Herr Alariks favoritaffär och födelsedagar i Hornstull

Jamen det är klart att min favoritaffär nog ändå är Mickes Skivor i Hornstull. Det är nog åtminstone den affär jag besöker oftast. Låt vara att konkurensen från den lokala mataffären är stor. Det finns dock andra favoritaffärer också. En är en skiva. Style Councils Our Favourite Shop firar snart 30-årsjubileum (hej jag minns när Sgt Pepper fyllde 20) och är fortsatt en av mina favoritplattor. En konstnär jag aldrig tidigare har hört talas om, Pete KcKee, har nu gjort en fin pingvintolkning av omslaget och gör man slikt får man gratis uppmärksamhet här. Mickes Skivor firar för övrigt födelsedag just i dag och lockar med 17% rabatt på alla plattor. Kanske att jag hinner in en snabbis på väg hem. Den födelsedagen innebär dessutom att det firas en här med just i dag. Sju år. Jösses skulle man kunna säga. Tack för att ni fortfarande tittar in ibland.

Mellan dröm och verklighet (Skivkonsten #44)

Över ett år sedan senaste skivkonstenpostningen. Det är för länge. Just nu hänger Lill Lindfors i våra ramar. Plattorna Mellan dröm och verkligehet, Kom i min värld och Du är den ende. Jag har skrivit om den sistnämnda tidigare. Ja Lill har ju rent av haft en postning i skivkonsten tidigare. Men hon är värd en till. Minst.

För övrigt måste jag komma på något bra sätt för att skärma bort blänket i tavlorna.

Pop med power (Skivkonsten #43)

Jag satte för första gången på ganska länge på min skiva med The Numbers vid lunchtid i dag och sedan sökte jag i bloggen eftersom det kändes som jag skrivit om dem. Fanns inget. Sökte i opublicerat och där fanns en påbörjad Skivkonsten-post med år på nacken. Texterna i den är i sin tur ännu äldre eftersom de klippts från maillistan Hi-Five. Hög tid att ni får ta del av dem alltså.

The Numbers: 64-67
Jag har inte ens hunnit höra hela plattan sedan jag köpte den på Mickes tidigare i kväll men vilken pop och rock smock den är. Greg Shaw har producerat och självklart är det nog inte inspelningar från mitten av 60-talet utan snarare 1983 men vad gör det när allt bara skriker perfektion och hunger någonstans mellan Byrds, Who, Powder, Beau Brummels och vad ni vill av det bästa från en tid när ett par stuprörssmala byxor, rickenbackers och en moptop kunde ta en till pophimlen och tillbaka igen på tre minuter. Greg Shaw har skrivit en mycket underhållande text på baksidan av omslaget men om någon har lite mer fakta att erbjuda tas det tacksamt emot. I väntan på det tänker jag spela låtar som Can’t sleep at night, Close my eyes, Real Kids, Don’t doubt it med flera sönder och samman. Jag kommer säkert att sansa mig men just nu är det här en lika viktig Voxx-utgåva som Barracudas första.



The Decibels: Create Action!
Det är inte så ofta nu för tiden som man snubblar över en platta med en grupp som man aldrig hört talas om och blir alldeles lycklig. Jag vet inte ett skit om Decibels mer än att de är från USA och att plattan släpptes 1997. Och att de spelar POP! Det är Rickenbackers, det är melodier och det är energi. Den obligatoriska baksidestexten på LP:n avslutas förstås med "Play it loud!!!" och jag följer gärna uppmaningen. Det här är inte revolutionerande någonstans men det är väldigt bra och den som lystrar lite extra vid nämnandet av namn som Playmates, Odd Numbers, Beatles och Fanscene borde inte bli besviken. Naturligtvis kostade plattan tio spänn.

