Tonight we're gonna party like it's...

1994! Åtminstone i skivhyllan över hos Spengo. I verkligheten ser vi väl förmodligen Sirius få spö på Zinken. Klockan sju. I snålblåst och regn. Men hellre det än i en hall.

Ett gott dagsverke eller två och Andy

Jag har ju egentligen inte gjort så mycket men det lilla känns bra. Jag är bra på att skjuta upp men nu har jag tagit tag i några saker. Surdegar kanske någon skulle kalla dem. Inte så att jag bakat men jag har knådat klart. Kontaktat de som ska kontaktas. Banken, försäkringen, bredbandet. Allt löste sig till det bästa. Det är så skönt när saker funkar. Apropå goda dagsverken stekte jag 18 älgfärsbiffar igår. Älgfärsen är billig nu. Inte som norröver men för att vara i kungliga huvudstaden. Hemgjort mos till. Jag unnade mig en folköl också. Det var inte dumt. Frysen är välfylld.

Idag har jag förutom att leka och lösa saker lyssnat på Andy White. Han är underskattad. Av någon anledning vill han inte att videon till Religious Persuasion ska synas här nedan men klicka på den här länken så får ni se och höra den. Jag har inte följt hela hans karriär så noga men debuten Rave On är väldigt värd att ha och Speechless från plattan Out There är en favorit.

Vasastan (balkongerna del 8)

Jag är verkligen löjligt svag för sådana här små ensamma balkonger. De under, över eller bredvid fick klara sig utan men de i den här lägenheten kan lufta sig på balkongen. Fast just idag skulle det nog vara kallt. Det var inget annat.

Åk kollektivt!

Jag och K på bussen i morse. Vi delade utrymme med ett gäng ungdomar i tolv eller kanske trettonårsåldern. Vad tror ni att de diskuterade? Idol? Helgens festande? Senaste dataspelen eller karatesparkarna? Julklappar? Fel, fel, fel. De stod där med sina ishockeyklubbor i händerna, både killar och tjejer, och pratade miljöproblem och växthuseffekt. Talade om köttindustrin och flygresor. Om hur korkat det är att sitta en och en i bilarna när det går att åka kollektivt. Någonstans kändes det hoppfullt.

Stick Up (Soul Monday #4)

K sover, L tränar. Jag letar material till framtida Soul Monday-poster. Gissar att det inte gör mig till familjens bäste tidsutnyttjare men när jag snubblar över sånt här kan jag verkligen vara beredd att ompröva den gissningen. Honey Cone med sin hit Stick Up! En av mina absoluta favoritlåtar. De låg på Holland-Dozier-Hollands Hot Wax etikett som startades efter att låtskrivargenierna lämnat Motown och kan väl ses som det bolagets motsvarighet till Martha & The Vandellas om jag nu nödvändigtvis ska göra en sådan jämförelse. Jag blir alltid så ofantligt glad av att höra den här gruppen och låten. Att tänka sig att jag skulle vända plattor för ett dansgolv utan att spela den är idag nästan omöjligt. Jag köpte den första gången på en vinylplatta med trasigt omslag på Skärholmens Loppmarknad för ett tiotal år sedan men ni hittar den kanske enklast på en dubbel-cd som heter Soulful Sugar. Den är så sanslöst upplyftande att ni får två Soul Monday-poster samma dag. Jag kan inte hålla på den här.



Uppdatering: Vännen Magnus (den mindre modellen från Skåne) undrade i ett mail om inte plattorna gavs ut på Hot Wax istället för det bolag jag av obegriplig anledning nämnt. Han har förstås rätt och nu är det rätt i texten också.

People get ready (Soul Monday #3)

Jag har ju redan gnällt om att jag såg lite på Idol i helgen men jag kan inte riktigt släppa det än. Särskilt inte den lilla snutten med någon kille som i ett tidigare program sjungit Curtis Mayfields och Impressions People Get Ready. Han tyckte att det var det bästa han gjort. Kul för honom men nog om det nu. Här har ni en betydligt bättre version. Al Green släpper visserligen låten långt ifrån sig emellanåt i sin totala avslappning men han visar också, inte minst på slutet, varför han är så sanslöst bra. Jag ångrar fortfarande lite att jag inte tog mig ned till Roskilde det året han var där.

En värmande kopp te

Kopp Te. Vad vi har skrattat åt det artistnamnet. Ibland är det vad men behöver. Skratt och en värmande kopp te. Till exempel när det är så där novemberruggigt som det är nu och Sirius ligger under med 2-0 efter sju minuter i Motala. På TV går det minst sagt trögt för de svenska stafettkillarna. Jag bäddar ned mig i soffan med varm dryck och en bok. Kanske tittar jag fram igen i morgon. På fredag är det Bajen-Sirius på Zinken. Om jag någon gång uttryckt en förhoppning inför den matchen tar jag tillbaka det nu. Det blir nog stryk som vanligt. Jag tycker att vi siktar på att undvika tvåsiffrigt.

Öla hos Sjöhästen

Det har verkligen varit för mycket ett tag. I kväll skulle jag ha gått på en "guilty pleasures"-kväll (jag vet verkligen inte riktigt vad jag skulle ha spelat men kanske soundtracket från Streets of Fire och något med Björn Afzelius) men jag orkade inte. Det har verkligen varit för mycket. Är fortfarande. Lägenhetsaffärer kan tära som få saker fast jag vet att allt ordnar sig och blir bra. L och K och släkt och vänner gör det lättare. Särskilt K i rutschbanan. Jag tog två öl, Murphys Irish Red eller nåt liknande, på Sjöhästen i Hornstull med en vän och hans vän. Jag behövde det insåg jag efteråt. Vi pratade om sånt man pratar om med musikintresserade vänner och vänners vänner. Varför Stooges andra är bättre än den första, Swamp Dogg, John Cales för- och nackdelar, att en klubb borde startas, om det var Gladys eller Millies version av If loving you is wrong som hördes i högtalarna och så vidare. Sånt som skingrar andra tankar. Sånt som säger mer om vem jag är än kvadratmeterpriser. Hemma i bortahemmet väntade en fisksoppa och ett glas rött. Samt min nyköpta Jayhawks Live at the Women's Club 2. Jag behövde det med. Kanske ännu mer.

