunda i matbutiken. Gotländsk lammkorv. 80 procent kött. Loppmarknaden är utplockad. Sju kanske åtta kilometer tillbaka på asfalt. Vägrenen är obefintligt men bilisterna hänsynsfulla. Sista kilometern känns den för låga sadeln rejält i lårmusklerna. Dagen efter ännu mer.



Vinden viner runt stugan. Regnet hotar att bryta ut. Kanske mullrar åskan borta vid kusten. Natten innan var stjärnhimlen så hög, stor och klar att det svindlade. Marken tycktes röra sig under fötterna. Vägen från kyrkan till engelska kyrkogården blir smalare och smalare. Väl framme är havet mäktigt svallande. Ett trettiotal sjömän vilar bakom en kätting på Ryssudden. Krimkriget och kolera förde dem hit. Långt hemifrån. Till ett fruktansvärt slut på en vindpinad ö.

En annan natt har dimman dragit in. Molnen går låga och reflekterar blixtar ute till havs. Vi hör inget muller från åskan men hela rummet är upplyst av naturfenomenen.

FMV kommer på besök. Oändlig ödslig sandstrand vid Norsta Auren. Bara runt udden från fyren. Barnen leker i sanden. Vi promenerar med vinden i ryggen. Tillbaka vid stugan. Två små barn i en liten balja. K ställer sig upp för första gången med V och baljan som stöd. Vi sprätter skumpan. Grillar. Glöden är perfekt först när vi ätit färdigt men det blev väldigt gott.



Vi tar en tur till Visby. Går på kullerstensgator som nästan övergivits av semestersverige. Biblioteket är fint. Avhåller mig från frestelsen att blogga. Tio dagar måste jag kunna klara. Läser i UNT att min gamla hyresgäst Johannes Borgegård är föräldraledig i Argentina. Det är olika men även här är värmen tryckande. Vi fikar på ett litet trevligt bok- och musikkafé. Vet tyvärr inte vad det heter men besök det om ni får chansen. Mackorna är goda och prisvärda. Väg 149 tillbaka. Den ska vara vackrare än 148 men det är väl mest en fråga om tycke och smak.

Vi äter lyxmiddag i Fårosund med FMV. Det finns Duplo till barnen och snälla bordsgrannar. Piggvaren är mycket god, vinet förmodligen för fint för mig. Värmen klibbig. Blixtar och får utanför. Vi hinner precis med färjan tillbaka. Enligt livbojarna har den tidigare trafikerat Vaxholm.

Jag hade tagit med mig Laterna Magica men L började läsa innan jag hann. Vi cyklar mot Hammars. Bergman ska ha bott där. Små krokiga vägar. Fårgaller som hjulen studsar över. K skrattar och plötsligt strax innan vägen tar slut den där grinden. Den det letas efter. Den vi hade missat om inte L sagt bara en kurva till sen vänder vi när jag börjat oroa mig för att orka hem. Grinden med sina skyltar. Securitas och varning för hunden. Det känns både lite stort och lite billigt. Ett vad gör vi här? Vi tar ändå upp kameran. Lite senare äter vi äpplen vid en utsikt som nästan var hans.



På kyrkogården ligger blommorna kvar vid gravplatsen. Ingen sten än, bara ett kors som det står Ingmar Bergman på. Platsen är fantastiskt vacker. Bredvid minneslunden längst in i ett hörn vid muren. Sista hälsningar från Dramaten, kollegorna på SF, Fårö kommun, några vänner. Vi behåller kameran i väskan. Kyrkan är väldigt avskalad inuti. Vit, vacker, vi tänder ljus. På en gravsten ett par som dog med 52 år emellan sig. Hur levde han dem? På en annan fritt ur minnet: Här vilar en som älskade livet. Tyvärr var hans kärlek inte besvarad. 31 år. Det är kort för ett liv. Väldigt kort. Bitterheten befogad men så ovanlig att se huggen i sten. På kvällen äter vi ugnspannkaka med skogshallonsylt och dricker mjölk vid perstorpsskivan. Det kan vara en nog så stor matupplevelse.

