Middle Class Kid (låttipsen #7)

Jag hade ett eftermiddagsmöte på stan idag vilket resulterade i att jag hann titta in på secondhandklädbutiken Judits Herr på Hornsgatan efter jobbet. Bakom disken stod Pelle Carlberg och det påminde mig om att jag redan för flera veckor sedan hade tänkt tipsa om Pelles låt Middle Class Kid som går att ladda ned alldeles gratis här. Pelle själv passade på att berätta att hans nya platta kommer om en månad.


En otroligt dålig bild på Pelle från Strings källare

Galaxer i mina braxer (låttipsen #6)

Ibland räcker det med att jag snubblar över ett popband jag aldrig tidigare hört talas om för att en tisdag ska kännas lite bättre. Idag gick jag av en slump in på Tangents för första gången på hur länge som helst. Där läste jag dels en rätt intressant text om modrevivalbandet Back to Zero och dels snubblade jag alltså. Bandet jag snubblade på heter Pants Yell! och har visst släppt en del plattor. Det spelar ganska mesig pop av det slag som kan behövas på tisdagar. Ni kan lyssna på dem på deras MySpacesida. Vill ni lyssna oftare går det att ladda ned en del låtar som mp3 här också.

God Jul!

På julafton skrev jag en postning om Dexys Midnight Runners framförandes Merry Christmas Everybody på TV. Då fanns det ingen version upplagd på YouTube men sen dess har någon som kallar sig Soulrebel1980 fixat det där så nu är det bara att klicka här för att uppnå lite julstämning i slutet på februari.

Kritan - Jolo - Hallman

En kille som kallar sig Kritan, som jag gärna hade haft som lärare om jag gått i skolan idag, tipsade om lite böcker i veckan. Dels om den utmärkta Svinalängorna som nog finns på extremt billig pocket under den kommande veckans stora bokrea, köp och läs, och dels om två Jolo. Jag hittade fram till Jolo långt senare än Kritan och har varken läst Någonstans i Sverige eller De tre från Haparanda (men den står i hyllan och väntar) men jag har bland annat läst Amerikafeber, en av de böcker han gjorde ihop med Margareta Sjögren, och eftersom jag tidigare lovat skriva något om ett stycke i den verkar det här vara en bra tidpunkt.

Jag började läsa Amerikafeber på planet första gången jag skulle till USA våren 2000 och det gick så där. Inledningsvis gick det väldigt bra men redan i första kapitlet tog det stopp. Det var så vanvettigt bra att jag inte kom längre. Ni kanske inte alls kommer att bli lika tagna men jag måste ändå få citera något, av det i min mening, kanske bästa i beskrivningsväg som skrivits på svenska. Det är briljant iaktagelseförmåga parat med en språklig känsla som är fantastisk i kapitlet Vi är i Amerika:

Från varje backkrön såg vi sjöar glittra blåa nedanför oss. Ur lönnarnas och ekarnas flammande lummighet av rött och gult stack kyrkspirorna upp. Vi körde fram och steg ur och kunde inte skilja dem från alla kyrkor hemma i Sverige som byggdes i något av Oscar II:s eller Sofias regeringsår.

Det var slätten kring Falköping eller Smålands kyrkbackar. Byggena var jämnåriga och jämnfula med kyrkorna som byggdes i de svenska socknarna på Oscars och Sofias tid. På en minnessten intill kyrkan utanför Centre City i det pastorala, stenfria Småland som är Minnesota stod det:

Din spira Jesus sträckes ut

så långt som dagen hinner.

Vita, svårlästa gravstenar spreds över den gröna kullen ned mot sjön. Det var bara svenska namn, från de första jordade på 1860-talet till dem som kommit dit denna höst.

Och så fortsätter det med bland annat ett möte med en svenskättling som gräver gravar på kyrkogården: Edvin talade en ren och fin småländska. I Sverige hade han aldrig varit. Han var född i gården närmast sjön. Han talade ett språk som inte hörts i Sverige på 75 år.

