Slicka mig ren (Låttips #144)

Några av mina allra bästa konsertupplevelser har varit med Kajsa Grytt. Jag har sett henne solo, jag har sett henne med bara grannen på tre trappor som medmusiker, jag har sett henne och Johan Johansson som De Missanpassade (avslutande Costello-covern I Want You på Tre Backar) och jag har sett Kajsa och Malena. Kanske att deras första spelning på Barowiak var den allra bästa gången. Men jag har aldrig sett Tant Strul. Jag har missat de fåtaliga återföreningsspelningar som redan varit för att livet kommit emellan. Men i sommar ska de turnera igen och då ska det väl äntligen kunna bli av.

Scattered (Låttips #121)

Senast jag försökte fick den inte bäddas in men nu är det visst helt ok för er att kolla videon till Kinks fina Scattered från 1993. Jag tycker föga förvånnande att ni ska göra det. Jag såg Kinks i just den vevan och hela förbandet Blur kunde ses digga våldsamt i publikhavet. Anledningen till att låten dök upp här just nu är att jag kollade låtlistan till ett blandband över hos This is Pop?. Precis så där som det ska funka. En annans låtval, i det här fallet Did Ya, inspirerar till lyssnande på ännu en låt och kanske går jag med tanke på minnet ovan vidare till Blurs Popscene sen och så vidare till ännu en och ännu en och...

Scattered tog sig faktiskt in på min personliga Tio i Topp med Kinks för ett antal år sedan och jag tror banne mig att den ligger kvar där även i dag.

Vem troru ru e? (Låttips #120)

Vi gick en sväng. Jag och P. Ned förbi Strand där Saint Etienne spelar i kväll. Jag vet att jag såg dem någon gång. Tror mig veta. Lollipop? Vattenfestivalen? Hultsfred? Allihop? Jag stannar hemma i kväll. Kanske bläddrar lite i plattvändaren Andres Lokkos 1989-2009 istället. När vi kom upp vid Bio Rio tog det emot. Vi hade punkterat vänster bak på barnvagnen. Andra gången på 4,5 år så jag kanske inte ska klaga fär mycket men det var tungt och varmt att köra vagn och bära P samtidigt. Sluta slå sönder era flaskor när ni druckit ur dem så är ni snälla. Dessutom vet man aldrig vad som kan hända. En hund kan få glaskross i tassen. en barnvagn kan få punktering. En tillsynes balanserad medelålders man kan gå Falling Down on your ass och vira barnvagnen runt halsen på dig och då blir det svårt att dricka mer i sommarvärmen.



Jag var inne på Papercut och köpte filmen Big Wednesday i går. Jag ser fram emot att se den. De hade även nya Modernista-upplagan av Lars Gustafssons Tennisspelarna. Ni kan se det som ett bra lästips nu när Franska mästerskapen i tennis står för dörren. I år ska jag banne mig lyckas se en 3D-sändning.

Jag spelar Wild Swans på stereon nu istället för i datorn. Ni har något att se fram emot.

Beautiful Mess (Låttips #118)

Ok för att videon kanske lämnar en del i övrigt att önska men jag tycker nog ändå att vi lite måste fira att jag äntligen har beställt Kasey Chambers platta från förra året. Att det tagit tid beror förstås på att Little Bird skamligt nog verkar sakna distribution i Europa men nu ska den vara på väg från down under. Jag minns fortfarande väldigt tydligt rysningarna längs ryggraden när låtar som Barricades & Brickwalls eller Not Pretty Enough drogs igång på konserten på Södra Teatern.

Tonåringarnas fantastklubb (Popskylt #35)

Teenage Fanclub. TFC. De sympatiska skottarna. Jag försökte räkna efter hur många gånger jag sett dem men det gick inte riktigt. Ett tag kändes det som att de var bandet varje festival kunde flyga in när någon annan ställt in. Jag minns lyckokänslan när det ersatte Manic Street Preachers på Lollipop. Jag såg dem där, på Gino (en eller två gånger?), på Studion (en eller två gånger?), kanske på Hultsfred och Roskilde och definitivt på Accelerator. Jag har en biljett från Palladium också men spelade de verkligen där eller flyttades den konserten? Det är för mycket att hålla reda på från åren som flyter ihop, de då det inte var något ovanligt att se tre band eller fler i veckan.



