Nämen titta va jag hitta

En liten intervju från japansk TV och ett par akustiskt framförda låtar med Stephen Duffy. Det räcker för att den här bloggen ska hosta till och visa livstecken igen. Solen skiner för övrigt där ute och jag tror att jag ska gå ett litet skivvarv på lunchen. Det har varit ett halvår av den sämre sorten på många sätt. Ja nästan ett år när jag tänker efter. Annat har varit bra men överskuggat. Man vet ju aldrig men jag tror att det blir bättre nu. Sakta och osäkert kanske men ändå.
   

App app app

Den finns säkert redan så ni kan väl peka mig i rätt riktning och om inte utveckla (när den blir en succé kan ni ju tänka på vem som kom med idén). Jag vill ha en enkel app till telefonen. Alternativt en hel manick att köpa på lämplig lågprisbutik för elektronik. Det den oavsett ska göra är att spela in ljud och sedan spela upp det igen på exakt samma volym fast med tio sekunders fördröjning. Samtidigt bör något slags display på något sätt säga "Så här högt låter du för oss andra i vagnen/på bussen/i trappen/ i hissen...". Ja ni förstår. Det är dags att jag får en nu.

Ingen fara på taket

Eftermiddag här inne i den högt belånade värmen och upplevda tryggheten. Barnen tittar på varsin skärn. Jag skriver vid en annan. Stolar står på bordet i köket och golvet jag just skurat torkar. Snart startar ett till snookerframe jag tänker se.

Stolsbenen syns på bilden. Termometern som står på minus tio skymtar i högerkanten. Solen är på väg ned. På taket i bakrunden. Byggjobbare i gula ställ. Byggnadsställningarna de reser. Som de rest i timtal nu. Denna lördag. Jag hoppas att de har vettiga avtal och rejäla underställ.

Facket och lägenheterna som är i ropet. Jag förstår indignationen. Särskilt om den kommer inifrån arbetarrörelsen. Känner den själv med sekundärskammen över mediehanteringen. Att vissa aldrig tycks lära sig. Eller är de det de gjort? Döljer det här något större? Man måste alltid tänka den tanken.

Man måste alltid tänka andra tankar också. Jag tänker något lite på vem som kan dra nytta av det här. Vem som ville att det här skulle bli en nyhet just nu och varför? I vilken mån den eller de månar fackets medlemmar och deras avgiftspengar? Eller bara skördar skadeglädje och framtidshopp.

Fackföreningsrörelsens framflyttade positioner under drygt hundra år. Jag tror att de för vissa sticker mer i ögonen än att några pampar inom den beter sig som andra pampar. Varje chans som finns att skicka människor ut i en avtalsvärld där de står själva finns det andra människor som vill ta.

Det är fortfarande några år kvar tills den allmänna och lika rösträtten fyller hundra år i det här landet. Skulle den försvinna är den en mycket kort historisk parentes. Att den skulle kunna göra det tycks förstås som en orimlig tanke. Alla dessa orimliga tankar.

Jag undrar hur länge de ska jobba där på taket? Ganska snart är kvällsmörkret här på allvar. Jag ser inte på det här avståndet om det bär säkerhetslinor men de ser ut att röra sig tämligen obehindrat.

Herr Alarik önskar god fortsättning

Det är verkligen si och så med uppdateringstakten här och inte blev det några årsbästalistor heller. Livet och det som följder med det kom i vägen. Men i den mån det fortfarande finns läsare här är jag glad för dem. Ja för er alltså. Ta det inte som ett löfte om stora förbättringar men kanske kan 2016 ändå bli bättre än 2015. Både vad gäller uppdateringar och annat. Vi avslutar väl årets första bloggpost med en bild från förra årets märkligaste konserthändelse. Jag är väldigt glad att jag gick och såg reggaelegendaren Max Romeo i en liten källare på Skånegatan i maj.