The Chords: So far away
Det gjordes otroligt mycket tafflig och dålig musik under modrevivalvågen 79/80 men där fanns också rejäla guldkorn. Om ni frågar mig stod The Chords för fler av dem än någon annan grupp. Därför är det otroligt roligt att Captain Mod nu återutgett gruppens enda studioplatta och nästan alla singelspår på cd. Med tanke på att till exempel Merton Parkas varit ute på aluminium ett tag så var det på tiden. Min enda invändning mot cd:n är att man inte klämde in näst sista singeln One more minute också när den ändå hade fått plats men den ska de kanske mjölka pengar med när the best of släpps. Annars är det här en så perfekt luftgitarrfest jag kan begära. Chords – This Is What They Want - A Chords Anthology

Diskodans (Skivkonsten #42)

Disco. Det var länge ett förbjudet område. Jag kom från kritvitt håll och upptäckte soulen via LP-fyndets lågpriskatalog och Four Tops liveplatta från 1966. Länge hade jag skygglappar för sjuttiotalet. Som tur är släppte det med. Det spelar ingen roll vad musiken heter. Bara att den ger dig något. Min disco ligger alltid nära soulen, någon gång ibland står den sida vid sida med funken. I rummet vi kallar lilla toaletten har vi ett tidningsställ. I över ett halvår har POP Vol 2 #7 legat där. Kanske det bästa numret de gav ut. Jag har läst Andres Lokkos Springsteen-artikel (ja jag är ganska tagen av The Promise så det kanske blir Bruce i Skivkonsten också tids nog) och Jan Gradvalls Disco-dito lite för många gånger med tanke på vad nytt att läsa jag kunde använt tiden till. Gradvall listar sina 43 discofavoriter. Några av dem hade jag förstås gillat innan och andra hade jag kanske tids nog hittat fram till ändå men utan den listan hade jag förmodligen aldrig drabbats av ett kraftigt lyckorus när jag hittade Executive Suites When the fuel runs out i en källare fylld med gammla jukeboxsinglar i New York för ett tiotal år sedan. Jag hade innan dess bara lyckats lägga vantarna på tolvan med Chuck Jacksons cover.



Utan den där listan hade jag kanske aldrig hört Cheryl Lynns Got to be real och kanske aldrig letat mig vidare utanför till sådant som New York Port Authoritys I don't want to work today, Harlem River Drives Need You eller Clarence Reids Baptize me in your love. Jag hade varit en fattigare människa. En vänlig själ har listat de 36 låtar från den där listan som finns på Spotify på Stora Discoburgaren Gradvalls 43 bästa discolåtar. Det är väldigt bra lyssning. Vill ni ha läsningen till soundtracket också går ni hit. Sen kan ni försöka fatta att Sesame Street gjorde Sesame Street Fever med Saturday Night Fever som förlaga. Den är för övrigt ett så kallat tiokronorsfynd, precis som många fantastiska discosinglar som fortfarande står i skivbörs- och loppisbackar och väntar.

Between Vic & Jean-Luc (Skivkonsten #41)

Jag läste över hos Gradvall att Vic Godard släppt en ny platta - We Come As Aliens - och att den kan beställas via hans hotmail. Jag kände genast habegäret väckas. Vic och ett knepigt distributionssätt, mer än så behövs ju inte. Sen tittade jag i hyllan och funderade snabbt på hur ofta, eller snarare sällan, jag spelar Vic Godard och eller Subway Sect. Jag noterade sammanlagt nio fullängdare och tre singlar på cd och vinyl. Det är naturligtvis långt ifrån allt men också möjligen mer än vad normalhushållet, även det som eventuellt är hornstullish, har införskaffat i enlighet med Socialstyrelsens rekommendationer. Jag beslöt mig för att vinyler måste upp på väggen och lyssnas igenom innan ett inköp kunde komma ifråga.



