Ett galet ökenäventyr

Idag börjar 2007 års upplaga av Dakarrallyt. Starten går i Portugal och trots att två sträckor strukits väntar en enorm utmaning för deltagarna, som bara kommer att se ut som små bil- och motorcykelprickar i öknen, på vägen till Dakar. Jag hade tänkt skriva en hel del här om sådana som varit med tidigare, om några nordiska deltagare i år, bansträckningen och så vidare men läget är inte det bästa för längre texter just nu så ni får följa länkarna och klicka er vidare om ni vill veta mer om hur ni kan se det och så vidare. Billy skrev en bra text för ett tag sedan om förberedelserna inför årets tävling och att fascineras av något man aldrig ens sett på TV.



När det ändå handlar om öknar måste jag komma med ett boktips också. Sven Lindqvists Terra Nullius kom för två år sedan. Sven reser i Australien och tänker, grubblar, upplever samt vrider och vänder på den kollektiva skuld vi i västvärlden bär med oss. Bär med oss inte för att våra förfäder tillskaffade sig fördelar på diskutabelt vis (välj själva bland krig, slaveri, erövring, undfallenhetspolitik och så vidare). Det har redan hänt och det kan vi inte göra ogjort. Vi bär skulden för att vi fortfarande njuter frukterna av deras val och gärningar, för att vi är med och delar bytet mellan oss själva utan att, i bästa fall, släppa mer än smulor till de som drabbades. Sven står intill en av sina älskade öknar och konstaterar att med samma logik som engelsmännen en gång tog Australien, det var ju i princip tomt, skulle grannarna i de överbefolkade asiatiska länderna bara kunna rulla in ta över och slå ihjäl i morgon. Istället internerar Australien många (klart att det finns rika och ekonomiskt fördelaktiga undantag) asiater som hoppas på att kunna hitta ett bättre liv här. Sven Lindqvist har inte många svar att erbjuda men han ställer frågor som räcker länge och han ställer dem med en elegans och humanism som väcker lika delar beundran och avundsjuka. Minst en av böckerna Nu dog du – bombernas århundrade, Utrota varenda jävel och den här borde vara obligatorisk läsning för alla oss som slentriangnäller över tillvaron

Rapport från en lunchrast

Sista jobblunchen på ett år. Jag gick ut. Själv men med Sven Lindqvist som sällskap. Den högra hissen strejkar så jag tog den vänstra. Gick Sturegatan upp med en hård vind i ryggen som skvallrade om att den höst som redan manifesterat sig i Tantobergets torröda buskar rycker närmare. Jag gick in på loppisarna och förbi middagserbjudandena. Gick till sist in på Greeens för första gången på år och dag. Beställde en bit hårt bankat kött med löksås och stekt potatis. Lättöl till. Det var gott och det lokala förmågorna som drack starkare underhöll några bord bort. "I love you yeah, yeah, yeah, I love you yeah, yeah, yeah, vad fan är det för text?" Och det kan man ju onekligen fråga sig. Hos Lindqvist föll bomerna lika obevekligt som vanligt medan jag bredde Bregott på en skiva knäckebröd. På väg ut blev jag så när påkörd av en fartblind man med permobil. Han bad inte om ursäkt. Jag gick tillbaka till jobbet. Det allra sista ska ska fixas på en arbetsbeskrivning. Jag har redan städat skrivbordet.

Kungens tal, stackars barn

Vi lånade den på biblioteket. Här i ombyggnationernas Hornstull. The King's Speech. Fyra tunga Oscar och Colin Firth i huvudrollen. Den var förstås bra. Gradvall har för länge sedan skrivit om att stamma så och vad som går att göra för att inte fastna på orden. Jag fastnade på något annat. Något jag inte tror uppmärksammats eftersom det så sällan uppmärksammas. Eftersom vi inte vill.

För tre veckor sedan satt jag i en hyrd stuga vid världens vackraste stenstrand på Fårö. Jag läste åter om Sven Lindqvists Utrota varenda jävel som jag hittat i en hylla. Lite senare läste jag för första gången Bänkpress också. Hittad på loppisen vid affären. Lindqvist åker till sin älskade öken i den förstnämnda. Resan han förbereder sig fysiskt för i den andra. Han funderar som han gör. Det finns så mycket tänkvärt i de där böckerna.

