Sportupplevelser (årsbästalistorna del 5)

Jag har ju mest bara läst samma nya deckare (Roslund & Hellström, Larsson, Pelecanos) som alla andra i år och knappt sett några nya filmer så årets sista årsbästa får bli en med sport. Fast har ni inte läst Nisse Håkanssons Nya Aros tipsar jag förstås gärna om den och även Svinalängorna verkar efter ett par sidors kattungedränkande lovande. Säkert har jag missat någon sportupplevelse i uppräkningen som jag kommer att ångra på samma sätt som jag inte kan fatta var Heartworn Highways tog vägen i de här listningarna. För att underlätta lite för mig själv har jag valt några underkategorier för de här personligen bästa sportupplevelserna under 2006.

På plats:

1. Susanna Kallur vinner EM-guld på 100 meter häck i Göteborg. Så otroligt säker från första löpsteget i försöken fram till hon passerade mållinjen i finalen.

2. Jonas Björkman och John McEnroe fick inte mycket motstånd mot ett hastigt ihoprafsat par med en tröttkörd Söderling och någon annan (efter att Johanssonarna tvingats dra sig ur) men, hej hallå, det var McEnroe på en bana i Kungliga Tennishallen och jag satt på läktaren.

3. Sverige - Kazakstan. Det var ju aldrig någon match när Sverige vann med 7-1 men det var OS och jag var på plats i Turin i några dagar och hann se en enda match och det är stort nog för mig.



På avstånd:

1. Vi hade bara varit hemma några dagar från BB när Väsby och Sirius skulle göra upp om en plats i Superettan. Klart jag inte kunde ta mig till Vilundavallen för returmötet men jag hade det väldigt nervöst med unt.se, goalwire och sms-uppdateringarna från Jeppe. Nästa år fyller Sirius hundra år och spelar i Superettan.

2. Arsenal - Barcelona i Champions League-finalen. Jag satt uppflugen i trappan på en liten bar ganska nära Place d'Italie i Paris där hela personalstyrkan och de flesta gästerna höll stenhårt på Barca och försökte följa matchen på en alldeles för liten TV utan att få nackspärr. Min franska är extremt begränsad med efter slutsignalen räckte det med att vara svensk och kunna säga Larsson. Bonustips. Om ni skulle råka vara i krokarna av Place d' Italie någon gång så missa för allt i världen inte den fantastiska lilla restaurangen Le Temps des Cerises.

3. Sverige - Paraguay i VM. Jag spelade gamla countryskivor på uteserveringen på Street i Hornstull och sprang mitt i varje låt till dörröppningen in till stora hallen för att kolla hur det gick. Det var otroligt frustrerande men också otroligt förlösande när Ljungberg nickade in målet. Lokalen dröp av kondens från alla packade kroppar efteråt.

4. VM-finaltittande på video. Vi såg finalen i fotbolls-VM i Umeå men det var videoinspelningen från TV-tittandet på Café Dello Sport som jag såg veckan efter som var den stora behållningen med finalen. Galet nervös personal, "stå inte på glasdisken", sjukt mycket folk, 65 grader varmt i lokalen, "öppna inte champagnen mot videokameran", champagnestrålen som skjuter mot kameran och så vidare. Det hade varit kul att vara där.



5. Barcelona vinner ligan. För att inte hålla närmare på Barcelona (även om de nog är mitt spanska favoritlag) har jag varit väldigt nära deras segrar i år. Vi såg en match på en bar i Barcelona i maj med Krille, under vår bröllopsresa, och när ligaguldet firades efter sista hemmamatchen på Camp Nou kunde vi se fyrverkerierna från takterassen på hotellet.



Segrarna:

1. Björn Lind känguruskuttande och på ett ben över mållinjen i OS-sprinten.

2. Ken "Dubbelräven" Doherty vann äntligen en snookerturnering, Malta, som jag såg på Eurosport. Så skönt att republikens nervösa hopp höll hela vägen som omväxling.

3. Roger Federer kanske inte är tidernas roligaste tennisspelare men han kan mycket väl vara den bäste. Så vansinnigt överlägsen att det krävs dubbla mostånadare i form av Rafael Nadal och grusunderlag för att han ska få problem.

Förlorarna:

1. Valentino Rossi gjorde en osannolik upphämtning i Moto GP och ledde till slut VM-serien inför sista loppet, med chans att ta sin sjätte raka VM-titel i tyngsta klassen, och då vurpar han. Nästa år blir han världsmästare igen.

2. Ronnie O'Sullivan räckte fram handen till en paff Stephen Hendry efter fem frames i årets UK Championships i Snooker och lämnade matchen. Läs Billys text om det hela här.