 

Det gäller alltid samma sak

Nu var det väldigt länge sedan jag räddade över någon text från Spengo hit så här kommer en. I övrigt Fars dag. Jag önskar som tidigare. Och att det ska gå bra där nere i Falkenberg. Returmöte i kvalet till Allsvenskan. Jag såg den första 2-2 matchen på Studan i torsdags. Sirius i Allsvenskan. Den tanken är svår att ta in men det vore en fin fars dag-present. Nu skivhyllan-repris.

Skivhyllan: Per Gessle (1983)

I min värld ligger det en klar brytpunkt mellan 1982 och 1983. På ett sätt kan man säga att det var här 70-talet definitivt tog slut. Åtminstone slutade ungdomarna på Hamregården att springa till matsalen i träskor då. Gympadojorna, de där de försöker lura i mig att det heter sneakers eller trainers, tog över. Det måste vara ett tecken. Viktigare var kanske att punken gick till posten. Jam splittrades, Clash fortsatte kraftlöst medan långa överrockar och midjekorta kavajer avancerade i kön. Fönen och synthen blev allt viktigare och i mittfåran tog Michael Jackson steget till världsherravälde med Thriller (som visserligen släpptes lagom till julhandeln 1982 men som dominerade året efter) medan Carola med Främling sålde osannolika 800 000 LP-skivor i Sverige efter segern i Melodifestivalen 1983 (om inte Bert Karlsson överdrev siffrorna). I min värld var det dock större att Ebba Grön splittrades 1983 (första gången jag själv köpte bägge kvällstidningarna som hade det på förstasidorna) och att Imperiet bildades ur spillrorna och släppte plattan Rasera samma år. Som förhoppningsfull högstadieelev gick jag till Rackis för att köpa biljett när de skulle spela där men föll ganska rejält för ålderstrecket. Precis som jag några år innan inte fått se Gyllene Tider i Fyrishallen efter dödsolyckan i Kristianopel och då var vi efter en ganska lång startsträcka framme vid Per Gessle. Det är ju honom det, trots allt annat som hände 1983, ska handla om i den här posten. 1982 var Gyllene Tider utan konkurrens Sveriges största band och hade så varit några år, 1983 var de till fyra femtedelar Sveriges kändaste värnpliktiga. Alla som höll på Halmstads BK ryckte in medan Halmia-supportern passade på att leva ut sina solodrömmar på den självbetitlade Per Gessle. En platta som nog var extremt otrendig just då med sina akustiska gitarrer och sin av amerikansk västkust inspirerade bakåtlutade hållning.

Plattan har ibland nämnts som en flopp och nyligen (nåja för inte så många år sedan) såg jag att varken den eller efterföljaren Scener nämndes när någon historielös nöjesjournalist listade Gessle solo men den sålde faktiskt ganska ok har jag för mig. Grejen var väl bara att den helt förklarligt inte nådde upp i Gyllene Tiders enorma volymer (har för mig att Moderna Tider sålde 360 000 ex men kan minnas fel) så med Gessles mått sågs den kanske som en flopp. Själv är jag väldigt förtjust i försvenskningen av John Sebastians Stories we could tell, en låt som även till exempel Everly Brothers tolkat på ett bra sätt på en platta från 1972 som döptes efter låten. Per Gessles andra soloplatta Scener har jag aldrig riktigt förstått mig på men den första är alltså, liksom en del av de spår som var med på demo/raritetssamlingen i Gessleboxen som kom för ganska länge sedan, värd att leta reda på.



