Tack och önskan om mer

Det kom ett kuvert. I brevinkastet. Det låg på hallmattan. Från Försäkringskassan. Jag tog upp det. Öppnade. Läste. Det var inte något intyg jag glömt att skicka in. Ingen påminnelse alls. Det var ett besked. Om utbetalning. 6 900 kronor. Jämställdhetsbonus. Jag tackar bugar och bockar förstås. Fast samtidigt. Pengar för att bägge föräldrarna lägger lika mycket tid på sina barn. 2012. Det känns så förlegat. På så många sätt. Kom igen och ge oss den där individualiserade föräldraförsäkringen istället. Eller åtminstone det där nästa steget med en tredjedel till ena föräldern, en tredjedel till andra föräldern och en tredjedel att fördela som den heliga lilla familjen finner bäst. Snälla. Det skulle vara värt så mycket mer.

Måndag i Hornstull

US Open börjar i dag. Jag börjar i morgon. Det här är den sista helt föräldralediga dagen. Ett år är över. Från i morgon och två veckor framåt blir det halvtid och sen får vi se. Dom försöker få oss att tro att det är ett livspussel som ska lösas. Men vi vet att det är något annat. Helt annat. Liv som ska levas.

Vi var på bröllopsfest i lördags. I samma lokal på Långholmen som vi använde. Solen sken, bröllopsparet strålade, vi talade om livet. Något lite. Rörde vid. Hur också vi gifte oss, skaffade barn, belånade oss långt mer än våra förmödrar hade kunnat mardrömma om, längtade ledighet, sommarstugor, resor, annat och mer. Alltid mer. Hur lätt det var att bara halka in i de där hjulspåren och fortsätta framåt.

Jag läste i tidningen i morse. Om vilka som tjänar minst och mest. Här i Sverige. Av dem som är med i statistiken. Jag var glad att förskolepedagogerna inte var med i den första kategorin, jag önskar att de närmar sig den andra. Det är så ofantligt mycket vi måste ändra på bara här inom våra förlegade gränser. Så många hjulspår vi måste ta oss ur. Lyfter jag huvudet och vrider blicken åt höger ser jag en aldrig sinande ström av bilar på Essingeleden.

Går jag genom lägenheten och tittar åt andra hållet ser jag K och P på förskolans gård. Inte just nu för det är vila men det är där de finns. Framtiden. Där den finns. Framtiden. Allt som ska bli bättre måste börja där. Allt som ska få fortsätta att vara bra måste börja där. Hos dem. Barnen. Mina och andras ungar. Och därmed också hos oss. Hos er och alla andra.

Solen därute i Hornstull skiner så där som den bara gör i slutet av augusti och träden på Tantoberget rör sig följsamt i vinden. Ovanför oss flyger planen ständigt till och från Arlanda och Bromma. Om jag någon gång kunde förstå var den här känslan kommer ifrån. Hur förgänglighetens uppgivna damm så lätt lyckas lägga sig på fönsterbräden och över dörrposter när jag sitter själv här.

Mjölken tog slut nu när jag åt havregrynsgröt med hemgjort äppelmos. Jag får ta och gå upp till Ica. Handla lite. Hämta barnen. Fylla lungorna. Njuta av den här sista eftermiddagen. Av detta avundsvärda här är och nu.

Har ni sett!

Har ni sett, kanal ett! Kom nu då, vadå, barnprogram i TV2! Ni minns förstås det som var före Bolibompa. Den tid då barn-TV bara var en timme om dagen och inte fanns på webben. På många sätt en enklare tid kan tyckas. Men nu är det alltså Bolibompa och ibland så mycket bättre. I onsdags. Jag och K slog oss ned på madrassen på golvet. En ny programledare rullade in i studion. K undrade varför hon hade en sån. En rullstol alltså. Jag sa att det nog var för att hon inte kan gå. En rullstolsburen programledare i TV. Jag blev sådär väldigt glad och varm som man kan bli om man någon gång intervjuat människor för ett specialarbete om handikappidrott. Sen blev jag lite ledsen. Över att jag blev så glad. Över att det tagit så lång tid. Över att det bara är en enda. Sen blev jag glad igen. Över att det här kanske kan få bli en självklarhet för K och P. Precis som det varit en självklarhet att E med Downs Syndrome gått på förskolan med K innan hon den här terminen började skolan.