Resten får ni läsa själva om ni tycker det verkar intressant. Jag skulle bara dessutom i sammanhanget vilja passa på att tipsa om, den som jag tror sorgligt bortglömde, Adolf Hallman. Hallman var en konstnär som blev reporter när han insåg att det var lättare att kränga bilder till tidningsredaktionerna om det följde med en text också. Enligt förordet, av Stig Hansén och Clas Thor, i boken På barer och bakgator var Jolo ett stort fan av Hallman och beundrade dennes förmåga att verkligen till fulländning släntra genom tillvaron, utan riktning, och att därför ha ramlat på så mycket. Jolo har gjort ett urval av Hallmans texter i boken Mest om Paris som jag tyvärr inte har men jag har New York. Den innehåller nästan lika briljanta språkliga bilder som Amerikafeber, det pastorala, stenfria Småland som är Minnesota, men dessutom bilder som den ni ser på fotot som illustrerar den här texten. I stort sett varje bild i den boken skulle vara värd att rama in och sätta på väggen.

Blue Ox Babes vs. Dexys

Många av er har väl säkert redan läst om hur Kevin Rowland snodde mycket av idéerna till den upplaga av Dexys Midnight Runners som spelade in Too-Rye-Ay från sin tidigare bandkollega Kevin Archer. Jag hade åtminstone gjort det och varit nyfiken på att höra det band, Blue Ox Babes, som Archer bildade när han hoppade av Dexys. Archer, som var med och skrev många av låtarna på Searching for the Young Soul Rebels (och som sjöng på singelbaksidan One Way Love), började experimentera med stråkar och folkmusikinfluenser i sitt nya band och lånade ut ett kassettband med sina demos till Kevin Rowland. Det tog ett tag men Archer måste onekligen ha skakat på huvudet när hans sound toppade världens listor i form av Dexys monsterhit Come on Eileen.



För några dagar sedan small det till på hallgolvet och där låg en hembränd cd med Blue Ox Babes platta Apples & Oranges. (som jag tror bara kom på kassett när det begav sig). Någon har fört över den från band och säljer på eBay. Det är väldigt bra eftersom de singlar med bandet som ibland dyker upp på samma ställe brukar vara ganska dyra. Det är fascinerande att höra hur klart soundet från Dexys hängselbyxfas är. Kevin Rowland snodde verkligen, vilket han ju också senare bett om ursäkt för, Archers idéer och delar av låtar rakt av. Om jag inte minns fel har Kevin numer även skrivit över en del av rättigheterna från sina låtar till Archer som kompensation. Samtidigt känns det ganska uppenbart att det här aldrig hade blivit lika stort utan Kevin Rowlands röst och passion. Archer är helt enkelt inte en tillräckligt särpräglad sångare eller besatt visionär. Men för den som vill höra hur den felande länken mellan Searching for the Young Soul Rebels och Too-Rye-Ay låter är det här verkligen ett måste. Två smakprov kan ni hitta genom att scrolla ned på sidan ni kommer till genom att klicka på den här länken.

När jag ändå skriver om Dexys måste jag igen poängtera hur fantastiskt mycket jag ser fram emot nya plattan. Smakprovet It's OK Johanna lovar ju mycket gott. För den som tycker att det är jobbigt att lyssna på den på MySpace finns den som mp3 i slutet av artikeln här.

Florence Valentin Clash

Det kanske bara är jag som tycker att det är kul att Florence Valentin är tillbaka och att de gör Clash på svenska. I kväll spelar de hur som helst på Club Starfly. Frågan är om min hals pallar? Andra som spelar i kväll är Sirius. Oj vad skönt det skulle vara om de kunde ta sig till kvartsfinal.

Upptrappning

Herr Alarik slår tillbaka mot det onda i halsen. Besök på Vårdcentralen och Apoteket innebär att jag numer förfogar över tyngre medicin. Sån som man kan bli lite dåsig av. Hoppas det innebär att det går att sova sig igenom hostattackerna.

Apelsin, Bromhexin, Noskapin, Cocillana-Etyfin

Håll hårt i hatten

Det känns helt otroligt, och förmodligen räcker det väl inte med ett mål upp inför returen, men Sirius slog Bollnäs hemma på Studan i kväll. 3-2 i den första åttondelsfinalen! Positiva bandyresultat känns just nu som en väldigt bra medicin.