Ett av mina sämre skivköparminnen är en back med Gessles första soloplatta (cirka 20 stycken) som stod signerade och klara på BK-records i Uppsala och reades för 19 kronor styck. Det var förstapressen med utvik (bara det faktum att det finns en andrapress måste väl innebära att plattan gick ganska bra ur skivbolagets synvinkel?) och jag borde väl åtminstone ha köpt ett ex åt mig själv även om jag helt begripligt inte kunde köpa alla (tänk vad man hade kunnat sälja dem för till rika tyskar när Roxette erövrade världen som mest.). Men det gjorde jag tyvärr inte utan nöjde mig med mitt vanliga osignade ex som jag redan hade. Som 14 eller 15 år gammal hade jag ju faktiskt fullt upp med alla de skivbackar på BK där man fick mängdrabatt om man köpte tre nice price pressade rockklassiker (tror att det kostade 114 kronor för tre LP då). BK var verkligen tillsammans med Musikörat (ny musik) och Skivboden (sånt som inte återpressats) en fantastisk grund att bygga en skivsamling på. Det var mycket RCA, CBS och Columbia i de där backarna och fullt möjligt att spendera veckans pengar på en trippel som Clash andra skiva Give 'em enough rope, Bowies coverplatta Pin Ups och en klasssik Dylan som Blonde on Blonde för att ett par veckor senare följa upp med Sex Pistols, Iggy Pop och Leonard Cohen. Desutom reade BK alla punk/new wave singlar i den här vevan vilket ledde till en så här långt stadig om än inte helt frisk fascination för vinylsjuor i allmänhet och The Jam i synnerhet.

Det där var en ganska lång utvikning. Åter till Gessles solodebut. Plattan börjar ypperligt med låten På väg som sätter tonen för hela skivan med den akustiska ljudbilden och Gessles fina Chrissie Hynde-lika munspel. En närstudie av skivomslaget visar att melodin är skriven av Niklas Strömstedt vilket i min fördomsvärld nog är att likna vid en rejält uppväckande örfil. Kvalitet kan finnas överallt. Texten är Gessles och det är inte nobelprismaterial men ganska fint luftade tankar från en 24-åring som gått från ett liv i en mindre stad på västkusten till att vara flickidol, ständigt påpassad och förmodligen en smula i behov av något som bara är hans.

Från en dag till en annan
Det gäller alltid samma sak
Att fånga känslan av att veta
Att man lever
Det gäller alltid samma sak



Stundtals är texterna naiva på ett inte helt positivt sätt men det vägs upp av den både påkostade och avskalade ljudbilden med dåtida svensk studiomusikerelit som Backa Hans Eriksson, Janne Bark med flera och ett par inspirerade coverval som den redan nämnda John Sebastian-låten och John Holms Den öde stranden. Dessutom är det fascinerande såhär nästan 25 år senare att höra att Per Gessle både lät mognare och såg mer vuxen ut (trots att det är farlig Joey Tempest solo-varning på frisyren på bilden i konvolutets uppvik) då än vad han gör nu. Omslagsdesignen är för övrigt helt i linje med vad man kunde vänta sig av EMI just då. Kjell Andersson hade slipat formen för hur ensamma män med gitarr skulle presenteras ett bra tag tillsammans med Ulf Lundell och här fick han till det riktigt bra. CD-återutgåvan är kompletterad med singelbaksidorna från Om du har lust och mitt exemplar kostade 30 kronor begagnat så det är inte så dyrt att bekanta sig med den kanske bästa perioden i Gessles karriär. Efter den här soloplattan gjorde Gyllene Tider ett, för svenska artister som vanligtvis sjunger på svenska sedvanligt misslyckat (tänk till exempel Imperiet, Wilmer X eller Kent), försök att slå i utlandet (redan året innan hade b-sidan på Flickan i en Cole Porter-sång, Del Shannons I go to pieces, tillskrivits Modern Times) med Heartland Café och åtminstone mitt intresse dalade, även om jag kan hitta positiva saker att säga om singeln Teaser Japanease (som av någon konstig anledning har en logga på baksidan där det står Roxette), för att inte återväckas förrän med singeln Småstad i Pers Garage-projektet men det är åtminstone delvis en annan historia.