Det var bara det. Nu ska jag läsa En gift mans dagbok av Sven Lindqvist. Jag läste just ut En älskares dagbok. Den rekommenderas. Varmt. Kanske går jag en sväng till Mickes eller Dellon också. Jag skulle kunna vänja mig vid det här livet som stand by om förskolan skulle behöva ringa för att inskolningen krånglar. Alltför lätt.

Torsdag i Hornstull

Klockan i Högalidskyrkan slår tolv. Jag sitter här i soffan. Har just ätit lunch. Fisksoppa och en pannkaka som fanns kvar. Sylten från blåbären L och K plockade på Fårö. Jag lämnade P på förskolan i morse. Fjärde dagen och hon satt bara helt lugnt där och lekte. Det kommer värre dagar, svårare lämningar, när jag inte kommer att förstå reaktionen men jag blev nästan gråtfärdig av hur lätt det gick.

K tog mig i handen. Vi gick ut genom grinden och ned till Hornsbruksgatan. Hennes andra tandläkarbesök. Jag minns hur rädd hon var vid det första för några år sedan. Minns gråten och paniken. Nu satte hon sig helt lugnt i stolen. Hissades upp. Lystes i munnen. Hon kommer snart att tappa sin första tand. Det är tidigt men helt normalt. Jag minns när den kom. När den trängde igenom tandköttet. Det känns som i går. Hur klyschigt det än må vara känns det som i går. Det var snabbt avklarat. Hon fick en platsgroda och en tandborste. Vi gick tillbaka till förskolan och hon sprang till kompisarna efter en snabb kram. Jag gick hem hit, gick och pantade burkar, köpte tetror med mejeriprodukter, gick hem igen. Värmde maten jag ätit. Sitter här. Med all den tid jag skulle kunna använda till mig själv. Längtar efter att få gå ned till dem.

Söndag i Hornstull

Det är alls inget att skämmas för. Alla har rätt att längta en rubrik. Jag sitter i soffan. P sover på balkongen. L och K leker i parken. Senaste Lucinda Williams snurrar. Den låter bra både i den mer producerade versionen och den som är hemifrån köksbordet. Vi ska låna ut en stödpinne till en pappa och dotter från parken om en timme. K cyklar ju obehindrat på plan mark nu och alla behöver inte äga allt.

Börsen? Kursen? Jag antar att det är som vanligt. Ha bara pengar ni har råd att förlora där. Tyvärr är en stor del av de där pengarna våra kommande pensioner. Jag vet inte riktigt vad det säger om de tider vi lever i. Kanske att alla så gärna vill vinna att bara ett fåtal tänker på vad som finns att förlora.

Vi såg en deckare som var sådär på TV i går jag och L. Alan Banks. Jag tror att jag läst en bok där han var med. Den var nog också sådär. Kan det ha varit Peter Robinson? Jag ids inte googla.

I morgon börjar P på förskolan. I går kväll tog hon ett steg utan att hålla i sig. Våra stora lilla tjej. Det innebär också att föräldraledigheten snart tar slut. Det här underbara, omtumlande, året.

Vuelta Espana började i går. Jag har inget sett men hoppas kunna göra. Kanske redan i dag.

Sirius kryssade mot Frej och det håller förstås inte i längden. Det är ett getingbo där i toppen av division 1 norra och jag undrar om vi mäktar ta den där direktplatsen till Superettan.

Jag började just läsa Sven Lindqvists En älskares dagbok. Jag vet inte varför jag dröjt.

Återkommer

Bara så att ingen blir orolig. Vi har det bra. Förskolan har stängt för planering. Annat än skriveri måste prioriteras. Det leks, det äts glass och jag har desutom läst ut en svensk deckare i tämligen raskt tempo. Bloggfrekvensen kommer att öka. Snart.

