He'll wear it proudly

Känsliga läsare varnas. Herr Alarik låg intet ont anande i klimatskammens varma bad. Det var i går kväll. Elvis Costellos extremt läsvärda självbiografi Unfaithful Music & Disappearing Ink i händerna. Kom så sid 136. I värsta fall hade boken följt den tappade hakan ned i plurret. Nu klarade den sig med ett nödrop. Popteoretikern Elvis Costello påstår där att Beatles släppte Penny Lane 1968. Jag kunde inte riktigt greppa det. Kan fortfarande inte. Är det ett skämt? Ett test? En av världens kändaste singlar. En som toppar listor när den bästa ska utses. För evigt förknippad med 1967 och Strawberry Fields Forever på andra sidan. Och karln skriver 1968. Och ingen korrläsare upptäcker det. Det är ju lite som om Peter Englund i Poltava hade nämnt att Karl XII skulle komma att dö 1717. Elvis Costello har ju skrivit låtar ihop med Sir Paul. Ja samme McCartney som skrivit låten i fråga. Costello har sjungit Penny Lane för honom och Obama i Vita Huset. Han berättar ju om det i samma kapitel. Kan det hänga ihop med att han där nämner att han skarvade lite i sin introduktion av låten? Allt för den bättre historien. Ville han ytterligare understryka det med att byta årtalet? Jag märker att jag famlar efter halmstrån här. Förklaringar som inte finns. Men så döpte jag också en gång en undulat till Costello. Det måste vara ett internskämt. Jag får inte ihop det på annat sätt. Men oavsett det måste boken omedelbart förses med varningstext. Jag höll ju på att få en kallsup i badet.

Passion är inget ordinärt ord

Ok jag erkänner att jag förstås är väldigt sugen på att läsa Elvis Costellos självbiografi (och till skillnad från Morrisseys, Lemmys eller Peo Thyrens lär jag inte lägga ned den efter en tredjedel). Inte minst efter att ha läst det där avsnittet någon tidning (The Guardian?) bjussade på härom dagen. Eller Rolling Stone-artikeln  någon vi en gång (och kanske fortfarande ibland) kallade Vinlusen pekade mig mot i dag. Costello. Jag uppkallade ju faktiskt ett husdjur efter honom en gång. Jag tänker inte ens vänta på pocketutgåvan. Jag kommer att lägga Peter Guralnicks Careless Love - The unmaking of Elvis Presley åt sidan the minute jag får Unfaithful Music & Disappearing Ink i min hand. Men i väntan på det kan jag inte nog, om ni nu gillar britter med glasögon som någon gång var en del av bryggan mellan pub och punk men också tog allt vidare, och det gör ni nog om ni läst såhär långt, rekommendera en liten text där Graham Parker berättar om sina favoritplattor. Det är möjligtvis något jag borde hålla för mig själv men jag fick rysningar längs hela ryggraden några gånger under läsningen av den.

Den ointresserade mördaren

Har inte börjat läsa än men är den bara hälften så bra som titeln och omslagsdesignen antyder så kan den här deckaren från 1948 mycket väl vara sommarens största litterära loppisfynd.

Pistol shots ring out in the bar room night

Läser Larry Slomans "On the road with Bob Dylan" på tunnelbanan. Det är 1975 och Dylan är tillbaka i New York. Han hänger där han hängde när han först kom dit. Det gamla gardet är på plats men också ett nyare med Patti Smith som en företrädare. I boken kämpar de just nu med omtagningarna av Hurricane efter att någon uppmärksammat ett textfel i den första magiska inspelningen. Det är vekligen som att vara där i New York-natten. "OK, let's do just one more. I might just fade away. I mean we can do it seventy-five times but I just want to get it out on the streets." Det är som att läsa en film. Precis som låten är som en film. Vilket nogsamt påpekas i boken. Öppningsraden som blivit rubrik här ovan. Alla bilderna som sen rullas ut. Så pass att den faktiskt är en film upptäckte jag nu när jag letade ljudillustration åt er på nätet. Boken kostade för övrigt 20 spänn på Myrorna. Väl investerade pengar om jag så skulle avbryta läsningen här på sid 37. Det lär knappast ske.