Jag tillhör dem som tycker att de blev bättre efter Bandwagonesque. Har alltid gjort. Jag minns luftgitarrorgierna och Goody Goody Gum Drops-fånleendena från Thirteen, den perfekta popen från Grand Prix, Ain't that enough från Songs From Northern Britain i skuggan den där varma sommaren när jag badade på Långholmen från maj till september, Man-Made i bilen när jag och L äntligen lyckats montera stereon under den där vansinneskvalmiga turen till Oslo, Shadows den här föräldralediga hösten i Draken med P. I kväll spelar de på Debaser Medis. Klart vi är där.

En låt vardera från deras album som finns på Spotify (Songs From Northern Britain fick med två eftersom någon tokskalle på Spotify påstår att andra låten på den plattan är Jesus med Primal Scream så jag fick lov att plocka den från samlingen A Short Cut To Teenage Fanclub). Här har ni A Shorter Cut to TFC.

Tyngden (Låttips #106)

The Weight. Låten är ju förstås The Bands. Ett band så rotat att Herr Alarik kanske inte fullt ut kommer att förstå att uppskatta det efter förtjänst förrän han fyllt 50. Inte så att jag inte tycker att det är ett bra band, det känns bara som att andra hör ännu mer där. Så länge. Titta på Mavis Staples och Billy Bragg. Billy är förmodligen en av de utländska artister jag sett flest gånger. Mavis har jag bara sett två gånger och det var egentligen en. Dels på scen på Lollipop med Staple Singers och dels i publiken på samma ställe. Hon och systrarna stod bara någon meter ifrån oss i publiken under ett par låtar av Johnny Cashs uppträdande och det var svårt att veta om jag skulle titta framåt mot scenen eller snett bakåt åt vänster. Nästa fredag spelar hon i Stockholm på vad som måste vara en av de tyngsta konsertkrockdagarna på länge. Mavis Staples på Berns, Lloyd Cole på Katalin i Uppsala och Teenage Fanclub på Debaser Medis. Jag kommer att vara på den sistnämnda.

Allt faller (Låttips #84)

Jag hänger verkligen inte med. Om jag gjorde det hade Allt Faller med Kajsa Grytt varit given på min singellista från 2009. Jag tycker att den är det bästa hon gjort på ett bra tag och då gillade jag ändå verkligen en del låtar från hennes senaste plattor Brott & Straff - Historier Från Ett Kvinnofängelse och Är vi på väg hem? även om jag inte tycker att de skivorna kunde mäta sig med Tant Strul eller Kajsa & Malena men där spelar ju en hel del annat in också. Nu kom jag att tänka på när De Missanpassade, som var en kortlivad duo med Kajsa Grytt och Johan Johansson, skulle spela på Tre Backar. Jag var där långt i förväg för att vara säker på att få plats i källaren och lyckades på något sätt smita ned och se nästan hela soundchecket innan någon förstod att jag inte hörde dit. Konserten minns jag som fantastisk och då inte minst duetten i vad jag tror är en låt av Stefan Sundström som nog heter heter Josef och Maria och den avslutande covern på Elvis Costellos I Want You. Den spelade de tyvärr inte veckan efter på Ungdomens Hus i Uppsala. Oj vad jag undrar var jag har mitt band med inspelningen därifrån och min slitna konsertaffisch.


Allt Faller kan laddas ned lagligt och gratis här.

Konserttips och ett litet minne

Om ni inte har annat för er i morgon kväll så spelar Perssons Pack på Kulturhusets tak. Det kan förmodligen bli hur bra som helst om det inte spöregnar. Kanske även om himlen öppnar sig. Själv har jag nog inte sett Packet sen en blöt kväll på Norrlands Nation i Uppsala i början på 90-talet. Sverige hade vunnit hockey-VM samma kväll, Persson bar landslagströja och svepte min öl från scenkanten. Själv kommer jag nog att ligga hemma och sova den här gången. Senaste och utmärkta plattan Öster om Heden hittar ni på Spotify eller hos välsorterade skivhökare.