Spisa hos Seyhmus

Jag har bott nästan tre år i Hornstull den här omgången och ändå var det första gången jag var på Seyhmus på Varvsgatan igår. Damn man is stupid. Inte Seyhmus, jag. Visserligen måste man vara öppen för kraftigt dreadade bordsgrannar och andra som pratar om distanstelepatisk meditation med parismän vars fruar inte är avundsjuka men det ligger i marginalen. En lunch kostar hela nittio spänn fast det var den verkligen värd. Både jag och K fick under ett par timmar äta tills magarna på ett behagligt sätt stod i fyra hörn och då missade vi ändå sopporna. Nästa gång fixar vi det. Det var buffé, det var supergott, det var nyttigt, det var kravmärkt, det fanns barnstol och K älskade spenatpannkakan med hommus och ingefärsdrickan. Tyvärr saknades skötbord men det vägdes upp av vänlig personal och avslappnad stämning. Bordet intill där det så ivrigt diskuterades meditation på engelska måste ha stått i Brooklyn och köket låg bakom Kurdistans osynliga gränser fast vi befann oss i bottenvåningen på en sextiotalsbetongkloss i det som hotade bli snöslaskets Stockholm och Sverige. Nästa gång det är snöblandat regn i luften vid rätt tid på dagen går vi dit igen. Om det dröjer går vi dit ändå.

Utanför musiken

Det finns en gammal serie av Berglin där ett par sitter på en strand och lider av de andra semesterfirarna. En av dem undrar vad de gör där och den andra tror att det är en övning i demokrati eller möjligen folklighet. Jag hade något liknande igår. Jag satt i en lånad lägenhet med få TV-kanaler och zappade. På en kanal var det musiklek ledd av den store från Tripple & Touch på en annan roliga timmen lett av Peter Jihde och en jury som måste gått på tunga droger. Shit vad erbarmerligt det var. Artisterna var bäst och det säger väldigt lite. Det var tema rock. Japp. Tema rock. Hade det inte talat om det hade jag nog trott att det var julpyssel. Lite senare såg jag Musikbyrån. Det var bitvis intressant men musiken, den nya moderna, var verkligen sådär. Jag känner mig nästan helt frånkopplad från vad som händer inom musiken just nu. Både den populära, den alternativa och den övriga. Jag orkar inte. Allt har redan varit och visst kan jag höra en bra låt här och en där även från nya band men väldigt lite får mig att gå igång. Det är synd men säkert mitt eget fel. Jag har lyssnat för mycket för länge. Då kommer svackorna. Rätt vad det är kanske jag är tillbaka igen. Musikaliskt avslutades kvällen med studentkorridor. I tre närliggande lägenheter förfestades det och ljudet av dålig hårdrock, dålig techno och eventuellt bra opera blandades till en basvibrerande helvetesmix under bäddsoffan. Tidigare under dagen höll den bärbara på att spränga mina öron när Inglan is a bitch med Linton Kwesi Johnson (gå in på Crying Chip Chop och leta fram posten från 11 juli i år) gick igång på alldeles för hög volym. Det var väldigt behagligt jämfört med kvällens övningar.

The days of wine and Stone Roses

Jag vet inte om ni hunnit uppmärksamma att det har diskuterats indie borta på Spengo. Om inte kan det vara värt att kolla om ni en gång i tiden spenderat för mycket tid på att försöka få tag på Blurs Popscene-singel och nu undrar varför? Shit vad den singeln var svår att få tag på. Nu kom jag just att tänka på att en kille som spelade skivor alldeles för högt för att man skulle kunna konversera vid kaffedrickandet på Street för några veckor sedan gick direkt från Elasticas Connection till Martha & The Vandellas Nowhere to run. Det gav en rejäl flashback till Kalmar Nation i Uppsala och alla de där kvällarna som försvunnit.

Men snälla goa gubbar

Jag har ju hela tiden varit säker på att det varit ett dåligt skämt. Att ingen kan ha menat allvar med det på allvar. Vi pratar förstås om att flytta SM-finalen i bandy från Sirius hemmaplan Studenternas i Uppsala till Göteborg. Jag har inte alls så mycket emot Göteborg som jag en gång trott att jag haft. Efter ett antal besök gillar jag tvärtom Götet. Jag har hittat mina kvarter. Att de är bra på att arrangera stora evenemang råder det heller inget tvivel om (även om jag skulle vilja ta ett snack med den som bokade artisterna till invigningen av EM i friidrott och ännu mer den som inte insåg att det behövs toaletter på ett inhängnat område - särskilt om man tar ifrån de som går in deras passerkort efter att ha bjudit dem på öl). Att ta betalt för trådlöst bredband i pressrummet känns också sådär men på det hela taget är de väldigt bra på att få ihop det i Göteborg. Men SM-finalen i bandy? Det är en dag. Här hade jag tänkt skriva något om hur de tänkt sig att folk ska åka ned från Edsbyn och Sandviken för det men helt plötsligt förstår jag att innevarande säsongs traditionslösa flytt av herrfinalen från den klassiska söndagstiden till lördagen är ett förberedande. Ok så ni har tänkt på det. De ska ta en helhelg i Götlaborg. Smart av Göteborg som evenemangsstad om de gör det men oj vad dyrt det blir för bandyfansen att se sina lag spela final. Fast eftersom några redan gör allt de kan för att göra bandyn till något den inte är (alla lag ska spela i hallar - men hallå det är inte ishockey!) ska man väl inte förvånas. Jag har ju sagt att jag inte ska se någon bandyfinal förrän Sirius spelar en igen. Just nu känns det ganska bra. Vid det laget borde väl västkustexperimentet vara över. Kanske är bandyn då rent av så marginaliserad att vi kan få se finalerna spelas på Fyrisån igen.