 

Vill ha dig om hösten (Låttips #208)

Det var i en musikdiskussionsgrupp på Facebook. Temat var hösten och någon postade Inspiral Carpets She comes in the Fall med motiveringen att: "Antingen kommer hon till hösten. Eller så kommer hon när hon faller...". Jag spelade den där låten ganska mycket, då när plattan var ny. Men än mer spelade jag deras version av Ian Durys I Want You (jag har spelat den mycket med Ian också men det var faktiskt först senare). Den där de samrbetade med Mark E. Smith från, jovistt, The Fall. Hösten igen. Jag youtubade (alla dessa mer eller mindre nya verb) och visst fanns den där. Jag hade aldrig sett videon innan. Om jag minns rätt gick låten ett tag hem ganska bra på dansgolvet på Kalmar Nation i Uppsala. Det var indieår och min hedonism var inget mot den jag just nu läser om I Alex James bok Bit of a Blur. Hans är helt fascinerande, min var mer småskalig. Blur var för övrigt också med på en samlingsplatta där brittiska artister gjorde covers på andra brittiska artisters låtar. Den som I Want You kunde höras på (om man inte som jag mest spelade den från en tvåspårs cd-singel). Om minnet inte sviker mig gav sig Blur på Elvis Costellos Olivers Army. Costello som på lördag spelar på Konsert och Kongress i det Uppsala jag aldrig helt kommer att lämna. Kanske knyter det ihop en säck eller sluter en cirkel men jag tvivlar. Snarare rör det sig väl om ringar på vattnet som sprider sig tills de möter andra och nya mönster uppstår. Säkert är att löven inom kort faller från träden.
 

Sirius (Cykelomslag #45)

Stan är nästan lika ödelagd som den här bloggen är skriande befriad från nya postningar. I morse när jag gick över den redan varma Hornsgatan för att ta bussen mot tunnelbanan och jobbet. Jag kunde ha behövt en vattenflaska. Vilket påminde mig om en bild. En vattenflaska. Med Sirius på. Sirius som till helgen inleder andra hälften av Superettan hemma mot serieledarna. Cykelflaskan som förstås passat perfekt såhär i Tour de France-tider. Norsk etappseger i går efter mäktigt spurt från Kristoff. När får vi se en svensk spurtkanon? Gaza, det nedskjutna flygplanet. Jag förstår allt mindre av omvärlden. Snart lunch. Jag ska lämna tillbaka en lampa på Myrorna och läsa lite i Gun-Britt Sundströms För Lydia.

Vad läser du nu för tiden?

Just precis nu ingenting eftersom jag ser på och skriver om snooker. Men i går kväll. En stund i badet. I morse på tunnelbanan. Eyvind Johnsons Vägar över Metaponto. Det är inget märvärdigt med den. En liten reseskildring bara. Tankar och ögonblicksbilder från södra Italien och slutet av ett 50-tal som känns så avlägset. Från en tid när världen och bildningen, ur nutidsperspektivet, tycktes greppbarare. En tunn bok som är något annat än samhället därutanför. Det där jag får allt svårare att förklara nyheterna på Lilla Aktuellt för sjuåringen. Det där jag själv får allt svårare att förstå.

Rapport från en lunchrast

Jag gick min vanliga runda. På Stadsmissioen höll jag i den senaste utgåvan av Gun-Britt Sundströms Maken men beslöt att ett exemplar räcker. Det låga priset och Steve Sem-Sambergs förord till trots. Jag fortsatte till den bortre indiern. Åt för mig själv. Läste i Knausgårds andra Min Kamp. Den har vilat några dagar men nu är den med igen.

Ner på Myrorna. Hittade först Slas Den extra milen som jag tog eftersom jag blev osäker på om jag har den. Läst den har jag inte. Sen såg jag Gun-Britt Sundström igen. För Lydia den här gången. Jag kände inte till den. Det är en Bengt Ohlsson fast långt tidigare. Hon skriver om historien hos Hjalmar Söderberg ur en annan karaktärs perspektiv. Den här gången är det Lydia i Den allvarsamma leken istället för Gregorios i Doktor Glas. Handlingen är också förflyttad till vår tid som det står i basidestexten. Tidigt 70-tal i Stockholm får vi alltså antaga.

Vad läser du nu för tiden?

