Herr Alariks lilla kortfilmsguide

Vi lämnade barnen med farmor och gick på stadens gator som vanliga människor. Korsade rent av Stureplan. På Zita drack vi ett glas vin och gick på premiär. Åsa Sandzéns Still Born. Väldigt vacker, mycket gripande. Om ni har möjlighet så se den. Vi åt varsin förrätt på Babs sen innan vi vände hemåt i tid för nattning. Det var en kort stunds avbrott i vardagen men den sitter kvar precis som bilderna och orden från filmen.

Punk Britannia

De flesta som följer Herr Alarik kanske redan har koll på dokumentärserien Punk Britannia men om inte så hittar ni den första delen, med tydligt avstamp i pubrocken, nedan. Sen är det bara att klicka sig vidare till del 2 och 3. Det är en sevärd resa genom det sena 70-talets och tidiga 80-talets alternativa brittiska musikliv.

  

Det ska vara en rockumentär i år

De kommer tätt nu. Förhansrapporterna och smakproven från rockdokumentärerna Herr Alarik vill se. Det är bara att hoppas att de kommer till Sverige. Eller åtminstone släpps på DVD. Jag väntar fortfarande på att få se Memory & Desire om Stephen Duffy & The Lilac Time. Till senaste tidens trailers med Kevin Rowland och Dexys samt Edwyn Collins lägger vi nu den om Jesse Hector och The Gorillas.

Möjligheterna är oändliga

En film om Edwyn Collins. Om vägen tillbaka från hjärnblödningen. Jag ser fram emot den.

Herr Alarik har en liten förfrågan eller två

Nej det uppdateras inte mycket här. Det är snooker-VM och ett kök fixas. Dessutom barnen och livet. Hämtning och lämning. Allt däremellan och runt omkring. Och när tiden trots allt räcker till har vi sist av alla börjat se på Mad Men. Som tar sig. Till och från jobbet läser jag, efter att jag halvvägs in lade ned Stig Larssons senaste när lånetiden förföll, James Lee Burkes Crusader's Cross. Det är här frågan kommer in. Min förfrågan. Finns det någon (eller några) bra filmatisering av Burkes deckare med Dave Robicheaux som huvudkaraktär? Jag skulle nämligen vilja se en sådan. Det om det. Den andra frågan? Om någon i läsekretsen har en 20" cykel med låg ram att göra sig av med så föreligger intresse. Bara hojta till. Jag köpte för övrigt en dubbelvinyl med en del av Van Morrisons gamal demoinspelningar från 1968-1971 härom dagen. Jag ser fram emot att någon gång hinna lyssna på den. I går grillade vi första gången den här våren i Drakenbergsparken.

My name is (Låttips #186)

Via så kallade sociala medeier nåddes jag av, inte precis nyheten, men väl, beskedet om att Michael Caine fyller åttio år just i dag. I går höll jag en DVD-kopia av The Ipcress File i handen men tänkte att man inte kan se om allt. Åtminstone inte hur många gånger som helst. I dag ångrar jag mig en smula. Kanske slår jag till om den finns kvar. Och om inte finns det alltid musikalisk tröst.

En film om ett hus, en tid, en stad

Jag har egentligen rätt mycket att skriva om den här tiden och platsen men i väntan på det kan ni lämpligen titta på den här filmen.

 

Dagens lilla filmtips

Docent Död. Krig och Kärlek. Regi av Stig Larsson. Duton Adebayo medverkar. Kolla här.

Söndag i Hornstull

Sista dagen på semestern. Åtminstone för mig. Solen sken, barn badade i fontänen och födelsedagskalasen på gården var två. Vi grillade sen och sprang hem när himlen öppnade sig. Rapporterna från Uppsala gladde med att Sirius vann med 4-1. Vi ser Karlsson på taket på dvd. Ett tidsdokument så fantastiskt som de kommer.