Happy Birthday Herr Alarik

Ett år idag. Bloggen. Herr Alarik. Den som började någonstans mitt i och med ett 10-årskalas (grattis till elva år Mickes Skivor!). Jag hade inte så mycket tankar, planer eller målsättningar. Jag hade satt ihop en blogg åt K så att hennes avlägsna släktingar och vänner kan följa utvecklingen och hade så mycket tid över när hon sov att jag startade en egen också. K sover mindre idag men bloggen rullar på. Jag hade en vag tanke om att försöka hålla den vid liv ett år. Jag hoppades på någon kommentar (kanske rent av från en för mig okänd läsare) och tänkte att ett inlägg om dagen ska jag nog kunna snitta (det här är nummer 367 så jaghade till och med skottårsmarginal). Efter ett tag ville jag gärna få till en månad med minst en post per dag. Jag kanske siktade för lågt för här är vi idag med dagliga läsare, ganska frekventa kommentarer (ni som aldrig kommenterat får gärna göra det vid något tillfälle som känns bra), ettårskalas som kommer att firas med något sött på stamlokuset, oktober med dagligt bloggande och till och med ett mediaomnämnande. Tack till er som länkat hit! Tack ska ni ha för att ni läst! Hoppas att ni fortsätter göra det om jag fortsätter skriva.

Hur många har du hört?

Brittiska The Guardian listar just nu 1 000 plattor att höra innan vi dör. Jag hoppas att jag har ett bra tag kvar så jag kan skjuta upp lyssnandet på några av dem. Än så länge har de kommit till bokstaven S men fler plattor väntar i morgon. Jag hittade listningen via Stephen Duffys MySpace sida. Nu ska jag sätta mig och kolla vilka jag hört och hur jag ligger till procentmässigt.

Helt apropå

Croneman fick förmodligen till det bättre i dagens Dagens Nyheter än vad jag fick igår två poster ned men så är det. Läs Sven Lindqvists "Myten om Wu Tao-tzu" förresten trots att Croneman eller DN valt att skriva Lindqvist's.

Draken (balkongerna #7)

Lägenheten bredvid min mormors sista på Odensgatan i Uppsala var lite märklig. När alla andra hade balkonger in mot gården hade den även en ut mot gatan. En ensam balkong högst upp på husväggen. Det berodde på att de som skulle flytta in i huset själva fick vara med och påverka utformningen av sina lägenheter och den som skulle bo där var uppenbarligen beredd att betala lite extra för en balkong till. Det där känns inte så konstigt eftersom huset är gammalt och regleringarna kanske inte hade hunnit bli så hårda än. Desto konstigare känns det att det finns en motsvarande balkong i 60-talskomplexet Drakensberg i Hornstull. En enda av alla de hundratals lägenheterna har begåvats med en balkong som pekar åt annat håll än de andra. Jag undrar lite över hur det gick till.

Känner du trycket?

Skattetryck, skattenivå, solidaritetsgrad. Olika ord för samma sak. Prova att byta ut dem mot varandra ibland och fundera på vilka det är som vill att du ska tänka på det som ett skattetryck. Att du ska känna ett tryck. Grunna lite på vilka som vill att du ska uppleva ett tryck som hindrar dig från att konsumera en massa saker som inte fyller tomrum. Saker som får oss att vilja ha ännu mer av det vi inte behöver. Saker som ställer sig ivägen. Som står mellan oss och våra medmänniskor. För det är några som vill. Att du, jag, vi, ska känna trycket. Några som dunkar in ordet - skattetryck - i våra medvetanden varje gång de får chansen. Och det ordet är bara ett exempel.

Jag läste en bostadsbilaga i helgen. En läsare hade skrivit in. En läsare som sett en man gå och lägga sig i en blå sandlåda för att sova. En läsare som upplevt obehag. En läsare som tittat i lådan på morgonen men då var mannen borta. En läsare som inte bjöd in mannen i lådan till sig, eller lånade honom en filt, eller bredde honom en smörgås. En läsare som kände obehag men lät en medmänniska sova i en blå sandlåda. Jag och L pratade om den där insändaren. Vi tror tyvärr att vi också hade låtit bli att bjuda in mannen i sandlådan. Av något slags rädsla förmodligen. Om vi är snälla mot oss själva. Av bekvämlighet och likgiltighet om vi är lite rakare och ärliga. Många av oss är nämligen tyvärr den där läsaren. Vår rädsla, bekvämlighet och likgiltighet ställer sig i vägen för vår direkta medmänsklighet och solidaritet. Jag hoppas att vi åtminstone hade fixat den där smörgåsen åt honom men jag är inte säker. Jag skäms å mina och mitt samhälles vägnar men är inte säker. Varför har vi blivit sådana? Vilka ord, tankemönster och valörer har format oss till sådana bleka avbilder av medmännsikor? Till sådana skuggvarelser?