Trafikinformation och väder i Hornstull

Ett sorgligt hagel träffade barnvagnen. Det kunde varit värre. Vi väntade på att komma över Långholmsgatan. De bygger och fixar så trafikljusen är avstängda. Någon skulle kunna tycka att bilisterna skulle vara extra uppmärksamma i sådana lägen. Att de inte skulle ta det som en ursäkt för att bara gasa på. Att de skulle stanna för en barnvagn på väg över. Det gör de inte. Ok några gör det men de flesta gasar för att barnvagnen ska backa tillbaka till säkerheten på trottoaren. Kanske intalar de sig att de bara ska hinna före, säkert tänker de att den bakom kommer att stanna, självklart har de väldigt bråttom.

Herr Alarik har nu lite synnerligen relevant trafikinformation att komma med. Det tar jävligt lång tid att komma dit man ska om man måste stanna bilen för att motorhuven blivit inslagen med en rörtång. Tro mig. Jag gör det. Lätt. Jag har pengar till böterna och reparationerna och om du är nästa som gasar istället för att stanna har du en osannolik tur om jag bara går Robban Aschberg på din bildörr eller som av en händelse står där med min skruvmejel i handen, för att jag ska fixa något på barnvagnen i farten, så att din billack repar spetsen på den.

Då kanske du inte ens hinner reagera på det förrän du är uppe på Västerbron eller Liljeholmsbron eller gasar på Hornsgatan och då kan jag inte ens skälla på dig för att du färgat spetsen på min skruvmejsel. Det vore verkligen osannolikt tursamt. Ta chansen vet jag. Jag kanske är så upptagen med att skruva på barnvagnen att jag inte hinner plocka fram rörtången ur backfickan och i så fall tappar du inget alls av den tydligen dyrbara tid du sparat in genom att inte sakta ned för en barnvagn på väg över ett övergångsställe med avstängda trafikljus.

Onsdag i Hornstull

Jag gick genom min stadsdel i morse. Den där taken i Draken åter är torra nu när jag sitter här och just har ätit upp en påvärmd vegetarisk kålpudding. En som hade varit betydligt brändare på ytan om jag följt Tore Wretmans tidsangivelser. Jag gick Hornsgatan fram. Ett nytt apotek hade just öppnat, snett över gatan skulle ett snart till, när jag rundade hörnet fanns det gamla vanliga där eller snarare det nya som kom till efter utförsäljningen. Tre apotek inom en radie av kanske hundra meter. Tre som ska försöka konkurrera ut varandra genom extraerbjudanden på schampoo och råd om rynkkrämer. Närmaste postutlämingsstället ligger vid Zinken. Jag vet inte riktigt vad det eventuellt säger om något eller tiden.

Strömavbrott i går. Vi valde fem trappor utan hiss hos förskolekompis framför åtta trängre hos oss. Vi såg ut över Plankan där förtätningen ska börja med hus på gården och radhus på taken. Jag fick se bilder från förr. Innan Plankan byggdes, innan Draken restes. Innan betongen tog vid. Förtätningen. Det låg ett mäktigt hus nere i Tanto.

Vi gungade i Högalidsparken efter Dellon i förmiddags. Jag och P. Hon har börjat göra rörelserna till Imse Vimse Spindel, noterar varje flygplan som passerar över oss och säger däh, däh, vov-vov när hon ser en hund genom caféfönstret. Det känns ofattbart att den här tiden ska ta slut.

Tjutet (Cykelomslag #41)

Det var lätt att hålla sig från vårtjut i Drakenparken i eftermiddags. Vinden ven genom märg och ben och utan långkalsonger hade jag varit lika fastfrusen som den stackars cykelkarusellen. Jag försökte värma mig med tanken på att Paris-Nice startat. Cykelloppet som brukar kallas The Race To The Sun. Med att Vacchi och Adamson samtidigt som jag stod där på snön med darrande ben kommenterade etapp 1. Det var ett värmeförsök som gick sådär. Förmodligen hade det varit mycket bättre om jag hade gjort glögg på innehållet i flaskan nedan och inmundigat men det hade knappast kunnat anses som särskilt ansvarsfullt.

