La Maison où J'ai Grandi (Låttips #193)

Herr Alarik bryter sommarstiltjen för ett alldeles oemotståndligt klipp med Françoise Hardy. Han vill dessutom slå ett slag för grillad makrill.

Frukostfika

Vid frukostbordet i morse. Jag som äter yoghurt med müsli ur tallrik, K sex år som äter yoghurt med flingor ur ett glas, P tre år som mumsar på en banan. Morgontidningen är uppslagen.
- Vad står det där, säger K och pekar på en rubrik.
- Här finns landets bästa fika, läser jag högt.
- E de Dellon eller?, säger P blixtsnabbt.
- Det måste vara Dellon, säger K.
Älskade ungar.

Herr Alarik har en liten förfrågan eller två

Nej det uppdateras inte mycket här. Det är snooker-VM och ett kök fixas. Dessutom barnen och livet. Hämtning och lämning. Allt däremellan och runt omkring. Och när tiden trots allt räcker till har vi sist av alla börjat se på Mad Men. Som tar sig. Till och från jobbet läser jag, efter att jag halvvägs in lade ned Stig Larssons senaste när lånetiden förföll, James Lee Burkes Crusader's Cross. Det är här frågan kommer in. Min förfrågan. Finns det någon (eller några) bra filmatisering av Burkes deckare med Dave Robicheaux som huvudkaraktär? Jag skulle nämligen vilja se en sådan. Det om det. Den andra frågan? Om någon i läsekretsen har en 20" cykel med låg ram att göra sig av med så föreligger intresse. Bara hojta till. Jag köpte för övrigt en dubbelvinyl med en del av Van Morrisons gamal demoinspelningar från 1968-1971 härom dagen. Jag ser fram emot att någon gång hinna lyssna på den. I går grillade vi första gången den här våren i Drakenbergsparken.

Ett berg högt nog

Vilodag i Tour de France. Då peppar jag lite inför morgondagens etapp. 11.00 börjar TV-sändningen på Eurosport och jag kommer att ha med mig matlåda eftersom jag inte vill lämna skärmen för att äta lunch. Låt oss hoppas att Fredrik Kessiakoff fortfarande cyklar i prickigt efter morgondagen.

Rapport från en lunchrast

Två morötter, gammal pasta. Lite för lite. I lunchrummet. Nu sitter jag här igen. I mitt hörn. Eurosport Player visar feedbilden från Wuxi Classic i snooker. Gör så eftersom jag valt det. Det är något så otroligt vilsamt över de där snookerpauserna. Vi tar inte frågor på det.

Rapport från en lunchrast

Jag åt med vännen JE. Gott på Dellon. Vi pratade liv och annat. Smet in en snabbis på Mickes. Kom ut med senaste Springsteen och Cherry Reds singelsamling med Monochrome Set som kom för några år sedan. 140 spänn. Bra så. Före och nu efter satt och sitter jag med näsan i tablådatabasen. Ni vet vad det innebär. Precis. Lagnamn. London Broncos, Catalan Dragons, Wigan Warriors, Widnes Vikings och Leeds Rhinos till exempel. Nu börjar för övrigt eftermiddagspasset i China Open i snooker. O'Sullivan möter Campbell på Eurosport medan Murphy och Ning nöter bordet på Eurosport 2.

Det här är ju ingen matblogg men...

Söndag i Hornstull

Termometern visade på minus 16 i morse. Vi hålls här inne i värmen. Leker och ser på vintersport på TV. I går kväll tog jag mig till Nalen. Träffade vänner och såg en värmande konsert med Nick Lowe. På väg dit och på väg hem. Jag gick förbi uteliggarna på den 100-årsjubilerande Kungsgatan. De var påpälsade och inlindade och förhoppningsvis låg de vid varmluftsutblås och kanske hade de någonstans att söka skydd när alla lördagsglada festare gått förbi deras tiggarlådor med sina växelmynt. Det ord om kommer till mig är ovärdigt. Det är egentligen ett o-ord. Ett som inte behöver finnas. Eftersom ett bättre redan finns. Skamligt.