Det har gått trögt med läsandet på sista tiden men nu är åtminstone Ian Rankins The Saints of the Shadow Bible utläst. Den var ok men inte någon av hans bästa. Dessutom har vi nu sett klart otäcka men bra The Fall och avslutat ett TV-abonnemang så nu blir det mer tid. I går kväll tog sig också Bob Stanleys Yeah, Yeah, Yeah för mig. Inledningen var lite trög men nu när vi nått fram till rock 'n' roll är jag med. På väg till och från jobbet läses nu Alan Sillitoes The Loneliness of the Long Distance Runner.

Dagens läsning var dock det här.

Står i ett gungfly och fattar ingenting

Helgen. Vi återhämtade oss efter en sjuka som brukar inledas med vinter. Pulka åktes, julgransplundring bevistades. Jag läste i både Ian Rankins Saints of the Shadow Bible och Bob Stanleys Yeah Yeah Yeah - The Story of Modern Pop. Jag såg snö falla och fäste legoklossar vid varandra. Spelade lite gamla plattor och såg de sista avsnittet av House of Cards på Netflix. Jag kan inte fatta att den kan vara så dåligt översatt som den är. Som om en datamaskin med problem gjort jobbet. Var blir vart. De blir dem. När någon tar livet av sig, alternativt begår självmord, står det tog självmord på textremsan. Och det där är bara exempel. 

Det var dock inte det som gav gungflykänslan från rubriken. Känslan av att inte fatta någonting. Det var en text i morgontidningen på söndag morgon. Jag var tvungen att läsa om flera stycken flera gånger. Inte för att de var otydliga eller dåligt skrivna. Tvärtom. Men för att det som stod där var så fullständigt obegripligt, ofattbart, på ett djupare plan. Läs gärna texten här. Och för all del en tidigare om samma ämne här. En gång städade jag på det där sjukhuset. Det var en annan tid. Kanske rent av ett annat land.

Om något liknande hänt när P låg på BIVA? Om någon godkännt att ett TV-team skulle stå där inne utan att vi i familjen fått ge vårt medgivande? Jag vågar knappt tänka på hur jag skulle ha reagerat. 

Västerbromorgon

I morse. Jag gick över Västerbron. Från Hornstullshållet. Innan hade jag lämnat mina barn på förskola och skola. Hört dem sjunga om mössen som ska fira jul. Sett de uppskattande blickarna och leendena från andra morgonpromenerande. Jag stannade längst upp. Sisådär 30 meter över vattnet. Läste på skylten. Sveriges längsta bågbro i stål. Uppförd på 30-talet. Namnen på konstruktörerna. Inga på arbetarna. Jag tänkte igen att jag ska läsa Josef Kjellgrens Människor kring en bro. Jag såg mig omkring. I mitten lyktorna och mitträcket. Sen bilarna och bussarna. De kollektivt resande och de som sitter själva vid en ratt. Utanför dem. Andra räcken och så cykelbanan. De som ska söderut på den västra och de som ska norrut på den östra. Aldrig har jag sett någon cykla på fel bana. Jag stod där på gränsen mellan Uppland och Södermanland. På gångbanan. De gående längst ut. Jag såg låsen på räcket. De sitter på den västra sidan också numer. Fast flest på den östra. Hänglåsen som symbol för förhållanden som ska hålla. Som om kärleken kunde låsas fast eller in. Kanske ligger nycklarna där nere under den mörka, svarta, krusade vattenyttan. Rostar så långsamt som rostfritt rostar. Jag såg de nya räckena också. De ovanpå de gamla. De som ska stoppa impulsen att hoppa. Göra det ogörbara, som ändå görs, lite mer ogörbart. Jag fortsatte över. Hann precis med fyrans buss vid Västerbroplan.