3. De svenska stafettherrarna i OS. Ett felskär på upploppet från medalj.

Comebacken:

Martina Hingis skulle aldrig kunna slå sig in i toppen igen hette det men helt plötsligt var hon där ändå och vann titlar och tog sig ända till WTA-slutspelet.

Årets återutgåvor, arkivrensningar och boxar 2 (årsbästalistorna del 4)

Efter några febriga dagar har det blivit dags att trycka på publish igen. Idag fortsätter genomgången av årets bästa återutgåvor, arkivrensningar och boxar så långt jag har hört. Att många av dem kanske inte är med i genomgångar i tidningar och på komersiella hemsidor kan kanske, men bara kanske, hänga ihop med att skivbolagen inte skickat ut gratis recensionsex av dem. Men det kan förstås lika gärna bero på att jag har apart smak. Precis som i första genomgången är det nedräkning så här kommer plats 5-1.

5. Lilac Time

Samtliga de tre Fontana-plattorna, den självbetitlade debuten, Paradise Cirkus och And love for all, är återutgivna med extraspår och kostar löjligt låga 79 kronor styck på Ginza respektive CDON. Åtminstone de två första är väldigt värda att ha. Och om ni som jag redan har dem på vinyl är de värda att inhandlas igen för Duffys liner notes och BBC tagningarna bland extraspåren. Det gäller inte minst den alternativa tagningen på Take Time från första plattan. Stephen Duffy drar ju numer in multum som låtskrivarpartner till Robbie Williams men det är med Lilac Time och på sina fenomenala soloplattor han firat störst triumfer rent musikaliskt. Den som inte får nog av bonusinstrumentalerna på Paradise Cirkus går lämpligen in hos Stephens brorsa Nick. Och när ni ändå är där kan ni ju beställa årets schysstaste kortärmade poptröja också.



4. The Complete Motown Singles Vol. 5: 1965

Nu befinner vi oss på nästan löjligt hög nivå, nästan rakt igenom. Om ni sett Ready Steady Go specialen från engelsk TV vet ni att det är mycket hög tid att Stevie Wonders Kiss me baby äntligen dyker upp på en platta, om ni är ute efter mer än ljud så är bilden på Temptations på sid 60 i bookleten den perfekta illustrationen av hur de låter. Bilden på Smokey Robinson sittande på en skateboard på sid 119 ska vi bara inte tala om. 1965 och Motown med underetiketter släppte bland annat Stop! In the name of love, Nowhere to run, I’ll be doggone, I cant help my self (Sugar Pie, Honey Bunch) och I’ll keep holding on inom loppet av tre månader. Och då struntade jag i att nämna Supremes listetta ”Back in my arms again”, Smokey Robinson & The Miracles Ooo baby baby eller JR Walker and the All Stars Shotgun i den uppräkningen. Sen finns det naturligtvis massor av rara b-sidor och mindre kända artister här. Det är som vanligt Hip-O-Select som satt samman och Soulmusic som langar till Europa.



3. John Phillips: Wolfking of L.A

Den gamla pappan på soloutflykt i en folkabuss som passerar stora delar av den amerikanska musiktraditionen utan att intrycket för en sekund känns splittrat. Det här är musik som får en att tro att att den är inspelad mitt i stormens öga. Lätt, mjuk och förädiskt lugn men också med en föraning om att allt som just nu är bra kan försvinna väldigt snabbt. Åtta bonusspår förstärker den här återutgåvan av plattan som hamnade på 78 plats när tidningen Pop röstade fram världens 100 bästa skivor i november 1994.

2. Billy Bragg: Vol: 1

The bignosed bastards första box. För den som jagat allt han släppt under 20 år skulle det naturligtvis lätt kunna kännas lite påfrestande att langa upp pengar en gång till för låtarna från de första plattorna men det gör det inte. Därtill är priset på fyrafemhundra och antalet svåråtkomligt och outgivet för stort. Mycket av bonusmaterialet hamnade nog förståeligt utanför plattorna eftersom det inte är lika bra men till exempel Joe Hill är mycket hörvärd och allt minst intressant. Tvivlar dessutom på att så många andra letat reda på till exempel samlingsplattan som innehåller Hold the fort så för de flesta som gillar Billy är det här nog en mycket välkommen utgåva. Det finns officiellt material med Billy från den här tiden som inte hittat in på boxen och det är lite synd eftersom det hade fått plats men som helhet finns ytterst lite att klaga på, även om bookleten kunde innehållit mer. Och då har jag ändå inte nämnt konsertdvd:erna än som är ett fantastiskt tidsdokument. Inte minst den som är inspelad i DDR 1986. De är det klart mest spännande för oss som redan har det mesta. För er andra rekommenderas till exempel Days like these i DC version. För den som vill ha det senaste från Billy snarare än det äldsta finns, måttligt bra, låten Bush War Blues att ladda ned gratis här. Men köp boxen istället och fundera på rader som den här i juletid Neither in the name of conscience/Nor the name of charity/Money is put where mouths are/In the name of solidarity.