Ibland när K rör sig oroligt i sömnen och snyftar till. Min hand på hennes mage och med en suck slappnar hon av igen.

Sista hela dagen och det blåser som aldrig förr. Vinden river i taket. På dass är det en tromb i tunnan under mig. Hösten är på väg. Det måste ha varit så oerhört hårt att leva här på vintern innan elektricitet och asfalterade vägar. När höstarna var till för att stapla stenmurar mot vinden, väntan, och verktygsreparation eller klädlappande så länge dagsljuset tillät. Tänker på kyrkogården igen. Alla efternamn som kom igen på gravsten efter gravsten. Släktnärheten måste ha varit absolut nödvändig för överlevnaden. Hur var det att inte passa in här?

Innan vi flyttade ihop var L granne med Alonzo från KSMB och Stockholms Negrer. Varje gång jag gick förbi hans brevinkast kändes det lite stort. Vrålrock. Det var vad han gjorde, idag ledde han Konflikt i P1. Irak genom ett förtydligande filter Ferlin. Det jag hörde genom ljudridåerna K lade ut var bra. Det finns säkert andra sidor. Kanske viktigare men de här behövde belysas. Vår lilla nationella inskränkthet. Vårt glömmande av medmänsklighet bakom linjer på kartpapper och rädsla, rädsla, rädsla. Miljoner på flykt. Inget inbördeskrig. Hundratals döda. Inget inbördeskrig. Dag efter dag. Inget inbördeskrig. Barn som ser söndersprängda människor på vägen till lekplatsen. Inget inbördeskrig. Inget inbördeskrig för då kan de ju få komma hit.

Bob Hansson var på radio igår. Poeten som gått prosa. Jag träffade honom en gång. Ingen stor upplevelse. En typ jag har svårt för. Men han var bra igår. Han ifrågasatte dumma frågor. Han tog sig tid. Han vågade tycka.

Sista kvällen äter vi på Friggars Krog. Maten är bra, utsikten fantastisk, priserna höga och bordsgrannarna lite för dominanta. Mest är det slutet på säsongen. Personalen bråkar om småsaker i köket. En kallar en annan jävla amatör. Det hörs ut på altanen där gästerna sitter...



Hemma igen. Tillbaka där vi startade. Det känns alltid som att det tar så lång tid att åka hem. K var helt vild av lycka. Slet och rev i de cd-skivor hon kommer åt.

----
Senkommen uppdatering. Det var nog inte Alonzo som ledde radioprogrammet utan Mikael Olsson.

Tillfälligt avbrott II

Vi har ju haft lite problem med en trasig cd-brännarlucka på datorn ett bra tag. Nu ska det åtgärdas. Vi får väl se hur lång tid det tar. Vi har förberett oss ordentligt och betalat månadens räkningar redan nu. Man vet aldrig om någon del måste beställas från ett lager långt borta i okänt land eller om han som är specialist på de där trasiga sladdarna som går från skivsläden in i själva datorn är på semester eller överhopad med jobb. Vi hörs när vi hörs.


- Det där felet, ja vetu, det kan ju ta ett bra tag att rätta till, vetu.

The Prisoners (Mod Monday #11)

Jag köpte The Creeps andra platta Now Dig This! på cd i veckan. Jag hade den förstås på vinyl men 30 spänn var ju löjligt billigt. Det var kul att lyssna på den. Måste vara åratal sen jag hörde den i sin helhet senast. Jeleniks röst låter fortfarande otroligt bra och Ingemanssons orgel likaså. Att de gick bort sig lite efter den här må väl vara hänt med tanke på att de fick tjäna lite väl värda pengar ett tag. K gillade att dansa till One good reason men ni kanske undrar vad det här har med The Prisoners att göra? Jo jag letade efter Creeps på YouTube men hittade inget tidigt material så eftersom plattan även fick mig att vilja spela The Last Fourfathers och då särskilt I am the Fisherman så fick det bli Prisoners istället.

