Thick as Thieves (Mod Monday #13)

Om ni klickade på länken till Vinlusen i går vet ni att Thick as Thieves framfördes akustiskt på festen i lördags. Med tanke på hur besatt jag varit av The Jam, kanske fortfarande är efter normala måttstockar, är det lite märkligt att de inte fått någon Mod Monday-postning förut. Kanske beror de på at de delvis stod utanför och framför allt över den mod revivalvåg som sköljde fram 79-80, kanske kändes de bara för självklara. Här kommer hur som helst två gånger Thick as Thieves. En från när det begav sig med Jam och en med Paul Weller från förra året.

The Prisoners (Mod Monday #16)

The Prisoners. Hårklyvarna kanske vill hävda att de var mer garage än mod men jag tänker inte ödsla tid på sådant. James Taylors orgel, Graham Days röst, låtarna, drivet, attityden. Den här är för er som noterat att ni blivit lurade på just Mod Monday-postning nummer 16. Ni som noterar att låten och framförandet redan varit med i den här postningsserien kan trösta er med att det är färg den här gången.

Phil Jones & TUB (Mod Monday #14)

Jag var nog inte ensam om att tro att posten med Jam mycket väl kunde ha blivit den sista i Mod Monday-serien men nu är vi här igen. Eller rättare sagt hos en didgeridoospelare i Australien hur konstigt det än kan låta i sammanhanget. Jag vet inte längre riktigt vad det var jag letade efter när jag snubblade på den furiösa urladdningen i Pick a bale of cotton som Phil Jones & The Unknown Blues bjuder på men jag vet att jag spelat den här snutten många gånger sedan i mitten av förra veckan och att jag gärna skulle ha den på platta. Lite efterforskningar visar att Phil fortfarande är musiken trogen om än kanske i lite lugnare form.

Digga det här nu (Mod Monday #18)

The Creeps. De var så alldeles fantastiskt bra där och då. Jag vet inte hur många gånger jag såg dem vid tiden för andra plattan (som vi suktade efter Now Dig This! där den låg i Musikörats julstängda skyltfönster, redo att högst oortodoxt släppas i mellandagarna) och innan de fick det breda genombrottet med Blue Tomato men det var ett gäng och det var alltid strålande spelningar. Nu går det att se på YouTube också. Skönt att få väcka liv i Mod Monday-serien igen.

Something's Missing (Mod Monday #1)

YouTube lockar ju förstås, när det funkar som det ska, till temapostningar och här har ni den första i min Mod Monday-serie. The Chords var ett av de allra bästa modrevivalbanden i skarven mellan 70 och 80-tal och här gör de ett helt fantastiskt framträdande i något slags brittiskt barnprogram.

Colour me Pop (Mod Monday #17)

26 minuter tv-framträdande med Small Faces från 1968. Då väcker vi liv i Mod Monday-serien även om de väl var ganska rejält på väg att växa ur den snäva kostymen vid det här laget.

För vad det är värt (Soul Monday #1)

Jag skulle väl inte vilja säga att Mod Monday-serien är helt nedlagd men man behöver ju inte vara någon alltför uppmärksam läsare för att märka att den går på extrem sparlåga just nu. Men istället för att vara butter över att jag inte hittar så mycket spännande på YouTube i genren så slår jag till med en ny musikserie istället. Ladies and gentlemen I give you - Soul Monday! Beröringspunkterna blir förstås många och vissa av posterna hade nog lika gärna kunnat gå under det tidigare samlingsnamnet men det känns lite nyare och roligare så här. Först ut är, föranlett av att jag de senaste dagarna spelat Mavis Staples soloplatta Only for the lonely ganska mycket, Staple Singers med en cover på Buffalo Springfields For what it's worth. Jag såg Staple Singers på Lollipop ett år. Pops måste ha varit urgammal och döttrarna var inte heller helt unga men de svängde bra så länge kompbandet hölls i strama tyglar. Fast coolast kanske var att se att två av systrarna stod bredvid oss under Johnny Cashs spelning. Om jag minns rätt hade de sina scenkläder på sig och diggade hårt. På tal om Cash såg jag idag att Live at Österåker till slut kommit på cd men det hade ni väl förstås redan koll på.