Please download this music

Jag fick TT Spektra-telegrammet vidaresänt via mail igår. Jay Bennett hade dött. 46 år gammal. Det slog inte direkt ned som en bomb i svensk media. Jag såg Jay med Wilco på en nattklubb bakom Stockholms central. Gissningsvis var det hösten 1997. Några år senare uppträdde han och Jeff Tweedy akustiskt på ett packat O-Baren inför branschfolk som inte förtjänade det. De gjorde en fantastiskt fin Via Chicago. Jag har följt hans solokarriär efter Wilco ungefär lika dåligt som jag lyssnat in mig på hans tidigare insatser i Titanic Love Affair men jag älskar plattan Pride on Pride med Steve Pride and His Blood Kin' och Jay var förstås en av medlemmarna där och den som satte ihop skivan. Dessutom gillar jag verkligen syskonskivorna The Palace 4am och The Palace 1919 som han gjorde ihop med Edward Burch. Jag spelade den senare hemma i går kväll och just nu lyssnar jag på soloplattan The Magnificent Defeat från 2006 via Spotify. Den låter bra. Rubriken? Jays senaste platta Whatever Happened I Apologize finns för fri nedladdning hos Rockproper. Uppmaningen kommer därifrån. Ge skivan en lyssning eller två innan ni börjar leta efter de båda Palace-plattorna för att få höra öppningslåten Puzzle Heart i två olika versioner.

Gamla konserter och nya länkar

Jag började ju för ett tag sedan på en blygsam serie postningar med konsertminnen som till dags dato fyllt två inlägg. Mr. Zaine är lite mer produktiv. Minst sagt. På sin sidoblogg Mr. Zaines Konsertarkiv inte bara listar han alla konserter han sett, han skriver mer eller mindre utförligt om dem också. Makalöst. Jag gissar att jag stått i publiken på en hel del av dem som lär komma från hans tid som bandbokare på Kalmar Nation i Uppsala.

Länken ligger förstås ute till höger där Lennart Persson också smugit sig in.

Jonathan, Jonathan (konsertminne #2)

Läsare som är uppmärksammare än skribenten har naturligtvis redan noterat att konserthösten är räddad. För några kan det kanske trots allt komma som en glad överraskning att Jonathan Richman snart är tillbaka i Stockholm. Sjätte oktober spelar han på det som senast han var här hette Mondo men som nu är Debaser Medis. Det är ju faktiskt alldeles fantastiskt glädjande. Jag och L har fixat biljetter så nu återstår det bara att ordna barnvakt till K också. Det var en väldigt bra konsertkväll senast men inte en lika stor glädjechock som första gången jag såg honom. Det måste ha varit halvtidigt 90-tal och han spelade på en av Hultsfredsfestivalens mindre och mer avsides scener. Publiktillströmningen var måttlig men medlemmer ur Bob Hund, Nomads och Docenterna kunde skönjas vill jag minnas. Min vän Peo såg senare delen av spelningen nedsänkt i Hulingens vatten om jag kommer ihåg rätt. Jonathan som jag bara hört någon enstaka låt med innan kom in på scen, pluggade in gitarren... eller nej det gjorde han ju inte. Han hade två mikrofoner. En i lagom höjd för gitarren och en för munnen. Han stampade takten med frenesi mot golvet. När det var dags för gitarrsolo sidsteppade han ett par meter till ytterligare en gitarrmikrofon som var högre mixad. Han strålade, dansade, sjöng och svängde på egen hand som ett storband kombinerat med ett fullt balsalsgolv. Låt efter låt var makalöst bra och jag ville aldrig att det skulle ta slut. När han gick av höjde han gitarren i luften som en segertrofé. Den slog i något i taket och han ryckte den förskräckt till sig och höll den i famnen som ett litet barn. Det är en av de allra bästa konserter jag sett.

Väl hemma igen dammsög jag Uppsala på plattor av Richman. Det gick snabbt. Far Out Records som då låg på Kungsgatan hade tre. Jag minns inte säkert men tror att det var Rock n' Roll with the Modern Lovers, Jonathan Sings och Back in your life. Jag tillbad dem som en nyfrälst och letade vidare medan jag önskade att Jonathan skulle komma tillbaka till Sverige. Det tog många år innan mina böner hörsammades den gången. Men så en kväll för några år sedan stod han på Mondos scen. Lokalen var packfull, svetten rann, fötterna värkte men mungiporna strävade rakt uppåt. Jonathan och en trummis bankade fram det där svänget igen, han hade en ny stark platta i bagaget (ni kan just nu fynda Not so much to be loved as to love för 29 spänn på Ginza, gör er själva den tjänsten) och när det var över började både jag och L på en gång önska att han skulle komma tillbaka snart. Det var ju en av de bästa konserter vi sett. Nu är det dags igen. Sjätte oktober. Det kommer att bli fantastiskt.