De är uppe nu, de är genomlyssnade nu, de är fortfarande bra, ett inköp kan komma ifråga. Sannerligen kan det komma ifråga. Den är redan restlistad på Amazon så jag får väl verkligen försöka via den där mailadressen. Om inte någon vet ett något traditionellare sätt? Rubriken på postningen? Det är Momus från låter 'Nicky'. Jag har den på en japansk samlings-cd som ebventuellt heter My Favourite Flavour/Amen - Last Sunshine Deserts Of Él Records där han blandar suveräna textrader som Supose they Barry Manilow me och Between Vic and Jean-Luc Godard med lån från David Bowie. Bland andra artister på den där samlingen hittar vi till exempel Louis Philippe, Monochrome Set, Bad Dream Fancy Dress, The King Of Luxembourg och förstås Vic Godard själv med låten Nice On The Ice. Spotify är sorgligt nog snudd på renons på Vic Godard men jag kan bjuda den som vill komma hit och lyssna på en ok kopp te till.

Only General I'd Follow (Skivkonsten #40)

Vi hade just slagit oss ned på Dovas igår efter ett alltmer sällan förekommande skivvarv (The Faith Brothers – A Human Sound för tio kronor!) i begagnataffärerna i Vasastan. Billig öl stod på bordet när PerB droppade bomben han läst om på Lokkos blogg. Generalen är död. General Johnson. Rösten från The Showmen och framför allt Chairmen of the Board. En av pennorna bakom hits som Honey Cones Stick Up och Want Ads. Mannen bakom en av de i mitt tycke mest underskattade skivorna någonsin med den självbetitlade plattan på Arista 1976. Han som försökte hålla en ursprunglig souls låga fladdrande med sin Beach Music, av varierande kvalitet, på skivor och shag parties borta i Carolina. Gud ska veta att jag hade velat vallfärda. Hur mycket jag verkligen har velat vallfärda.



Om jag kunde mäta hur många gånger olika skivor i min samling spelats skulle en HDH/Demon-singel från 1984 med två återutgivna låtar hamna väldigt högt i statistiken. På den ena sidan hittar ni Give me just a little more time och på den andra Working on a building of love. De är en perfekt start om ni inte redan bekantat er med mannens musik och ni hittar dem på The only General I'd follow. Vi dansade som tossiga till den senare av de där låtarna här hemma så sent som i veckan och innan dess förra helgen. Vi kommer att fortsätta att göra det. Jag har inte varit så tagen av att en soulröst tystnat sen Levi lämnade oss, och då vet ni ju hur många av de stora som försvunnit sedan dess, senast Solomon Burke helt nyligen. Men det var verkligen något speciellt med General Johnson. Jag hoppas innerligt att han är på väg till ett bättre ställe.

Agent Orange (Skivkonsten #39)

Det känns som att orange är en färg som behövs nu när mörkret utanför fönstren i Hornstull är så kompakt. Därför flankeras nu Elvis Costellos klassiska soulplatta Get Happy!! av två av den senaste tidens 10-kronorsfynd. Dels svenska Isolation Years platta Inland Traveller och dels NRBQs Grooves in Orbit.

Samtidigt som skivkonst - förvirring

Jag tyckte att det var något bekant över min senaste hängning av skivomslag. Men jag kollade alla gamla skivkonsten utan att hitta någon Dylan. Tills nu. Och den var verkligen snarlik. Bara en liveplatta utbytt mot en annan. Den förra hade dessutom samma nummer som en annan. Två nummer 22. Den som fick skivkonsten som label var Jonathan Richmans. Dylans blev utan. Tills nu. Dessutom hittade jag en ny morgon.

He's always there (Skivkonsten #38)

Vi såg till slut I'm not there igår. Den var bra. Riktigt bra. Både för någon som lyssnat på Bob Dylan i 25 år och mer och för någon som inte alls hört så mycket. Han hänger på väggen nu också. Borde kanske gjort tidigare.