1. The Complete Motown Singles Vol. 6: 1966

Motown och 1966 är en väldigt svårslagen kombination i min värld. Boxen är välförsedd med hits och den som har en cd-växlare kan räkna med att känna igen mängder av favoriter om låtarna på de här fem cd-skivorna slumpas fram men här finns även en hel del okändare guldkorn förstås. En uppräkning av a-sidorna här är helt förkrossande. Jag tar ett axplock: The Isley Brothers This Old Heart Of Mine (Is Weak For You), Shorty Long Function At The Junction, The Temptations Ain’t Too Proud To Beg, Jimmy Ruffin What Becomes Of The Brokenhearted, Supremes You Can’t Hurry Love, Martha & The Vandellas I’m Ready For Love. Bland de rarare märks framför allt supergruppen som ännu inte var någon supergrupp – The Mynah Birds. Bandet som bara släppte en enda singel på Motown hade både Rick James och Neil Young bland medlemmarna. En annan godbit som jag visserligen redan hade på This is Northern Soul - The Motown Sound men som ändå kändes som en ny upptäckt är Frances Neros låt Keep on loving me. Den som vill ha ett par låtar för årstiden hoppar lämpligen fram till Stevie Wonders julsingel 1966 Some Day At Christmas.

Årets album (årsbästalistorna del 3)

DN och SvD presenterade listor över årets album idag. Detsamma, fast med betydligt mer begränsad läskrets, gjorde maillistan Hi-Five som jag är med på. The Knife vann. Min något gubbigare lista över de bästa albumen jag hört i år (men oj vad många jag missat) följer här nedan. Om ni klickar på Herr Bergström hittar ni hans lite modernare radda. (fast jag var säker på att han som hört Lloyd Cole skulle ha med den)

Först måste dock en sak till från Hi-Five kommenteras. När jag läste igenom listan med alla skivor som fått röster studsade jag plötsligt i skrivbordsstolen. Inte släppte väl Kasey Chambers någon skiva 2006 tänkte jag. Det borde jag ju veta även om Lisa varit gravid och vi fått barn vilket minskat skivrundorna en del under hösten. Men se det hade hon visst gjort. Redan i augusti! Det är bara det att det svenska bolaget inte brytt sig om att ta in Carnival. Nåja det är nu åtgärdat. Plattan plus singlarna är beställda från Australien. Men jag undrar fortfarande hur de tänkte på det svenska skivbolaget.

De bästa plattorna Herr Alarik hörde 2006

1. Roddy Frame: Western Skies
2. Lily Allen: Alright, Still
3. Candi Staton: His hands
4. Johnny Cash: American V - A hundred Highways
5. Aimee Mann: One more drifter in the snow
6. Kris Kristofferson: This old road
7. Golden Smog: Another fine day
8. Belle and Sebastian: The Life Pursuit
9. Beautiful South: Superbi
10. Kajsa Grytt: Brott och straff - historier från ett kvinnofängelse

Bubblare:

Morrissey: Ringleader of tormentors
Dixie Chicks: Taking the long way
Brownswood Bubblers
Van Morrison: Pay the devil
Marit Bergman: I think it's a rainbow


En platta som nog borde varit topp 10.

Årets återutgåvor, arkivrensningar och boxar 1 (årsbästalistorna del 2)

Det finns olika stadier av galenskap när det gäller musik och skivköp. Ett kan vara att få för sig att man måste tanka ned alla 47 konserter med Billy Bragg som finns hos Internet Archive. Ett annat kan vara att i stort sett varje dag skumma ett tiotal soulbloggar (ni hittar några ute till höger) och tanka ner deras låtar innan de hinner ta bort dem igen . Ett tredje kan vara att irritera sig på att gubbtidningar som Uncut och Mojo recenserar de boxar man beställt från USA långt efter att man fått dem. Jag överlåter åt andra att ställa de diagnoserna och tar istället tempen på de bästa återutgåvorna, arkivrensningarna och boxarna jag stött på under 2006 (och det har varit ett bra år för dylika utgåvor, bland bubblarna märks allt från Darondos Let my People go till De Luxe editionutgåvan av The Jams All Mod Cons.