Med blicken vänd bakåt mot 2010

Jag har inte gjort några årsbästalistor. Orken har inte riktigt funnits där. Kanske inte lusten heller. Ni hittar en del av det nya och återutgivna jag lyssnat på via Herr Alariks 2010. Jag gav verkligen Ulf Lundells En öppen vinter en ärlig chans också men boken var klart mer givande än skivan. Musiktolkningarna av Sonja Åkessons dikter hittar förhoppningsvis till Spotify tids nog men köp skivan också. Gör det. Lloyd Coles Broken Record har ni väl förstås redan.

Sporten. Jag tappade den lite med föräldraledigheten men jag är en vit medelklassman född 1969 så det är klart att stafettguldet i OS stod ut även om jag kanske hade velat känna lika starkt för Kalla, Anjas bronsbragd, Annie Seels framgång i Dakarrallyt eller för att Caroline Wozniacki blev världsetta i tennis.

2010. Jag tror att jag isolerade mig lite med familjen och det nära livet. Världen där utanför blev lite för stor och lite för kall. Nästan allt hårdnade medan jag gick åt motsatt håll. Knappt en konsert, ingen resa längre än till Umeå, möjligen något bio- och några restaurangbesök. Skulle jag sammanfatta året blir första halvan. Till jobbet, Myrorna och Stadsmissionen på lunchen, hem, barnen och L. Andra halvan blir. Morgonhäng med barnen, förskolelämning, Dellon, tiokronorsfynd på Mickes, biblioteket, havregrynsgröt, hämtning, eftermiddagshäng med barnen, middagsfix, L kommer hem, sömn. Någonstans i skarven ligger Fårö som en dröm och böckerna jag försökte stjäla lite lästid till.

Gott slut.

Tisdag i Hornstull

Det är inte personligt, det är inte personligt, det är inte personligt, det saknas bara andra ord för all den där viljan. Ibland måste jag intala mig hårdare än andra gånger. Som i morse när K stod där och gång på gång sa att hon inte tycker om pappa. Hon är bara fyra och hur verbal hon än är måste det få bli så här ibland. Jag intalar mig det men det känns. Som det känns. Fast jag försöker fokusera på att vi hade en toppenbra lämning på förskolan bara kvarten senare. Den försvarslöshet vi kan känna inför våra barn.

Senare på Mickes. Jag och P en stund. Vi skildes från en hundralapp och fick skivorna nedan. Ibland häpnar jag över vad överflödssamhället och det uppdrivna tempot lämnar för fantastiskt vrakgods till oss som på vissa plan opererar utanför tiden. Har ni hört de där Dylan-gospeltolkningarna? När lyssnade ni egentligen senast på Songs for young lovers med bonusspåren? Det är klart att det var Boxerbeat som var Joboxers (med delar av en gammal Subway Sect-upplaga i sättningen) stora stund för oss med grav Dexys-skada men hur bra känns det ändå inte att komplettera singelsamlingen? Tänk att jag inte hade Nature Planned It. Tänk att jag kanske till slut är på väg att börja gilla Japan via den där Smokey-covern vi redan avhandlat och den här dubbelsingeln. Minken, Eartha och Jerry Butler. Jag kommer att älska vinylsinglar till det är dags att göra arvsskifte på dem.



Vi var på Dellon, videobutiken och biblioteket också . Vi är som vi är. Eller jag. Lånade Kjell Erikssons Öppen grav. Det känns som att det är dags för en Uppsala-deckare igen. Köpte senaste Uncut. Vissa av oss faller för Weller-på-omslaget-tricket varje gång. Drack en dubbel macchiato och åt en slät fralla med solrosfrön på. Förutsägbarhet är mitt mellannamn.

Frostrosorna på balkonginglasningen. Frostrosorna på balkonginglasningen. En bättre fotograf kanske hade kunnat göra dem rättvisa men fan vet. K på isen och skridskorna igår. Fjärde gången på två vintrar och för första gången gled hon lite, lite grann istället för att bara trippa, gå och stappla. Kanske bara en decimeter men ändå. P igår när hon utan att ha visat något större intresse alls helt plötsligt två gånger trädde alla ringarna på Brio-clownens smala kropp. De bra stunderna överväger med råge. Det gäller att komma ihåg det. Jag jobbar på det.