He'll wear it proudly

Känsliga läsare varnas. Herr Alarik låg intet ont anande i klimatskammens varma bad. Det var i går kväll. Elvis Costellos extremt läsvärda självbiografi Unfaithful Music & Disappearing Ink i händerna. Kom så sid 136. I värsta fall hade boken följt den tappade hakan ned i plurret. Nu klarade den sig med ett nödrop. Popteoretikern Elvis Costello påstår där att Beatles släppte Penny Lane 1968. Jag kunde inte riktigt greppa det. Kan fortfarande inte. Är det ett skämt? Ett test? En av världens kändaste singlar. En som toppar listor när den bästa ska utses. För evigt förknippad med 1967 och Strawberry Fields Forever på andra sidan. Och karln skriver 1968. Och ingen korrläsare upptäcker det. Det är ju lite som om Peter Englund i Poltava hade nämnt att Karl XII skulle komma att dö 1717. Elvis Costello har ju skrivit låtar ihop med Sir Paul. Ja samme McCartney som skrivit låten i fråga. Costello har sjungit Penny Lane för honom och Obama i Vita Huset. Han berättar ju om det i samma kapitel. Kan det hänga ihop med att han där nämner att han skarvade lite i sin introduktion av låten? Allt för den bättre historien. Ville han ytterligare understryka det med att byta årtalet? Jag märker att jag famlar efter halmstrån här. Förklaringar som inte finns. Men så döpte jag också en gång en undulat till Costello. Det måste vara ett internskämt. Jag får inte ihop det på annat sätt. Men oavsett det måste boken omedelbart förses med varningstext. Jag höll ju på att få en kallsup i badet.

Det är dags nu Mississippi (Låttips #216)

Fredag förmiddag. Höstsolen skiner. Morgonen med barnen var bra. Jobbet tuffar på. Helgen närmar sig. Och sen tänker man på omvärlden. Både den nära och den större längre bort. Den del av mänskligheten som gör allt för att vara mindre mänsklig. Dag för dag. Men så har Steve Earle släppt en ny låt. Kommer hit snart gör han också. Spelningen på Lollipop och den han gjorde på Münchenbryggeriet (med Buddy och Julie Miller i bandet) i samband med El Corazon-plattan (jag fick banne mig gåshud bara av att läsa setlisten just nu) ligger bägge högt på min personliga best of lista över konserter. Har tyvärr också sett honom när det blivit för mycket tungrumpat harvande gubbrock. Men kanske borde jag gå ändå. Fast först skulle vi ju lyssna på nya låten. Det är dags nu.
 

Herr Alarik och havet

Det är väl kanske ett tag kvar tills jag blir den gamle men havet är förstås alltid havet. Vågor som slår, solstrålar som bryts, vinden som viner. En betongbrygga och längst där ute ser man just inget annat. Ett andningshål, en respit, ett perspektiv, eller flera, på tillvaron. En kort stund av inget annat.

They said my speed was next to none

I en personlig forntid. Bröderna Cartwright på TV. Jag kunde allas förman då. Nu med tror jag. Little Joe, Hoss, Adam och pappa Ben. Den sistnämnde spelad av Lorne Greene. Han föddes på för dagen 100 år sedan. I samma forntid. Vita låga skåp. En TV och stereo ovanpå. Eventuellt en lampa med bladskärm. I ett av skåpen, skivor. Lill Lindfors förstås, Beatles, Simon & Garfunkel, Gilbert O'Sullivan. Vi kan fortsätta. En LP-box också. Nio skivor kanske. Utgiven av Det Bästa tror jag. Hits från 60-talet. Kanske även 50 och 70. Helt klart en låt med Lorne Greene. Ringo. Jag spelde den ofta. Texten var något av det mest dramatiska jag hade hört. Framförandet spännande, laddat. I dag har jag den på singel förstås. I kväll ska den snurra.
 