Mod (Popskyltarna #28)

Visst ligger det väl en gammal sliten fishtail parka i någon kartong i källarförrådet? Vill ni ha mer mod kollar ni förslagsvis in de gamla Mod Monday-postningarna.

Vem? Them! (Mod Monday #12)

BBB har lagt ned sin Mod Sundayserie eftersom materialet på YouTube sinar och det är lätt att förstå honom men jag kör ett varv till. Någon kan säkert tänka sig att gnälla över att Them var mycket mer R&B än mod men jag har aldrig varit så mycket för petitesser. Kolla gitaristen, lyssna på Van och le åt den lilla killen som diggar. Det här är fantastiskt material.

The Mill Hill Self Hate Club (Låttips #67)

Ed Ball. Vilken hjälte. Klart han ska ha ett låttips. Det är ju nästan två år sedan han och The Times var med i Mod Monday-serien. The Mill Hill Self Hate Club köpte jag på cd-singel den varma, varma, sommaren 1997 när jag för första gången var nyinflyttad i Hornstull. Jag hade arbetslöst sommarlov och lyssnade mycket på den här singeln, Teenage Fanclubs Ain't That Enough, Otis Reddings version av (You're love keeps lifting me) Higher and Higher och Jan Johanssons Younger Than Springtime som jag lånade om och om och om igen på biblioteket. Steve Earle, Staple Singers, Robert Johnson & His Punchdrunks och ett ganska nytt band som hette Weeping Willows spelade på Lollipop i slutet på juli och jag fikade mycket på Café Dello Sport och Lasse i Parken. Vattnet var varmt vid Långholmen den där sommaren och Video Nord och Mynt och Musik fanns fortfarande i Hornstull. Det känns konstigt att det redan är tolv år sedan.

Going Underground (Mod Monday #15)

Den går inte att bädda in men klicka på länken så får ni se och höra The Jam spela Going Underground på Pinkpop Festival i Holland 1980. Gör det. Och om ni sitter på en inspelning kontakta mig. Jag vet inte om det fortfarande är min allra, allra bästa låt men den är med däruppe och i kategorin viktigaste låten i mitt liv lär den fortfarande toppa. Bruce Foxton ska förresten enligt vad det sägs vara med och spela på Wellers kommande platta. Ni får den officiella videon här nedan också.

Uppdatering i oktober 2014. Nu går den faktiskt alldeles utmärkt att bädda in. Frågan om någon har hela konserten kvarstår.

It was 30 years ago today (Mod Monday #18)

Det finns dagar när jag anser att The Style Council är det bästa popband som någonsin funnits. Från singeldebuten Speak like a child för på dagen 30 år sedan fram till Have you ever had it blue satte de knappt ned en lilltå fel och även efter att de gått över till styrfart fortsatte de att leverera fantastiska popögonblick hela vägen fram till sista singeln Promised Land (en Joe Smooth-cover). Men just i dag koncentrerar vi oss på det där första fina lilla vinylsläppet.

 

Jack The Ripper (Mod Monday #17)

Ok, ok, ok. Det här är kanske att stretcha modbegreppet mer än en smula men det är också Milkshakes. Ett band så stenhårt och coolt att ni får två låtar med dem. They Came, They Saw, They Conquered är bara ett album med dem som ni bör köpa om ni ser det.

The Prisoners (Mod Monday #11)

Jag köpte The Creeps andra platta Now Dig This! på cd i veckan. Jag hade den förstås på vinyl men 30 spänn var ju löjligt billigt. Det var kul att lyssna på den. Måste vara åratal sen jag hörde den i sin helhet senast. Jeleniks röst låter fortfarande otroligt bra och Ingemanssons orgel likaså. Att de gick bort sig lite efter den här må väl vara hänt med tanke på att de fick tjäna lite väl värda pengar ett tag. K gillade att dansa till One good reason men ni kanske undrar vad det här har med The Prisoners att göra? Jo jag letade efter Creeps på YouTube men hittade inget tidigt material så eftersom plattan även fick mig att vilja spela The Last Fourfathers och då särskilt I am the Fisherman så fick det bli Prisoners istället.