Framtiden börjar innan du tror

Regnet faller över föräldraledigheten, Hornstull och valaffischerna och jag vet ju att jag inte borde irritera mig men ändå. Framtiden börjar i klassrummet och så Furir Skogsdunge som flinar upp sig på det. Hey, boy, I've got news for you. Framtiden börjar bra mycket tidigare, till och med innan förskolan. Den börjar, eller står snarare just nu och stampar på stället, redan någonstans där mammorna och papporna inte ens delar någorlunda lika på föräldraledigheten. Försök att komma ihåg det nu för det blir både läxförhör och betygssättning senare och vem vet rätt vad det är kanske skolagan är återinförd också...



På tal om aga. Borde inte familjen själv bäst kunna bestämma om det där med barnaga också? Precis som med föräldraledigheten menar jag? Ska politiker verkligen lägga sig i sådana saker? Familjeangelägenheter och vetandet om vad som är bäst för det egna barnet brukar väl ändå familjerna ta hand om bäst? Välja ledighet, välja förskola, välja skola och så vidare... Funkar det inte riktigt bra med den valfriheten för familjen kan vi ju kanske bara ge lite extra barnbidrag till dem som inte slår sina barn? Pengar som morot brukar ju vanligt folk gilla (även om det just nu kanske inte råkar räcka för att papporna i någon större utsträckning ska vara hemma med barnen) och det är väl just sånt som politiker ska syssla och pyssla med? Lite lagom valhänt framsträckta morötter.

På tal om pengar ska ni helt gratis få ett valaffischtips nu i slutspurten. Framtiden börjar i den egna plånboken. Det låter väl klatschigt och bra? Det är ju trots allt många fler som är intresserade av den egna plånboken än av skolan. Framtiden kan ni nog också skippa förresten, den verkar inte intressera så mycket. Nuet börjar i den egna plånboken. Perfekt, där har vi valrörelsen 2010 i en smidig liten slogan, då kan jag gå och ta hand om den där lilla tjejen som ligger och sover middag här hemma.

Söndag i Hornstull

L kom hem. Tre nätter i Umeå och sista timmen frågade K en gång i minuten; var är mamma nu? Men vi klarade oss bra bortsett från lite orolig nattsömn. Hornstull bjöd något slags festligheter som när vi var där mest bestod av val och kommers men jag imponerades även av att det faktiskt finns folk som ställer sig upp och läser egna texter på små scener fast ingen lyssnar. Musik fanns det visst också i massor men vi missade nästan allt liksom Popaganda. Sossarna var för övrigt bäst på barnfamiljer. Hoppborg och ballonger är svårslaget. Samtidigt känns de där ballongerna lite som vallöften när de sticker mot himlen och man bara står där med ett tokgråtande barn.




Det var loppis på slänten nedanför vårt hus idag. Någon som normalt säljer mer böcker i eget namn hade rensat och jag fyndade för en hundralapp.



K och jag bakade chokladmuffins i förmiddags och sen byggde vi ett legotorn lika högt som Kaknäsditon. Det är så otroligt roligt att göra saker med henne. I går kväll följde hennes förskolekompis F med hem från parken själv, käkade middag, lekte och kollade på Nicke Nyfiken. Då hade vi redan haft SEAM här på pannkakslunch och FJSL på fika och hängt ute all övrig tid sedan halv tio på morgonen. P hänger mest bara med och är nöjd men på onsdag börjar vår tid på allvar. 9-15 varje vardag är det vi.

Helt plötsligt ser ju läget betydligt ljusare ut i norrettan. Vi får väl se hur länge det varar. Jag hade ju sett fram emot att se Sirius på Kanalplan nästa måndag men nu verkar det vara Söderstadion som gäller. Måtte vi slå Gröndal hemma innan dess.

Jag brukar inte omedvetet köpa dubletter men sitter här med Dave Godin's Deep Soul Treasures Vol. 4 som inhandlats på Mickes för 75 kronor om någon är sugen innan jag lämnar tillbaks den. Om ni är inne i affären finns Paulo Hewitts Soul Stylistics i bokhyllan för en billig peng. Själv läser jag norska tidningen Vinduet som hittat hit via bulvan, Jolos Stockholmsluft, England's Dreaming och alldeles för många andra saker på en och samma gång och ändå växer högarna med oläst hela tiden.