The Bitterest Pill

Hemma och sjuk, hostmedicin är vidrigt äckligt, efter den hälsosamma och stärkande vistelsen i fjällen. Som om inte det var illa nog skickar en skånsk Magnus ett mail om att Rick och Bruce ska turnera som Jam. Det enda lilla abret i deras paket är att en av killarna i bandet inte kommer att vara med. Han heter Paul Weller. Kunde du inte bara ha fortsatt att spela bas i Stiff Little Fingers Bruce? Och du kunde väl spelat trummor i något Jam tribute band Rick? Jaja det var väl ofrånkomligt att det skulle hända till slut. 11 december i år är det 25 år sedan Jam gjorde sin sista spelning. Det kommer det självklart även att vara efter att herrar Buckler och Foxton varit ute och snurrat på de engelska vägarna.

En bättre nyhet från samma källa är att det kommer en Beautiful South at the BBC platta under våren.

Nedslag i hemresan

Söndagseftermiddagståget ner genom Sverige. Vackra landskap byts mot mörker och endast SOS-samtal. Krokom, Bollnäs och längtan hem. Richard Yates The Collected Stories i knät och Althea & Donnas The West i den bärbara. Överallt runtomkring hostningar, harklingar, nysningar och snytningar.



Blåbärssoppa och kex. Välbemedlade promenader till bistron. Restaurangvagn är inget för den tid vi lever i. Lite för många killar med lite för långt hår i nacken och meningslösa ord på väg ut genom munnen. Deras flickvänner, här är alla par, har en pärla i vardera örat och fnittrar med mungiporna nedåt. Det tar generationer av stillasittande överseende att bemästra det.
Johnny Cash & Joe Strummer Redemption Song.

Ingen aning om var vi är men vart vi är på väg. Hem. Flyget hade gått snabbare men ibland måste trumhinnorna gå före. Dessutom finns det en liten tjusning i den uttråkning en lång tågresa ger.

Alla suckande blickar på klockan.
Alla vändor till toaletten.
Alla försök till diskreta hostningar.
All avsky för oförsiktigt fällda säten.
Alla har egna ex av samma tidning.
Alla slår ned blicken. Jag med.
Alla ensamma önskar ett eget dubbelsäte.
Alla som inte kan sitta still tar tag i ditt ryggstöd när tåget kränger.
Alla bävar för förseningar.
Junior Murvin Two Sevens Clash

Undrar hur Blue Ox Babes samlingen låter?
Undrar varför alla har så dyra kläder? För att de har råd. Åtminstone kortsiktigt.
Undrar om någon köpte med sig en chokladfonduefontän från stationen?



Tåget rullar in i en tätort. Kanske en stad. Knappt två timmar kvar. Gävle? Folk går av. Tvåsäten? Ännu fler går på. Brynäs IF mössor. Gävle.
The Chords Maybe Tomorrow.

Åter till Yates.

Rip-Off (skivkonsten del 9)

Det var någon kanal som visade nyinspelningen av Shaft för några dagar sedan. Eftersom jag satt fast i en lägenhet, som inget hellre ville än att vara en fjällstuga, såg jag längre på den än vad den var värd. Den var faktiskt riktigt, riktigt dålig. Originalet har ju också sina sidor men där finns ju åtminstone en viss tidstypisk charm. Bäst är dock Shaft på skiva. Därav dagens skivkonst. Från vänster till höger Shafts Big Score, Shaft och Shaft in Africa. Namnet på postningen syftar förstås delvis på en annan Blaxploitationfilm. Slaughter's Big Rip-Off med musik av James Brown.

Avståndsmässiga problem

Jag har inte träffat min snart fyra månader gamla dotter på en vecka. Det är vansinnigt lång tid. Särskilt när halsen är som ett sugrör som hostan river igenom som en tromb, näsan aldrig vill sluta rinna, örongångarna värker och jobbdagen varit sådär. I morgon kväll är det dock äntligen dags.

Signaltekniska problem

Varför ska en sådan sak som signaltekniska problem behöva inträffa en gång som den här? Inte nog med att det inte blev någon direktsänd Ingemar hemma i TV-apparaterna det blev dessutom så mycket att stå i att jag knappt hann se något alls av vad som hände i backen. Dock mycket glädjande att insamlingen till Fogdös fond gav så mycket som 1,4 miljoner kronor. Eftersändningen klockan 09.00 den 18 februari (det är visst redan idag det) ska gå som planerat på Eurosport.