Måndag morgon i Hornstull

Om det är något som är skönt med en sen semester i stan så är det att vara hemma en måndag morgon. Himlen är grå och utanför fönstren jäktas det till jobbet. Affärer och kaféer förbereder öppning. Dagisbarnen får på sig färgglada västar för att gå till parken. L sover fortfarande. Jag och K har skurat klart det som inte hanns med i går, lekt med ett SL-kort och räckt en mycket liten skosula fram och tillbaka. Pappa, tack. K, varsågod. Pappa, tack. K, varsågod. Pappa, tack. K, varsågod. Pappa, tack. K, varsågod. Pappa, tack. K, varsågod. Och sen det där lilla förtjusta skrattet.

Wellafella

Är det något som är säkert numer så är det att det inte är här ni hittar nyheterna först. Inte ens om ni bara besöker de bloggar jag länkar till. Inte ens om det gäller Pålle. BBB (missa inte hans utmäkta Mod Sunday postningar) meddelade idag att Weller sjunger på en singel med Andy Lewis som släpps i september. Som om inte det var nog utsåg han den raskt till det bästa Paul gjort sen Style Councils dagar. Alltså åtminstone sen covern på Joe Smooths Promised Land. Jag vill nog gärna höra mer än en edit på en och en halv minut innan jag skriver under på det men helt klart är att det låter bra. Att det verkar vara ett bättre samarbete än splitsinglarna med Terry Callier respektive Graham Coxon kan jag nog också sträcka mig till redan nu.

När jag ändå är igång. Utan inbördes ranking och ihoprafsat i en hast. Tio bra sololåtar med Paul Weller: Everything Has A Price To Pay, Into Tomorrow, Brand New Start, You Do Something To Me, Uh-Huh Oh-Yeh, The Changing Man, Sunflower, From The Floor Boards Up, It's Written In The Stars och I Didn't Mean To Hurt You.

Popknappsknark

Jag vet inte varför jag nästan alltid köper Mojo. Ännu mindre varför jag envisas med att hänvisa till den i postningar. Vi har väl alla våra kors att bära gissar jag. I senaste numret var det ingen cd med. Istället en liten bilga om åttiotalet och några popknappar. Hittar dem inte men tror att de föreställde Prince, Madonna, Duran Duran och liknande ikoner från årtiondet som gud delade i två. Mitt var nämligen ett helt annat. Ett utan glamour, supergrupper och trumljud torrare än barkbröd. Ett där man fick akta sig för att inte överdosera på First and last and always på fester. Ett där skinheadsen var en reell fara på Gärdesfestivalen eller i Gamla Stan och så väl den engelska gruvarbetarstrejken som det kalla kriget ibland bara verkade ligga något kvarter bort. Men det var också ett decenium av popknappar. Jag minns att det gick att fynda sådana som blivit över när punken mer eller mindre blåst bort på Gallerix i St: Per-gallerian i Uppsala. Eller i en liten butik i närheten av gångarna vid Hötorgsskraporna i Stockholm. Kanske kan den ha hetat Ohio? För att inte tala om ett besök i London 1985. Jag köpte Jam- , Beatles- , Two Tone-knappar och så vidare och jag har fortsatt ibland under årens lopp. I ett försäljningsstånd på Roskilde fyndade jag ett år, i en skål mitt emot kassan på Cosmos Factory på Upplandsgatan ett annat och nu när kidsen åter fyller såväl kavajslag som väskor finns det en hel del nytillverkat att hämta för nostalgiker på Pinbored. Jag bär väldigt sällan popknapp men det är alltid lite kul att titta i plastpåsen i skänken där samlingen ligger. Ett mindre urval ser ni på bilden nedan. Endast en knapp per artist var tillåten vilket besparar er att se fler fula Jam-knappar än vad som är nyttigt för genomsnittsbloggläsaren.

The heat is on

Nej det blir ingen text om soloförsök av gamla abbavokalissor som rubriken skulle kunna antyda. Nu gäller det att hitta vattennära skugga. Värmen i solen är alldeles för mycket även om mitt intag på Snottys var begränsat. En hel del bra musik i högtalarna var det i den trånga baren. Här hemma lyssnar vi inspirerade av Spengo på Emitt Rhodes.