Lyssnar gör jag mest på Van. Låt tre och fyra på outgivetsamlingen The Philosopher's Stone och andra sidan på Saint Dominic's Preview. Det är sådana tider.



September snart och det har redan märkts i morgonluften.

Hemma i Hornstull

Jag håller på att vänja mig. Föräldraledigheten känns inte riktigt på riktigt så länge L har semester men jag kan vänta ett tag på verklighetskänsla. I går gick jag in en sväng på Mickes. Kom ut med England's Dreaming och Last train from Memphis och någon gång ska jag väl hinna läsa dem med. Dessutom Anonter Saturday Night på cd och ett par tre lp-skivor. 300 kronor. Innan dess en, sitt gärna ned nu om ni är känsliga, manchesterkavaj och en trave böcker på Stadsmissionen vid Fridhemsplan. I dag har vi vandrat Hornsgatan fram och åter. Fikat på Bysis torg och växlat några ord med bekanta. Jag älskar verkligen de där spontana mötena i staden. Som i går när J tutade och vinkade när han svängde ut från Varvsgatan. K har börjat förskolan igen och det var nog bäst både för henne och oss. Stimulansbehovet och orken hos någon som snart blir fyra... Annars gick jag just ned mig i Van Morrisons The Philosopher's Stone igen. Jag undrar fortfarande när vi ska få The Unreleased Tapes Volume Two. Plommonen mognar långsamt mellan Drakens huskroppar och äpplena med. Av körsbären vi fick i överflöd förra sommaren verkar det inte bli något. VFEM är på ingång och sen blir det om K får som hon vill minigolf i Tanto. Hon verkar ytterst sugen på eternitbanorna. Man får spela på de blåa nu pappa! Hon kanske lurar sig själv men jag vet att det är glasskiosken som drar mest.

Vad är de så rädda för?

En före detta klasskamrat demonstrerar i dagens morgonblad med all icke önskvärd tydlighet skillnaden mellan att slå huvudet på spiken och att sätta spikpistolen mot tinningen och trycka av. Om jag var lagd åt samma slängiga guilt by association retorik som han ibland begagnar sig av skulle jag kanske fråga vad nästa steg på familjepolitikens område är. Förslag om avskaffande av rösträtt för gifta kvinnor? Tack och lov ägnar jag mig inte åt sådant. Frågan tål dock att upprepas. Vad är de så rädda för?

(O)verklighetens folk(parti)

Dom sa på radion i morse att det regnat i en vecka. Nej det var ju Docenterna. De pratade föräldramånader i P1 morgon eller möjligen Ekot. Furir Skogsdunges parti hade haft frågan uppe och han var förstås emot att dela i tre. En tredjedel av tiden till mamman, en till pappan och en att göra vad de vill av. Nja det är väl allt att inskränka familjens valfrihet för mycket tyckte Björklund. Familjeangelägenheterna ska inte politikerna lägga sig i. Och jag undrar. Jag undrar verkligen varför det här ska gälla just föräldraledigheten? De gick ju till slut fint att avskaffa sambeskattning, införa kvinnlig rösträtt och rätt till barnomsorg och göra det fult att spöa kärringen så hur kan det komma sig att en massa borgerliga politiker, som säger sig sätta individen främst, i just den här frågan är så oerhört kollektivistiska? Att de i den här frågan så stenhårt kramar kollektivet kärnfamiljen? Att de inte ens törs ta ett steg till mot individualiserad föräldraförsäkring? Jag vet inte. Frågan är om de själva gör det.

Birgitta var med också. Olsson. Hon och en handfull andra inom partiet hade reserverat sig. Hon förklarade att det stod många kvinnliga storstadsröster på spel här innan reportern hjälpte henne på traven med att lämna det inompartipolitiska argumentet och vi fick en radda om att Folkpartiet varit föregångare när det gäller pappamånadens införande och jag vet inte men är åtminstone glad för reservationen.

Jag tänker på K och P. På året med K. Året som väntar med P. Några av mitt livs allra bästa beslut. Kanske de allra bästa.