If loving you is wrong (Soul Monday #2)

If loving you is wrong (I don't want to be right). Luther Ingram. Karln står på en fotbollsplan inför hur många människor som helst men får det att kännas som en liten intim klubbspelning. Nästan som att han sitter på hennes sängkant och orden bara är för henne. Det ser onekligen ut som att en del i publiken uppfattar det så också.

Styla, staga, städa

Helt slut. Vi har burit, plockat undan, packat och stått i. Att säga att vi stylat eller stagat är verkligen att ta i men vi har städat. Grundligt. Lagom till andra halvlek av Spanien-Sverige var det klart. Idag har vi vilat ömma kroppar och trötta huvuden. K har fått komma tillbaka till centrum. Hon gillade det. Jag med. När hon skrattade som en toklycklig i gungan släppte klumpen i magen. Det är mycket pengar i en lägenhetsförsäljning och ett köp men det är inte allt. Det finns många vägar hem. Jag försöker lära mig det.

Bortamatch

Det gick ju bra i premiären till slut trots att Sirius darrade och tappade en 4-0 ledning. Men jag är inte den som gnäller över en uddamålsvinst. I morgon är det dags för första bortamatchen. Villa står för motståndet och tiden är fel. 17.00. Fem matcher i elitserien en söndag och bara en spelas 13.15. Kanske går jag förbi utanför Zinken då och tar en korv bara för att få lite bandykänsla.

Veckans ord

Fiktionssamhället

Hanging on the telephone (låttips #17)

Jag tyckte nog att Mojos new wave-special för några nummer sedan var sådär men den fick mig att spela de två power pop-samlingarna i serien DIY igen och det är ju alltid trevligt. Jag hade därefter tänkt att jag skulle bjussa på lite Plimsouls inför helgen men så i letandet på YouTube blev det uppenbart att det var Nerves och Blondies versioner av de förstnämdas Hangin on the telephone som behöver luftas.

Herr Alarik on public satellite

Det blir Uppsala idag igen. Föranlett av ett telefonsamtal. Men först lite bakgrund. Likt till exempel en mer eller mindre känd författare kommer jag aldrig att helt kunna lämna lärdomsstaden. Den har präglat mig för hårt. Olikt författaren är jag född och uppvuxen där. Jag bär bägge sidorna av staden inom mig. Öster och väster om ån. Arbetarkvarteren och universitet. Domkyrkan och värmeverksskorstenen. Jag bär faktiskt mer än så. Jag bär landsbygden också. Den gamla av bondgårdar och fattigare stugor och den moderna av radhus och villor. Mina släktingar vilar både på gamla kyrkogården i stan och invid små landsortskyrkor. Jag bär planritningar och möblerade rum inom mig. Jag behöver bara sluta ögonen för att veta precis hur det såg ut på nedre botten på Salagatan 45C, i den stora lägenheten längst ned på Öfre Slottsgatan, i villan på Konsumvägen eller innanför dörren på vår Vilangård. Idag var det Salagatan. Det bruna huset. Ett stenkast från farfars jobb på Vaksalaskolan. Radion stod på extrafrysen i köket. Tomatplantsuppdrivningen mot väggen där köksbordet brukade stå. Kaffepanan var röd och hade en skåpknopp som handtag till locket. Radion spelade P4. Radio Uppland. Farmor kanske nynnande med medan hon trillade köttbullar eller plattade till tekakor. En bild av Uppsala. En bild inifrån mig. Föranledd av telefonsamtalet. Det var min pappa som ringde. Han har också flyttat därifrån. Jag söderut till Stockholm, han norrut till Östhammar. Det är lättare att få in Radio Uppland där än här. Han sa att jag varit på radion i förmiddags. Eller rättare sagt Herr Alarik. Bloggen. Någon hade läst något från texten om de röda fanorna. Det känns märkligt. Om min farmor hade levt hade hon kanske hört det i sitt kök. Det slår mig att jag fortfarande minns telefonnumret fast så många år har gått. Det hade varit fint att kunna ringa henne.

Mina drömmars natt II

Jag minns inte så mycket av vad hjärnan gjorde med slaggprodukterna i natt men jag kommer ihåg en sekvens där jag stod vid kylskåpet och frågade K vad hon ville ha. Det var en så kallad retorisk fråga eftersom K inte kan prata än och alltså tar vad hon får. Men i drömmen i natt sa hon artigt, klart och tydligt: En korv med bröd tack.

Sommarens sista suck

Jag har burit och flyttat på saker mest hela dagen. Trots att det egentligen bara är småplock för att underlätta den kommande flytten var jag rejält slut när jag slog mig ned i soffan för en stund sedan. Ännu mer slut var en nyckelpiga som damp ned på mitt knä och somnade eller dog. I år är det inga i fönstret. Förmodligen är det den nya isoleringen som stoppat dem.

En snäll läsare såg till att Babyshambles låg på hallmattan i går morse. Tack Vince! Det låter bitvis riktigt bra men jag måste nog ge den fler chanser än jag hunnit innan jag kan börja gissa på hur den klarar sig på årsbästalistan.

Av någon anledning, som just nu verkar otroligt korkad, lyssnade jag aldrig på deluxe-utgåvan av Bob Marley & the Wailers Catch a fire när den kom. Nu har jag lånat den från biblioteket och den jamaicanska versionen av plattan snurrar på repeat. Kompet, låtarna, produktionen. Bobs röst.

Jag har till slut börjat läsa min första James Sallis också. Dum som jag är är det bok fem eller något sånt i serien om Lew Griffin. Ghost of a flea heter den och redan på tredje sidan nämns Charlie Patton och replikerna är av typen "Tradition. Right. Ain't what it used to be" eller "....watched the storm go from dog paddle to channel swimmer as I walked home. Jag är bara på sid 21 men det känns som att jag kommer att läsa fler böcker av Sallis.