Rörtång och polygrip

Det är inte varje dag man saknar de där tyngsta verktygen men ibland så. Fast det gick med skiftnyckeln maximalt utskruvad också. Vad värre var är att den lokala järnaffären varken hade passande packning eller något annat som kunde fixa läckan i kranen. Så det är bara att skruva tillbaka allt igen så länge och spola vattnet försiktigt så att det inte sprutar upp i lampan...

Ta hand om det du har

Ni vet hur det brukar låta. Skaffa ett liv. Jag har ett. Men ibland blir jag lite oroad för vad jag gör med det. Som nu när L och K sover förmiddag och frukostdisken är bortplockad. Vad gör jag? Skriver ett menlöst blogginlägg om att jag just slösat bort 15 minuter liv på att spela Hjärter på datorn. Visserligen med ett nytt svårslaget personligt rekord på bara fem poängstick men ändå. Sirius förlorade dessutom mot Åtvid och självklart skulle det dras på röda och gula kort i slutminuterna för att försvåra vinst av kommande matcher också. Oroar mig redan för att det är inledningen på det stora raset. Jeppe om du läser så vill jag höra Strange Town på Snottys i kväll om du nu inte har Wasteland förstås.


Vinlusen är den perfekta bakgrunden för Hjärter.

Hooligan (låttips #10)

Det är så otroligt kvalmigt i luften och jag har just varit nere i källarförrådet och plockat saker från översta hyllplanet utan den utlånade stegen så jag orkar inte leta efter en eventuell låtlänk på nätet åt er. Köp dubbeln One Love at Studio One istället om ni inte redan gjort det. Den är till och med utökad med en låt sen jag köpte min Heartbeat utgåva.

Hooligans, hooligans make up your mind sjunger Bob Marley and the Wailers på låt 18 på första skivan och det passar väldigt bra till några av dagens nyheter som jag hittade till via Sånger från nedre botten och tioårsjubilerande maillistan Hi-Five. En om min gamla hood Sundbyberg och en om min favoritjacka från Ben Sherman. Jag gissar på värmeslag.

Knappt tio minuter kvar på Studan och Sirius prickar målramen. Kom igen nu och vänd!

Får det lov att vara en bit?

DN idag. Matsidan. Inget jag läser särskilt ofta men Upplandskubb. Ett bröd som varit, kanske fortfarande är, utrotningshotat. Baktid på sju timmar. Gräddning i en sluten metallbehållare i kokande vatten. Jag vill prova.

Vi köpte en cykelstol till K idag och en hjälm. Köpte en till mig själv också. Hjälm inte stol. Kanske hade behovet varit större på Uppsalas cykelbanor efter nationsbesök men det är nu det är dags. Minns en artikel jag skrev i Expressen för ungefär 10 år sedan. En man som cyklat in i en lastbil med huvudet före föreläste från rullstolen på Vaksalaskolan i just Uppsala. Jag borde ha tagit till mig det där mycket tidigare men bättre sent än aldrig. Fast ni kommer alldrig att få mig till att tycka att det är snyggt eller coolt. Men bra räcker just nu. De är för övrigt väldigt bra att ha att göra med på Cykelspecialisten på Långholmsgatan.

Nu finns det ett smakprov från kommande plattan med Stephen Duffy & The Lilac Time på MySpace. Hans plattor är fortfarande de senaste tio årens mest orättvist negligerade.

Regnavbrott

K och jag var klara. Lekparken med de älskade gungorna låg redo. Men blixtarna jagar plötsligt varandra och regnet faller tungt över Hornstull. Vi fick rulla tennisboll istället.



Jag pallade tio minuter av Rebus på TV4. Första reklamavbrottet kom efter fem och varade länge, länge. Siobahn såg inte ut som hon skulle. Det är ju inte Fyrans fel men reklamavbrotten. Jag insåg igen varför jag knappt ens läser tablåerna för den kanalen.

Enligt dagens DN släpper Pink Floyd en platta som heter Piper at the gates of dawn den 5 septeber. Det kändes nästan som en fyrtio år gammal nyhet till frukostyoghurten men lite nätforskande visar att det förstås är en 40th anniversary utgåva. Expanderad och fixad. Jag kanske inte hade listat den som tungt skivsläpp men för att vara en återutgåva med Pink Floyd är det ju klart intressant.