Tittar på TV

Herr Alarik hade en otroligt märklig TV-kväll i går. Han lyfte blicken från sporten, TV-serierna och barnprogrammen och föll rakt ned i ett svart hål. Först var det nyheter och jag både skakar på huvudet och känner sekundärskammen skölja över mig när jag tänker tillbaka på det. Senare kom ett program där svenska par gifte sig med varandra efter anonym match making. På SVT! För licenspengar får man förmoda. De träffades första gången framför altaret (hade de skrivit äktenskapsförord?). Sen var det bröllopsfester. Inbjuden familj som höll tal. Då klarade jag inte mer. Gick och lade mig medan tankarna gungade och löstes upp. Jag var bara tvungen att få det ur mig. Förlåt om jag rubbar er samtid också.

P:s stora kväll (för två dagar sedan)

Senast vi var på ALB. Det kanske kommer en text om det tids nog. Kanske rent av en om gången innan. Så länge. I söndags kväll. Vi tog pendeln. Till Friends Arena och Sweden International Horse Show. Hela familjen. Det var P som var bjuden och vi andra fick följa med. Vi möttes av en fantastisk volontär. Från Min Stora Dag. Det var de som bjöd.

Jag har ju sett namnet ibland men inte tänkt just mer på det. Min Stora Dag. De låter sjuka barn uppleva något de drömt om. Ibland något de inte visste om att de drömt om. På sjukhuset senast frågade en sköterska om P gillar hästar. Jag sa ja eftersom hon gör det så länge hon inte behöver komma nära. Så kom erbjudandet. En kväll med hästar.

Hon var trött när vi kom dit men efter korv, festis och lite popcorn satt hon på helspänn. Blicken koncentrerat fokuserad på det som hände på arenan. Hästen med vingar, kändishoppningen med programledarna hon sett på Bolibompa, ponnyhoppningen och allt det andra. Hon höll ut till efter ordinarie sovtid. I taxin hem somnade hon men var sedan så uppfylld av allt att hon var vaken en timme till hemma. Som om hon inte ville att hennes stora kväll skulle ta slut.

För den som läst det här och vill att andra barn, som hänger lite mer än man skulle vilja på sjukhus, ska få chansen till något liknande finns kontouppgifterna till Min Stora Dag via länken. Vi tackar för att vi fick vara med om en.

Herr Alariks lilla kortfilmsguide

Vi lämnade barnen med farmor och gick på stadens gator som vanliga människor. Korsade rent av Stureplan. På Zita drack vi ett glas vin och gick på premiär. Åsa Sandzéns Still Born. Väldigt vacker, mycket gripande. Om ni har möjlighet så se den. Vi åt varsin förrätt på Babs sen innan vi vände hemåt i tid för nattning. Det var en kort stunds avbrott i vardagen men den sitter kvar precis som bilderna och orden från filmen.

Bytt är bytt kommer aldrig mer igen

Det var kalas i går. Vi hämtade barnen på skolan och stojades nästan ned på knä i en samlingslokal. Det var jobbigt men kul också. De går i tvåan. Åttaåringar mest och några som har kvar att fylla. Det är som att det går en skärningspunkt där. De är ibland små vuxna som tänker och konverserar men också barn som sockerstint skriker rakt ut och kastar sig i en hög på golvet.

Vår åttaåring grät en stund bakom ett draperi. Lät sig tröstas men kunde inte förstå varför vissa ville stampa sönder balongerna på golvet. Det var ju så mycket finare när de låg där som dekoration. Hon kom dock igång igen till dansen och på kvällen var hon nöjd med sitt och kompisarnas kalas.

De var tre som gått samman. Två tjejer och en kille. På ett bord låg deras presenthögar. De var glada förstås över sakerna de fått. Så som åttaåringar är. Nyfikna på vad de andra fått också och kanske en smula avundsjuka. Könslinjen i presenterna var väl inte knivskarp men den gick där. Hårspännen,  och annat bland det som alla fick.

På kvällen i sin säng var hon ledsen igen. Killkompisen hade på slutet, när de flesta gått hem, suttit på golvet och sorterat in sina fotbollskort i samlarpärmen. Hon ville ju också. Ha en pärm, ha samlarkort, sortera in. Hon undrade om det fanns samlarkort på damspelare. Jag sa att vi ska kolla. Jag hoppades men tvivlade. Hon sa att om inte ville hon ha på herrspelare. Jag sa att hon nog kan köpa för pengarna hon har. Hon blev väl lite gladare men samtidigt konstaterade hon att hon hade velat ha det i present. Nu kommer jag aldrig att få det på mitt kalas, sade hon.