Stor, större, störst, Ingemar

Jag har alltid varit rätt kass på grammatik. Åtminstone i teorin. Rent praktiskt brukar det fungera ganska bra även om jag inte har en aning om vad skillnaden på ett adverb och ett adverbial är och aldrig riktigt fått grepp på ordklasser och satsdelar. Idag har jag dock lärt mig något nytt om böjningsmönster. Det har varit en del skriverier och snack om vem som är störst senaste veckan. Anja, Pillan och Ingemar har jämförts till höger och vänster. Ganska meningslöst kan någon tycka men samtidigt ganska oförargligt kul kan någon annan tycka.

Samtidigt spelar det ingen roll vem som är störst eftersom det finns en böjningsform till ovanför störst - Ingemar. Och bara Ingemar är Ingemar.

Jag kommer precis från en presskonferens inför lördagens Active Life tävling som var helt fantastisk. Fogdö var där, Jonas Nilsson var där, en skojfrisk Andreas Wenzel var där, Bojan Krizaj var där, Kaiser Franz Klammer var där och några till men trots raden av stjärnor var bara en person i fokus. Ingemar. De som varit på tidigare presskonferenser under VM (till exempel efter något guldåk) säger att det var dubbelt så många journalister (säkert minst 200) här nu. TV-fotograferna höll på att välta varandra för att komma nära och de vanliga fotograferna hängde på deras ryggar. Varför denna uppståndelse för en vällovlig uppvisningstävling? Ingemar.

På lördag 19.30 står jag i backen (ni som inte är här sitter förmodligen bänkade framför Eurosport) och ser en del av min barndom tävla igen. Det spelar ingen roll vem som vinner intygade alla före detta stjärnor från podiet på presskonferensen. Det viktiga är insamlandet av pengar som gör alla till vinnare. Det går också att konstatera att det inte spelar någon roll hur mycket andra vinner. Böjningsmönstret är ändå fastlagt. Stor, större, störst, Ingemar.

Evert Taube

Det skrevs en hel del lovord till Evert Taube i samband med att boxen, Samtliga inspelningar 1921-70, med hans samlade verk släpptes lagom till julruschen. Jag har varken sett eller hört boxen men är säker på att den är fantastisk. Fast samtidigt kan det ju lätt bli lite för mycket av det goda med sådana där boxar. Det finns för mycket där för att det ska bli av att lyssna. Dessutom kostar de ju oftast en slant. Jag har lyssnat otroligt mycket på Evert under hela hösten och vintern. Fast då har det varit på en billig enkel-cd som slagits om utrymmet i vår köksspelare med Edith Piaf och Dinah Washington. Min absoluta favoritlåt är Himlajord (ej att förväxla med Änglamark) Det finns något både sorgligt och hoppfullt i berättelsen om handlar Löfgren som verkligen tilltalar mig. Dessutom är ordvändningarna om lössjord och lus smått geniala.

Duffy in concert

Det finns mycket goda nyheter på Stephen Duffys hemsida (länk ute till höger). Han ska göra en spelning i sommar. Antingen solo eller tillsammans med Lilac Time. Annars är ju enda chansen att se Duffy när han spelar gura bakom Robbie Williams, och det är inte lika lockande i min värld, så det här måste verkligen tas med i semesterplanerna. I väntan på ett exakt datum får ni lite minnen från vintern 2002.

Det var ju faktiskt hur stort som helst att sitta på puben och läsa Time Out, fundera lite på om Buddy Miller + Coal Porters skulle bli helgens konsertbesök och sen upptäcka att Duffy skulle spela i Camden. Det var inte helt lätt att leta sig fram till Cecil Sharp House - The Society of British folk dance and folk music men vi hittade det när vi letade på eftermiddagen. På kvällen gick det bra att hitta tillbaka men det var inte kul att se skylten om utsålt. Tack och lov kom det upp en om returbiljetter också och jag tror att alla kom in. Publiken satt på golvet och förbandet var brittiska folkhippies med snygga projicerade mönster som nog blivit ännu coolare om man tagit något starkare än ale. Sen klev Duffy på. Lite väl beskänkt kanske men bara öppningen med Twentythree hade egentligen räckt för mig. De flesta av folkhippiesarna i lokalen verkade föredra Lilac Time låtarna men själv är jag glad att det kom så mycket från soloplattorna även om till exempel en låt som The girl who waves at trains också var helt bedårande. Kanske det årets konsert.