Roslund & Hellström är utläst. Jag vet inte om jag tycker att twisten på slutet var så nödvändig men det är säkert bra för försäljning av filmrättigheterna. Annars var den som jag redan skrivit bitvis riktigt bra. Det är spännande i Luftslottet som sprängdes i DN. ...och på soffbordet ligger boken, som L lånat av Jeppe, och retas. Min kamp mot den, för vår tid så typiska, omedelbara behovstillfredställelsen är ganska hård just nu.



Nya eurosport.se är uppe.

Jag hade nog försökt förtränga det men plötsligt insåg jag hur nervös jag är inför Sirius match mot Åtvidaberg i morgon.

Solen skymtar igen bakom molnen. Vi tar med en trasa för att torka av gungan. K klappar händerna.

Serieledning

Det är säkert ett dåligt omen att skriva om det men ändå, det är så sällan jag leder en serie. Sen må det vara att det är en ytterst liten skara som tippar varje omgång i Superettan på På Studan eller någon annanstans. Jag är i topp. Sirius är på Allsvensk plats. Superettan är fantastisk. Fallet kan komma snart och det kan bli tungt men vi skiter i det ett litet tag. Njut och skjut champagnekorkar till nästa omgång kör igång i morgon.

Musik till värmen (låttipsen #6)

Låttipsnumreringen fortsätter att vara förbryllande men den här gången kan jag skylla på värmen och presentera två låtar som passar till den. Eller jag och jag, det är ju än en gång Crying All The Way To The Chip Chop som ska ha äran. Äran i det här fallet för uppmärksammandet av plattan Frances Albert Sinatra & Antonio Carlos Jobim. De två låtarna han bjuder på är som gjorda för en sommarkväll i burspråket med ett glas vin efter en dag i värmen. Tyvärr verkar plattan vara halvsvår att få tag på just nu men den finns åtminstone på Amazon så det blir väl till att göra en beställning där. Vill ni ha läsning till är artikeln om Sinatra i senaste Mojo ett fint alternativ.

Bland skärvor och glas

Det var en så varm dag idag. Eller igår om man tittar på klockan. Semester som njutning i skuggan. Frukost på Cinnamon. Priviligerat liv. En svettframkallande cykeltur över Liljehomsbron. Ett misslyckat besök på Nordströms Trä. Inga lister. Men vad gör det när en brädgård luktar så gott. Stadsmissionen. Pocketfest. Nelson Algrens A walk on the wild side, Joseph Gallivans Oi, Ref!, Noam Chomskys Imperial Ambitions samt Mark Twains Tom Sawyer & Huckleberry Finn (vad jag älskade den på mellanstadiet). Sjuttio spänn. Jag vet inte när jag någonsin ska hinna läsa allt men jag kan inte låta bli att köpa. Kan inte låta bildningen och underhållningen bara försvinna. Det är som Annika Norlin sjunger, Varenda bok jag kunde komma över läste jag fast med läste utbytt mot köpte jag för att kunna läsa. Kanske kan det här föräldralediga året ge en chans att komma ikapp men efter att ha sett K forsa fram över golvet i gåstolen med ett leende från himmelriket inser jag att det nog är en väl stor förhoppning. Å andra sidan, en bokhylla med bara böcker man läst är ganska meningslös.

Inte nog med att jag köper fler böcker än jag hinner läsa jag köper fler skivor än jag hinner lyssna på också men bland de senast inhandlade lyssnar jag mest på Amy Winehouses Rehab och Ron Sexsmiths Rarities. Fast just nu ligger Sinatras Watertown i spelaren. Jag är verkligen ganska långt ifrån att vara trendig.

L har bakat bullar. Kardemumma och kanel. Det är verkligen inte enda anledningen men det här känns som en bra tidpunkt för att skriva att hon är fantastisk.

Bad på Långholmen. Årets första. Säkert 20 grader ändå svalkade det bra. Klipporna beströdda med glaskross. Idiotin vet ibland inga gränser. Förra året tog jag med jobbhandskar och pappåse och plockade en timme. I år är det betydligt mer. Får se om jag orkar igen. Kryssade ned till vattnet. Väl där skar jag upp undersidan på vänster stortå på en sten när jag skulle kliva upp.