Kungens tal i filmen. George VI av Storbritannien. Han får ihop sina meningar framför mikrofonen. Radiotalet går ut över det brittiska imperiet. Till en stor del av världen. Vi får se sändarna som når Asien och Afrika skymta förbi. Det är ett triumfens ögonblick. Han talar om att stå upp, om att kämpa mot dem som bygger sitt rike på den starkes rätt. Jag minns inte exakt hur orden föll och filmen är återlämnad men ni kan säkert tänka er. Det skall odlas patriotiska känslor av rättfärdighet och moralisk överlägsenhet. Det är klart att det ska. Hitlers nazism är motståndet. Jag är lika tacksam som någon annan för alla de britter som gick i döden för demokratin även om den hade något så föråldrat som en kung som statsöverhuvud. Till råga på allt en som var Emperor of India.

Det var förstås under det där talet jag hakade upp mig. Gick till den egna bokhyllan. Bläddrade i Utrota varenda jävel igen. På sid 22 skriver Lindqvist: "Den 22 juni 1897, samma år som begreppet "livsrum" föddes i Tyskland, nådde den brittiska expansionspolitiken sin kulmen. Världshistoriens största imperium firade sig självt i ett övermod utan like. Representanter för alla de av britterna underkuvade folken och territorierna, nära en fjärdedel av jorden och dess invånare samlades i London för att fira drottning Victoria på 60-årsdagen av hennes trontillträde." George var lika ung då som P som ligger och sover på balkongen är nu. I en annan tid och på en annan plats skulle han börja skolas in på förskolan på måndag.

Det är förstås fantastiskt att han, stamaren, kunde säga det han gjorde. Det är förstås lätt att förstå varför han sade det han sade. Han skulle övertyga ett lands arbetarpojkar om att gå i döden för att bekämpa ett annat lands arbetarpojkar. Han behövde ingjuta moralisk resning. Känslan av rättfärdighet. Den vilade på en lögn eller åtminstone en allvarligt störd självbild. Lindqvist igen på sid 19: "Satsen "Utrota varenda jävel" ligger inte längre från humanismens hjärta än Buchenwald ligger från Goethehaus i Weimar. Denna insikt har blivit nästan fullständigt förträngd - även av tyskarna som ensamma fått bära hundhuvudet för den förintelse som i själva verket är gemensam europeisk egendom."

Där stod han som högsta hönset för det största imperium historien skådat och talade som om inte det stod på en skakig grund av våld och hot om våld. Som om inte geväret och kulsprutan var den rätt hans rike stödde sig på i den del av världen vi kallar den tredje. Som om synen på lägre stående människor var främmande där han kom ifrån. Det var det jag fastnade på.

Jag slog över till text-TV när filmen var slut. De toppade med att den svenska tronföljden är på väg att säkras. Min första tanke var att det var kul för dem. Dagen efter när jag läste tidningarna. Det enda jag kunde tänka. Stackars barn. Att födas in i allt det där. I den historiska rest som borde vara historia. Min favoritroll bland alla Colin Firths är förresten fortfarande Tommy i Another Country. Earth on earth, a just earth.

Närmare än närmast

Det är snart över nu. En lugnare säsong väntar bakom hörnet. En utan både ishockey och schlagerfestival. Jag ser fram emot den. För oss som fick nog redan på roliga timmen i skolan visar SVT ett australisk-brittiskt drama på tvåan samtidigt som spektaklet pågår i ettan. Det kan vara värt att se de där filmerna de visar i den döda vinkeln. För några år sedan såg jag en bra bosnisk-hercegovinsk film just den tiden som jag tyvärr glömt namnet på. Någon annan kanske minns? En man låg på en mina ganska länge i den. Idag visas en australisk-brittisk film som handlar om situationen för några av Australiens urinvånare, aboriginerna, under 30-talet. Jag har aldrig hört talas om Rabbit-proof fence innan men efter att ha vandrat i kontinentens öknar med Sven Lindqvist kan jag nog knappast låta bli att se den. Jag bläddrade just i min gamla historiebok, Alla tiders historia, från gymnasiet. Det är möjligt att jag bläddrade för fort men jag tror inte att Australiens historia nämns ens i en bisats på de 442 sidorna (fast det syns på några kartor ibland - oftast beskuret). Närmare än närmast? Jag vet ju inte om det är SVT:s programavdelning eller DN som står bakom formuleringen i den TV-tablå jag läste, till den naturella yougurten med 0,5% fetthalt, i morse men där står hursomhelst "auborginerna, behandlades närmast omänskligt". Ett strykande av det där lätt utslätande närmast för oss nog lite närmare sanningen.