Björklund vill motivera med pengar istället. Sånt ska politiker lägga sig i. Mer pengar till de som delar. Och vi vet ju vilka vi är. Vi som redan har råd och redan delar. Vi som kan vänta på att få de där pengarna tills dagarna är uttagna. Vi som jävlar i mig egentligen inte behöver dem, som kan snåla in på något annat, för att prioritera våra barn. Den där hett omhuldade familjen.

Kanske är de konsekvenserna de är rädda för. En massa gubbar som lämnar styrelserum, katedrar och verkstadsgolv för att gå hem och ägna sig åt så kallat mjuka värden. Inte ett par månader på sommaren, lagom till fotbolls-VM hö-hö, utan ett knappt eller helt år. Vad ska inte det kunna leda till i förlängningen? Varma öl och kalla element. Hu vad hemskt.

På söndag är det fars dag igen. Jag vet fortfarande vad jag önskar mig.

Söndagarna i Hornstull

Vi sov längre än på flera år. L gick på brunch, K lekte med mormor. Min tid. Tom. Jag är ju jag så jag gick först förbi grovsoprummet och sen till Mickes. Pratade lite om Superettan, konstiga fotbollsplaner (brunnslocket på Älta IP!) och köpte en platta med en för mig okänd singer-songwriter som heter David Patton från 1972 samt nummer tre av fanzinet Jamming för en tia styck. Gick vidare mot Dellon för en fika men det tog emot. Parken, Dellon, asfalten jag gick på. Det är över nu. L har semester och om en knapp månad börjar jag jobba. De är över nu. Mina dagar med K. Våra dagar, rutiner och upplevelser. Det kommer andra, lika bra, kanske bättre, men det var ändå som att den där insikten träffade mig ganska hårt. I tio månader har vi gjort så gott som allting tillsammans på vardagsdagarna. Bara vi två. Jag vände, gick ned mot Street, köpte en blaskig smoothie och satte mig på en parkbänk. Solen värmde, vinden kylde och jag läste några sidor i Jan Myrdals ungdomsskildring Att bli och vara. Gick hemåt via Drakenbergsparken, åt lunch med K och mormor, L kom hem, de gick igen, jag bakar en kardemummakaka. Det blir bra. Nya dagar. Andra. Annorlunda men bra.


Klottret på bilden är nog skrivet med viss ironi men valet av den rymmer ingen.

Fars dag ska väl inte vara någon fars?

Det är fars dag idag. Jag fick den bästa presenten av alla. K somnade på mig i förmiddags. Med sin lilla näsa inborrad mellan min hals och haka. Med en suck som nog betyder att hon kände sig trygg. Lite tidigare och lite senare läste jag om fars dag och föräldraledigheten i DN:s söndagsbilaga (jag skulle ha länkat till artiklarna om jag hittat dem härute på nätet men det gör jag inte). Jag är inte helt säker på den nya söndagsbilagan. Jag förstår ju hur de tänkt men jag är inte helt säker på att det är rätt. Men det är en annan sak. Det var ju fars dag jag var inne på. Det känns fortfarande lite märkligt, eller snarare mycket märkligt, att den här dagen gäller mig. Att det är jag som är far. Det stod i DN att 60% av männen fortfarande inte tar ut en enda föräldradag under sina barns första levnadsår. Det stod om att knyta an. Om att papporna, fäderna, farsorna totalt fortfarande tar ut mycket färre dagar än mammorna. Det stod om att släppa taget. Det är väl kanske inte så konstigt att det ser ut som det gör, med tanke på hur vårt samhälle ser ut, men det känns väldigt sorgligt. Att vi inte kommit längre. Att det fortfarande är så mycket fars över farsornas delaktighet. Men det finns ju ett enkelt sätt att sätta lite fart på det där. Så kom igen nu och individualisera, ni gillar ju individen, föräldraförsäkringen Fredrik, Jan (jag höll på att skriva Lars), Maud och Göran! Ge oss anledning att förändra våra vardagar och vår ekonomier utifrån tanken att papporna ska vara med på lika vilkor. Vem vet på lite sikt kan det kanske rent av leda till bieffekter kring andra villkor som behöver bli mer lika. Säkert är att den presenten skulle leda till fler barn som somnar tryggt ovanpå sina pappor och det spöar slips och tofflor inhandlade av stressade mammor ganska rejält.