Dramatiskt med herr Alarik

Snön låg nog fortfarande. L berättade att hon köpt biljetter. Fanny och Alexander. På Dramaten. Då kändes det väldigt långt bort och väldigt kul. I torsdags var det dags. Jag var inte helt upplagd. Det hade varit en sådan där dag som det blir ibland. En sådan när det skär sig med barnen. När det känns som att sommarlov och semestrar pågått väl länge. En när det där lilla, lilla slitaget huden borde klara river upp sår. Inte ens en tur till Stadsmissionen vid Odenplan där jag äntligen hittade Monica Zetterlunds Du mitt liv på singel och även fick tag på Stevie Wonders Heaven help us all i samma format kunde helt höja mitt humör. Två bra serieromaner av Mats Jonsson och en Ian Dury-biografi räckte inte heller till. Jag var inte upplagd. Trodde att jag skulle somna. Fast jag sett filmen så många gånger och verkligen var nyfiken på hur de skulle lyckas överföra något så storslaget till en teaterscen. Jag oroade mig i onödan. Jag var inte ens nära att somna. Inget grus i ögat. Inte så mycket som en minigäspning. Fyra timmar till trots inklusive pausen. Det var en fantastiskt bra uppsättning. Jag säger det trots en liten, liten reservation för kommissarien på slutet. En fantastisk uppsättning. Inte minst från andra raden. Om ni har chansen att se den, ta vara på chansen.

Hey Jack Kerouac (Låttips #165)

Det pratades om Utøya på radion i morse. Snart ett år sedan. Jag läste recensionen av Jack Kerouac-filmen och tänkte att jag skulle tipsa er om låten nedan och sen kom nyheten på Twitter. 14 döda, 50 skadade. Någon galning som öppnat eld på en biovisning i USA. Skjutit människor som satt sig ned för att se på nya Batman-filmen. En av få jag hade tänkt se i sommar. Utanför fönstret skiner solen som om allt var sommarlugn. Precis som för ett år sedan. I datorn sjunger Nathalie Merchant så vackert men jag tänker på Stackars Jack. På drömmen som sprack. Alla drömmar som spricker. När det onödiga händer. Alla liv som försvann och alla som måste leva vidare. På drift. Det och solen  som skiner därute. Som om ingenting hänt. Som om ingenting någonsin händer. Eller förändras.

Ibland får jag kämpa

Det är så oerhört svårt ibland. Att inte lägga sig i. Att inte rätta. Att inte vara en som vet bättre. Jag åker hiss. Nedåt. På väg till markplan och helg. Två tjejer åker samma hiss. De pratar lite. Jag kan inte stänga öronen.

- Hon var med i en film. En sån där gammal Beck-film.
- Mmmm.
- Mannen på taket. Typ innan Haber.
- Så ni är skådisar i er familj?
- Nej hon var typ statist. Han, vad heter han? Gösta Ekman tror jag det var.

Och precis där vill hela mitt inre bara skrika - Carl-Gustaf Lindstedt - men jag håller förstås tyst. Väntar bara på att nå markplanet. På att dörrarna ska öppnas. Helgen börja.

I dag kan ni läsa det här istället

1 anledning till att jag blev arg när jag såg Ruben Östlunds film Play. Själv ska jag försöka hitta tiden att se filmen istället för att bara läsa om den och läsa om debatten om den. Vi får väl se hur bra det går med den saken.

Kungens tal, stackars barn

Vi lånade den på biblioteket. Här i ombyggnationernas Hornstull. The King's Speech. Fyra tunga Oscar och Colin Firth i huvudrollen. Den var förstås bra. Gradvall har för länge sedan skrivit om att stamma så och vad som går att göra för att inte fastna på orden. Jag fastnade på något annat. Något jag inte tror uppmärksammats eftersom det så sällan uppmärksammas. Eftersom vi inte vill.

För tre veckor sedan satt jag i en hyrd stuga vid världens vackraste stenstrand på Fårö. Jag läste åter om Sven Lindqvists Utrota varenda jävel som jag hittat i en hylla. Lite senare läste jag för första gången Bänkpress också. Hittad på loppisen vid affären. Lindqvist åker till sin älskade öken i den förstnämnda. Resan han förbereder sig fysiskt för i den andra. Han funderar som han gör. Det finns så mycket tänkvärt i de där böckerna.