Jag hittade en piratinspelning på DVD av konserten på eBay lite senare. Fyra måttligt unga killar från Sverige syns väldigt tydligt under de tre fyra första låtarna där de sitter på golvet. Duffy är som sagt lite beskänkt men det hindrar inte att en av de där killarna gör helt rätt när han för bägge händerna till ansiktet under inledande Twentythree.

Hej mitt vinterland

Åkte till Åre okristligt tidigt i söndags. Kvar på hallbyrån låg mössa, vantar och halsduk. Väl på plats var det omkring minus 20 grader. Det är sjukt kallt utan skydd även om den torra luften här inte biter lika elakt som den i Stockholm eller intill Fyrisån. Åre är dock ett Eldorado för sådana som har till jobb att ge bort saker just nu så jag fick snabbt en mössa (som ser ut som Anjas) från ett elbolag och ett par vantar från från ett värmebolag. Bägge var skitfula. Jag är inte vanvettigt fåfäng men det finns gränser. Sålunda var jag tvungen att besöka Intersport. Där är det tokdyrt. Det är dessutom så att ju diskretare tryck det är på saker och ting desto dyrare är det. Jag köpslog med mig själv och köpte ett par tumhandskar som verkade prisvärda (de kommer att vara bra vid barnvagspromenader) och en relativt billig mössa (med ganska diskret Åre2007-tryck). Summa 500 kronor. Ni kanske inte tycker att det låter så dyrt? Lugn det är inte ert fel. Det är marknadskrafterna som lyckats med sitt indoktrinerande.

Mer glädjande med Åre och kylan är promenader i solskenet på Åresjöns is (jag har kollat att den ska vara tokfryst annars skulle jag aldrig gå ut på den). Allra bäst var det i förmiddags när jag gick själv och den bärbara slumpade fram följande låtar:

Stephen Duffy & The Lilac Time - We used to be so
Style Council - Mick's Blessings
Stone Roses - Elisabeth My Dear
Johnny Cash - I came to believe
John Phillips - Malibu People
Ronnie Lanes Slim Chance - Anymore for anymore
Guy Clark - Texas 1947
Action - Come around
Marvelettes - Beachwood 4-5789

Min kamera och datorn jag har tillgång till kommer inte överens. Nu vet ni varför det är bildsnålt.

Äntligen fri

Visst det finns både bättre och tuffare saker att bli besatt av än spelen på Icakurirens hemsida men nu är det som det är. Jag har klarat hela Atlantis, jag har vunnit alla spelplaner i Änglar och Demoner men jag hade verkligen kört fast på spelplan fyra i Taipei. Det har varit mitt mest störande dataspelsmisslyckande sen jag satt fast på nivå 47 (till slut drömde jag lösningen en natt) i något spel för Macintoschdatorer där man skulle skjuta omkring små pengasäckar i gångar för tio år sedan. Men så idag på eftermiddagen försvann brickorna en efter en och jag är en fri man igen. Åtminstone till jag hittar något nytt spel med tråkig grafik och total avsaknad av action.

It's Ingemar, it's Ingemar!

Kommer ni ihåg Bobteam Ludmilla? Satsningen som skulle leda fram till att Ludmilla hade ett guld i vinter-OS att hänga bredvid det hon vunnit i sommar-OS. Det gick ju minst sagt sådär med det hela men kanske var det lika skönt för Ludmilla som tyckte att det var väldigt obehagligt och skrämmande att åka bob. Den där satsningen tog mig hur som helst till Åre vintern 2001. Det var kallt. Det var hopplöst att ta sig fram utan skidor. Det var svindyrt att äta på restaurang. Men det var också alpin världscupavslutning och rätt vad det var när jag stod i målområdet kände jag som en magnetism till vänster om mig. Där stod Ingemar och tittade på åkarna som kämpade sig ned i backen. Vi tar det en gång till. Där stod Ingemar. Ingemar Stenmark. Jag var helt tagen.