Halvhaltade till Cinnamon en andra gång för fika med Jeppe. Han spelar plattor på Snottys på fredag. Hoppas kunna gå.

Something Special (skivkonsten #19)

Ni har säkert redan läst hos snabbare bloggare att Lee Hazlewood dött. Jag är inte någor stort fan av hans egen artistkarriär men har man bland annat skrivit These Boots Are Made For Walking åt Nancy Sinatra är man värd att hamna på en vägg. Även om man gjort en spelning som var sådär på en parkering i Liljeholmen. Därför de tre plattor jag har bakom glas och ram. Alla inköpta på den tiden Lee sällan kostade mer än tio kronor och aldrig mer än tjugo. The Cowboy and The Lady som han gjorde med Ann-Margret var en av få skivor vi hade tillgång till då vi precis flyttat in i vår lägenhet. När vi svor över den dåliga flyttstädningen och målade väggarna. Den är sådär men kommer nog alltid att vara den av hans plattor jag håller varmast.

Jungleland (FCB-mannen #1)

Gäst hos verkligheten II

För några dagar sedan blev det en gästpost hos Spengo om gruppen nedan.

Veckans Rebus II

I kväll. TV4. TV-filmatisering av Ian Rankins böcker om John Rebus. Känns som att det är risk för magplask. Bilden på huvudpersonerna på TV-sidan i morgontidningen stämde inte med den i mitt huvud. Undrar om jag vågar titta? Undrar om jag kan låta bli? Det bästa är förmodligen att välja Fellinis Amarcord på SVT istället men jag är ju lite nyfiken...

Var som helst

It could be anywhere/Most likely could be any frontier/Any hemisphere

God natt, och god lycka.

SVT visar Ingmar Bergmans Fanny & Alexander i kväll. Femtimmarsversionen. Det är förstås kanon. Fast visst kände ni att det hängde ett men i luften efter det där kanon? Menet heter Rapport. Två timmar och fyrtiofem minuter Fanny & Alexander och sen tio minuter Rapport innan de kör igång filmen igen. Jag vet att jag är för gammal för att bli förvånad ...men hallå! Hur dum får man vara. Rapport?! Mitt i en av de mest förtrollade världar filmen gett oss. Pang bang nyheter rakt in i illusionen. Ska det vara en hyllning till Bergman...

Jag läser Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes som följetong i DN i sommar. Det är ett experiment som hittils gått ganska bra. Till exempel lyckades jag efter ett samtal till DN:s kundtjänst hitta det enda avsnitt jag hittills missat, utebliven tidning på jobbet förra veckan, på nätet. En vänlig röst guidade mig till det svårlokaliserade PDF-arkivet. Boken funkar på det här långsamma sättet också men nu när rättegången är igång skulle jag gärna ta åtminstone dubbelavsnitt varje dag. Vet inte om någon nämnt Jan Oscar Sverre Lucien Henri Guillou i samband med Larsson. Tror faktiskt inte det. Ändå känns det så uppenbart hur viktig han varit för trilogin kring Millenium. Drivet, den lätt nedlåtande tonen mot makten, den överseende intelligensen som hotar att slå över i självgodhet. Det kan väl inte bara vara en slump. Min gissning är att Larsson ganska noga studerade vad som gjorde böckerna om Hamilton till en så stor succé.

Annars läser jag den andra stora deckarsensationen de senaste åren. Roslund och Hellströms Edward Finnigans Upprättelse är bra. Bitvis riktigt bra. Jag kan störa mig lite på Kommisarie Grens och på att de så tydligt vill driva en tes men det är randanmärkningar. Dessutom kan de få någon som inte tidigare reflekterat över dödsstraffets barbari att göra det är det ju väldigt bra. Ibland har jag en tendens att tro att de flesta ska tycka som jag men det gör de nog inte...