Kungens tal i filmen. George VI av Storbritannien. Han får ihop sina meningar framför mikrofonen. Radiotalet går ut över det brittiska imperiet. Till en stor del av världen. Vi får se sändarna som når Asien och Afrika skymta förbi. Det är ett triumfens ögonblick. Han talar om att stå upp, om att kämpa mot dem som bygger sitt rike på den starkes rätt. Jag minns inte exakt hur orden föll och filmen är återlämnad men ni kan säkert tänka er. Det skall odlas patriotiska känslor av rättfärdighet och moralisk överlägsenhet. Det är klart att det ska. Hitlers nazism är motståndet. Jag är lika tacksam som någon annan för alla de britter som gick i döden för demokratin även om den hade något så föråldrat som en kung som statsöverhuvud. Till råga på allt en som var Emperor of India.

Det var förstås under det där talet jag hakade upp mig. Gick till den egna bokhyllan. Bläddrade i Utrota varenda jävel igen. På sid 22 skriver Lindqvist: "Den 22 juni 1897, samma år som begreppet "livsrum" föddes i Tyskland, nådde den brittiska expansionspolitiken sin kulmen. Världshistoriens största imperium firade sig självt i ett övermod utan like. Representanter för alla de av britterna underkuvade folken och territorierna, nära en fjärdedel av jorden och dess invånare samlades i London för att fira drottning Victoria på 60-årsdagen av hennes trontillträde." George var lika ung då som P som ligger och sover på balkongen är nu. I en annan tid och på en annan plats skulle han börja skolas in på förskolan på måndag.

Det är förstås fantastiskt att han, stamaren, kunde säga det han gjorde. Det är förstås lätt att förstå varför han sade det han sade. Han skulle övertyga ett lands arbetarpojkar om att gå i döden för att bekämpa ett annat lands arbetarpojkar. Han behövde ingjuta moralisk resning. Känslan av rättfärdighet. Den vilade på en lögn eller åtminstone en allvarligt störd självbild. Lindqvist igen på sid 19: "Satsen "Utrota varenda jävel" ligger inte längre från humanismens hjärta än Buchenwald ligger från Goethehaus i Weimar. Denna insikt har blivit nästan fullständigt förträngd - även av tyskarna som ensamma fått bära hundhuvudet för den förintelse som i själva verket är gemensam europeisk egendom."

Där stod han som högsta hönset för det största imperium historien skådat och talade som om inte det stod på en skakig grund av våld och hot om våld. Som om inte geväret och kulsprutan var den rätt hans rike stödde sig på i den del av världen vi kallar den tredje. Som om synen på lägre stående människor var främmande där han kom ifrån. Det var det jag fastnade på.

Jag slog över till text-TV när filmen var slut. De toppade med att den svenska tronföljden är på väg att säkras. Min första tanke var att det var kul för dem. Dagen efter när jag läste tidningarna. Det enda jag kunde tänka. Stackars barn. Att födas in i allt det där. I den historiska rest som borde vara historia. Min favoritroll bland alla Colin Firths är förresten fortfarande Tommy i Another Country. Earth on earth, a just earth.

Och gjorda av bly (för tre dagar sedan)

Jag hade tänkt att hon skulle få gunga innan men det föll ett stilla sommarregn på förmiddagen och Hornstull. Vi åt en tidig grötlunch och bytte från fyrans buss till treans. Två månader senare och vi var tillbaka på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Inte på återbesök utan inskrivna. Angiografi. Angio som those in the know säger. Det jag fram till för någon dag sedan hade fått för mig heter angliografi.

De ska gå in via ljumsken. Spruta kontrastvätska i hjärnan. Röntga på blodkärlsnivå. Jag tänker på den där filmen som visades på TV (på den tiden det bara fanns Sveriges Television) på nyårsafton förr i tiden. Den där en liten ubåt placceras i blodomloppet. Det finns ingen ubåt här men det är science fiction det känns som.

Hon sov på bussen och vaknade förtvivlad i ett undersökningsrum. Vägdes och mättes gråtande. Hon har verkligen fått nog av sjukhus. P. Lilla älskade P. Det är bra att vi är här men det är jobbigt också. Fast alla är så snälla och så glada över att hon återhämtat sig så bra. Hon var gladare sen i allrummet. Lekte, läste och tittade på fiskarna.