Jag går förbi en annan varje gång jag tar tunnelbanan till jobbet. En annan. Uteliggare. Hon sitter i sin trapp. I min trapp. I samhällets trapp. Vår gemensamma. Den som är låst och stängd under de kallaste och mörkaste vintertimmarna. Jag vet inte var hon är då men de där tidiga morgnarna sitter hon där. Som en påminnelse om att något är fundamentalt fel. Kanske är hon någons mor, någons syster. Kanske har hon varit någons käresta. Kanske är hon än. Helt klart är hon någons barn. Helt klart har någon hoppats ett helt annat liv för henne någon gång.

När jag passerat henne om morgnarna och fortsatt in i tunnelbanan har jag inte kunnat undgå att se dem. De nya spärrarna. De höga hela som ska förhindra sådana som henne att ta sig ner till värmen i tågen. Plankarna också förstås men även sådana som henne. Sådana som ska hållas ute med stänga portar, högre spärrar och låsta trappor Sådana som vi låter frysa. Mödrar, systrar, älskade, barn. De som någon, någon gång, hoppats ett helt annat liv för.

Jag läste på Facebook i morse. En gammal vän i Estland. Det var minus 36 utanför hans väggar, sju grader därinne när han vaknade. Han hade feber men kakelugnarna måste eldas. Sist jag kollade hade han fått upp temperaturen till 17 grader i köket. Det gjorde mig glad. Lättad. Lugnad.

Mina barn sitter på sängen i sitt rum. Femåringen läser för tvååringen. Nej nu sjunger de tillsammans. Jag står här i värmen och skriver. Diskmaskinen diskar. L är och simmar. Jag hoppas så ett annat liv för dem. För oss. Ett fortsatt liv i värmen. Men om. Om de, allt förbjude, någon gång inte har ett hem att gå till. Jag vill ett annat samhälle. Ett öppnare. Ett omtänksammare. I morgon tar jag med mig en extra frukostmacka när jag går till jobbet. Om hon sitter där. I samhällets trapp. Den som än så länge är öppen stora delar av dygnet. Den som än så länge inte kräver passerkort. Den där mackan kommer inte att vara någon lösning på problemet. Bara en liten, liten solidaritetshandlning. Ett litet, litet dövande av samvete. Det stora måste vi göra tillsammans. Som samhälle. Måste. Allt annat är. Ja ni vet ordet.

Juldag i Hornstull

Vi åt förstås rester. Lika goda eller godare. Vi lade förstås pussel och läste böcker. Vi vilade och tog det lugnt. Jag smet iväg några timmar. Ned till Mickes med den Skånemagnus som även är känd som Spengpmagnus. Köpte ett par LP med Isley Brothers och några singlar. Vi letade en bar sedan. Hornstull var tillbommat. Det var vid tretiden. Endast Corso var öppet. Jag var beredd att begå debut där men luften var för mättad. Vi traskade åt Zinken till men det var stängt,stängt, stängt. Fortsatte mot Bysis och se på Dovas fanns en öppen bardisk och ett par platser. Vi satt ned. Pratade, gladdes åt soullåtarna i högtalarna, drack en öl, knaprade i oss några starka nötter och skildes åt utanför. I morgon är det annandagsbandy på Zinken, i dag låg det som en dimma över isen. Förstärkt av strålkastarskenet. Gräsmattan i Tanto är grönare än den var i juli.

Rapport från en lunchrast

Jag gick till Åhléns. Åt ärtsoppa och pannkakor. Läste Bad Penny Blues. Gick vidare till Stadsmissionen. Köpte några skivor, några böcker. Nu lyssnar jag på Edwyn Collins Gorgeous George. Jag hade bara singlarna från den tidigare. Om jag hade haft en vinylspelare på jobbet hade jag spelat The Voices Of East Harlems Can you feel it. Inte originalet från 1974 men väl vinylåterutgåvan från 1995. Man kan inte få allt för tio spänn. Åtminstone inte alla gånger. Julmiddag i kväll. På Matkultur. Jag tror på det och kanske en liten stunds häng vid bardisken på El Mundo också. Ni andra kan ju alltid spisa Herr Alariks ljudklappar.