Lite senare stod jag i pressfållan och tittade på när The Herminator eller någon annan for fram mot mål. Plötsligt hördes de upphetsade viskningarna överallt, It's Ingemar, it's Ingemar, Ingemar is here, och alla journalister glömde att kolla på vad som hände i backen. Nu gällde det att få ett ord ur den store.

På lördag tävlar Stenmark igen. För er som inte är i Åre sänds det LIVE på Eurosport. Och motståndarna heter saker som Bojan Krizaj, Andreas Wenzel, Piero Gros och Franz Klammer. Räcker det inte? Lägg till Pirmin Zurbriggen, Armin Bittner, Luc Alphand, Ole Kristian Furuseth och Bernhard Russi då. Eller några klassiska svenska namn som Stig Strand, Bengt Fjällberg, Lars Börje Eriksson, Jonas Nilsson och Johan Wallner.

Dessutom går intäkterna från Skistar Invitaional som tävlingen, som avgörs i Åre under alpina-VM, heter till Tomas Fogdös Active Life Foundation.

För alla som någon gång lämnat en lektion i ett klassrum, eller bokat om ett möte på jobbet, för att gå och se Stenmark i ett skolbibliotek eller ett fikarum bör det vara självklart att titta på Eurosport klockan 19.30 på lördag den 17 februari. Och för alla som aldrig fick uppleva känslan av att Sverige stannade när Stenmark tävlade kommer chansen nu. Jag är barnsligt peppad!



Jag hade ingen bild på Ingemars klassiska mössa så ni får Mora-Nisses istället. Den kommer att finnas till beskådande på Riksidrottsmuseet som öpnnar i vår.

Uppsamlingsheat

Jag köpte Säkert! plattan för en stund sedan för att jag tyckte att den lät så bra inne på The Beat Goes On. Jag köpte My Generation med The Who också. Deluxeutgåvan som kom för några år sedan. Två sprillans plattor köpta i affär. Det var länge sedan. Säkert! plattan låter så här långt bra hemma också. My Generation vet jag ju hu den låter men jag kunde inte stå emot det där lilla deluxet. Vissa är lättlurade och snart kommer Style Councils Our Favourite Shop i samma utförande.

För några dagar sedan var jag ute och flög. 100 ml vätska får man ta med sig genom säkerhetskontrollen. Vill du ha ett glas vatten på planet kostar det 20 spänn. Har du sprit från Tax Free shopen får du ta med dig litervis ombord. Får en onekligen att fundera på hur svårt det kan vara för den som är lagd åt terror att fejka de där förslutna Tax Free påsarna? I Paris, på terminal 1, finns det ingen toalett i vänthallen vid gaten efter att säkerhetskontrollen passerats. Den som behöver pinka en extra gång i väntan på att boardingtiden för det försenade planet ska komma upp på skärmen får gå ut igen och sen ställa sig i kön till säkerhetskontrollen igen. Visst det är ett mindre problem men också ett som det borde vara ganska enkelt att lösa. Och om det inte går kanske de åtminståne kunde dölja den provocerande toiletsskylten ovanför den låsta dörren inne i vänthallen...

För ett och ett halvt år sedan köpte jag en TV-programinspelare på en affär som tror sig ligga mitt i stan när den ligger på St: Eriksplan. Jag var väldigt nöjd till den pajade efter ett år. Bytet till en ny var en katastrof. Jag fick lägga till pengar och fick en mycket sämre apparat. En som inte alls hade de funktioner som utlovats. Heder dock för att de bytte ut den när jag klagade. Och ännu mer för att de åkte hem till mig med den nya maskinen, som fungerar utmärkt, och hämtade den usla. Då har man förstått en del om kundvård och vikten av att vårda sitt varumärke.

Att mötas av en utbränd sängbotten utanför porten borde kännas lite oroande. Minst sagt.

Hur får de in alla färger i en sådan där liten färgpatron till skrivaren? Att svart får plats i en är ju lätt att fatta men alla andra tillsammans i en som inte kan rymma mycket mer än ett snapsglas.

Hur kommer det sig att dagisbarn väsnas så otroligt mycket? De skriker mycket mer än vad jag minns att de gjorde förr. Förmodligen är det för att de inte får skriftliga ordningsbetyg...