Alla tiders histora - och se där är ju Australien nere till höger

Söndag i Hornstull

England - Italien på TV och en ny vecka på lut. Det har varit en bra helg med några riktiga skitstunder. Jag läste ut Jag går bara ut en stund av Isobel Hadley-Kamptz och håller fortsatt på med The Modfather av David Lines och Laterna Magica av Ingmar Bergman. De är bra alla tre. På olika vis. Vi dansade kring midsommarstången och nu skrapar jag en upphittad trisslott. I eftermiddags föll regn men de nygamla köksluckorna är monterade. Till slut. Sirius förlorade i Luleå och jag kan nog sägas ha återupptäckt The Knack. Möjligen bara upptäckt faktiskt. Gamla hjältar. Hans Villius är död men Sven Lindqvist lever. Läs om honom i The Guardian och läs om honom. ElIer läs om du har olästa böcker kvar. Jag ska göra det. Villius. Den rösten. Jag ska se om Ett Satarns År också. Om nu programmet heter som boken. Jag orkar inte resa mig för att kolla. I morse, eller i går morse, dagarna flyter ihop, när K sprang från det som är barnens nya sovrum till badrummet. Jag låg kvar i sängen och tänkte att det där är mitt barn. Det är mitt barns fötter som möter golvplankorna. Vi är 21 minuter in i förlängningen. 0-0.

Centrumhets ina da city

Jag gav mig ned på stan igår. Två gånger. Vi gav oss ned på stan igår. Jag och P efter lämningen på förskolan. Efter vinkandet med K. Vi tog fyran och bytte till ettan. Vi skulle göra ärenden och möta. Vi var tidiga. På Drottninggatan dryga halvtimmen innan butikerna öppnar. Kafé, kafé, kafé vart vi än såg. Alfa-antikvariatet, det älskade, hade fått lämna för ett. Senare fick jag höra att det finns kvar på annan adress. Vi gick in på Bengans när de öppnade. Nya Håkan Hellström i högtalarna och det lät bra. Om ni är lagda åt det hållet signerar han den i butiken idag eller kanske på lördag. Mitt minne är svagt men jag kanske köper den om jag hittar begagnat. Mycket bra till bra priser men vi hade andra uppdrag. Fyraårspresenterna tog tio minuter att inhandla. Det var rea och jag tittade inte på var det var tillverkat.

En ny kaffesort skulle lanseras och jag tog en mugg blaskigt som värmde. Åhléns och Pelle Carlbergs The Lilac Time för 25 spänn. Håkan i högtalarna här med. Funderade på att köpa Göran Häggs 1001 böcker du måste läsa innan du dör för en knapp hundring men han föll på att varken Richard Yates eller Sven Lindqvist är med och att utrymmet i hyllorna krymper och krymper. Jag nöjer mig med att bläddra i biblioteksexet som ligger här på skrivbordet. Sedan till centralen och därifrån med fyra kilo älgfärs och ett kilo lingon.

På kvällen ned igen. Jag tänkte på när det låg något slags begagnatbutik i en lägenhet några trappor upp vid Sergels Torg. Cut out-plattor i långa rader och en unken lukt av rivningskontrakt. Hälsingborg och middag med vänner jag kännt i minst 25 år. Det var trevligt. Vi är äldre. Inte tu tal om saken. St. Eriks har tagit fram ett gott pale ale. Tre rätters, in snabbt på Mickes och hemma före elva. Vi kallar det utekväll. Stan två gånger på en dag, det lär dröja innan det upprepas.