Det ligger nog tyvärr något i det. Kanske mycket. Linjen är nog dragen nu. Åtta år. Så liten, så stor. Så klok och med så många besvikelser framför sig.

Jag försökte just på nätet. Hitta samlarbilder på damspelare. Det gick så där. På herrar finns det hur många som helst. Från anno dazumal till senaste stjärnan. Damerna? Jag hittade inga. Marknaden anses väl för liten förstås. Men tänk ändå om någon kunde se potentialen till framtidslyft som finns här. Stjärnor i en pärm. Det kanske inte är den viktigaste frågan i kampen för ökad jämstäldhet mellan könen men symboliken är samtidigt så tydlig. Tänk vad det skulle innebära för små tjejer om de kunde få sortera in kort på Lotta Schelin, Caroline Seger, Therese Sjögran och så vidare i samlarpärmar. Tänk vad det skulle innebära för små killar att kunna göra samma sak.

Vad gör det med självbilden när ens förebilder inte anses värda att vara med på bild? 

Vad gör det med självbilden när bara förebilder av ens eget kön anses vara värda att samla? Om vi ändå kunde ta och byta upp oss.

---------------

Uppdatering. Tipsas om att det gjordes samlaralbum till VM 2011 som dessutom sålde slut (gick dock bara att köpa på plats i Tyskland). Låt oss hoppas att någon förstår att bygga vidare på den succén.

Ingenstans är hemma för mig (Låttips #210)

Vad glad jag är att det inte är som i rubriken där ovan. Utan att det tvärtom finns ett hem och jag är hemma där, här. På måndag släpps nya Dexys. Trippelvinylen. CD-boxen med tillhörande dokumentär. Vi tar helg i vetskap om det tycker jag. Släpper alla tankar på den stora världen där ute och den lilla, lilla. Ett glas rött, musiken och om ni har svårt med att vänta kan ni alltid läsa det här så kanske tiden fram till det smäller till i brevlådan går lite fortare. Eller åtminstone omärkligare.

 

Hjärtat har ingen nödutgång

Det är ju som i rubriken. Hjärtat gör vad det gör. Så bra det kan. I överförd bemärkelse känner det vad det känner. Så länge det slår. Om det slutar. Då är det bråttom. Hjärtlungräddning kan fungera ett tag. I väntan på att ambulansen ska komma. Men bara 5% av alla de 10 000 som får ett hjärtstopp varje år överlever. 500 av 10 000. Fler skulle ha chansen om hjärtstartare fanns. Nära. Om de som beöver använda en hjärtstartare visste var den närmaste finns. Ta en titt på Hjärtstartarregistrets karta. Dels för att se var närmaste finns om du skulle behöva den. Dels för att se om du kan lägga till någon som inte finns där. Någon som du känner till. Som finns på jobbet, i bostadsrättföreningen, skolan, samlingslokalen, idrottshallen eller var det nu kan vara. Den kan rädda fler liv om fler kan hitta till den.

Vad läser du nu för tiden?

Just precis nu ingenting eftersom jag ser på och skriver om snooker. Men i går kväll. En stund i badet. I morse på tunnelbanan. Eyvind Johnsons Vägar över Metaponto. Det är inget märvärdigt med den. En liten reseskildring bara. Tankar och ögonblicksbilder från södra Italien och slutet av ett 50-tal som känns så avlägset. Från en tid när världen och bildningen, ur nutidsperspektivet, tycktes greppbarare. En tunn bok som är något annat än samhället därutanför. Det där jag får allt svårare att förklara nyheterna på Lilla Aktuellt för sjuåringen. Det där jag själv får allt svårare att förstå.