Den där vintern och Mary

Jag har ju redan gnällt om snön. Nu faller den igen. Den här gången ska jag vara vuxen och uppskatta den lite. För K:s skull. Hon har faktiskt aldrig gungat i snö förut. I förmiddags gjorde vi det. Hennes ögon var lika stora som flingorna som föll. Det var vackert. Jag nynnade till och med lite på Ja se det snöar. Hon verkade uppskatta det med.



Såg i morgontidningen att Den där Mary visas på en kanal i kväll. Jag har sett halva. Det var vinter då med. Jag var i Åre. Alpina-VM avgjordes. Det var i februari. Snö och kallt. Jag hade för länge sen tänkt att den inte var något för mig. Inte min typ av humor. Hade undvikit att se den fast jag visste att Jonathan Richman var med. Nu började jag kolla. Den var ganska bra, smårolig. Halvvägs in försvann bilden. Det var ganska irriterande. I kväll ska jag se klart den. Vi kan väl kalla det ett rejält tillfälligt avbrott.

Till uppror manar vår röda fana

Ett litet tag trodde jag att jag förflyttats i tid och rum till inbördeskrigets Barcelona. För en sekund hörde jag Bob Hunds Nu är det väl revolution på gång starta upp i huvudet. Jag vred på huvudet och från fönster efter fönster hängde röda fanor, tygstycken och handdukar. Det var ett surrealistiskt ögonblick men än märkligare var att allt var kvar när jag blinkat. Från fönster efter fönster runt Odenplan i Stockholm, Sverige, 12 november, 2007. Revolution kunde det väl knappast vara men kanske en manifestation för Burma hann jag tänka innan jag mindes det lilla anslaget på dörren till en bokhandel jag gått förbi. Protesten gäller en galleria som planeras i området. Samtidigt som det kändes lite löjligt slog det an något. Jag är delvis uppväxt med protester mot byggplaner. Väldigt lite delvis men ändå. Varje första advent var det Öfre Slottsgatans dag med loppis, dockteater och kamp för bevarande av några av Uppsalas kulturkvarter. De lyxrustades förstås till slut men med fasaderna bibehållna. De öppna innergårdarna och deras gemenskap stängdes däremot till. Nu gällde det Odenplan och en galleria. Jag har ju lätt för att vara cynisk, även om jag försöker kämpa emot den impulsen, och hann tänka att de väl är rädda för att allt byggeri, damm och trafikkrångel ska sänka värdet på bostadsrätterna under många år men sen tänkte jag på alla de små butikerna, på själen i ett område, på hur många gallerior det kan behövas, på den som planeras här i Hornstull, på att människorna åtminstone bryr sig om något även om det är ganska litet och egoistiskt. Jag beslöt mig för att gilla det. Det kanske är lite fånigt men det är något. Lite liv och färg i allt det gråa.

För vad det är värt (Soul Monday #1)

Jag skulle väl inte vilja säga att Mod Monday-serien är helt nedlagd men man behöver ju inte vara någon alltför uppmärksam läsare för att märka att den går på extrem sparlåga just nu. Men istället för att vara butter över att jag inte hittar så mycket spännande på YouTube i genren så slår jag till med en ny musikserie istället. Ladies and gentlemen I give you - Soul Monday! Beröringspunkterna blir förstås många och vissa av posterna hade nog lika gärna kunnat gå under det tidigare samlingsnamnet men det känns lite nyare och roligare så här. Först ut är, föranlett av att jag de senaste dagarna spelat Mavis Staples soloplatta Only for the lonely ganska mycket, Staple Singers med en cover på Buffalo Springfields For what it's worth. Jag såg Staple Singers på Lollipop ett år. Pops måste ha varit urgammal och döttrarna var inte heller helt unga men de svängde bra så länge kompbandet hölls i strama tyglar. Fast coolast kanske var att se att två av systrarna stod bredvid oss under Johnny Cashs spelning. Om jag minns rätt hade de sina scenkläder på sig och diggade hårt. På tal om Cash såg jag idag att Live at Österåker till slut kommit på cd men det hade ni väl förstås redan koll på.

For sale by owner II

Japp, nu är den ute på nätet. Lägenheten med utsiken. Den som än så länge är vårt hem. Det blir visning till helgen. Jag kan inte hjälpa att jag tycker det är jobbigt med försäljningar innan det är klart. Det bara är så. Vill ni kolla går ni in här.

Fars dag ska väl inte vara någon fars?

Det är fars dag idag. Jag fick den bästa presenten av alla. K somnade på mig i förmiddags. Med sin lilla näsa inborrad mellan min hals och haka. Med en suck som nog betyder att hon kände sig trygg. Lite tidigare och lite senare läste jag om fars dag och föräldraledigheten i DN:s söndagsbilaga (jag skulle ha länkat till artiklarna om jag hittat dem härute på nätet men det gör jag inte). Jag är inte helt säker på den nya söndagsbilagan. Jag förstår ju hur de tänkt men jag är inte helt säker på att det är rätt. Men det är en annan sak. Det var ju fars dag jag var inne på. Det känns fortfarande lite märkligt, eller snarare mycket märkligt, att den här dagen gäller mig. Att det är jag som är far. Det stod i DN att 60% av männen fortfarande inte tar ut en enda föräldradag under sina barns första levnadsår. Det stod om att knyta an. Om att papporna, fäderna, farsorna totalt fortfarande tar ut mycket färre dagar än mammorna. Det stod om att släppa taget. Det är väl kanske inte så konstigt att det ser ut som det gör, med tanke på hur vårt samhälle ser ut, men det känns väldigt sorgligt. Att vi inte kommit längre. Att det fortfarande är så mycket fars över farsornas delaktighet. Men det finns ju ett enkelt sätt att sätta lite fart på det där. Så kom igen nu och individualisera, ni gillar ju individen, föräldraförsäkringen Fredrik, Jan (jag höll på att skriva Lars), Maud och Göran! Ge oss anledning att förändra våra vardagar och vår ekonomier utifrån tanken att papporna ska vara med på lika vilkor. Vem vet på lite sikt kan det kanske rent av leda till bieffekter kring andra villkor som behöver bli mer lika. Säkert är att den presenten skulle leda till fler barn som somnar tryggt ovanpå sina pappor och det spöar slips och tofflor inhandlade av stressade mammor ganska rejält.