En likhet mellan Larsson och Roslund Hellström är avsaknaden av musik (nej jag räknar inte Grens fäbless för Siw Malmkvist) i böckerna. I nästan alla bra anglosaxiska deckare som kommit fram de senaste tio åren är musik en självklar referens men inte i de svenska. Är det någon som forskat på vad det beror på? En skillnad är humorn som hela tiden finns under ytan hos Larsson men som åtminstone jag haft svårt att hitta i Roslund Hellströms totala allvarsamhet.



Såg sent om sider Go0d Night, And Good Luck. igår. Den var väldigt snygg och bitvis väldigt bra. Clooney framstår alltmer som en bra person men bäst var David Stratharns minspel och fantastiskt uppburna kostym.

Lokko i SvD i morse om Pride och 80-talet. Vi hörde en del av det från vårt vardagsrumsfönster igår. Det är föga förvånande att de inte får spela musik sent för att grannarna klagar.

DN i morse. Bokrecensionen och klimatfrågan på sid 4-5 i kulturdelen. Vissa saker är så svåra att ta till sig. Till och med när de åskådliggörs pedagogiskt. Men vi måste nog nu. Dra ned, dra ned, dra ned.

All you fascists are bound to lose

Jag lyssnade väldigt mycket på två olika skivor förra veckan. Den ena var Per Gessles solodebut från 1983. Det var slående hur mycket mognare han lät då än nu. Och hur fint Chrissie Hynde-inspirerat munspel han spelade på öppningslåten På Väg. Den andra skivan jag spelade var en hembränd med Billy Bragg. Från en hyllningskonsert till Joe Strummer som kan laddas ned helt lagligt och gratis här. På den där konserten berättar Billy, innan han spelar Woody Guthries All you fascists, om hur han gick för att se The Clash på en Rock Against Racism konsert 1978. Tom Robinson Band var ett av förbanden. Några runt Billy började spotta på grund av låten Sing if your glad to be gay. För Billy innebar det en ögonöppnare. Fascismen finns runt omkring oss hela tiden så länge vissa människor inte tillåts att vara de de är. Musik precis som festivaler förändrar inte världen men de kan förändra människors perspektiv och deras syn på världen. Prideveckan invigdes igår.

Uppsamlingsheat VIII

Semester nu. Mycket efterlängtad. Sedan föräldraledigt. Lyckligt lottad som få. Jag gillar verkligen mitt jobb men oj vad jag har sett fram emot det här året. Det som väntar. Hissdörrarna har öppnats på en annan våning. Skåpet på jobbet väntar på att fyllas av någon annans papper.

Det finns stunder när jag skräms och skäms något oerhört över att vissa saker är som de är. 2007. Ibland undrar jag.

Den gamle är borta. Många har redan tyckt. Jag gillade SvD-bilagans sidhuvud på förstasidan. Mycket snyggt. Annars. Conans jakt förstås. Några lillgamla tonåringar med manuset till Fanny & Alexander i en stuga på Hamregården. Öppningen på samma film med Fyrisåns fall. Smultronstället på en trähård stol på Lunnevads Folkhögskola. En film som få.



Nya Stephen Duffy & The Lilac Time är klar. 15 oktober släpps den om allt går som det ska. Jag ser fram emot det.

Vädret. Det vittomtalade. Nu vänder det. Min semester är sol. Sista jobbdagarna i helgen. Galet regn på väg ned till Värnamo och Anderstorp. WTCC i omväxlande solgass och skyfall. Svåra däckval. Rydell chansade och vann. Imponerande. Mitt livs första biltvätt inifrån. Mitt barnasinne är ganska nära ibland.

Vidare till Göteborg. Vänner, middagar, ett glas vin. Tyst mobil. Spårvagn, sedan promenad med K. Stigbergstorget, Bengans, Sinatras Watertown och Jan Johanssons Barnvisor med Bengt Arne Wallin, Järntorget, Andra Långgatans Skivhandel, Camper Van Beethovens Tusk. Min favorit SL Books hade inte tagit ned skylten men stängt igen. Synd. Där fanns alltid ett fynd.



Uppresan genom Sverige igår. Ett klöverfält. Tåget varmt, luften knapp.



Centralbron. Ettans buss. Sen fyrans. Västerbron. Högalidskyrkan bakom krönet. Hemma.