Billy Bragg (konsertminne #1)

Jag antar att sjätte maj 2007 är en lika bra dag som någon annan att kicka igång den här serien med konserter jag minns. På samma sätt antar jag att Billy Bragg är en bra artist att välja så här några dagar efter första maj. Nionde oktober 1986 var jag inte bara sjutton, klumpig och blyg. Jag var dessutom på min första konsert utanför hemstaden. Billy Bragg på Glädjehuset i Stockholm var utsålt och folk försökte köpa biljetter svart medan vi oroade oss för åldersgränsen. Att komma in var dock inget problem och väl inne bjöd Billy på en konsert som var värd all oro. Jag har ett band från spelningen som börjar med en cover på Buzzcocks Ever fallen in love och där han även ger sig på låtar av Clash, Jackson 5, Sam Cooke och Sweet Honey In The Rock blandat med sina egna låtar och mellansnack om allt från den helande kraften i soulmusik till vilda påhopp på Maggie Thatchers och Reagans vansinniga politik. 1986! Muren står fortfarande i Europa, marknaden är inte ett begrepp. Det verkar väldigt avlägset. Men när Billy tillägnar en lysande Between the wars till en nyligen mördad svensk statsminister känns det också ganska nära. Jag har definitivt lyssnat mer på den här konsertinspelningen än någon annan och när jag lyssnar på den igen kan jag fortfarande alla ord i mellansnacket. 1986! Inför en av låtarna skriker en överförfriskad person i publiken att Billy ska ta av sig sina byxor. "Tror du att det faktum att jag tar av mig byxorna på scen i Stockholm kommer att främja kampen för världssocialism", säger Billy innan han fortsätter med, "för om det gör, så gör jag det gärna", innan taggtrådsgitarren vevar igång A13, trunk road to the sea (Route 66 med engelska orter). En av de fem bästa konserter jag varit på? Tveklöst!



För den som vill höra mer med Billy från den här tiden rekommenderas Billys sektion på Archive varmt. Så snart ni lyckats bemästra flac-filerna finns där konserter i massor att lyssna på eller ladda ned och det är alldeles lagligt.

Duffy in concert

Det finns mycket goda nyheter på Stephen Duffys hemsida (länk ute till höger). Han ska göra en spelning i sommar. Antingen solo eller tillsammans med Lilac Time. Annars är ju enda chansen att se Duffy när han spelar gura bakom Robbie Williams, och det är inte lika lockande i min värld, så det här måste verkligen tas med i semesterplanerna. I väntan på ett exakt datum får ni lite minnen från vintern 2002.

Det var ju faktiskt hur stort som helst att sitta på puben och läsa Time Out, fundera lite på om Buddy Miller + Coal Porters skulle bli helgens konsertbesök och sen upptäcka att Duffy skulle spela i Camden. Det var inte helt lätt att leta sig fram till Cecil Sharp House - The Society of British folk dance and folk music men vi hittade det när vi letade på eftermiddagen. På kvällen gick det bra att hitta tillbaka men det var inte kul att se skylten om utsålt. Tack och lov kom det upp en om returbiljetter också och jag tror att alla kom in. Publiken satt på golvet och förbandet var brittiska folkhippies med snygga projicerade mönster som nog blivit ännu coolare om man tagit något starkare än ale. Sen klev Duffy på. Lite väl beskänkt kanske men bara öppningen med Twentythree hade egentligen räckt för mig. De flesta av folkhippiesarna i lokalen verkade föredra Lilac Time låtarna men själv är jag glad att det kom så mycket från soloplattorna även om till exempel en låt som The girl who waves at trains också var helt bedårande. Kanske det årets konsert.

Jag hittade en piratinspelning på DVD av konserten på eBay lite senare. Fyra måttligt unga killar från Sverige syns väldigt tydligt under de tre fyra första låtarna där de sitter på golvet. Duffy är som sagt lite beskänkt men det hindrar inte att en av de där killarna gör helt rätt när han för bägge händerna till ansiktet under inledande Twentythree.