Sonja Åkessons spår & Eva Beckmans hår

Jag hade tänkt skriva något om Eva Beckmans lilla TV-film om Sonja Åkesson. Jag läste om den i morgontidningen men glömde bort den under dagen. L hade mindre glömska i sig. Vi missade början men det som var kvar var så värt att se. Leta efter en repris på någon av alla SVT-kanaler. Själva ska jag leta hennes böcker. Det känns just nu vansinnigt ignorant och snudd på korkat att ha missat henne. Johan Croneman skrev bra om programmet i morse i DN. Han fick nog med allt jag ville skriva utom möjligen att det är fascinerande att Eva Beckman aldrig verkar ändra sin frisyr. Möjligen kunde han ha nämnt att hon och doktoranden var med onödigt mycket också men det är en så kallad randanmärkning och om det hade varit tvärtom kanske jag hade gnällt på det.

Jag glömde att vänta på pressmeddelandet

Ok, jag kollade Lundells hemsida igen och jag är nog inte någon nyhetskälla trots allt. Notisen i dagens DN var nog bara föranledd av att lanseringssidan för boxen gick upp några dagar efter min postning. Jag antar att ett pressmeddelande sammanföll med det. De är ju ofta det som avgör när en nyhet blir en nyhet. Jag hade bara grävt lite. Inte djupt det medges men något lite. Jag ska sluta låta som en lanseringskanal för Uffe alldeles snart men innan vill jag bara nämna att det går att provlyssna några spår på den där lanseringssidan. Ett av dem är om jag inte misstar mig alldeles en försvenskning av Steve Earles fantastiska Poison Lovers från mästerliga plattan El Corazon som heter Det vi aldrig lät oss få. Ulf frestar bara med någon minut och jag vill ha mer men istället får det väl bli några timmar med Steve i cd-spelaren.

Veckans nöjesscoop?

Jag tog förstås för givet att det var ett gammalt och välrapporterat faktum att Lundell hade en box på gång när jag skrev om det tidigare i veckan och blev minst sagt förvånad över att det stod i DN först idag. DN refererade till UNT som publicerade några dagar efter att jag skrivit om det och efter en koll på nätet visade det sig att texten urprungligen kom från TT Spektra där jag faktiskt tror mig ha minst en läsare. Det kan ju naturligtvis ha gått till på annat sätt men Aftonbladet kanske trots allt gjorde en miss när de inte anställde mig som nöjesreporter för tio år sedan efter den mest bisarra anställningsintervju jag varit på. Vid skrivbordet framför och vänd mot mig satt den personalansvariga, i soffan snett bakom mig satt den nöjesredaktionsansvarige. Bägge drack kaffe, ingen frågade om jag ville ha något. Förmodligen var de bara snälla och tänkte att det var stor risk att jag skulle spilla när jag hela tiden tvingades vrida huvudet som en sjuk undulat för att försöka svara på frågor av karaktären jag-har-minsann-gått-på-en-dyr-personalrekryteringskurs som kom från två helt olika håll. Med tanke på hur mycket elände jag hade tvingats skriva om dokusåpor och kändiskändisar om jag fått det där jobbet känns det så här i efterhand rätt bra att det inte blev något. Fast en kopp kaffe hade varit trevligt. Jag tror att min simultankapacitet hade fått ihop drickandet och huvudvridandet.

Old red eyes is back

Det var förstås via den mindre Skåne-Magnus och hans Paul Heaton-fanatiske vän Janne som jag äntligen fick koll på att det verkar vara en ny platta på gång med den tidigare sångaren, låtskrivaren och frontmannen från Housemartins och The Beautiful South. Det ligger fyra nya spår på hans MySpace och att en heter The Pub känns inte som någon stor överaskning. Det låter nog i ärlighetens namn, efter en första lyssning, mer ok än upphetsande men ibland tar det ju lite tid för hans låtar att växa till sig och det här är såvitt jag förstår inga färdiga versioner så jag tänker fortsätta att se fram emot skivan ganska mycket. Så länge åker Heaton upp bland MySpace-länkarna därute till höger.

Listmania 1962-2001

Jag satt och letade lite bland gamla dokument i datorn nyligen. Bland mycket annat hittade jag en sammanställning över de bästa plattorna från 1962 till 2001 från en omröstning vi hade på maillistan Hi-Five. Det är naturligtvis omöjligt egentligen att lista sådana saker. Det ändras ju hela tiden men så här såg min lista ut just då. Idag hade en del plattor garanterat bytts ut medan några hade suttit säkert. För er som tänker börja gnälla om att någon platta egentligen kom något annat år gjorde jag det enkelt för mig och tog det år som stod på baksidan av mina skivor så skyll på skivbolagen inte på mig. Era egna listor är naturligtvis välkomna. I kommentarfältet eller på era egna sidor. Fast några av er kanske fortfarande har fullt upp med de där sju plattorna.