Vi satt länge i väntrummet i väntan på att få prata om morgondagen med en röntgendoktor innan L insåg att något var fel. Hon ringde upp till Q82s och sen fick vi komma in. Vårt papper hade hamnat i fel inkorg. P är nummer två i morgon. Hon ska fasta sex timmar innan, hon kommer att få lugnande för att inte bli så upprörd när de ska söva henne.

Jag försöker vara positiv och att inte tänka för långt. Men det där alltid en risk finns där i bakhuvudet. Det finns alltid en risk när man söver små barn. Blodkärlen? De inne i hennes huvud. De bredvid det som brast. Jag försöker att inte tänka på dem. Jag skjuter dem framför mig. Det känns som att de är fastskruvade i marken och gjorda av bly.

Vi åt mikromat till middag och jag åkte hem. Bara en förälder får plats på rummet och K behöver dessutom den andra. Fast farmor är hos henne. P somnade redan kvart över sju. Somnade trött efter dagen i famnen på L. Hon hade fått lugnande och märkte knappt ens när de satte in infarten i handen. Fast då var jag redan hemma. Hade en bra kväll med K som sen hade svårare att somna. Hon kämpade emot till klockan var över tio och en framviskad improviserad saga om tre hundar på väg mot sjön gjorde jobbet. Jag hade inte lättare. Värmen som hänger i Hornstull i kombination med oron. Det är inte den bästa av huvudkuddar. I morgon är det dags.

Till nästa PAL

Look, look

Herr Alarik vet ju inte riktigt men det kan mycket väl vara så att om ni bara ska se en musikdokumentär i år ska ni se den här.

Söndag i Hornstull

Vi ser Lars Molins Midvinterduell på TV. Som jag mindes hette den Mjölkpallen men det spelar ju mindre roll. Det viktigaste är att det är ganska fantastisk TV om den lilla människans kamp.

Jag gick från stationen i Uppsala till Svartbäcken i går kväll. För ovanlighetens skull på östra sidan om järnvägen. Fram längs en Storgata som var densamma och en annan. Passerade en ENO-bil intill huset som en gång var Mälarskogs. Gick genom Svartbäcken med den tyngsta och fullaste måne ni sett som sällskap borta över Gränby och Årsta. Gick till ett mycket trevligt 44-årskalas och mot den trötta morgondag som är idag.

Jag tänker på de två Bollnäsfans som satt utanför Rådhussalongen när jag passerade vid halvelva i förmiddags. På vad de måste ha kännt när SAIK gjorde 6-5 några minuter in i förlängningen. Jag såg sista kvarten på TV, innan dess följde jag via Radiosporten i Drakenparken. Solen sken, vi fikade båtkaka och hjälpte våren på traven genom att flytta snö från högarna ut på asfalten. Jag tänker på de där fyra som gick in när jag gick ut genom mammas port i morse. På deras tunga kassar. På om de såg det där sista målet.

P står bredvid mig i soffan och låtsas tappa sin napp. Ler sitt leende, skrattar sitt skratt.

Söndag i Hornstull

Vi gick över Årstabron. Solen sken inte men våren kändes i luften. Vi gjorde upp en eld i den snöfyllda eldstaden, grillade sojakorvar och annanas. Drack varm choklad till, njöt av utsikten över Södermalm.

Precis vid brofästet satt en lapp. En människa försvunnen. 30 år gammal. Saknad av vänner. Jag vet inte om det är åldern eller barnen men de där lapparna träffar mig som aldrig förr. Naturkatastroferna också. Jag stod i polishuset på Bergsgatan när jag såg de direktsända bilderna från tsunamin som sköljde in över Japan. Jag såg bilar som spolades bort medan andra körde framåt på vägen tätt intill och det där hålet inom mig öppnade sig igen.

Vi såg på Miss Kicki igår medan Melodifestivalen gick i spinn. Pernilla August var bra och både jag och L kände den där nervositeten som kanske också kommer med barnen. Jag tänkte sen på för 20 år sedan eller så. Tågluff. Jag och J sov på stranden i San Sebastian. På morgonen låg hennes väska öppnad några meter bort men värdesakerna var kvar i sovsäckarna. Vad i allsin dar tänkte vi med.