Tisdag kväll i Hornstull

Jag hade tänkt skriva något om ansvaret. Deras, ditt och mitt. Men timmen är sen och i morgon bitti är den tidig. Jag har jobbat som en pepparkaksgris och ska fortsätta. Tiden lider. Men jag såg ett litet Luciatåg i dag på eftermiddagen som kan ha varit det sötaste någonsin och jag åt för första gången i mitt liv lutfisk och tyckte om det. Världen är fortfarande full av överraskningar. Jag behövde eventuellt påminnas om det. Regnet faller mot rutorna och det måste vara en väldigt dålig kväll att vandra hemlös i därute i Tanto.

Tisdag kväll i Hornstull

Ni får roa er själva, Jag har fullt upp med att följa två bord samtidigt från UK Championship i snooker och läsa Cathi Unsworths Bad Penny Blues. Äta en mandarin ska jag visst göra också.

Rapport från en lunchrast

Vi gick till den lilla sushin. Jag och K. Hon är med på jobbet i dag. Sitter här bredvid och ser på Bolibompa-webben. Pysslar. Hjälper till att frankera i receptionen. Det går bra. Det är roligt. Vi lämnade P på förskolan i morse och tog bussen. Bytte till tunnelbanan. Den där jobbresan som jag stressar igenom till vardags. Den är något annat med en femåring. Promenaden längs Sturegatan i Sumpan också. Plötsligt ser jag julskyltningen. Sen tänker jag på hur jag satt bredvid mammas skrivbord utanför Tiundaskolans rektorsexpedition. Minns hur det såg ut i fikarummet. Skylten om hur man skulle mötas i dörren in till toaletten. Eller ut i från. Tegelväggarna. Nyckeln till kassaskåpet. Minns promenaderna till Savoy för att köpa kaffebröd. K har ett löfte om att gå med till Café Boulevard och köpa fredagsfika om en stund.

Söndag i Hornstull

Vi gick upp på Tantoberget. Det var i går. I dag har vi lagat lasagne och bakat kanelbullar medan regnet fallit över Tanto och vinden vinit runt taken i Draken. K har spelat skivan med Tvillingarna, Truls och jag så många gånger att hela familjen kan alla texter utantill redan ett dygn efter att hon var på konserten. Jag har försökt få smyga emellan med Willie Wrights Tellin' the truth som jag köpte på Mickes efter att jag och JLT tagit en efterlängtad kaffe på Dellon. Den är bra. Det finns alltid så mycket mer. Vi har smuttat på glöggen och tänt ett adventsljus. Sirius vann till slut en match. 10-4 borta mot Tillberga. Vi följde på datorn. Må det ha varit vändningen. Det finns säkert mycket mer att skriva men nu tänker jag lägga tiden på Leif GW Perssons självbiografi Gustavs grabb. En sak till bara först. P går. Som hon går.

Onsdag i Sumpan

Ryktet säger vinterkräk. På förskolan. Jag sitter kvar sent på jobbet i kväll. Inte för att undvika smitta utan för att göra klart tablåändringarna så jag kan vabba lugnt i morgon om så krävs. Åt indiskt på lunchen. Läste Stieg Trenters Tolfte knappen. Köpte Solomon Burkes I have a dream. 20 spänn. Annars äter jag mandariner, tänker tysk fotboll och dricker te. I går kväll satt jag bredvid en man på bussen som satt så bredbent att han förtjänade en smäll om han inte hade pungbråck. Lyckligtvis är jag en tämligen fridsam person. Nu är det visst dags att börja med ändringarna.

Något medan ni väntar

Ok. Risken är överhängande. För att ni redan läst det här. Om förätarmackan. Men jag har inte tid med mer just nu så det är vad som bjuds.

Söndag i Hornstull

Jag ser Trump - O'Sullivan i final i Players Championship Tour. Det nya bollgeniet mot det gamla. Gammal verkar inte vara äldst just nu. Fast medan jag skrev lite längre ned här klev Ronnie in och sopade hem ett frame som i fornstora dagar. Mest slående annars är hur galet snabbt bägge spelar. Och innan allt nedan var färdigskrivet var det visst slut också. Tack och lov att Eurosport Player finns när nattningen tar två timmar.