1962 Bob Dylan: Bob Dylan
1963 Sam Cooke: Night beat
1964 Impressions: Keep on pushin
1965 Beatles: Rubber Soul
1966 Four Tops: Live
1967 Velvet Undergrond & Nico
1968 Van Morrison: Astral Weeks
1969 David Bowie: David Bowie (Space Oddity)
1970 Stooges: Funhouse
1971 David Bowie: Hunky Dory
1972 David Bowie: The Rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars
1973 Lou Reed: Berlin
1974 Gram Parsons: Grevious Angel
1975 Bob Dylan: Desire
1976 General Johnson
1977 Elvis Costello: My aim is true
1978 Jam: All mod cons
1979 Clash: London Calling
1980 Dexys midnight runners: Searching for the young soul rebels
1981 Barracudas: Drop out with the Barracudas

1982 Jam: The gift
1983 Billy Bragg: Life's a riot with spy vs. spy
1984 Style Council: Café bleu
1985 Dexys midnight runners: Don't stand me down
1986 Housemartins: London 0 Hull 4
1987 Smiths: Strangeways here we come
1988 'Til Tuesday: Everythings different now
1989 Madonna: Like a prayer
1990 John Cale & Lou Reed: Songs for Drella
1991 Lloyd Cole: Don't get weird on me babe
1992 Paul Weller
1993 Aime Mann: Whatever
1994 Beautiful South: Miaow
1995 Jayhawks: Tomorrow the green grass
1996 Walkabouts: Devils road
1997 Steve Earle: El Corazon
1998 Duffy: I love my friends
1999 Kevin Rowland: My beauty
2000 Aimee Mann: Bachelor #2
2001 Nick Lowe: The Convincer

Dessutom bör jag nog länka till Herr Bergström nu när han äntligen kommit fram till en personlig favorit i sin intervjuserie med bloggare han gillar.

Apropå alla skivorna däruppe blir det även en länk till The blogger formerly known as ensamma mamman som läst mjölkpaketen lika noga som jag den här veckan. Musiken är luft numer. Kom ihåg det ni som eventuellt ska hjälpa till att flytta. Singelskåpet väger som luft. Tung luft förvisso men ändå.

Samtidigt i Hornstull

I förmiddags fick uttrycket störningar i kollektivtrafiken ett slags ansikte på vår gata.

Ulf Gerhard Lundell (skivkonsten #27)

Jag skrev en sak över på Spengo. En platta ur skivhyllan från 1983. I samband med det kollade jag Ulf Lundells hemsida för att jag skulle länka dit. Karln är med box igen. Minst den tredje i ordningen efter Innan jag anfölls av indianerna och Livslinjen. Den ska heta Under vulkanen och innehålla, sitt ner och håll i er nu, 14 cd-skivor med outgivet material och en dubbel-DVD. Det är förstås helt vansinnigt. Få svenska artister har så besinningslöst vräkt ur sig material som Lundell. Somt bra, som dåligt, en del fantastiskt. Själv tappade jag kollen någonstans efter Xavante. Fram dit följde jag med rätt bra. Lite är det som med Costello. Det kommer så mycket att det blir stopp. Öronen och hjärnan kan inte ta in mer. Jag har några plattor till efter Xavante och där finns fantastiska låtar som Jag saknar dig (det ska finnas en duettversion i boxen!) men jag orkar inte gå igenom allt. En bra sammanställning skulle räcka. Ändå sitter jag här och känner hur snålvattnet rinner till, dreglet är på väg att sippra ut ur munhålan. 14 cd-skivor med outgivet. Från 1972 till 2007. Demos från långt innan debuten med Vargmåne och alternativa tagningar, out-takes och outgivet till hela bregottfabriken lagt klövarna i vädret. Det är naturligtvis dels samlaridioten i mig som känner pulsen öka men även det ganska undangömda lundellfanet. Jag har ju i stort sett allt han gjort fram till Xavante och även om jag lyssnar rätt sällan på det mesta av det blir jag så vanvettigt sugen på att ge mig i kast med den här mastodontutgåvan. 14 cd. Det är förstås ett påhopp, ett övertramp, ett vansinnesdåd och ändå sitter jag här och försöker tyda låtlistan på hemsidan. 104 opublicerade sånger. 28 november smäller det. Vi får väl se hur länge priset på knappa tvåtusen kronor kan hjälpa mig att stå emot. Det är nästan så att jag avundas de där som så kategoriskt klarar av att avfärda Lundell.

Nästintill obligatorisk närvaro

Mark Olson kan som jag redan har skrivit ha gjort en av årets bästa plattor. Nästa helg spelar han på Stacken under Nalen. På lördag närmare bestämt. Har ni inget tungt vägande skäl för att inte vara där tycker jag att ni ska köpa biljett. Det kan bli hur bra som helst. Själv ska jag stå här hemma och förbereda lägenhetsvisning istället. Ni kan ju tänka på mig och flyttkartongerna medan ni applåderar.

Konsten att ha utsikt

Kommer ni ihåg hur det var med Konsten att förlora? Jag blev som besatt av att få veta vad som hände. Klickade på uppdatera flera gånger om dagen. Nu finns det en ny chans att följa med på vad som händer i en tidningsmiljö. Mer tillbakablickande än nutid och mindre fotboll än i Konsten att förlora men jag tror att det kan bli lite samma känsla av att vilja uppdatera. Eller så tröttnar man. Trots allt varken köpte eller läste jag boken Konsten att förlora när den väl kom med chansen att få ta del av slutet. För er som undrar är det den andra Utsikt från nedre botten, den jag skrivit ihop till Utsiktfrånnedrebotten ute till höger, jag nog kommer att följa ett tag, kanske längre.