Strindbergs (Skivkonsten #37)

I kväll smäller det på Kulturhusets tak och klubben Kompledigt. Strindbergs. Ett av Sveriges absolut bästa och mest underskattade band någonsin. Tillfälligt återförenade. Jag har sett ett par tidigare försök och det har varit bra men nu ska de ha repat in en trummis på riktigt och det innebär förstås att det kan bli hur bra som helst. Om ett par timmar kommer några kompisar förbi och fyra sorters öl står på kylning. Skivkonsten är ganska självklar idag. De tre plattor i tolvtumsformat som Strindbergs gjorde. Komplettera med lika många singlar och ni kan lugnt sätta er ned och vänta på den box som måste komma någon gång.

It's Happy Hour Again (Skivkonsten #36)

Jag blev så peppad av nyheten om att London 0 Hull 4 kommer i De Luxe utgåva att det blev en liten vernissage hemma. Tyvärr är en del av Housemartins maxis i tunna konvolut av en typ som inte riktigt fyller ut en skivram men de här tre gör jobbet bra.

Sit down (Skivkonsten #35)

Temat för skivkonsten på väggen hemma just nu är, utan att jag lyssnat på James stora hit Sit Down särskilt nyligen, lågt sittande. Bob Dylan sitter på huk, Phil Ochs sitter på gitarrfodralet och Anthony Newley sitter på trottoarkanten. Egentligen skulle jag vilja peta bort Bob som inte riktigt känns rätt i stämning, skjuta Phil till vänster och ha någon annan i mitten som tittar mer rakt mot kameran. Jag kommer bara inte riktigt på något lämpligt omslag så förslag mottages tacksamt.

Den ofullbordade (Skivkonsten #34)

Den blev visst lite mörk bilden, någon dag ska jag komma på ett bra sätt att få ljusare foton utan att blixten slår i tavelglaset, men värre är att den ju är ofullständig också. Det började så bra med en glad Garnet Mimms ett orangt fält och ett vitt och fortsatte i samma stil med en glad Leslie Uggams, orangt och vitt men sen tog det tvärstopp. Jag har helt enkelt ingen tredje platta i samma stil. Förslag på lämpliga inköp mottages tacksamt för jag vill gärna ha de där skivorna på väggen.

The First National Band (Skivkonsten #33)

Det är ju verkligen alldeles för länge sedan här bjöds på en Skivkonsten-postning så med några minuter kvar till fredagsfika och efterföljande helg får ni The First National Band. Om ni inte redan har koll på det var det här vad Michael Nesmith tog sig för när han tröttnat på att vara med i The Monkees. Väldigt bra countryrock från tidigt 70-tal och har ni tur behöver ingen av plattorna kosta mer än 10 kronor styck vilket är fallet med dem på kortet. Att de håller ihop så väl grafiskt är förstås ytterligare ett skäl till att ha dem på vägen. Vill ni sen gå vidare tycker jag definitivrt att ni ska leta reda på plattan Pretty much your standard ranch stash med fina låten Winonah.

Popskyltarna #11

Klart att solen skiner lite på en registreringsskylt som fått namn efter Paul McCartneys fina platta från 1971. RAM har ju för övrigt precis som föregående popskylt en koppling till skivkonsten. 23 oktober 2007 hängde plattan i mitten. Vill ni lyssna på en Paul-låt från tiden flyttar ni tillbaka hit utan att passera gå.

Where did you go (Skivkonsten #32)

Bilden blev lite mörk men så var det ju inte heller någon ljus nyhet precis. Den att Levi Stubbs, en av sångarna i Four Tops, gått bort. Skivan i mitten är en av de allra första soulplattorna jag beställde från postorderfirman LP-fyndet någon gång på 80-talet. Förmodligen hämtade jag ut paketet på det som då fortfarande var postkontoret intill ICA Madsen i Vilan utanför Uppsala. Eller förmodligen, jag gjorde det förstås. Cyklade kanske dit från Källarbäcksvägen eller tog 22:an eller 24:ans buss. De med ändhållplatser i Nåntuna respektive Bergsbrunna. Den där liveplattan är fortfarande en av de allra bästa skivorna jag äger. Levi är fortfarande en av de allra bästa sångare jag har hört, Four Tops en av de allra bästa grupperna. Klart de ska hänga på väggen nu när precis varenda ton som sjungs bär sorgkant.