Millions like us (Mod Monday #5)

Bilden kanske är lite sådär men energin är desto bättre. Purple Hearts var verkligen ett av de bästa modrevivalbanden i skarven mellan 70- och 80-tal och deras första singlar på Fiction är alla väl värda att leta efter. Ska jag välja en favorit blir det nog två. Tyvärr fanns varken Frustration eller Jimmy på YouTube men debuten Millions Like Us är ju också riktigt bra.

The In Crowd (Mod Monday #2)

Någon har lagt in skitful grafik i början men sen. Dobie Gray. Koregraferad bakgrundssångardans. The In Crowd. Det är lätt att gilla YouTube. Det är däremot svårt att skriva "Det är lätt att gilla YouTube". Fingrarna vill automatiskt knacka ned "Det är svårt att inte gilla YouTube". Varför är det så? När språkpoliserna fått ordning på det här med särskrivningar får de gärna börja titta lite på rak ordföljd kontra dubbelnegationer eller vad det kan heta. I väntan på det tittar jag en gång till på Dobie.

Painter Man (Mod Monday #7)

Det kanske inte är deras tuffaste låt men visst är det väldigt kul att se The Creation på suspekta gungor med okontrollerad rökmaskin och stråkföring. Creations How does it feel to feel var faktiskt en halvstor dansgolvshit på Kalmar Nation i Uppsala när jag spelade skivor där i början och mitten av nittiotalet. Har för mig att jag brukade spela den i anslutning till David Bowies The man who sold the world. Uppenbarligen var det fler som tyckte att det var låtar som passade i tiden eftersom bägge inom kort gjordes som covers av Ride respektive Nirvana. Något som mitt simpla plattvändande knappast kan lastas för.

I just det här fallet handlar det om lyckotårar

Dra mig mycket långsamt baklänges på en liten vagn. High Numbers (The Who) gör en cover på The Miracles. Med rörlig bild. Det finns ett längre klipp också här. Frågan är om något band, någonsin, har sett coolare ut. Och jo jag skriver den meningen trots att jag i går kväll gång på gång tappade hakan i takt med att jag bläddrade bland bilderna i Paulo Hewitts Small Faces-bok. I gotta dance to keep from crying.



Den här postningen borde ju förtsås ha hamnat i Mod Monday-kategorin men vissa godsaker går inte att spara på.

I Can't Make It (Mod Monday #3)

Låt inte de engelska lustigkurrarna i början störa er. Direkt efter dem kommer Small Faces och som de kommer. Steve Marriot och Ronnie "Plonk" Lane gör verkligen sitt bästa för att se ut som de coola killar de är. Kolla bara Steves attack mot mikrofonen och Ronnies polisonger. Small Faces var verkligen osannolikt bra. Den som har lite tid över kan hitta många bra filmsnuttar på youtube.



När vi ändå är inne på 60-tal kan det vara på sin plats att guida er till en annan blogg också. De som läst Herr Alarik ett tag har knappast undgått att ett par skånska Magnus nämns ibland. Den större och yngre av de två har numer bloggen Spengo. Ni hittar till den via länkarna ute till höger.

Ready Steady Go! (Mod Monday #8)

Januari 1998 och jag hade just kommit hem från en grabbresa till London. På den då fantastiska trevåningsbegnatbutiken Beanos i Croydon hade ett videoband inhandlats. Det var Motown och då närmare bestämt diverse gruppers uppträdanden på Ready Steady Go! 1965. Jag satt trollbunden hemma i soffan och bara gapade. Supremes, Temptations, Smokey med Miracles, Martha med sina Vandellas, en femtonårig Stevie Wonder som bara skakade i hela kroppen medan han sjöng och så vidare. Allt som allt 21 låtar (varav två med Marvin Gaye från ett annat tillfälle) presenterat av Dusty Springfield, som även sjöng duett med Martha Reeves, och en alldeles otrolig charmfaktor. Avslutningen med Smokey Robinsons Mickeys Monkey med Supremes som back up, och Stevie Wonder ståendes på en sån där rund upphöjning som det alltid verkar ha funnits hur många som helst av i popprogram från sextiotalet, var helt fantastisk. Och precis i inledningen av den låten hör man Diana Ross fnittra till lite i mikrofonen. Fast allra bäst är nog ändå Martha och Dusty tillsammans i Wishin' and Hopin'. Så vitt jag vet finns den fortfarande inte på DVD men via YouTube går det ju att se det mesta så varsågoda.