Alla dar som den vanliga vardan

I morse. Jag följde min äldsta dotter till skolan. Eller om hon följde mig. Trötta sjuåringsben. Jag fick en kram och sen ett gå nu pappa. Jag gick. Över Västerbron. Tittade ut över räcket på krönet. Det blåste, vattnet där nere var mörkt och kallt. Såg åtminstone så ut. Jag tänkte på min farmor och farfar. Att jag borde ta tåget norrut och tända ett ljus på deras grav. Jag hade jackan uppknäppt men stängde den. Duffeln om vi ska vara exakta. Den nedersta knappen är borta men det är ok. Än så länge. Tolfte december och fler än fem plusgrader. Jag klev på en buss på andra sidan och bytte till tunnelbana. Läste sidor i Nick Hornbys The Polysyllabic Spree. En bok om böcker och läsning. En bra. Jag hade lite ont i ryggen. Höger sida. Lite obestämt nedanför skulderbladet. Om revbenen suttit på baksidan istället för framsidan hade det varit där. När en plats längst ut på bänken blev ledig flyttade jag mig sidledes. Lutade höger armbåge mot armstödet. Det lättade lite. Tre minuter till tåget mot Hjulsta. Det var inget särskilt alls med den stunden. Jag är tacksam för den.

Läs och lyssna med Herr Alarik

Herr Alarik läser George Pelecanos igen. What it was från härom året. Den hittades för 20 spänn på Stadsmissionen. Jag hade helt missat att den getts ut. Den är bra. Riktigt. Tuffa meningar. Spänning. Hårdkokt men medkännande. Som vi vill ha det när vi läser Pelecanos. Och sen är det musikreferenserna. De duggar tätt. I boken är det tidigt 70-tal och det hörs. Jag är på sida 185 och har satt ihop en spotifylista så långt som jag läst. Med reservation för att jag kan ha missat någon låt. Och för att jag inte hittade Kool & The Gangs Soul Vibrations eller Ollie & The Nightingales Just a little overcome på Spotify. Lyssna och läs. Pelecanos What it was

Vad läser du då?

Jag har några sidor kvar i Slas-boken men de ligger och mognar medan jag plöjer sidorna i Torbjörn Flygts Ousider så gott det går när det ska förenas med att vara en någorlunda god tvåbarnsfar.

Jag mindes faktiskt ingenting av Underdog när jag satte igång, mer än att jag tyckte den var väldigt bra, men nu kommer allt mer tillbaka.

Just nu är jag rätt tagen av ett parti som börjar på sid 124 och sträcker sig några sidor framåt. Ett parti om klasskrampen. Om att gå över gränsen och sedan bara kunna se sig om. Aldrig mer höra hemma där man kommer ifrån. Om inte meningarna var så länga skulle jag bjuda på citat. Nu får ni leta reda på den istället. Mitt inbundna exemplar kostade 20 spänn på Myrorna.

Rapport från en lunchrast

I dag på lunchen. Jag lämnade Slas på skrivbordet. Tog en promenad genom Sumpan i värmen och skjortärmarna. In på Stadsmissionen. Bläddrade bland skivorna. Det går att köpa så mycket bra musik på cd så otroligt billigt nu. Allt ska bort tycks det. En dubbel med Townes van Zandt, 33 låtar, kostar inte mer än 20 spänn, Aerospaces fina sexspårsplatta In a Place of Silver Eaves blott en femma.

Som jag stod där och tittade föll blicken på en klisterlapp. Ett sådant där litet ägarbevis som vissa sätter på skivor och som på böcker i tjusigare form kalla Ex Libris. Den här klisterlappen satt längst ned på baksidan av ett cd-fodral och det stod ett förnamn och ett till med ett &-tecken emellan och sedan ett efternamn. Ett gemensamt efternamn. Det var bara det att det andra förnamnet var hårt, hårt överstruket med kulspetspenna.

Jag såg dem framför mig. Hur de flyttat ihop. Hur de beslutat att slå samman skivsamlingarna. Hur de köpt nya plattor tillsammans. Hur de beställt det där små klisterlapparna. Klistrat dem på skivorna. Lyssnat på dem. Ställt in dem i hyllorna. Tagit fram dem ibland. Kommer du ihåg när vi köpte den här? Oj vad vi spelade den.

Uppbrottet sedan. Skivorna som delades eller blev kvar. En klisterlapp som fick sitta men ett namn som ströks över. Hårt, hårt med kulspets. Och nu. I dag. Samma skiva som det en gång var så viktigt att äga tillsammans i ett ställ på Stadsmissionen. Bortslumpad för tjugo kronor. Med klisterlapp och allt. Jag gick vidare, köpte en libanesisk tallrik.

Vän av skivsamlarordning vill förmodligen veta att mitt exemplar av plattan ovan inte, likt det på bilden, är utgivet på Labrador utan på Majestic och bär skivnumret 5059. UPPDATERING. Källarförrådet låter meddela att jag även har Labrador-utgåvan. Tokstolle.