Om ni inte gjort det innan tycker jag att ni kan ge The Fluffers – Relentless Persuit en chans. Glenn Tilbrook är ju ändå Glenn Tilbrook och nästa gång jag ser Frank för en tia lovar jag att köpa den.

Rapport från en lunchrast

Jag hade Everything But The Girls Native Land (det där munspelet) i den bärbara och lurarna när jag gick ut och The Lilac Times Take Time (BBC version) när jag gick tillbaka. Jag gick till den bortre indiern. Åt en förutsägbar Chicken Tikka Masala med nanbröd. På vägen köpte jag Jacques Werups Dikterna från Österlen och Stig Dagermans Dikter, noveller, prosafragment på Stadsmissionen för 30 kronor. Läste Solitude ur den första och Att döda ett barn samt Midsommarnattens köld är hård ur den andra. Efter maten Myrorna och Bänkpress av Sven Lindqvist och Nobody knows my name av James Baldwin (nej inte en av skådisbröderna). 30 kronor till. Hur hinner han läsa allt tänker någon. Det gör han inte, det gör han inte tänker en annan. Han bygger murar, samlar nötter, planerar övervintring. En EP med handtextad etikett: Jan Johansson "Barnvagnen" 1963. 25 kronor. Jag är nyfiken på den.

Har ni sett!

Har ni sett, kanal ett! Kom nu då, vadå, barnprogram i TV2! Ni minns förstås det som var före Bolibompa. Den tid då barn-TV bara var en timme om dagen och inte fanns på webben. På många sätt en enklare tid kan tyckas. Men nu är det alltså Bolibompa och ibland så mycket bättre. I onsdags. Jag och K slog oss ned på madrassen på golvet. En ny programledare rullade in i studion. K undrade varför hon hade en sån. En rullstol alltså. Jag sa att det nog var för att hon inte kan gå. En rullstolsburen programledare i TV. Jag blev sådär väldigt glad och varm som man kan bli om man någon gång intervjuat människor för ett specialarbete om handikappidrott. Sen blev jag lite ledsen. Över att jag blev så glad. Över att det tagit så lång tid. Över att det bara är en enda. Sen blev jag glad igen. Över att det här kanske kan få bli en självklarhet för K och P. Precis som det varit en självklarhet att E med Downs Syndrome gått på förskolan med K innan hon den här terminen började skolan.

Det var bara det. Nu ska jag läsa En gift mans dagbok av Sven Lindqvist. Jag läste just ut En älskares dagbok. Den rekommenderas. Varmt. Kanske går jag en sväng till Mickes eller Dellon också. Jag skulle kunna vänja mig vid det här livet som stand by om förskolan skulle behöva ringa för att inskolningen krånglar. Alltför lätt.

Sen rapport från en lunchrast

Jag saknade aptit. Gick till Stadsmissionen. Vidare till Myrorna. Handlade. Nelly av Stig Claesson, Ett förslag av Sven Lindqvist, The Jungle av Upton Sinclair. Vår värld ska gå under, försvenskningen av Eve of Destruction, med Thorstein Bergman. Gick tillbaka. Köpte en sallad om vars tillkomst jag vet allt för lite. Vem packade den, av vilka råvaror, under vilka förhållanden? Köade 10 minuter på vårdcentralen. Fick sprutan. Vaccinet. Mot influensen. Den nya. Armen ömmar lite.

Stand up declare yourself...

I morse på bussen. Det var trångt. Jag satt nära de bakre dörrarna. Alla som steg på ville stå alldeles intill dem. Till slut var jag tvungen att knacka på ett par medpassagerare och be dem gå bakåt. Så att fler skulle få plats. En gjorde det, den andra stod kvar. Vid Heleneborsgatans hållplats, som av någon anledning heter Högalidsgatan, körde bussen förbi. Den var hårt packad i fram och mitten men längst bak fanns fortfarande tomma sittplatser. Hon som inte flyttade bakåt steg av vid Västerbroplan. Drog ned en tidning i golvet samtidigt. Ingen gjorde en ansats att ta upp den. Vid Fridhemsplan skulle jag av. Böjde mig ned, tog upp tidningen, lade i papperskorgen, bad mannen vars fot något rördes av tidningen om ursäkt. Han tittade knappt på mig.