Står i ett gungfly och fattar ingenting

Helgen. Vi återhämtade oss efter en sjuka som brukar inledas med vinter. Pulka åktes, julgransplundring bevistades. Jag läste i både Ian Rankins Saints of the Shadow Bible och Bob Stanleys Yeah Yeah Yeah - The Story of Modern Pop. Jag såg snö falla och fäste legoklossar vid varandra. Spelade lite gamla plattor och såg de sista avsnittet av House of Cards på Netflix. Jag kan inte fatta att den kan vara så dåligt översatt som den är. Som om en datamaskin med problem gjort jobbet. Var blir vart. De blir dem. När någon tar livet av sig, alternativt begår självmord, står det tog självmord på textremsan. Och det där är bara exempel. 

Det var dock inte det som gav gungflykänslan från rubriken. Känslan av att inte fatta någonting. Det var en text i morgontidningen på söndag morgon. Jag var tvungen att läsa om flera stycken flera gånger. Inte för att de var otydliga eller dåligt skrivna. Tvärtom. Men för att det som stod där var så fullständigt obegripligt, ofattbart, på ett djupare plan. Läs gärna texten här. Och för all del en tidigare om samma ämne här. En gång städade jag på det där sjukhuset. Det var en annan tid. Kanske rent av ett annat land.

Om något liknande hänt när P låg på BIVA? Om någon godkännt att ett TV-team skulle stå där inne utan att vi i familjen fått ge vårt medgivande? Jag vågar knappt tänka på hur jag skulle ha reagerat. 

Nytt år samma gamla postningar

Vi tar väl och inleder året här på Herr Alarik med en liten akustisk konsert med Paul Weller. Nyårslöften? Årsbästalistor? Skulle inte tro det. Så här vill man ju för övrigt ha Paul Weller numer istället för framför några yxigt köttrockande unga hungriga.

Västerbromorgon

I morse. Jag gick över Västerbron. Från Hornstullshållet. Innan hade jag lämnat mina barn på förskola och skola. Hört dem sjunga om mössen som ska fira jul. Sett de uppskattande blickarna och leendena från andra morgonpromenerande. Jag stannade längst upp. Sisådär 30 meter över vattnet. Läste på skylten. Sveriges längsta bågbro i stål. Uppförd på 30-talet. Namnen på konstruktörerna. Inga på arbetarna. Jag tänkte igen att jag ska läsa Josef Kjellgrens Människor kring en bro. Jag såg mig omkring. I mitten lyktorna och mitträcket. Sen bilarna och bussarna. De kollektivt resande och de som sitter själva vid en ratt. Utanför dem. Andra räcken och så cykelbanan. De som ska söderut på den västra och de som ska norrut på den östra. Aldrig har jag sett någon cykla på fel bana. Jag stod där på gränsen mellan Uppland och Södermanland. På gångbanan. De gående längst ut. Jag såg låsen på räcket. De sitter på den västra sidan också numer. Fast flest på den östra. Hänglåsen som symbol för förhållanden som ska hålla. Som om kärleken kunde låsas fast eller in. Kanske ligger nycklarna där nere under den mörka, svarta, krusade vattenyttan. Rostar så långsamt som rostfritt rostar. Jag såg de nya räckena också. De ovanpå de gamla. De som ska stoppa impulsen att hoppa. Göra det ogörbara, som ändå görs, lite mer ogörbart. Jag fortsatte över. Hann precis med fyrans buss vid Västerbroplan.

But do we always have to be sorry?

Kirsty MacColls dödsdag. Vi uppmärksammar ibland den eller hennes födelsedag här hos Herr Alarik. Låt vara lite oregelbundet. Men i år. 13 år sedan. Kampanjen Justice for Kirsty är nedlagt sedan 2009 men låtarna kommer att leva så länge det finns människor som älskar popmusik. Nedan Kirsty på Later with Jools Holland 1992. Jag hade faktiskt inte sett klippet förrän alldeles nyligen. Soho Square och Angel.