Sanningen och ingenting annat än

Hon sa: Och jag bor ju inte heller i den här förorten jag bara befinner mig här. I pausen mellan att slavarna piskas och upproret. Är ni en proletär, herr Blodström.
Jag tänkte.
Om ni med proletär menar en egendomslös man som säljer sin arbetskraft så är jag proletär, sa jag. Men jag har ett hjärta av guld.
Ni vill inte ha en smörgås, sa hon.
Nej, sa jag. Det räcker så bra så här.

Helgen som var och lite annat

Hornsgatan i morse. Solen som ingen annanstans skiner så mot regnvåt asfalt. Fyrans blåa buss som kryper över krönet. Halv sju ungefär och en ny vecka har börjat.

Jag stod i rabatten i lördags. En grep i handen och maskrosor som lämnade oss. Betongförorten som blivit innerstadsoas. Alle man ut och vi fixar bostadsrättsgården. Några timmar och kilometer bort brann bilarna igen.

Jag läser fortfrande Clas Engströms Is. Den handlar om en postrodd från Öland till Gotland en vinter för knappt 200 år sedan. En vansklig transport i båt genom och över isar som varken bär eller brister som det står i baksidestexten. Just nu ser de land några hundra meter bort men kan inte ta sig dit eftersom isen inte håller för att gå på men är för kraftig för att få fram båtarna genom. Och vinden och strömmen är emot dem medan de alla försöker att tänka bort vem som kommer att gå under först. Jag kan inte låta bli att läsa in en hel del dagsaktuell politisk symbolik medan jag låter ögonen jaga texten.

Storloppisen på söndagen. När vi gick för att lyssna på K som sjöng i kör sken solen på alla som lade fram sina varor men vid picknicken efteråt föll dropparna och ven vinden så vi fick retirera inåt. Åt våra pannkakor på en filt på golvet. På väg hem genom duggregnet sedan såg vi säljarna packa ihop sin pinaler och köparna fly mot tunnelbanans nedgångar.

P hade för första gången en helt egen kompis över. Bara de två och ett par föräldrar som dragit sig undan i köket med tekoppar. Leken, farten, samspelet, skratten. Saker fram och saker tillbaka. Så till synes enkelt. Det sociala samspelet.

Jag fyller 44 år i morgon. Även om vi tror på Statisktiska Centralbyråns prognos för ökad medellivslängd för både män och kvinnor bör mitten alltså vara passerad nu. Det känns både självklart och en smula märkligt.

Hur hon slängde bort allting (Låttips #189)

Fredag eftermiddag och jag kom just att tänka på att jag någon dag måste köpa den här gamla Style Council-låten på vinylsingel. För övrigt skulle jag vilja tipsa om Clas Engströms bok Is från 1961. Jag kan förstås ha fel men jag tror mig kunna lova att en postbåtsfärd från Öland till Gotland aldrig skildrats mer spännande. Dessutom kan det här vara rätta tiden och platsen för att tipsa om den här fina texten.

Herr Alarik har en liten förfrågan eller två

Nej det uppdateras inte mycket här. Det är snooker-VM och ett kök fixas. Dessutom barnen och livet. Hämtning och lämning. Allt däremellan och runt omkring. Och när tiden trots allt räcker till har vi sist av alla börjat se på Mad Men. Som tar sig. Till och från jobbet läser jag, efter att jag halvvägs in lade ned Stig Larssons senaste när lånetiden förföll, James Lee Burkes Crusader's Cross. Det är här frågan kommer in. Min förfrågan. Finns det någon (eller några) bra filmatisering av Burkes deckare med Dave Robicheaux som huvudkaraktär? Jag skulle nämligen vilja se en sådan. Det om det. Den andra frågan? Om någon i läsekretsen har en 20" cykel med låg ram att göra sig av med så föreligger intresse. Bara hojta till. Jag köpte för övrigt en dubbelvinyl med en del av Van Morrisons gamal demoinspelningar från 1968-1971 härom dagen. Jag ser fram emot att någon gång hinna lyssna på den. I går grillade vi första gången den här våren i Drakenbergsparken.

Dagens boktips i Hornstull

Susanna Alakoski. Oktober i Fattigsverige.