More is less

En vecka kvar. Jag gick förbi Zinken igår. Planen var spolad. Isen låg vit. En vecka kvar sen kör bandysäsongen igång på allvar. Det är inte långt mellan de där perioderna när man slits mellan hopp och förtvivlan. Fotboll, kort andhämtningspaus, bandy, kort andhämtningspaus, fotboll och så rullar det på. Nu är det alltså bandypremiär. Sirius börjar hemma. Jag lär förstås missa matchen. Lägenhetsförsäljning på gång och bandy i en annan stad är en dålig kombination. Rubriken då kanske ni undrar? Jag har börjat rensa i garderoben och hittade Josses gamla tröja. Sirius hade galet många, små, sponsorer på den tiden och alla skulle de ha sin logga med på tröjorna. Chansen att något varumärke gick fram är verkligen liten. De kommer att vara snyggare på söndag.

Sin egen lyckas smed eller vattenpojke

Bara för att det är så ruggigt väder och för att ni kanske glömt att klicka på länken ute till höger. Vänner av den pop som ibland stavas indie eller den rock som ibland kallas episk har en del att hämta just nu hos Bradley's Almanac. Där finns livespelningar med såväl lyckosmeder som vattenpojkar. Jag har inte hunnit lyssna än, det har varit lite mycket, men låt inte det hindra er från att gå dit. Jag tänker inte gnälla om att några tränger sig före.

Björngenen

Jag vet inte hur ni har det med tanke på att det var en sådan morgon som delar männsiskorna. Åtminstone här hos oss i Hornstull. Snön föll i natt. Nu är det bara lite kvar men den ligger där vit på gräset som snart är fjolårs och minner om att en del av oss faller med den. Jag pratade med en mamma i lekparken. Hon sa att den föll kraftigt vid fyra i natt. Jag sov då, tack och lov. Snöfall i vargtimmen är inget för mig. Jag bär på björngenen. Den som får en att vilja gå i ide så fort den första snön faller. Vissa andra, de blir glada som barn. Ansiktena blir upplysta av ja se det snöar. Jag undrar oroligt om skafferiet är fyllt och de värmande filtarna många nog.

For sale by owner

Det är osäkert på börsen, i den amerikanska ekonomin, räntorna här hemma går uppåt, så vad gör vi? Köper större bostad förstås och lånar mer pengar. Man ska ju bo också. Det är inte bara en investering, det är liv också och vi har gått plus förr och de pengarna har vi ju på så sätt råd att förlora om allt mot förmodan skulle braka åt helskotta nu. Dessutom blir ju priserna ofta lägre i tider av osäkerhet även om det kanske inte märktes så mycket för oss när vi skrev på i går kväll.

Men till en annan viktig sak. Vi ska sälja också. Världens bästa tvåa är till salu. Den kan bli din. Oj vad vi har trivts här. Oj vad vi fortfarande trivs här. Nyckeln kommer att lämnas över med en tår i ögonvrån. Här har vi haft nyårsfest för 15 sittande gäster, här har vi haft inflyttningsfest för många fler, här har vi bott två trappor upp från ett av världens bästa fik och här har K tillbringat sitt första levnadsår. Här lyfte hon för första gången huvudet, ålade, åt mat, kröp och tog små steg stödd mot möblerna. Oj vad det kommer att bli svårt att lämna det här hemmet. Här har vi alltid kunnat kolla klockan på Högalidskyrkan från bägge rummen och köket och här har vi haft fri utsikt mot parken när vi myst i det större burspråket. Det är vår lägenhet i våra kvarter. Jag kan redan känna saknaden.

Lyckligtvis flyttar vi bara till andra sidan kyrkan. K får eget rum. Sekelskifte blir sextiotal. Burspråken blir balkong. Det kommer att bli kanon men tiden här, där jag sitter just nu, kommer alltid att vara en av de allra bästa i mitt liv. För er som redan dreglar över chansen att bo där Herr Alarik bott lovar jag att det kommer en länk till bostadsannonsen så snart den finns på Hemnet. Ge er till tåls någon vecka eller så. För den som vill kan mina hemsnickrade cd-hyllor som sväljer skapligt många hyllmeter ingå vid en snabb affär.


Snart ser vi den från andra sidan

Mångt och mycket

Jag är smått chockad. Jag anmälde mig till något som heter bloggtoppen. Är ni uppmärksamma har ni redan sett den lilla loggan en bit ned ute till höger. Loggan i sig är inte så chockerande men det kom statistik på köpet och 112 unika besökare har varit inne och läst här de senaste två dygnen. Ni kanske inte tycker att det låter så mycket men jag hade liksom trott att ni kanske var en femtedel av det eller något sånt. 112! Nu gäller det att stålsätta sig mot prestationsångesten.

Det är mycket annat också så ni får nöja er såhär så länge. Det kanske kommer mer i kväll. Eller i morgon. Men ni kan ju få veta att K klappade händerna av förtjusning när jag dammsög tidigare idag. Sånt och att hon gillade min hemgjorda korv stroganoff med råris kan verkligen få en trött pappa att glömma de senaste dagarnas ryckiga sömn. Vill ni ha något ytterliggare rekommenderas Jonkens höstmusiktips på Spengo.

Ok ni får en gryning också. Det är bara att inse att jag är gammal nog att tycka att soluppgångar är snyggt och att det inte är något att hymla med. Det skulle kunna vara någon helt annanstans men det är faktiskt Hornstull förra veckan.