Levi Stubbs' Tears (Låttips #200)

Herr Alarik önskar er en god fortsättning med Redskins livecover på Billy Braggs Levi Stubbs' Tears.

Passion is no ordinary word

Ett återuppståndet Graham Parker & The Rumour gör spelningar i Storbritannien (och Paris) i vår. Det är väl ytterst tveksamt om jag kommer att kunna vara där. Men jag ska försöka se filmen där de medverkar. De där raderna var mest en nutidsförankrad ursäkt för att komma fram till klippet nedan. En timme live med bandet 1978. Både håll i och lyft på hatten.

   

Västerbromorgon

I morse. Jag gick över Västerbron. Från Hornstullshållet. Innan hade jag lämnat mina barn på förskola och skola. Hört dem sjunga om mössen som ska fira jul. Sett de uppskattande blickarna och leendena från andra morgonpromenerande. Jag stannade längst upp. Sisådär 30 meter över vattnet. Läste på skylten. Sveriges längsta bågbro i stål. Uppförd på 30-talet. Namnen på konstruktörerna. Inga på arbetarna. Jag tänkte igen att jag ska läsa Josef Kjellgrens Människor kring en bro. Jag såg mig omkring. I mitten lyktorna och mitträcket. Sen bilarna och bussarna. De kollektivt resande och de som sitter själva vid en ratt. Utanför dem. Andra räcken och så cykelbanan. De som ska söderut på den västra och de som ska norrut på den östra. Aldrig har jag sett någon cykla på fel bana. Jag stod där på gränsen mellan Uppland och Södermanland. På gångbanan. De gående längst ut. Jag såg låsen på räcket. De sitter på den västra sidan också numer. Fast flest på den östra. Hänglåsen som symbol för förhållanden som ska hålla. Som om kärleken kunde låsas fast eller in. Kanske ligger nycklarna där nere under den mörka, svarta, krusade vattenyttan. Rostar så långsamt som rostfritt rostar. Jag såg de nya räckena också. De ovanpå de gamla. De som ska stoppa impulsen att hoppa. Göra det ogörbara, som ändå görs, lite mer ogörbart. Jag fortsatte över. Hann precis med fyrans buss vid Västerbroplan.

But do we always have to be sorry?

Kirsty MacColls dödsdag. Vi uppmärksammar ibland den eller hennes födelsedag här hos Herr Alarik. Låt vara lite oregelbundet. Men i år. 13 år sedan. Kampanjen Justice for Kirsty är nedlagt sedan 2009 men låtarna kommer att leva så länge det finns människor som älskar popmusik. Nedan Kirsty på Later with Jools Holland 1992. Jag hade faktiskt inte sett klippet förrän alldeles nyligen. Soho Square och Angel.

Alla dar som den vanliga vardan

I morse. Jag följde min äldsta dotter till skolan. Eller om hon följde mig. Trötta sjuåringsben. Jag fick en kram och sen ett gå nu pappa. Jag gick. Över Västerbron. Tittade ut över räcket på krönet. Det blåste, vattnet där nere var mörkt och kallt. Såg åtminstone så ut. Jag tänkte på min farmor och farfar. Att jag borde ta tåget norrut och tända ett ljus på deras grav. Jag hade jackan uppknäppt men stängde den. Duffeln om vi ska vara exakta. Den nedersta knappen är borta men det är ok. Än så länge. Tolfte december och fler än fem plusgrader. Jag klev på en buss på andra sidan och bytte till tunnelbana. Läste sidor i Nick Hornbys The Polysyllabic Spree. En bok om böcker och läsning. En bra. Jag hade lite ont i ryggen. Höger sida. Lite obestämt nedanför skulderbladet. Om revbenen suttit på baksidan istället för framsidan hade det varit där. När en plats längst ut på bänken blev ledig flyttade jag mig sidledes. Lutade höger armbåge mot armstödet. Det lättade lite. Tre minuter till tåget mot Hjulsta. Det var inget särskilt alls med den stunden. Jag är tacksam för den.

En studie i skräck (igår)

Hissen ned från Q63. P har vaknat. Legat på BIVA och är nu på vårdavdelning. För någon timme sedan låg hon i en magnetröntgen. Om något sådant här kunde bli rutinartat vore det rutin. Men vi är föräldrar. Hon är vårt barn. Hissen ned. Promenad bort till fiket. Pyttipanna och fetaostsallad. Vändstekt ägg och dressing. Hon sitter där uppe med falukorv och potatismos. Tack och lov.

Kön, maten, fötterna jag flyttar. Så vardagligt att den bara blir värre. Studien i skräck. Jag såg dem redan på väg till kassan där jag beställer och betalar. Jag ser dem på vägen tillbaka. Föräldrarna. Till barnen. De sitter på bänkerna utmed gången där jag går. Först utan och sen med min plastpåse. De sitter där som vi gjorde då. Ögonen. Håliga. Tårade. Oförstående. Vädjande. Oseende. Spegelbilder av något som håller på att gå sönder.

Akutintaget några meter bort. Deras barn. Det ofattbara. Det som inte ska kunna få hända. Oron, ängslan, ångesten. Jag vet förstås inte vad som finns där. Mer än tårarna. Jag ser hur hon torkar tårarna medan han försiktigt stryker hennes rygg. Jag vet förstås inte och jag hoppas att det inte är så illa som det jag ser. För jag ser rädslan, fasan, skräcken. Jag önskar att jag kunde göra något för dem. Säga något lugnande. Men jag vet inget om var de är. Fast jag nog har varit någonstans väldigt nära vet jag inget om var de är. Jag passerar platsen där L mötte mig när jag kom med taxin. Då. När det var vi. Våra ögon.

Jag fortsätter mot hissen. Handen som håller påshandtaget hårt knuten. Om några timmar får vi åka hem. För den här gången.

Poliser och tjuvar (Låttips #199)

Kollega C berättade det precis. Junior Murvin är död. En av mina första försiktiga omfamningar av reggae var hans förtjänst. The Clash spelade in en version av hans Police and Thieves på sin debutplatta och det ledde tids nog vidare. Hans platta med samma namn som låten är väldigt värd att leta reda på om ni inte redan gjort det. Tack för vägen in i baktakten Murvin.