Vi börjar med plats 10-6

10. Billy Bragg: Volume II

Fyra album, en dvd, åtta cd-skivor och runt 50 bonusspår (många demoversioner) för 449 spänn på Ginza. Då är det bara att köpa trots att det är den lite tråkigare delen av Billys karriär och jag har allt här som släppts officiellt. Covern på Jams That's Entertainet levde inte alls upp till förhoppningarna men den pianogospeldoftande demoversionen av Upfield är mycket hörvärd.



9. Dynamite! Dancehall Style

Soul Jazz Records vet ju i allmänhet vad de gör när de sätter ihop en samling. Jag är väl normalt mer inne på klassisk reggae än det här men på hög volym kan den här samlingen uträtta stordåd när humöret är rätt.

8. Johnny Cash: Personal File

All gravplundring av arkiv kan naturligtvis diskuteras men här finns onekligen låtar han borde ha gett ut. I mångt och mycket är de här avskalade heminspelningarna en förstudie av det han senare skulle komma att göra med Rick Rubin på American-plattorna.



7. The Complete Motown Singles Vol 4: 1964

Osannlolikt snygg box med 6 cd-skivor, en vinylsjua och en booklet på 131 sidor som sammanfattar Motowns 1964. Bolagets inriktning blir från och med nu tydligare och tydligare även om det fortfarande slinker med till exempel några countrylåtar som getts ut på etiketten Mel-O-Dy. Bland hitsen märks Mary Wells My Guy, Brenda Holloways Every little bit hurts , Supremes Where did our love go och Four Tops Baby I need your loving för att bara nämna några. Bästa fyndet bland de okändare låtarna finns på första cd:n i form av tjejerna i The Andantes (som annars ofta körade på kändare kollegors plattor) utmärkta Like a nightmare men My ladybug stay away from that Beatle med R Dean Taylor vinner titelligan.



6. Housemartins: Live at the BBC

Skivbolagen och den brittiska radiojätten är på allvar på väg in i arkiven nu och det är bra för det här är en alldeles utmärkt platta och det måste ju finnas så mycket mer som går att släppa. Är även lite sugen på Live at BBC plattan med LAs och Peel Sessions ditona med House of Love och Pulp.

Årets konserter (årsbästalistorna del 1)

December är här och då är det självklart dags att lista årets bästa allt möjligt. Jag börjar med den enklaste. Under hela året har vi antingen väntat barn eller haft barn så konsertbesöken har varit nere på en nivå som är lika låg som i tidig högstadieålder. Max tio skulle jag tro och av dem nöjer jag mig med att lista 3.

Kevin Rowland med och på Club Killers på Debaser

Torsdag kväll på en betongbunkerklubb i Gamla Stan i Stockholm. Husbandet Club Killers gör sitt första set för kvällen och pumpar ut en utmärkt svängig blandning av ska, rock steady och reggae. Vokalissan Anna Maria Espinosas fantastiskt sextiotalistiska girlgroupröst i kombination med sju blåsare och en tajt rytmsektion gör att allt fokus borde ligga på scenen och dansgolvet men det går inte att slita ögonen från en man i något slags militärkläder som iförd mörka solglasögon och med en militärbag i högra handen går fram och åter genom den bakre delen av lokalen. Kevin Rowland laddar upp. Knappt ett dygn tidigare tryckte jag hans hand invid bardisken i det inre rummet på Debaser och sa ett enkelt - thanks. Det fanns inte så mycket mer att säga utan att säga alldeles för mycket. Kevin hade, ombytt i en oklanderlig kostym, tillsammans med husbandet levererat ett kort men intensivt och känsloladdat set som tog oss från en cover på Simon & Garfunkels ”Sounds of Silence” via dexyshitsen ”Geno” samt ”Come on Eileen” och en låt tillägnad nyligen bortgångne brodern Pete hela vägen fram till en sprakande final i ”Let’s make this precious”. I kväll ska han nästan exakt göra om det men avsluta ett spår senare med den fantastiska ”This is what she’s like”. Det var förstås konstigt att han stod där på scen, väldigt bra, en magisk röst, några svindlande fraseringar och stora leendet på. Jag tänker inte rangordna de spelningar jag sett med Kevin eller det återuppståndna Dexys, han är lite för viktig för det, men jag är väldigt glad att jag gick på de här båda kvällarna.

Johan och Jonas från Able på Hornstull Hillbillies på Street

Två vänner med gitarrer och starka låtar på en uteservering. Omkringaktiviteter i form av öl, country på skivtallrikarna och värme. Mer behövs inte för en bra konsertupplevelse. En perfekt sommarkväll.