Kung, drottning, pensionär (skivkonsten del 9)

Carole King fyller 65 idag. Vi firar i all stillhet att hon uppnått svensk pensionsålder med ett glas rött vin och en fisksås till pastan. Samt genom att lyssna på Rhymes & Reason, Tapestry och Music förstås. Sen blir det kanske några spår från Dimension Dolls också.

Bro, bro och breja

Broöppning en sommarkväll. Det är något visst med det.

3 x Richard Yates

I förrgår skulle Richard Yates ha fyllt 70 år om han fortfarande varit i livet. Han är förmodligen den bäste författare jag hittat fram till de senaste fem åren. Långt ifrån munter men absolut inte utan humor och fantastiskt läsvärd. Tre bra böcker av honom är:

Revolutionary Road
En roman som beskriver ett Amerika efter kriget där drömmarna håller på att förbytas i äckel inför det egna jaget. Krossade illusioner, innehållslösa relationer och en livslögn som spräckt det leende aniktet som brukade titta tillbaka på en genom spegelglaset. Skriven 1961 och återutgiven i pocket 2000. Deserves to be a classic står det på mitt omslag. Det är den. På alla vis.

The Easter Parade
Ytterligare en mästerlig berättelse om den amerikanska drömmens baksida. Om familjefasaden som till varje pris måste hållas uppe medan innehållslösheten lägger sig som ett finkornigt damm över människor som inte vet vad de ska fylla tomheten med. En sorglig, gripande och mycket mänsklig bok. Systrarna Grimes sökande efter det något som kanske är kärlek, kanske bara en stunds frid, kommer att följa mig ett bra tag.



Cold Spring Harbour
Än en gång är det den amerikanska drömmens lätt förnissade och flagande baksida som skildras med alkoholproblem, livsdrömmar som inte riktigt vill förverkligas, otrohet och fasader som trots att huvudpersonerna håller hårt i dem vajar i vinden. Yates skildrar med både närhet och distans, värme och kyla, vanliga människor som kanske kunde varit du och jag i deras lika fåfänga som ytterst mänskliga jakt på om inte lycka så åtminstone en känsla av att ha fått leva ett någorlunda fullt liv.

Har du koll på procenten?

Är det inte lite konstigt att den något nyttigare blodpuddingen som jag handlar kostar 20% mer än den mer sockrade varianten? Jag är ju inte dummare än att jag förstår att det handlar om utbud och efterfrågan och att företaget som tillverkar vill passa på att tjäna en hacka på sockerchocksrubrikerna men ändå. Borde inte det där kunna styras på något sätt?

TBS (samlingsskivorna del 3)

Den utlovade låtlistan från den hemgjorda samlingsskivan med Beautiful South kommer här. Observanta läsare inser förstås att den sattes samman innan plattorna Golddiggas, Headnodders & Folk Songs respektive Superbi släpptes. För den som saknar självklara klassiker som Song for Whoever kan det vara bra att veta att samlingen gjordes till någon som redan hade en Beutiful South-samling i form av Solid Bronze och att tanken var att undvika dubletter även om ett par lyckades smyga sig in ändå. Nu uppdaterad med den inkompletta Spotifylistan TBS.

The Beautiful South - Examination Compilation

Disc One

1. Old Red Eyes Is Back (Acoustic)
2. Pretty
3. I’ll Sail This Ship Alone
4. Tonight I Fancy Myself
5. I’ve Come For My Award
6. Prettiest Eyes
7. Hooligans Don’t Fall In Love
8. The Sound Of North America
9. 10 Lessons In Love
10. Who’s Gonna Tell?
11. You Keep It All In
12. Perfect 10
13. 36D
14. Mini-Correct
15. Life Vs. The Lifeless
16. Little Blue
17. Have Fun
18. Lips
19. I Think The Answers Yes



Disc Two

1. Mitch
2. Fleet Street BC
3. Mother’s Pride
4. Window Shopping For Blinds
5. Especially For You
6. Bell Bottomed Tear
7. Hold Me Close (Underground)
8. Tattoo
9. My Book
10. We Are Each Other
11. Let Love Speak up Itself
12. Worthless Lie
13. Hidden Jukebox
14. Just A Few Things That I Ain’t
15. Something That You Said
16. Hold On To What
17. I Hate You (But You’re Interesting)
18. Don’t Marry Her (Acoustic)

Storglas och Lillglas