Vi grillade i parken till lunch. Innan dess gick tjejerna uppför Tantoberget. P också. Hon gick i stort sett hela vägen även om hon höll L i handen. Nu har hon svårt att somna. Det är så otroligt mycket i den där lilla kroppen just nu.

Jag köpte senaste Mojo och skakade lite på tillatget med att Quadrophenia kommer som 5-cdbox men sen läste jag intervjuerna med Daltrey och Townshend och ja jag är lite sugen. Först av allt läste jag dock artikeln om mod revival. Vi är som vi är.

Sirius spelade 5-5 mot Broberg på Studan i går. Tappade en 5-3 ledning sista tio. Vi ligger näst sist i tabellen. Bakom ligger bara Villa med en match mindre spelad. Jag hade inte trott att jag skulle börja längta efter fotbollen redan i november.

Jag beställde tre skivor med Lloyd Cole som låg på hallmattan i fredags. Två liveinspelningar och en studiovariant från repetitionerna inför senaste turnén. Det har varit svårt för något annat att få plats i spelaren.

Bron närmar sig slutet och jag hade inte trott det i början av serien men nu har jag snudd på abstinens. Det känns väl långt till måndag.

L gjorde lasagne till middag medan jag röjde ordning i klädkammaren och bägge barnen åt medan sådan där aptit som man alltid skulle vilja se. Satt lugnt ner, tog om, pratade lite.

Nästan alla löven ute i Tanto har fallit nu och i dag bet det rejält i kinderna när vi var ute.

Det har varit en väldigt bra dag. En bra helg. Vi behövde det.

Rapport från en lunchrast

Jag gick sist av alla. På lunch. Till Åhléns. Åt ärtsoppan. Åt pannkakorna. Läste Mojo. Från Pressbyrån. Pressat pris. The Who på omslaget. Det numer trasiga av limmet som höll skivan på plats. Den som snurrar nu. I datorn. Yardbirds. A certain girl. Jag köpte EST också. Strange place for snow. På Stadsmissionen. 20 spänn. Jag köpte Abba också. Gold. Till K. Samma ställe. Samma pris. Jag gick tillbaka hit. Till jobbet. I kväll ska jag se John Cale på Strand i Hornstull.

Lördag i Hornstull

Jag laddar för att spela skivor för barn på discomaskerad. Just nu med T.Rex Zip Gun Boogie även om jag nog knappast kommer att spela den när det är dags. Innan spelade jag Norma Jeans Saturday. Tror inte heller att den klarar barnens kritiska öron men den är bra. Bägge är så kallade tiokronorsfynd från veckan. Alldeles snart ska jag grädda pannkakor också. Läs något samhällstillvänt tills jag återkommer. Tänk på att allt hänger ihop. Och dansa lite. Det behövs när hösten rustar som den gör därute i Tanto.

Rapport från en lunchrast

Tidigare. Jag stod i lunchkön. Hos indiern uppe i backen. Förbannade andras obeslutsamhet. Deras långsamhet. Beställde. Chicken Tikka Sizlar. Han undrade om jag var ensam. Ville svara att jag var själv. Sade nej. Betalade. Tog mitt vattenglas. Satt vid bordet. Med ryggen mot långväggen. Åt salladen. Läste Kerstin Thorvall. I skuggan av oron. Rakt fram en man som talade i mobil. Han hade den i en plastpåse. Prassligt genomskinlig. Ibland darrade han till. Till höger om mig. Två tjejer. Den ena sade att hon inte tänkte hångla med den andra. Kanske var det teater. Kanske inte. Rösterna lite för intresserade av att låta intresserade. Av att låta intressanta. Till vänster. En man med skägg. Var han ensam eller själv? Maten kom in. Jag åt den. Läste lite till. Drack vattnet. Rreste mig. Gick ut. Svängde höger. Gick mot Myrorna. Hösten var mild men det var något i luften.