Låten Where did you go hittar ni på plattan längst till höger

Höstfärger och toner (Skivkonsten #31)

Vi körde lite vernissage hemma. Bamse, Pippi och den blommiga falukorven fick maka på sig. Nu är det jazz och blues i höstfärger. Gult, brandgult, rött. Från vänster till höger har vi Kid Ory Plays W.C. Handy, Var god dröj... med uppsalagruppen Good Morning Blues och Josh White med Blues Singer & Balladeer.

K Special (Skivkonsten #30)

Det är ju inte mycket snack om att gult är bakgrundsfärgen som gäller för barnskivor. K brukar peka på dem och säga Pippi, Pippi men det är signaturmelodin till Bamse hon allra helst vill höra. Den knastrar lite, av många spelningar på den brandgula bärbara philipsskivspelaren med högtalare i locket jag hade en gång i tiden, men svänger och stompar bra även om den är alldeles för kort så att pick-upen måste flyttas tillbaka gång på gång innan K är om inte nöjd så åtminstone beredd att acceptera att vi spelar något annat. Förslagsvis Vi gick in i en affär från hennes cd med barnvisor.

De sista poeterna (Skivkonsten #29)

The Last Poets kommer till Stockholm på fredag. De spelar på Gustav Adolfs Torg och det är gratis. Eller på något sätt betalar vi säkert men ni behöver inte casha upp just då, just där. Lite fantastiskt är det allt. The Last Poets. Jag kommer säkert till slut att vara för trött för att gå men jag ska ladda lite i veckan med att spela de plattor jag har. The Last Poets. En gång i tiden gick det om jag minns rätt att beställa Celloids återutgåvor på vinyl för nio kronor styck på Ginza eller LP-Fyndet. The Last Poets. Nu hänger de här hemma på väggen.

Tiokronorsfestival III (Skivkonsten #28)

Det var igår. Mellan det att jag tittade på All or Nothing (mycket muntert filmval den första riktiga vårdagen) och strosade i Tanto. Jag tog en promenad till Mickes skivor. Bläddrade i reabackarna. Det tar nog aldrig slut. Köpte tre LP och en cd. Fick finfin mängdrabatt. Men så var jag ju ganska öppensinnad i min shopping också. LP-resultatet ser ni svart på vitt nedan. En samling med fransosen Georges Brassens, en halv pubrockdubbel och ett envetet fiolgnidande från gränsen mellan Dalarna och Hälsingland. Brassens tyckte jag var ganska bra. Ibland är det så skönt att lyssna på något i en genre och på ett språk som man har ytterst lite koll på. Den pub- och heavyrockiga insamlingsskivan Greasy Truckers Party saknade som sagt sin ena del och var lite sliten. Nu gjorde det inte mig så mycket att Hawkwind försvunnit någonstans på vägen eftersom det jag ville var att höra hur Brinsley Schwarz lät live 1972 och det var inte alls oävet. Särskilt inte i Surrender to the rhythm och sen var det kul att höra covern på Jim Fords I'm ahead if I can quit while I'm behind. Bingsjö? Jamen jag tänkte på hur mycket jag gillar Jan Johanssons tolkningar av svensk folkmusik och nu skulle jag minsann ge en hel skvadron av Pekkosar, och Hjort Anders på det, en chans . Men det är bara att tillstå att jag inte är mogen det här än. Det är för rått för mig, sen hjälper det inte att det i teorin låter så schysst med Pekkos Helmer som tolkar Pekkos Olles låt Slunk Jerks polska.



Klart ni ska ha lite Brinsley Schwartz från YouTube också. Komplett med skön programpresentatör, tuggummituggande från Nick Lowe och en frilla på densamme som måste ha gjort stort intryck på Bruce Foxton. Om jag inte minns fel tipsade vännen Magnus (mindre modell från Skåne) mig om den här inspelningen för ganska länge sedan.