Vi var på Klungan i går eftermiddag. Jag och svensk humor brukar inte direkt vara som ler och långhalm men jag gillade det. Inte så att jag skrattade högt men jag log flera gånger. Oftast var det nog ett lite sorgset leende. Men så var det också mer I väntan på Godot än Stefan och Krister.

Jag har full förståelse för människor med andra åsikter i frågan och kan rent av känna stor respekt för den som hellre väljer My Aim Is True, Blood and Chocolate, Brutal Youth eller någon annan Costello-platta först men om vi verkligen måste ta det ner till en är det de som väljer Armed Forces som står på min sida stängslet. Av outgrundlig anledning kändes det just nu viktigt att slå fast det.

Jag ansar i vinylsamlingen. Nu går det faktiskt att plocka fram LP-plattor ur skåpet utan risk att förstöra dem. På kuppen snubblar jag över sådant som Orville Stroebers Songs och fastnar helt. Härnäst väntar singelskåpet. För den intresserade kan meddelas att vi i veckan kommer att fylla på readcycletunnan på Hornstulls bibliotek också. Räkna dock inte med att Johan Werkmästers bok Pär Rådström Ett Författarliv kommer att vara med i den kassen för den läses just nu med stor behållning.

Vi tappade bort På Spåret så till den grad att vi inte ens såg finalen. Det var på något sätt som att vi var klara med det programmet efter alla dessa år men precis när jag skriver det känner jag ett hugg i sidan som nog trots allt kan innebära att det blir en titt på SVT Play.

Jag och P skulle skaffa henne ett pass i fredags. Därav polishuset på Bergsgatan. Jag log lite inombords åt mammorna och papporna med gallskrikande ungar medan P glatt pekade dähm däh och däh i en dryg vänttimme men fick sen själv fick smyga därifrån med ogjort ärende och en ofotograferad gråtmaskin. Vi åt lunch på Boulevard i Sumpan istället och hälsade på på jobbet. Jag slängde 12 000 olästa mail som kommit sedan sista juli och räddade en server av bara farten. Föräldraledighetens lättnad.

Lloyd Cole sjunger "you won't fool the children of the revolution" på stereon men fan vet.

Jag drömde jag såg Phil Ochs i Hornstull

Dokumentären om Phil Ochs, There But For Fortune, har tydligen haft premiär och det känns onekligen som att den vore något för den trevliga filmklubben Topper att visa på Bio Rio här i Hornstull. Skulle det behövas någon som vänder protestsånger och lagom känslig singer-songwriter före och efter kan jag definitivt tänka mig att plocka med en skivväska. Oddsen för att första låten skulle bli Billy Braggs I dreamed I saw Phil Ochs last night är väldigt låga. Nu ska jag spela Tom Paxtons låt Phil och fixa mig en kopp te.

Fan förståru

Jag läser som alla andra. Om Per Oscarsson. Om att han saknas efter en brand. Jag läser hyllningar som att döden var konstaterad. Det är det vanliga. Det är poliser i Strömstad och julkalendrar, Ronja Rövardotter och byxorna av i Hylands Hörna och Kan du vissla Johanna och mycket mer men jag saknar något. Jag tänker på Gunnar. Mammas man. Jag tänker på ett kassettband. Det här var innan videons tid men Gunnar hade spelat in Per Oscarssons monolog ur Trettondagsafton på band från TV:n. Per Oscarsson som Andreas Blek af Nosen. Hur han gick runt där och försökte morska upp sig med sina "Fan förståru". Även utan bilderna skrattade vi så vi grät. Gång på gång. När jag väl fick se den där TV-uppsättningen kunde jag redan varenda replik. Jag skrattade så jag grät ändå. Andra gången jag såg den också. Nu är det lätt att hålla sig för skratt.


Jag hittar tyvärr inte monologen på YouTube så ni får hålla tillgod0 så här och hoppas att SVT tar sitt reprisansvar.