Var det en mardröm eller hörde jag verkligen Annika Billström säga det jag tror att hon sade på radion i går morse? Det om att hon inte gjort något fel, att hon följde reglerna? Det om hur mycket hon uppbär i pension och hur mycket hon tar ut i vinst ur sitt företag eftersom motsvarande lön skulle sänka pensionen? Inte fel, enligt relerna. Några kanske tycker att det är förståeligt och mänskligt. Må så vara. Men det är också det mest flagranta fallet av brist på moralisk resning jag kan komma på just nu.

I går på jobbet. Det pep till i mobilen. Några i huset river ut kök och badrum. SMS:et var från grannen under. Hon ville tipsa. Lite senare hade hon räddat alla de där originalköksluckorna vi drömt om sedan vi flyttade in för snart fyra år sedan ur en Big Bag. Burit in dem och ställt vid hissen. Satt upp en lapp om att det var våra. Jag och K bar ned dem i källarförrådet på kvällen. De behöver lackas om men annars var de i väldigt fint skick.

Jag glömde den snart utlästa En älskares dagbok av Sven Lindqvist på jobbet i går. Läste därför den likaledes snart utlästa En vandring i solen av Slas i kollektivtrafiken i morse. På sid 165 läste jag: "Barndomshem säljs inte. Barndomshem kan man inte reparera. Jag förstår inte varför man inte i Sverige kan ställa FN-soldater mellan det som är viktigt och det som är förorter. Det är cement man blandar. Det är blandad cement. Jag tror nog att den här ön går åt helvete. Men Marion lilla vart ska vi ta vägen. Man hunsar oss."

Jag tror ju någonstans att det hänger ihop. Vad vi gör i vardagen, hur vi förhåller oss till saker i stort och smått och vilket samhälle vi får. Jag tror att det hänger ihop och utvecklingen skrämmer mig. Mest å barnens vägnar. De där små tjejerna som plockar upp. K i Drakenparken efter andra människor och P som fast hon ännu inte kan gå tar med sig sin glasspinne in i köket, ställer sig upp, öppnar skåpdörren, lyfter locket till sopkorgen och slänger på rätt plats.

...I'm a moralist!

Rapport från en lunchrast

Vi gick till stället med det tveksamma namnet Fashion Café och åt en tveksam kycklinggryta med curry. Mitt i ringde telefonen. K babblade på om allt från att hon skulle till bibblan (hon sa även förtydligande biblioteket för att jag säkert skulle förstå), till Herr Nilsson, skruvad isglass och vilka som kommit bort på fjället och hur det kommit tillrätta igen efter ropande av ho-ho. Hon har fått en så ljus telefonröst och plötsligt kändes det i hela kroppen att hon varit borta i två veckor. Två veckor. Jag har aldrig varit ifrån henne eller P så länge förut och fast jag försökte kunde jag inte helt hålla tillbaka tankarna på beslutsfattarnas cyniska politik, på barnen i skyddsrummen, på det nyfödda barnet under pappans rock medan bomberna faller. Jag läste inget i Nu dog du på lunchen men jag gjorde det i går kväll och i morse och jag säger bara att ni bör läsa den. Den är bitvis fruktansvärt jobbig när människor fastnar i smältande asfalt till följd av bombernas eldstorm och bitvis småtråkig när författaren Sven Lindqvist fastnar i beskrivningen av ett par gamla framtidsskildringar för många men mest är den bara väldigt, väldigt, bra, läsvärd, perspektivförskjutande och tankeväckande. Om det hjälper er på traven kan jag skriva att den är spännande som en thriller också. Den borde vara obligatorisk läsning i alla skolor. Det borde Utrota varenda djävel och Terra Nullius också vara.

Helt apropå

Croneman fick förmodligen till det bättre i dagens Dagens Nyheter än vad jag fick igår två poster ned men så är det. Läs Sven Lindqvists "Myten om Wu Tao-tzu" förresten trots att Croneman eller DN valt att skriva Lindqvist's.